En särskild form av ideellt skadestånd –

Definition

Ersättning för kränkning genom brott är en särskild form av ideellt skadestånd som inte förutsätter att fysisk skada har uppkommit. Enligt skadeståndslagen ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär (2 kap. 3 §; se vidare SOU 1992:84 s. 220 f. och s. 265 f., respektive prop. 2000/01:68 s. 47 f. och s. 64 f., jämför prop. 1972:5 s. 571).

Utmärkande för de brott som grundar rätt till ersättning för kränk- ning är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, framför allt hans eller hennes privatliv och människovärde. Ersättningen avser att kompensera känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förned- ring, skam eller liknande, som inte tar sig sådana medicinska uttryck att personskada kan sägas föreligga av denna anledning. Även om själva kränkningen inte kan suddas ut genom ersättning i pengar, är tanken att ersättningen kan lindra dess verkningar. Ersättningen ska bidra till upprättelse och återställd självrespekt för den skadelidande (jämför rättsfallet NJA 2017 s. 938 om kränkning vid sexualbrott mot barn).

Krav på brottslig gärning och allvarlig kränkning

Möjligheterna till skadestånd för kränkning är begränsade på det sättet att det enligt lagens ordalydelse krävs att någon allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära.

Kommittén om ideell skada diskuterade frågan om brott borde utgöra en förutsättning för rätt till ideellt skadestånd och drog slut- satsen att skälen för att överge den dåvarande kopplingen mellan brott och ersättning inte var särskilt starka (se SOU 1992:84 s. 209 f.). Det noterades att utgångspunkten för kommitténs arbete var att man inte bör sträva efter att ersätta alla slag av kränkningar som kan uppkomma i samvaron mellan människor. Kommittén ville inte lägga fram förslag som skulle kunna uppmuntra till skadestånds-

processer om bagateller och uppmuntra till penningfixering. Reger- ingen delade kommitténs bedömning att kravet på brott inte borde upphävas (prop. 2000/01:68 s. 48).

Bestämmelsen är begränsad till vissa brott som angriper den skade- lidandes personliga integritet och frihet, t.ex. misshandel, rån, sexual- brott, olaga hot, ofredande och hemfridsbrott. Vidare omfattas vissa angrepp mot en skadelidandes ära, t.ex. ärekränkning och obefogat åtal. Även hets mot folkgrupp och olaga diskriminering kan medföra rätt till kränkningsersättning om brottet innebär ärekränkning av en enskild person. Sådan ersättning kan även utgå vid brottsliga angrepp på egendom under förutsättning att de varit förenade med våld eller hot eller annars haft särskilt kränkande inslag (se rättsfallet NJA 2011 s. 3 om bostadsinbrott).

Däremot behöver det inte vara fråga om brott enligt brottsbalken. Det krävs inte heller att handlingen utförts uppsåtligen, även om det sannolikt inte räcker med vanlig oaktsamhet för att brottet ska anses ha en kränkande karaktär. Även om rätten till ersättning kräver en brottslig handling är det inte nödvändigt att skadevållaren döms till straff för gärningen.

Kravet på att kränkningen ska vara allvarlig har även tidigare ansetts vara en förutsättning för skadestånd på grund av kränkning genom brott. Uttalanden i förarbetena kan ge viss ledning i fråga om vad som kan utgöra allvarlig kränkning (a. prop. s. 65 f.). Sexualbrott och de flesta våldsbrott sägs regelmässigt innebära en allvarlig kränk- ning. Enligt motiven kan vissa yrkesgrupper, t.ex. poliser och vissa anställda inom kriminalvården och psykiatrin, ha anledning att räkna med angrepp i arbetet och att något mera krävs för att allvarlig kränk- ning ska kunna konstateras (jämför plenimålet NJA 2005 s. 738, där Högsta domstolens majoritet dömde ut kränkningsersättning till en polis som hade spottats i ansiktet).

Särskilda frågor om ansvar för stat och kommun vid kränkning

De nämnda begränsningarna i rätten till ideellt skadestånd i form av kränkning gäller inte bara vid skadeståndsskyldighet enligt den all- männa culparegeln, utan även vid arbetsgivares ansvar (3 kap. 1 § skadeståndslagen), när stat och kommun åläggs ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § skadeståndslagen)

och vid överträdelser av Europakonventionen (3 kap. 4 § skadestånds- lagen). Om ett brott som kan ge kränkningsersättning har begåtts lär fel eller försummelse föreligga i lagens mening. För att ansvar ska kunna åläggas det allmänna är det emellertid inte tillräckligt att tjänste- fel konstateras, om det inte också anses utgöra angrepp mot någons person, frihet, frid eller ära. Följande exempel kan belysa vad rätten till skadestånd för kränkning omfattar.

I rättsfallet NJA 1977 s. 43 ogillades talan om skadestånd mot staten avseende en domare som hade uppträtt bryskt och olämpligt mot en part och dennes ombud. Domarens handlande ansågs inte vara ägnat att kränka parternas personliga integritet och oavsett om tjänstefel förelåg innebar det inte ärekränkning eller annan brottslig gärning.

