Fusk som eftersträvansvärd kompetens?

Jag har i denna artikel hitintills diskuterat och argumenterat för olika sätt man som lärare kan arbeta för att motverka fusk och plagiat. Jag har också visat att frågan om vad som betraktas som fusk är socialt kon­

struerat, dvs. beroende av vilka normer, värderingar och tolkningsramar som finns i ett visst sammanhang (se t.ex. Leask, 2006). Vi kan t.ex. dra oss till minnet Tuckers (2003) beskrivningar av hur koreanska studen­

ters förhållningssätt till texter och auktoriteter ser ut – t.ex. att det anses oartigt att i en egen text inte ligga nära en ursprungstext – och att det är något som i Sverige och många andra västeuropeiska länder gärna upp­

fattas som fusk och plagiat. Om vi inser att våra uppfattningar om vad

som är fusk och plagiat är resultatet av sociala konstruktioner, så kan vi också börja kritiskt granska dessa konstruktioner. En sådan gransk­

ning skulle då inte bara kunna sätta fokus på varför vi betraktar vissa handlingar som fusk, utan också på hur vi förstår och värderar själva fe­

nomenet och dess följder. Är det t.ex. möjligt att tänka sig ett eller flera framtida scenarier där den formen av kompetens blir eftersträvansvärd?

Där det är viktigt att kunna och ha modet att ta kreativa genvägar? Jag vill här framhålla att det är med avsikt jag i detta avsnitt använder om­

skrivningen kreativa genvägar för att diskutera fusk och plagiat. Det gör jag som ett led i att pröva tanken om det är möjligt att se fusk och pla­

giat på nya sätt. De språkliga konstruktioner vi använder påverkar hur vi uppfattar och förstår saker. Glidningar i begreppsanvändning, leder till glidningar i hur vi förstår, uppfattar och värderar saker och ting. Så, kan fusk fås att framstå som något eftersträvansvärt? Eller rättare sagt, kan kompetensen och modet att fuska fås att framstå och konstrueras som något eftersträvansvärt?

Vad händer om vi exempelvis för samman bildning, kreativitet och kritiskt tänkande? Eller förmågan att inte per automatik inordna sig i de maktstrukturer som akademin och samhället satt upp då de definierat vad som är fusk och vad som inte är fusk? I artikeln ställer jag frågan om det till och med kan vara så att användandet av kreativa genvägar i vissa fall är ett sätt för studenter att komma runt meningslösa exa­

minationsuppgifter – eller i alla fall uppgifter som de uppfattar vara meningslösa? Ett sådant resonemang passar i så fall främst in på stu­

denter som är både kreativa och genuint kunskapssökande. Och då inte bara efter det som studierna ger, utan efter något mer. Kanske det mest intressanta för dessa studenter är det som ligger bortom de av lärarna utsedda och definierade examinationsuppgifterna. Kan det vara så att traditionella examinationsuppgifter för dessa studenter kan utgöra ett hinder i det fria och kreativa kunskapssökandet? Kan det vara så att kreativitet, potential, bildningstörst och egna drivkrafter att utvecklas och lära kan ”hämmas” av akademisk formalia som examinationer? Nu låter det nästan som om jag argumenterar för att inte ha några examina­

tioner alls. Kanske är det i den andan jag resonerar, kanske inte. Jag prövar i alla fall några tankespår för att se varthän de leder. Examina­

tioner vill jag nog ha kvar, men det måste då vara meningsfulla upp­

gifter att göra – och att även studenterna tycker så.

Så hur är det med kompetensen och modet att ta kreativa gen vägar?

Om vi för stunden lämnar frågor som t.ex. rättvisa och otillbörligt age­

rande, är det då möjligt att ställa sig frågan om det kan finnas ett värde i att studenter lär sig hur man ”lurar system” och organisationer? Att man lär sig förstå ett system för att sedan inom systemet lära sig agera

på sådant sätt att man tar sig runt regler utan att bli påkommen? Det jag tänker på är kanske inte främst enskilda individer som för egen vin­

ning manövrerar sig runt uppsatta regler och normer, exempelvis fi­

nansmäklare som kringgår bestämmelser och rutiner för att göra ekono­

miska vinster åt sig själva eller åt kunder. Istället för att agera för privat vinning, tänker jag nog mer på förmågan, kompetensen och modet att agera för något övergripande, något allmänt gott. I detta sammanhang skulle man exempelvis kunna tänka sig s.k. ”whistleblowers” (se t.ex.

