Ersättning för annan ideell skada

Som har framgått har det i skadeståndslagen införts en bestämmelse om konventionsskadestånd (se avsnitt 3.8). Bland annat har den enskilde rätt till skadestånd för ”annan ideell skada”, under samma förutsättningar som vid andra skador (3 kap. 4 § första stycket 2).

Med annan ideell skada avses skada som inte ersätts som person- skada, sakskada, ren förmögenhetsskada eller skada på grund av att någon kränks genom brott. Skadetypen är alltså subsidiär till andra skador. Begreppet tar sikte på den ideella skada som kan uppstå vid överträdelser av Europakonventionens rättigheter, i den utsträckning skadan inte ersätts som någon annan typ av skada.

Jämfört med vad som gäller i fråga om personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada är det svårare att beräkna storleken på den ideella skada som kan uppkomma vid överträdelser av Europakon- ventionens rättigheter (prop. 2017/18:7 s. 38). Ideell skada är till sin

natur särskilt svår att mäta i pengar. Det är alltså ofrånkomligt att bedömningen måste ske efter skälighet.

Syftet med det nya skadeståndsansvaret är inte att alla upplevelser av oförrätter ska ersättas med pengar. Om en överträdelse av en kon- ventionsrättighet har inträffat, är det i och för sig viktigt att det all- männa tar ansvar för saken och att överträdelsen erkänns. Vid mer begränsade ideella skador bör ett sådant erkännande av överträdelsen vara en tillräcklig gottgörelse. Den ideella skadan är i sådana fall inte så stor att den behöver ersättas med pengar. I praxis har det ansetts att en rätt till ersättning förutsätter att skadan är av någon storleks- ordning och gränsen har dragits vid 10 000 kr (se rättsfallen NJA 2012 s. 211 I p. 26 och NJA 2013 s. 842 p. 61). Frågan får enligt för- arbetena även fortsättningsvis överlämnas till rättstillämpningen (a. prop. s. 66).

Avsikten är att ersättning för kränkning och annan ideell skada, som båda avser att ersätta ideell skada, som utgångspunkt ska bedömas på ett likartat sätt. Detta får enligt förarbetena anses vara i linje med den praxis som har utvecklats av domstolarna och Justitie- kanslern. Det bör som huvudregel inte komma i fråga att ersättning för annan ideell skada vid konventionsöverträdelser fastställs på ett sätt som avsevärt avviker från vad som döms ut som kränknings- ersättning i jämförliga fall. Det är således inte meningen att skade- ståndet ska ha någon särskild preventiv funktion. Samtidigt är det viktigt att domstolen beaktar hur de belopp som den avser att till- döma en skadelidande förhåller sig till Europadomstolens praxis (a. prop. s. 37 och 39).

För att ersättningen för en annan ideell skada ska bestämmas till så höga belopp som döms ut vid exempelvis våldtäkt och mordför- sök (normalbelopp för ersättning vid dessa brott är för närvarande 100 000 kr respektive 125 000 kr) bör det enligt förarbetena krävas att en rättighetsöverträdelse har varit särskilt ingripande, långvarig eller allvarlig. Om t.ex. ideella skador vid konventionsöverträdelser som består i formella eller hanteringsmässiga brister i myndigheternas handläggning ersätts med högre belopp än vad som kommer i fråga vid flera av de allvarliga integritetskränkningar som kränkningsersätt- ningen syftar till att kompensera, kan ordningen uppfattas som svår- förståelig och ologisk.

Ersättningen för annan ideell skada är sammanfattningsvis avsedd att harmoniera med kränkningsersättningen. Det har likafullt ansetts

finnas anledning att i lag närmare ange hur ersättningen för annan ideell skada ska bestämmas. Sådan ersättning ska således bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och om- ständigheterna i övrigt (5 kap. 8 § skadeståndslagen).

Överträdelser av Europakonventionen kan utgöras av många olika slags företeelser och rikta sig mot väldigt olika subjekt. Detta inne- bär enligt förarbetena att en överträdelses varaktighet inte alltid är lika viktig som vid kränkning med anledning av brott. En överträd- elses varaktighet får i förekommande fall utgöra en del av bedöm- ningen av överträdelsens art och omständigheterna i övrigt.

Med överträdelsens art åsyftas att beloppet bestäms i förhållande till vilken rättighet som har överträtts och hur pass ingripande över- trädelsen har varit. Ju mer ingripande eller allvarlig en överträdelse är till sin karaktär, desto högre bör skadeståndet bli. Skadliga hand- lingar som kan medföra en hög grad av lidande, förnedring, ring- aktande, utsatthet eller liknande bör anses allvarligare än handlingar som närmast innebär att det allmänna inte lever upp till de förvänt- ningar som enskilda kan ha. Ersättning bör alltså utges i proportion till den överträdelse som har konstaterats.

Att ersättningen även ska bestämmas med hänsyn till omständig- heterna i övrigt öppnar upp för bedömningar som inte direkt tar sikte på överträdelsen. De omständigheter som avses kan vara av olika slag men de hänför sig huvudsakligen till vad en överträdelse närmare innebär för en skadelidande. Om en överträdelse har drabbat någon som kan anses vara mer sårbar och som har svårare att tillvarata sin rätt än vad som är normalt, bör det kunna få betydelse vid bedöm- ningen. Här finns det också anledning att beakta hur den enskilde har förhållit sig till överträdelsen (se rättsfallet NJA 2013 s. 842 p. 59). Det kan inte uteslutas att vissa av de omständigheter som har betydelse vid en bedömning av överträdelsens art även kan ha betyd- else vid bedömningen av omständigheterna i övrigt. De två bedöm- ningsgrunderna ger sammantaget goda möjligheter till en helhets- bedömning av situationen och till väl avvägda ersättningsnivåer (prop. 2017/18:7 s. 40).

Avgörande vid fastställande av ersättning för annan ideell skada är hur en konstaterad överträdelse typiskt sett upplevs av en person i den skadelidandes situation. Det motsvarar det synsätt som gäller i fråga om kränkningsersättning vid brott. Det ligger exempelvis nära

åtskilda under lång tid. I fråga om sådana typiska skador som vem som helst i den utsattes situation kan förväntas drabbas av krävs ingen sär- skild bevisning. Det är dock ofrånkomligt att ersättningen för ideell skada också kan ha vissa inslag av subjektiva moment. Viss hänsyn bör tas till intensiteten i en viss skadelidandes upplevelse av en över- trädelse.

Om det i det enskilda fallet framkommer att överträdelsen har varit särskilt allvarlig eller kanske klart lindrigare än normalt, bör detta således kunna medföra avvikelse från den mer schablonartade bedömning som annars bör göras (jämför prop. 2000/01:68 s. 51 f.).