I NJA 2007 s. 584 hade polismyndigheten utan stöd i lag beslutat om läkarundersökning av tre barn på grund av misstanke om sexuella övergrepp (det hade varken förelegat samtycke av vårdnadshavarna eller beslut från socialnämnden). Familjen begärde skadestånd med hänvisning till att polisens agerande hade inneburit brott. Högsta dom- stolen konstaterade att tjänstefel i och för sig är ett sådant brott som kan föranleda ersättning för kränkning, men bara när det i undan- tagsfall framstår som en allvarlig kränkning av en viss person. Någon sådan undantagssituation ansågs emellertid inte föreligga. Eftersom utredningen i målet inte heller tillät slutsatsen att polisens handlande innefattade något annat brott som skulle kunna ge rätt till ersättning för kränkning, kunde någon rätt till ersättning inte grundas på skade- ståndslagen. I stället aktualiserades frågan om skadestånd på grund av Europakonventionen (se avsnitt 3.8).

Justitiekanslern har nekat att betala ersättning för skada (psykiskt lidande) i mål där fel och försummelse vid myndighetsutövning i och för sig konstaterats. I ett fall från 1992 hade polismyndigheten tillåtit ett tv-team att närvara i en lägenhet och även filma en pågående hus- rannsakan (JK 1992 C. 11). Som skäl angavs att lidandet tillfogats genom brott mot den personliga friheten, men att något brottsligt förfarande inte kunde läggas det ansvariga polisbefälet till last (för- undersökningen angående tjänstefel hade lagts ner).

Utgången blev densamma i ett ärende om ersättning för kränk- ning på grund av felaktig utmätning av försäkringsersättning, efter- som något brott som kan ge skadestånd för kränkning inte förekom- mit vid Kronofogdemyndighetens handläggning (beslut den 16 juni

Bortsett från vid konventionsskadestånd krävs för att stat och kom- mun ska kunna åläggas skadeståndsansvar för kränkning även att brottet har begåtts vid myndighetsutövning. I fråga om det allmännas ansvar vid myndighetsutövning uppstår inte sällan frågan om brottet kan anses ha ett tillräckligt samband med myndighetsutövningen. Många av de allvarliga brott som kan ge skadestånd för kränkning ligger sannolikt så pass mycket utanför en funktionärs normala upp- gifter att ett sådant samband saknas, om inte kränkningen straffrätts- ligt sett kan betecknas som tjänstefel.

Detsamma gäller i fråga om stat och kommuns arbetsgivaransvar, eftersom ansvar förutsätter att gärningsmannen har handlat i tjänsten. I sammanhanget kan nämnas att frågan om eventuell utvidgning av rätten till ideellt skadestånd vid oriktig myndighetsutövning togs upp av Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55 s. 262 f.). Kommittén fann att det inte borde införas någon regel om det allmännas ansvar för ideell skada som omfattade alla de situationer där skada vållas av staten eller en kommun. Det framhölls att vissa tjänstefelsbrott redan gav rätt till ersättning för ideell skada. Vidare delade kommittén den uppfattning som kom till uttryck i delbetänkandet av Kommittén om ideell skada, dvs. att man inte bör sträva efter att ersätta alla slag av kränkningar som kan upp- komma i samvaron mellan människor då det kan uppmuntra till pro- cesser om bagateller och till penningfixering.

Regeringen anslöt sig till kommitténs bedömning (prop. 1997/98:105 s. 40).

Kriterier för bestämmandet av kränkningsersättning

Ersättning för kränkning bedöms väsentligen efter objektiva kriterier (5 kap. 6 § skadeståndslagen; angående bestämmandet av ersättningen, se särskilt SOU 1992:84 s. 233 f. och s. 275 f. samt prop. 2000/01:68 s. 51 f. och s. 74 f.). Skadestånd ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Vidare ska särskilt beaktas olika i lagtexten angivna omständigheter kring handlingen.

Eftersom förarbetena uppmanar till ett mera objektivt betraktelse- sätt, ligger det nära till hands att använda sig av schabloner vid beräk- ning av ersättningen. I särskilda fall finns det emellertid möjlighet

att ta hänsyn till mera subjektiva faktorer, såsom intensiteten i den skadelidandes upplevelser av kränkningen.

Högsta domstolen har slagit fast att kränkningsersättning som utgångspunkt ska bestämmas efter de principer som gäller vid tiden för fastställandet av ersättningen. När ersättningen bestäms utifrån en schablon ska därför den vid denna tidpunkt gällande schablonen tillämpas (NJA 2017 s. 938 om kränkning vid sexualbrott mot barn). Om det inte finns någon försäkring som täcker anspråk på kränk- ningsersättning, eller om gärningsmannen inte förmår betala, kan den skadelidande begära brottsskadeersättning från Brottsoffermyndig- heten under de förutsättningar som anges i brottsskadelagen. Ärenden av principiell karaktär prövas av Nämnden för brottsskadeersättning. Nämndens praxis kan få betydelse vid domstolarnas handläggning av mål om kränkning och kan också ses som utfyllnad till domstols- praxis i flera frågor (se även avsnitt 3.10.4).

Den lägsta nivån för ersättningen är för närvarande 5 000 kr. Vissa normalnivåer tillämpas av Nämnden för brottsskadeersättning. Det bör nämnas att regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att överväga i vilken utsträckning nivåerna på kränkningsersättning bör höjas (Ju 2019:16). Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2021.