Miceli, Near & Dworkin, 2008), dvs. de som ser att något är fel och vå­

gar ifrågasätta det på en arbetsplats. En av utmaningarna med detta re­

sonemang blir att få ihop de moraliska dimensionerna. Whistleblowers agerar i enlighet med moraliska och etiska koder som är överordnade dem själva. De ser primärt inte till sin egen position, t.ex. att inte riskera sitt arbete, utan de agerar efter vad de anser vara rätt. En whistleblower får ofta uppskattning av en bred allmänhet, däremot sällan av dem som är involverade i det som avslöjas. Men kan en som tar genvägar inom akademin anses agera enligt samma eller likartade etiska och moraliska principer? Finns det i det sammanhanget överordnade etiska och mora­

liska principer som man kan tänkas agera efter så att kreativa genvägar (i termen av fusk) uppfattas som rätt och riktigt? Av en bred allmänhet?

Inom akademin? Man kan t.ex. tänka sig att en lärare ger en uppgift som går stick i stäv med god vetenskaplig sed eller med etiska normer och värderingar. Kan det då vara fusk att göra på annat sätt än vad lära­

ren sagt? I varje fall så uppskattas (i termer av fusk) inte kreativa genvä­

gar inom akademin, tvärtom. Medan en whistleblower ofta tillskrivs en positiv värdeladdning, tillskrivas en fuskare en negativ värdeladdning.

Hur är det då med modet och kompetensen att ta kreativa gen vägar?

Kan det ses som ett entreprenörskap, kan det vara i enlighet med en entreprenörsanda och ligga i linje med ett entrepreniörellt lärande? Om det nu är så att framtidens medborgare behöver bli mer kreativa och ha mer av entreprenörsanda i sig såsom retoriken i media, i näringsliv och bland politiker ibland låter göra gällande, kan det då vara bra att öva förmågan att ta kreativa genvägar? Det kanske är så att det måste finnas ett visst mått av olydnad inom en organisation, för att den ska fungera. Exempelvis att man inte strikt följer organisationsplaner eller befattningsbeskrivningar för vem som gör vad, eftersom de uppsatta spel reglerna inte kan täcka in eller möta alla de behov, utmaningar och uppgifter en organisation kan stå inför (se t.ex. March, Schulz &

Zhou, 2000; Pfeffer & Salancik, 2003). Vidare anser sig medarbetare emellanåt vara tvungna att bryta mot företags IT­policyer för att kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett bra sätt. I en studie framhöll 22 pro­

cent av deltagarna att så var fallet (Cisco, 2011).

Inom den högre utbildningen kan man ställa frågan om det är så att för­

mågan att ta kreativa genvägar premieras med det allt högre trycket på att studenter snabbt ska lämna högre utbildning för att börja arbeta och bli produktiva? Och vad innebär det att formella examina framförallt har ett högt bruksvärde som dörröppnare till arbeten och positioner, eftersom den reella kompetensen är svår att tydligt visa och värdera vid anställningar? Kan detta vara ett incitament till att ta kreativa genvägar?

Med dessa resonemang vill jag inte säga att jag varken uppmuntrar eller gillar fusk och plagiat. För det gör jag inte. Min uppfattning är att man genom att fuska, undandrar sig tillfällen till lärande. Det är inte heller moraliskt försvarbart och det skadar enligt mitt sätt att se det till­

tron till forskning och högre utbildning. Den tanke jag här prövat är om den allmänt spridda tanken om vad fusk är och hur det uppfattas, har brister, eller om hela frågan kring fusk är ett feltänk. Det kanske till och med kan ses som sunt att i vissa situationer ta ”kreativa genvägar”? Fast det kanske endast gäller för de fria, drivande och kunskapstörstande studenter som möter meningslösa examinationsuppgifter. I väntan på allt större grupper av studenter med dessa egenskaper och drivkrafter får vi lärare nog fortsätta arbeta för att motverka förekomsten av fusk och plagiat….

Referenser:

Baggaley, J. & Spencer, B. (2005). The mind of a plagiarist. Learning, Media and Technolog, 30(1). 55–62

Blåsjö, M. (2004). Studenters skrivande i två kunskapsbyggande miljöer. Stockholm studies in Scandinavian philology no. 37, Stockholm: Stockholms universitet.

Bourdieu, P. (1985). Distinction: A social critique of judgment of Taste. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Brodin, E. (2007). Critical thinking in scholarship. Meanings, conditions and develop-ment. Diss. Lund: Lunds universitet.

Carle, J. (1998). Pierre Bourdieu och klassamhällets reproduktion. I P. Månsson (red) (1998). Moderna samhällsteorier. Traditioner, riktningar teoretiker. (s. 371–412), Stockholm: Rabén Prisma.

Carroll, J. & Zetterling, C. (2009). Hjälp studenterna att undvika plagiering = Guiding students away from plagiarism. Stockholm: KTH Learning Lab.

