Skadeståndsregler i annan lagstiftning

Som tidigare har nämnts innehåller skadeståndslagen de grundregler som gäller om inte annan lag, avtal, allmänna rättsgrundsatser eller andra skadeståndsrättsliga principer är tillämpliga i det enskilda fallet (1 kap. 1 § skadeståndslagen). Vid sidan av skadeståndslagen finns en mängd lagar och andra föreskrifter med speciella skaderegler som tar över skadeståndslagens allmänna bestämmelser. De flesta av dessa föreskrifter kan medföra skadeståndsskyldighet för enskilda lika väl som för staten, medan andra lagar innehåller särskilda bestämmelser som enbart riktar sig mot staten. Ett exempel på den sistnämnda kate- gorin är statens ersättningsskyldighet enligt skatteförfarandelagen (2011:1244, se 46 kap. 20–22 §§).

Diskrimineringslagen har i korthet redan berörts och behandlas utförligare i avsnitt 4.6.19. Angående brottsskadeersättning, som utgår av statliga medel om en dömd gärningsman inte kan betala skade- stånd till den som har drabbats av skada genom brott och det inte finns någon försäkring som täcker anspråket, hänvisas till avsnitt 3.10.3.

3.11.1 Skadeståndsansvar för enskilda och det allmänna

Ansvarsregler som medför att både det allmänna och enskilda kan åläggas ersättningsskyldighet återfinns bl.a. i olika lagar om strikt ansvar. Det innebär att det inte krävs något vållande hos någon befattningshavare. Som exempel kan nämnas reglerna om miljöfarlig verksamhet i 32 kap. miljöbalken.

Enligt EU:s dataskyddsförordning finns, vid en överträdelse av för- ordningen, rätt till ersättning för ideell skada (jämför prop. 2017/18:105 s. 149 f.). Flera av de lagar som gäller staten och enskilda innehåller även regler som ger rätt till sådan ersättning. Enligt 21 § kreditupp- lysningslagen (1973:1173) har den som bedriver kreditupplysnings- verksamhet ett presumtionsansvar för skada som tillfogas någon genom otillbörligt intrång i den personliga integriteten eller genom att en oriktig uppgift lämnas om personen i fråga. Vid bedömande av om och i vilken utsträckning skada har uppstått tas hänsyn även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

En rad bestämmelser på immaterialrättens område innehåller också rätt till ersättning för ideell skada. Som exempel kan nämnas 54 § upp- hovsrättslagen (1960:729). Även inom arbetsrätten finns bestämm- elser av denna typ, se t.ex. 55 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Avslutningsvis bör nämnas något om skadeståndsskyldighet inom skolområdet. Den som är huvudman för en förskola, grundskola, gym- nasieskola och annan verksamhet som regleras i skollagen är skyldig att se till att barn eller elever inte utsätts för kränkande behandling. Detsamma gäller för anställda och uppdragstagare. Bestämmelser om detta finns i 6 kap. skollagen. Kapitlet tillämpas vid annan kränkande behandling än diskriminering.

Med kränkande behandling avses ett uppträdande som, utan att vara diskriminering, kränker ett barns eller en elevs värdighet. Vid åsidosättande av skollagens förbud mot kränkande behandling och repressalier m.m. är huvudmannen skadeståndsskyldig för den kränk- ning som överträdelsen innebär (prop. 2007/08:95 s. 467 f. och prop. 2009/10:165 s. 330 f.). Skadestånd kan utgå för ideell skada i form av kränkning och annan skada (6 kap. 12 § skollagen). Skade- stånd för kränkning i andra fall än vid repressalier ska inte utgå om

kränkningen är ringa. Om det finns särskilda skäl kan skadeståndet sättas ner eller falla bort.

