Om lagprövning

Normprövning bygger på synsättet att föreskrifter ingår i ett hier- arkiskt system där det finns olika nivåer: grundlag, vanlig lag, för- ordning samt myndighetsföreskrifter och kommunala föreskrifter. Prövningen går ut på att pröva en föreskrift på lägre normhierarkisk nivå mot en föreskrift på högre nivå. Om en konflikt mellan före- skrifterna föreligger har föreskriften på den högre nivån företräde framför föreskriften på den lägre.

Det är ofta prövningen av förhållandet mellan grundlag och lag som står i centrum i diskussionen om normprövning. Denna norm- prövning benämns vanligen lagprövning eftersom den tar sikte på just lagars förenlighet med en överordnad norm. Begreppet lagpröv- ning används emellertid ofta även vid normprövning som sker av föreskrifter på andra nivåer i normhierarkin.

I en mera vidsträckt betydelse kan även kontroll av svenska före- skrifters överensstämmelse med folkrättsliga regelverk omfattas av begreppet lagprövning. Det praktiskt sett viktigaste exemplet är norm- ers förenlighet med Europakonventionen, som har fått en särskild grundlagsförankring genom 2 kap. 19 § regeringsformen (jämför prop. 2009/10:80 s. 147). Stor betydelse har också EU-rätten som anses ha principiellt företräde framför nationell rätt – också på grund- lagsnivå – även om den i formell mening inte ingår i den svenska norm- hierarkin. EU-rätten anses nämligen vara en egen rättsordning som hämtar sin rättsverkan ur det förhållandet att Sverige har överlåtit viss normgivningsmakt till Europeiska unionen (prop. 1993/94:114 s. 27 och prop. 2007/08:168 s. 74).

Lagprövningen sker mot bakgrund av de grundläggande principerna för statsskicket, bl.a. principen om folksuveränitet och principen om den offentliga maktutövningens lagbundenhet. Enligt principen om folksuveränitet utgår all offentlig makt från folket. Folkstyrelsen för- verkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Det svenska normkontrollsystemet innefattar, när det gäller lagar, inslag av både förhandskontroll och efterhandsprövning. Förhands- kontrollen utövas av Lagrådet genom dess granskning av lagförslag (8 kap. 20 § regeringsformen). Efterhandsprövningen sker vid rätts- tillämpningen genom domstolars och förvaltningsmyndigheters lag- prövning (11 kap. 14 § respektive 12 kap. 10 § regeringsformen). När

det gäller andra bindande föreskrifter än lagar sker normkontrollen endast genom efterhandsprövning.

Efter 2010 års ändringar anges i regeringsformen att om en dom- stol eller en myndighet finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får före- skriften inte tillämpas. Vid prövningen ska domstolen eller myndig- heten särskilt beakta att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag (11 kap. 14 § respektive 12 kap. 10 §).

Fram till 2011 gällde ett uppenbarhetskrav för att en lag skulle sättas åt sidan som grundlagsstridig. När det gällde föreskrifter som hade beslutats av riksdagen eller regeringen skulle således så ske endast om felet var uppenbart.

Ett skäl för att uppenbarhetskravet togs bort var att det framstod som mindre adekvat mot bakgrund av EU-rättens och Europakon- ventionens företräde framför den nationella rätten; dessa regelverks fri- och rättigheter ska ges företräde även om motstridigheten inte är uppenbar (prop. 2009/10:80 s. 146 f.).

I samband med att uppenbarhetskravet togs bort infördes en erinran som anger att grundsatserna om folksuveränitet och lag- bundenhet, med dess princip om normhierarki, särskilt ska beaktas vid lagprövning av en föreskrift som beslutats av riksdagen. Detta som en påminnelse om att riksdagen är att betrakta som grundlagens främsta uttolkare samtidigt som den tydliggör att det politiska beslutsfattandet i en rättsstat är bundet av vissa begränsningar.

Avsikten med erinran är inte att lagprövningen ska variera i grad och omfattning beroende på vilken slags grundlagsbestämmelse som en lag prövas mot. En annan sak är att det på vissa områden, t.ex. i fråga om rättighetsskyddet, framstår som särskilt viktigt att lagpröv- ningen får genomslag för att skyddet ska få verklig effekt (a. prop. s. 148). Se även rättsfallet NJA 2018 s. 743 om lagprövning vid brist- fällig beredning av ändringar i vapenlagen.

Som har berörts kan lagprövningssituationer många gånger röra lagar och andra föreskrifters förhållande till grundlagsbestämmelser om fri- och rättigheter. En part kan exempelvis i ett mål göra gällande att en lag till sitt innehåll strider mot diskrimineringsförbudet i reger- ingsformen. Domstolen ska då avgöra om så är fallet.

Enligt förarbetena framstår möjligheten till lagprövning när det gäller vissa centrala delar av fri- och rättighetsregleringen i 2 kap.

särskild betydelse att grundlagens regler fullt ut får genomslag i rätts- tillämpningen (a. prop. s. 147).

Det är bara parterna i det aktuella målet som formellt omfattas av lagprövningsbeslutet. Ett beslut av en domstol att genom lagpröv- ning underlåta att tillämpa en viss lagbestämmelse innebär således inte att lagbestämmelsen upphävs eller på annat sätt begränsas. Det hindrar inte att ett sådant beslut av någon av de högsta domstolarna i praktiken kan innebära att lagbestämmelsen helt eller delvis förlorar sin rättsliga betydelse som ett resultat av avgörandets prejudikat- värde (a. prop. s. 146).

En effekt av förbudet mot att meddela föreskrifter som strider mot Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen är att en domstol eller ett annat offentligt organ kan åsidosätta föreskrifter i lag och förord- ning som står i strid med Europakonventionen. I förarbetena uttalas dock att lagprövningen i förhållande till Europakonventionen aktual- iseras endast om en tillämpning av sedvanliga tolknings- och rätts- tillämpningsmetoder, bl.a. en fördragskonform tolkning, leder till att konventionsbestämmelserna inte ska tillämpas (prop. 1993/94:117 s. 36 f. och bet. 1993/94:KU24 s. 17 f.).

Antalet avgöranden som avser tillämpningen av paragrafen i dess lydelse efter den 1 januari 2011 är förhållandevis få och några närmare slutsatser rörande effekterna av ändringen är knappast möjliga att dra (Eka m.fl. s. 583).