Cisco (2011). Cisco Connected World Technology Report. www.cisco.com/en/US/

solutions/ns341/ns525/ns537/ns705/ns1120/2011­CCWTR­Chapter­3­All­Finding.

pdf. (Åtkomst: 2012­02­19).

Colnerud, G. & Rosander, M. (2009). Academic dishonesty, ethical norms and learning.

Assessment & Evaluation in Higher Education, 34(5), 505–517.

Devlin, M. & Gray, K. (2007). In their own words: a qualitative study of the reasons Australian university students plagiarize. Higher Education Research & Develop-ment, 26(2), 181–198.

Fransson, G. (2008). Fusk, plagiat och lärande. Stencilmaterial. Januari 2008. Högskolan i Gävle.

Gustafsson, C., Fransson, G., Morberg, Å. & Nordqvist, I. (2010). Att arbeta i högskolan – utmaningar och möjligheter. Lund: Studentlitteratur.

Harris, R. (2011). Anti-Plagiarism Strategies for Research Papers. (On­line). www.virtual­

salt.com/antiplag.htm. Version Date: April 26, 2011. (Åtkomst: 2012­02­28).

Hasselberg, Y. (2009). Vem vill leva i kunskapssamhället? Essäer om universitetet och samtiden. Hedemora: Gidlunds Förlag.

Henriksson, A. (2008). Att förebygga plagiat i studentarbeten: en pedagogisk utvecklings-möjlighet. Uppsala: Uppsala universitet.

Hunt, R. (2001). In Praise of Plagiarism. (On­line). www.stu.ca/~hunt/plagiary.htm. (Åt­

komst: 2012­02­19)

Hult, Å. & Hult, H. (2003). Att fuska och plagiera – Ett sätt att leva eller ett sätt att överleva? CUL­rapport nr 6. Centrum för undervisning och Lärande. Linköpings universitet.

Hultén, P., Hultman, J. & Eriksson, L.T. (2007). Kritiskt tänkande. Malmö: Liber.

Högskoleverket (2011). Disciplinära åtgärder mot studenter. Innehåller även disciplinä-renden vid högskolor och universitet 2010. Rapport 2011:10 R. Stockholm: Högs­

koleverket:

Leask, B. (2006). Plagiarism, cultural diversity and metaphor – implications for academic staff development. Assessment & Evaluation in Higher Education, 31(2), 183–199.

March, J.G., Schulz, M. & Zhou, X. (2000). The dynamics of rules: change in written organizational codes. Stanford, California: Stanford University Press.

Marton, F. (red.) (1977). Inlärning och omvärldsuppfattning: en bok om den studerande människan. Stockholm: AWE/Geber.

Marton, F. & Booth, S. (2000). Om lärande. Lund: Studentlitteratur.

Marton, F., Hounsell, D. & Entwistle, N. (1986). Hur vi lär. Stock holm: Rabén & Sjögren.

Miceli, M.P., Near, J.P. & Dworkin, T.M. (2008). Whistle-blowing in organizations. New York: Routledge.

Olstedt, E. (2001). Att tänka kritiskt: en studie om lärande, PBL och IT i ingenjörsutbild-ningen. Avhandling. Stockholms universitet.

Parameswaran, A. & Devi, P. (2006). Student plagiarism and faculty responsibility in undergraduate engineering labs. Higher Education Research & Development, 25(3), 263–276.

Pfeffer, J. & Salancik, G.R. (2003). The external control of organizations. A resource dependence perspective. Stanford, California: Stanford Business Books.

Ramsden, P. (2003). Learning to teach in higher education (2nd ed.). London: Routledge Falmer.

Rider, S. & Jörnesten, A. (2007). Reclaim the Science! Om vetenskapens avakademise-ring. Hedemora: Gidlunds Förlag.

Sutherland­Smith, W. (2010). Retribution, deterrence and reform: the dilemmas of plagia­

rism management in universities. Journal of Higher Education Policy and Manage-ment, 32(1), 5–16.

Tucker, D. (2003). Understanding learning style and Study Strategies of Korean Students in American Collegies and Universities: A research study with Recommendations for Faculty and Academic Advisors. Ebsco Host. ED478680.

Vetenskapsrådet (2011). God forskningssed. Vetenskapsrådets rapportserie. Rapport 2011:2. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Widén, S. & Bohlin, M. (2007). Fusk och plagiat vid högskolan. Forskningsrapport 2007:04. Högskolan Väst.

Wilkinson, J. (2009). Staff and Student Perceptions of Plagiarism and Cheating. Inter-national Journal of Teaching and Learning in Higher Education, 20(2), 98–105.

Winther Jørgensen, M. & Phillips, L. (2002). Discourse analysis as theory and method.

London: Sage Publications Ltd.

Kapitel 5

Att utmana studenters föreställningar