Diskussion

Inför skrivandet av personbeskrivningen hade eleverna en viss mental för- beredelse genom att Vanja anknöt till tidigare moment. Uppgiften sattes således in i ett sammanhang. Viktorias text tyder på att hon löst en uppgift utan något större engagemang, och det är troligt att hon här ansluter sig till den övningstradition som t.ex. Evensen (1997a, 1997b) och Karlsson (1997) anser starkt påverkar elevers skapande av texter, d.v.s. att elever i skolan inte kommunicerar ett verkligt budskap utan i stället övar att skriva. I inter- vjuer säger Viktoria att hon inte medvetet har en mottagare i åtanke då hon skriver. Även uppgiftsbladen har haft tydlig inverkan på Viktorias utform- ning av personbeskrivningen.

Uppgiften att skriva Boken om mig tycktes uppfattas som mera fristå- ende och oväntad än personbeskrivningen, vilket Muhammed antyder med sin kommentar att han är så oförberedd. Det obligatoriska kapitlet om ut- seendet har dock eleverna en viss förberedelse för då Vanja hänvisar till personbeskrivningen som eleverna gjort under föregående läsår. En annan skillnad mellan de två uppgifterna är arbetssättet. Inför personbeskrivningen skulle eleverna inledningsvis arbeta i par. Boken om mig var däremot ”fyra

veckors ensamt jobb”, enligt Vanja. I en av intervjuerna säger Viktoria att hon tycker det är bra att få diskutera med andra när man ska skriva ”för man får veta vad andra tycker”. Det ger henne hjälp med innehållet exem- pelvis.

Eleverna skulle i samband med skrivandet av Boken om mig berätta om sin barndom, och även en förälder eller annan anhörig förväntades skriva. Inga elever i Vanjas klass protesterade mot detta. Boken om mig är en van- ligt förekommande skrivuppgift i den svenska grundskolan, och etnologen Lundgren (2000) beskriver hur en flicka i hennes undersökning, till lära- rens irritation, ifrågasätter uppgiften att skriva Boken om mig. Lundgren anser att uppgiften kan ses som en ”påtvingad bikt” eftersom läraren för- väntar sig att eleverna skall delge henne mycket information om sig själva, medan läraren inte förmedlar motsvarande till eleverna.

Skrivandet av ”Boken om mig” kan emellertid analyseras också ur ett vi- dare perspektiv som tar fasta på det finstilta maktutövande som uppgiften innebar. Eleverna skrev om sig själva, de berättade om privata känslor och personliga erfarenheter. Varför gjorde de det? På vilka sätt tillmötesgick de skolans krav och vad betydde detta tillmötesgående? Kanske kan man se skrivandet av ”Boken om mig” som ett slags ”påtvingad bikt”? Genom en till synes oproblematisk uppgift får skolan eleverna att öppna sig och göra även den del av dem som skolan annars inte nådde tillgänglig för skolans företrädare. (Lundgren 2000:104)

Uppgiften kräver således att eleverna delar med sig av mycket privata för- hållanden, och i den elevroll som eleverna i Vanjas klass tilldelats, och en- ligt mitt intryck accepterat, fullgör de uppgiften. Den kan för Viktoria, lik- som eventuellt för flera andra elever i klassen, ha varit ansträngande då hennes/deras familjeförhållanden, som ju ungefär hälften av de obligatoris- ka kapitlen berör, inte helt överensstämmer med den gängse bilden av en familj. Elevrollen och privatrollen smälter samman i denna skrivuppgift. Lundgren skriver vidare:

På sätt och vis kan man se skrivuppgiften som ett sätt att kolonisera eleven, och följden blev ett slags ”informationsobalans”. Även om innehållet i upp- satserna inte skulle bedömas, innebar uppgiften att eleverna tvingades upp- låta sitt privata och formulera det i enlighet med skolans normer. (Lundgren 2000:104-105)

Vanja betraktar denna uppgift som en del av det normala skolskrivandet, vilket även innebär att hon kommenterar innehållet och sätter betyg på den. Syftet med de två analyserade skrivuppgifterna skiljer sig åt. Personbe- skrivningen kan ju fogas in i en större helhet och i andra typer av texter, men detsamma kan knappast sägas om Boken om mig. Syftet med denna uppgift framstår som oklar.

En annan komplikation med uppgiften Boken om mig gäller mottaga- ren. Enligt Vanja skall eleverna betrakta sig själva som mottagare, samti- digt som hon ger respons på texten och sätter betyg. Under själva skrivan- det samtalade Vanja ofta med eleverna om deras arbete. Påtaglig var ofta elevernas osäkerhet om vad som var ett acceptabelt innehåll, och de ville ofta få Vanjas bekräftelse på om de var på rätt väg trots att de själva var de uttalade mottagarna. Med den utgångspunkten borde de själva vara specialisterna på innehållet. Elevernas behov av sanktion får sättas i sam- band med de strikta ramar som skrivuppgiften omgavs med. Dessa faktorer tillsammans med faktum att Viktoria tilltalar läraren i en av texterna ger sammantaget bilden att Vanja är den verkliga mottagaren av texten och därmed den som har stor inverkan på skapandet av texterna. Uppgiften i sig leder till en text som närmast kan definieras som skrivarbaserad prosa (Flower & Hayes 1977), och i synnerhet gäller det kapitlet ”Jag och dans” som i fråga om intensitet skiljer sig från de övriga. Eventuellt fungerar det som en kanal för Viktorias känslor, samtidigt som det också tydligare än övriga kapitel kommunicerar ett budskap till läsaren. Att Vanja betraktar texten som läsarbaserad prosa (Flower & Hayes 1977) och sätter betyg på den komplicerar bilden av uppgiften Boken om mig.

