Frankrike

Skyddet för fri- och rättigheter regleras i 1958 års konstitution och i 1789 års förklaring om människans och medborgarens rättigheter. Frankrike ratificerade Europakonventionen 1974, och konventionen är direkt tillämplig.

Författningsrådet (Conseil constitutionnel) utför en abstrakt för- handskontroll av nya lagars grundlagsenlighet. Författningsrådet kan sedan 2010 också, på begäran av en enskild part, utöva en konkret normkontroll i ett pågående mål eller ärende. Denna prövning har

fått stort genomslag. Någon sådan rätt har inte andra domstolar när det gäller lagars förenlighet med konstitutionen. Författningsrådets verksamhet har inneburit att konstitutionen får allt större betydelse i det praktiska rättslivet. Se vidare Lind, Frankrike, i Jonsson Cornell, red., Komparativ konstitutionell rätt, 2 uppl., 2015, s. 161 f.

Någon uttrycklig förankring av rätten till ersättning för rättig- hetsöverträdelser finns inte i grundlagen eller rättighetsförklaringen. Rätten till sådan ersättning anses ändå vara konstitutionellt garanterad. Det finns inte heller några särskilda civilrättsliga regler om stat- ens skadeståndsansvar för rättighetsöverträdelser. Men genom en konventionskonform tolkning och tillämpning av skadeståndsrätten finns det en rätt till skadestånd. En skadeståndstalan kan föras även om den skadelidande har andra möjligheter till gottgörelse.

Om en enskild person väcker en skadeståndstalan mot staten under åberopande av att det har skett en överträdelse av en fri- och rättighet, prövas den av domstolarna inom ramen för principerna för s.k. statsansvar. Utifrån allmänna civilrättsliga principer har detta ansvarssystem utvecklats och formulerats successivt genom förvalt- ningsdomstolarnas rättstillämpning.

För skadestånd krävs normalt att en företrädare för staten har begått en oegentlighet (faute de service), dvs. en allvarlig försummelse. Den högsta förvaltningsdomstolen, Conseil d’Etat, har uttalat att oaktsamhet av normalgraden är tillräckligt för att staten ska kunna åläggas ansvar i fall av långsam handläggning i förvaltningsmål.

Den skadelidande måste visa att han eller hon har lidit konkret, faktisk och direkt skada av statens handlande. Den skadegörande handlingen kan vara en följd av ett beslut i ett enskilt fall, en myndig- hetsföreskrift och ibland även av själva lagen. Även ideell skada ersätts.

En mer sammanhållen rättspraxis har framför allt vuxit fram när det gäller rätten till ekonomisk kompensation till följd av överträd- elser av rätten till rättegång inom skälig tid. Därutöver finns det sär- skild lagstiftning som reglerar statens skadeståndsansvar på vissa områden (t.ex. vid obligatorisk vaccination, naturkatastrofer och HIV-smitta som överförts vid blodtransfusion).

Bestämmelser om skadeståndsansvar och rätt till ersättning vid långsam handläggning finns i lagstiftning om de allmänna domstol- arnas organisation. Reglerna omfattar även fall där enskilda inte har fått en rätt till tillgång till domstol och domstolsprövning, t.ex.

genom att domstolarna inte uppfyllt sin skyldighet att avgöra ärenden och mål (déni de justice).

5.8

Nederländerna

Nederländernas grundlag är från 1815 och innehåller en rättighets- katalog. Nederländerna har även införlivat Europakonventionen.

Enligt grundlagen är domstolarna inte behöriga att utföra någon lagprövning (artikel 120). Någon författningsdomstol finns följakt- ligen inte heller.

Den holländska civillagen innehåller en allmän skadeståndsbestäm- melse (6:162 § Burgerlijk Wetboek). Några särskilda regler för det allmännas skadeståndsansvar finns inte. Det allmännas överträdelser av fri- och rättigheter omfattas inte formellt av civillagen, men skade- ståndsansvaret tillämpas ändå på sådana överträdelser eftersom det anses ge uttryck för allmänna principer (Emaus, Damages for Fun- damental Rights Violations, Dutch Perspectives, i Bagińska s. 246). För skadestånd krävs bl.a. att det har skett en olaglig handling eller underlåtenhet. En sådan handling eller underlåtenhet kan bestå i en överträdelse av en fri- och rättighet. Grundlagen och Europa- konventionen anses ge det allmänna uttryckliga skyldigheter i för- hållande till enskilda; överträdelser är att betrakta som olagliga hand- lingar (Emaus s. 246 f.). För ansvar krävs att skadevållaren har varit oaktsam eller annars ansvarar enligt lag eller allmänna principer. En viktig princip är att både det allmänna och enskilda har en allmän omsorgsplikt.

Skadestånd kan avse både ekonomisk och ideell skada (6:95 § Burgerlijk Wetboek). Ersättning för ideell skada kräver dock särskilt lagstöd. Sådant finns bl.a. vid personskada, ärekränkning och när den skadelidande på annat sätt har lidit skada i privatlivet (6:106 § Burgerlijk Wetboek).

Domstolarna har under åren prövat ett antal mål om olika fri- och rättigheter, där de skadelidande har åberopat både grundlagen och Europakonventionen. Bland annat har det utvecklats en praxis för skadestånd på grund av rättegångar som inte har genomförts inom skälig tid, vilken går längre än vad Europakonventionen kräver. Det finns vidare mål om skadestånd på grund av överträdelser av rätten

till respekt för privatliv och familjeliv samt skyddet mot frihets- berövanden (Emaus s. 247).