3.11.2 Frihetsberövandelagen

Särskilda regler om ersättningsskyldighet för staten finns i frihets- berövandelagen (se prop. 1997/98:105 s. 12 f. och s. 46 f. respektive SOU 1993:55 s. 181 f. och s. 311 f.). Enligt lagen utgår ersättning till den som varit häktad och den som i mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen eller utsatts för vissa tvångsåtgärder på grund av miss- tanke om brott (2 §). Lagen gäller även den som har avtjänat fängelse- straff eller liknande och den som har varit utsatt för vissa administra- tiva frihetsberövanden (4 §). Ersättning förutsätter att åtgärden varit oberättigad enligt vad som föreskrivs för varje särskilt fall.

Personer som har varit häktade eller anhållna kan få ersättning vid frikännande dom eller om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. På motsvarande sätt kan den som har avtjänat ett fängelsestraff få ersättning om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rätts- medel meddelas en frikännande dom eller om en mindre ingripande påföljd döms ut.

Om ersättning inte kan utgå enligt de grunder som nyss har nämnts – t.ex. om frihetsberövandet har varat under kortare tid än 24 timmar och vid olika typer av tvångsomhändertaganden – kan ersättning ändå utgå, om beslutet om frihetsberövande har vilat på felaktiga grunder och därmed varit oriktigt (5 §). Statens ansvar enligt lagen är rent strikt (ansvaret är oberoende av vållande).

Den ersättning som utgår enligt lagen omfattar den ekonomiska förlust och det lidande som frihetsinskränkningen inneburit för den enskilde. Ersättning lämnas således för utgifter, förlorad arbetsför- tjänst, intrång i näringsverksamhet samt för ideell skada i form av lidande (7 §). I skadeståndslagen används numera i stället för ”lidande” begreppet kränkning, se avsnitt 3.10.3. Enligt förarbetena finns det inte några generellt giltiga normer att lägga till grund för prövningen och ett flertal omständigheter inverkar på ersättningens storlek (jäm- för prop. 1997/98:105 s. 56). I huvudsak är det fråga om att göra en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall.

Hänsyn måste tas till intensiteten i den skadelidandes subjektiva upplevelse av lidandet, men i första hand bör förhärskande etiska och

sociala värderingar läggas till grund. Bland de omständigheter som är av särskild betydelse nämner förarbetena frihetsberövandets varakt- ighet, eftersom lidandet typiskt sett anses vara större ju längre tid ett frihetsberövande varat (jämför Justitiekanslerns beslut den 11 april 2019, dnr 5724-18-4.1).

I övrigt hänvisas till den praxis och de riktlinjer som Justitiekans- lern har utvecklat vid sin prövning av skaderegleringsärenden, dvs. främst frihetsberövandets längd, men även faktorer såsom det påstådda brottets karaktär. Därvid underströks att riktlinjerna inte ska betraktas som en taxa, utan som generella bedömningsgrunder (a. prop. s. 56). Om den skadelidande har anspråk på ersättning för person- eller sakskada finns ingen möjlighet att få skadestånd enligt lagen. I stället måste talan mot staten grundas på skadeståndslagens bestämmelser om fel eller försummelse vid myndighetsutövning eller det allmännas överträdelser av Europakonventionen (jämför Justitiekanslerns beslut den 24 september 2018, dnr 3391-18-4.3).

Lagen innehåller vissa inskränkningar i ersättningsrätten på grund av den skadelidandes eget handlande. Om han eller hon uppsåtligen har föranlett åtgärden finns således ingen rätt till ersättning (6 §). Vidare krävs synnerliga skäl för att ersättning ska utgå i de fall där den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt för- svåra sakens utredning eller om han eller hon försökt undandra sig förundersökning eller lagföring.

Ersättning kan också vägras eller sättas ner om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas (exempel på situationer där jämkning kan ske ges i a. prop. s. 54 f.). Däremot får jämkning inte ske enbart på den grunden att en brottsmisstanke kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. Jämkning bör enligt förarbetena bara ske i klara fall av oskälighet och det åvilar staten att åberopa och bevisa de omständigheter som gör att det är oskäligt att utge full ersättning.