Skadestånd på grund av eget vållande – culparegeln

3.3.1 Ett krav på vållande – uppsåt eller vårdslöshet

Enligt den grundläggande regeln om skadeståndsansvar för eget våll- ande ska den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada ersätta skadan (2 kap. 1 § skadeståndslagen). Skade- ståndsskyldighet enligt denna s.k. culparegel omfattar både uppsåt- liga och oaktsamma handlingar (vårdslöshet används i lagtexten som en synonym för oaktsamhet).

Termen vållande är ett gemensamt uttryck för uppsåtligt eller oakt- samt handlande (eller underlåtenhet att handla) som kan medföra skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagen. Den latinska termen culpa används inom skadeståndsrätten i en mera inskränkt mening och betecknar enbart oaktsamhet. Uttrycket culpabedömning inne- fattar då en bedömning av om den aktuella handlingen har innefattat en sådan oaktsamhet som medför skadeståndsskyldighet.

I culpabegreppet ingår ett objektivt och ett subjektivt moment. Objektivt förutsätts för ansvar att den som vållar skadan handlar på ett sätt som avviker från vad som i allmänhet anses riktigt i en mot- svarande situation. Subjektivt blir frågan om skadevållaren själv – med hänsyn till sina personliga förutsättningar (t.ex. ålder och sjukdom) – kan anses bära skulden för sitt avvikande handlande. I fråga om arbetsgivares respektive det allmännas ansvar för annans vållande är bedömningen delvis något annorlunda (3 kap. 1 och 2 §§ skadestånds- lagen; se avsnitt 3.4.2 och 3.5.3).

Den nya bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar vid överträdelser av Europakonventionen (se avsnitt 3.8) avviker från huvudregeln för utomobligatoriskt skadeståndsansvar genom att sådant skadestånd inte förutsätter culpa. I de allra flesta fall av över- trädelser torde dock culpa föreligga på det allmännas sida.

3.3.2 Mer om culpabegreppet

Vårdslöshet (culpa) i juridisk mening anses föreligga om skadegöraren inte har uppträtt på samma sätt som en förnuftig och hänsynsfull person av samma kategori kan antas ha handlat om han eller hon varit

olika aktsamhets- och handlingsregler i samhället och att en skyldig- het att betala skadestånd uppstår för den som bryter mot dessa regler och därigenom orsakar skada. Det måste alltså i varje fall prövas vilket handlingssätt som i ett visst läge har varit det riktiga.

Vid bedömningen kan domstolarna få hjälp av lagar och författ- ningar eller offentliga myndigheters föreskrifter. Såvitt avser trafik- anters beteende gäller t.ex. den allmänna bestämmelsen om aktsam- het (2 kap. 1 § trafikförordningen, 1998:1276) och en mängd andra föreskrifter om vad som bör iakttas i olika trafiksituationer, t.ex. vid möte och omkörning på väg. Som huvudregel gäller att överträdelser av sådana handlingsregler medför ett skadeståndsansvar på grund av culpa om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Om det inte går att finna ledning i någon författning eller före- skrift blir den väsentliga frågan hur folk i allmänhet brukar handla på livsområden eller i situationer liknande dem som förekommit i det aktuella fallet. Ofta blir det fråga om vad som är praxis eller sedvana i den verksamhet som skadegöraren ägnat sig åt. Ibland kan det emellertid vara svårt att få en uppfattning om hur en viss yrkeskate- gori brukar bete sig i en viss situation.

I brist på vägledning måste domstolarna göra en mer fri bedöm- ning av om culpa förelegat. Här blir det av väsentlig betydelse vilka risker skadegörarens uppträdande har medfört för omgivningen. Ju större sannolikhet som finns för skada och ju allvarligare en skada kan antas bli, desto högre krav ställs på den handlande.

Vidare måste beaktas den handlandes möjlighet att inse risken för skada, möjligheterna att förhindra skadan och hur pass omfattande och kostsamma åtgärder detta kräver. Viss hänsyn måste även tas till skadegörarens person. På en yrkesman kan t.ex. ställas andra krav än på en privatperson i motsvarande situation, så länge han eller hon inte frivilligt ger sig in på något som kräver en särskild kompetens. En sammanvägning utifrån de nämnda faktorerna leder fram till en bedömning av om den som handlat borde ha agerat annorlunda i den aktuella situationen.

Slutligen omfattar ansvar enligt culparegeln inte bara oaktsamt positivt handlande, utan även oaktsam underlåtenhet att handla, om det har funnits en skyldighet att handla på ett sätt som hade kunnat hindra skadan. Detta gäller i ett stort antal fall av varierande slag. För- utom i de fall när en handlingsplikt föreskrivs i t.ex. lag kan nämnas situationer där någon skapat en fara, upplåtit en lokal eller en anlägg-

ning för användning av allmänheten eller en viss krets och när han eller hon har tillsyn över personer eller egendom som kan vålla skada, t.ex. mindre barn eller djur. I dessa fall anses en person vara skyldig att vidta rimliga åtgärder för att förebygga skaderisken. Frågan om oaktsamhet får då bedömas på liknande sätt som i fråga om positivt handlande.

Flera aspekter av skadeståndsansvaret vid oaktsam underlåtenhet att handla blir belysta i den s.k. Landskronadomen (NJA 2013 s. 145).

3.3.3 Ersättning för ren förmögenhetsskada

Skadeståndsansvar enligt den allmänna culparegeln är begränsat till person- och sakskada. Det omfattar således som huvudregel inte ren förmögenhetsskada, om inte skadan har orsakats genom brott (se närmare avsnitt 3.10.6). Med ren förmögenhetsskada avses enligt definitionen ”sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada” (1 kap. 2 § skadestånds- lagen).

Däremot kan skadestånd för person- eller sakskada enligt culpa- regeln utgå för förmögenhetsskada som utgör följdskada till person- eller sakskada. Sådan skada kallas ibland allmän förmögenhetsskada. Detta framgår av reglerna om bestämmande av skadestånd (5 kap. skadeståndslagen; vad ersättningen omfattar i dessa fall framgår i avsnitt 3.10.6).

Som utvecklas nedan består en viktig skillnad mellan ansvar enligt culparegeln och enligt regeln om det allmännas ansvar just i att stat och kommun – förutom att de ansvarar för person- och sakskada – även kan bli skadeståndsskyldiga för ren förmögenhetsskada.

Huvudregeln är alltså att skadeståndsansvaret utanför kontrakts- förhållanden inte omfattar ren förmögenhetsskada. Möjligheterna till skadestånd för sådana skador har dock på senare år ökat genom dom- stolspraxis.