Viktorias personbeskrivning uppvisar brister på såväl global som lokal nivå. Viktoria har inte valt rätt strategi för att bygga en god makrostruktur i personbeskrivningen (jfr Berge 1988). Uppgiftsformuleringens syfte är för- modligen att hjälpa eleven i skrivandet och således fungera som det stöd Vygotsky (1978) avser, men om frågorna blir för många kan de i stället få motsatt verkan – eleven känner sig hämmad och styrd av dem. Garme (1988:55–56) konstaterar att ”de svaga skrivarna [skulle] ha nytta av en uppgiftsformulering som utan att binda för mycket visar in mot rimliga textkärnor”. De uppgiftsblad som var avsedda att ge Viktoria stöd kan i stället ha förlett henne till inkonsekvenser hon inte skulle ha gjort med en annan utgångspunkt för skrivandet. Andra orsaker till Viktorias utform- ning av texten kan vara den icke-dialogiska kontext som skapats för denna skrivuppgift.

Ingen skriven respons gavs till personbeskrivningen, men utifrån Vikto- rias ändringar kan man ana sig till vad läraren muntligen påpekat under skrivandets gång. Tyvärr har responsen inte enbart lett till förbättringar av texten utan även till nya svårigheter som Viktoria inte kunnat bemästra. Såväl muntlig som skriftlig respons är krävande att ge. ”For å kunne gi nyttig og fruktbar respons trenger lærere å kunne se hva eleven prøver å få til, hva hun mestrer, og hva hun trenger støtte for å klare”, skriver Smidt (1991c:25). Ett exempel på problem som kan uppstå i samband med re- spons ger Viktoria i en intervju där hon förklarar varför innehållet upp-

visade en del brister i den första versionen av Boken om mig: ”Alltså, jag skrev bara slarvigt då för jag ville komma fram fort. Jag ville liksom prova.” Förutom att hon ville prova sig fram hade hon varit frånvarande ett par lektioner och upplevde därför att hon var i tidsnöd. Att Viktoria ”ville lik- som prova” kände givetvis Vanja inte till då hon gav respons, vilket även lett till att Vanja uppfattat att Viktoria var ointresserad av uppgiften. På ett separat papper skriver Vanja till Viktoria: ”Jag vet att du kan skriva bra och innehållsrikt, men det märks att du inte tycker att detta var en rolig uppgift.” Viktoria håller inte med om det och säger att hon blir sårad av en sådan kommentar från Vanja.

Ett annat exempel på de svårigheter såväl elev som lärare kan ställas inför i responsarbetet utgörs av Vanjas frågor till Viktoria i responsen på Boken om mig. Frågorna ledde till att Viktoria utökade textmängden avse- värt men inte till fördjupning av innehållet. Vanja har till stor del fokuserat på kommunikativt orienterade kommentarer i sin respons, vilket väl anslu- ter till grunderna för responsgivande, d.v.s. att fråga om det man som läsare vill veta mera om eller om sådant man inte förstår. Enligt Hertzberg (1994, 1999) är sådant stöd inte tillräckligt; det kräver att eleven kan bedöma relevansen i frågorna och använda dem på ett konstruktivt sätt. Det är uppen- bart att Viktoria haft svårigheter att använda Vanjas frågor till att förbättra texten. På min intervjufråga till Viktoria om hon även efter Vanjas respons fortfarande känner sig som författaren till texten svarar hon: ”Ja, men det var ganska många frågor.” Hon har möjligen inte uppfattat Vanjas frågor ”som ett genuint uttryck för ett legitimt läsarintresse” (Bergman-Claeson 2003:27) utan snarare som en styrning av texten. Genom att besvara responsens frågor blev texten längre; ett rimligt antagande är att hon för- söker att uppfylla lärarens önskemål om långa texter och kraven för ett bra betyg. Hon säger i en intervju när hon lämnat in ”boken”: ”Jag skrev bara, så att man kunde skriva så mycket som möjligt.” Då jag frågar Viktoria om hon tycker att hon får hjälp av de frågor Vanja ställt i responsen svarar Viktoria: ”Jag tycker det är bra. Därför att jag måste skriva mer då.” Detta tycks vara ett av skälen till Viktorias uppskattning av Vanjas respons.

Vanjas skolnormsorienterade kommentar om styckeindelningen ledde till en överdriven styckeindelning. Viktoria har i viss mån misstolkat Vanjas respons och hade följaktligen behövt mera stöd än den skriftliga responsen förmådde ge. Den svagare sidan i Viktorias skrivande är, enligt analysen, språkbehandlingen. Vanja har i responsen tämligen sparsamt kommenterat språkliga och formella fel. En anledning till detta kan vara att Vanja inte vill rätta alltför mycket i elevernas texter, då hon anser att det viktigaste är att de faktiskt skriver över huvud taget. Viktoria tillhör dock de elever som gärna skriver och som skulle behöva få mera vägledning när det gäller me-

ningsbyggnad och stilnivå exempelvis. Responsen har en viktig funktion, enligt Viktoria, som säger att man då får veta ens starka och svaga punkter. Då krävs dock att Vanja förmår ”sätta fingret på just de ställen som skulle kunna förbättras”, som Teleman (1989:19–20) skriver. När jag i min sista intervju med Viktoria frågar henne hur hon ser på sig själv som skrivare svarar hon: ”Jag är inte världens bästa, men jag skriver ju.”