I rättspraxis har skadestånd ansetts ha en funktion att gottgöra rättighetsöverträdelser. I ett ledande rättsfall har således Högsta dom- stolen ådömt en kommun att betala skadestånd direkt på grundval av en överträdelse av rätten till privatliv (Gemeente Groningen v. X, Hoge Raad 9.7.2004 [2005] NJ: 391, om polisens underlåtenhet att skydda en familj mot ligister). Domstolen hänvisar till både grund- lagen och Europakonventionen.

Det finns dessutom rättsfall där domstolarna med åberopande av grundlagen eller Europakonventionen har dömt ut skadestånd på grund av överträdelser av fri- och rättigheter som har begåtts av privata rättssubjekt, t.ex. ett sjukhus. Intresseavvägningen mellan skade- vållaren och den skadelidande sker dock inte på samma sätt som när det görs gällande att det allmänna är skadevållare. Allmänt sett ökar betydelsen av grundläggande rättigheter inom civilrätten (Emaus s. 246 och 250 f.).

5.9

Spanien

Den spanska grundlagen från 1978 innehåller en rättighetskatalog. Dessutom finns det bestämmelser om skadestånd vid överträdelser av rättigheterna (artikel 106). I enlighet med villkor som närmare fastställs i lag har enskilda personer rätt till ersättning för varje skada som de har lidit vid intrång i sin äganderätt eller andra rättigheter, om skadan har förorsakats av ett handlande från det allmännas sida. Undantag görs för oförutsedda situationer utanför den ansvariges kontroll, s.k. force majeure.

Även Europakonventionen kan direkt åberopas som grund för ersättningsanspråk.

En talan om att det har skett en överträdelse av en grundlags- skyddad rättighet kan bara föras i Författningsdomstolen, Tribunal Constitucional.

Den lagstiftning som framför allt är av betydelse vid bedömning av skadeståndsyrkanden som avser den offentliga förvaltningen är förvaltningslagen (no. 39/2015). I den lagen finns bestämmelser om statens ansvar vid felaktig myndighetsutövning. Krav som avser fel-

aktig handläggning i domstol kan även framställas med stöd av lagen om förvaltningsdomstolar (no. 40/2015).

I korthet innebär den nämnda lagstiftningen att enskilda som anser sig ha lidit skada till följd av olika åtgärder som vidtagits inom den offentliga förvaltningen och rättsväsendet kan kräva skadestånd för detta. Skadestånd förutsätter att åtgärden (eller underlåtenheten) bedöms vara olaglig. En viktig faktor är om den enskilde har varit förpliktad att tåla skadan. Även ideell skada ersätts, i den mån det är möjligt att beräkna den. Skadan måste dock vara orsakad av ett kon- kret beslut riktat direkt mot en enskild samt ha uppkommit inom ramen för statens offentliga uppdrag. Lagstiftningsfel omfattas. Vidare kan varje förvaltningsbeslut överprövas av domstolarna.

5.10

Slovakien

Den slovakiska grundlagen är från 1992 och innehåller en rättighets- katalog. Slovakien har vidare tillträtt Europakonventionen.

Enligt grundlagen har enskilda personer rätt till ersättning för skador som han eller hon har lidit till följd av ett olagligt beslut fattat av en domstol eller en myndighet (artikel 46.3). Därutöver har en- skilda rätt att anföra klagomål till författningsdomstolen om att deras grundläggande rättigheter och friheter har åsidosatts (artikel 127). Även de rättigheter som finns i internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Slovakien har ratificerat, inklusive Europa- konventionen, omfattas av denna möjlighet.

Om författningsdomstolen anser att ett klagomål är berättigat, ska den fatta ett beslut där det framgår att klagandens rättigheter eller friheter har åsidosatts till följd av ett visst beslut, en särskild åtgärd eller annan överträdelse av rättigheten i fråga. En förutsätt- ning för detta är att klaganden tidigare har uttömt alla andra effektiva rättsmedel.

Om den konstaterade överträdelsen är ett resultat av någon form av underlåtenhet, kan författningsdomstolen beordra ansvariga mynd- igheter och domstolar att vidta nödvändiga åtgärder. I beslutet får domstolen även förordna om adekvat ekonomisk ersättning till den skadelidande.

Mer specifika bestämmelser som kan åberopas som grund för skade- ståndsanspråk mot det allmänna finns i lagen om skadeståndsansvar

vid utövande av offentlig myndighet (no. 514/2003). Lagen är till- lämplig vid beslutsfattande och annan myndighetsutövning som relaterar till skyddade rättigheter och intressen (2 §). Statens ansvar utsträcker sig också till felaktig myndighetsutövning (3 §). Med det menas bl.a. myndigheters underlåtenhet att företa olika handlingar inom angivna tidsfrister, olika typer av inaktivitet eller passivitet i övrigt samt andra olagliga ingrepp i enskildas rättigheter och intressen såsom de definierats i lag.

Den som har lidit skada med anledning av sådant handlande har rätt till ersättning (9 §). Ersättning för ekonomisk skada innefattar förlorad vinst och, i fall där konstaterandet av en överträdelse inte anses utgöra tillräcklig gottgörelse, ideell ersättning (17 §).

Det finns ett krav på adekvat kausalitet mellan rättighetsöverträd- elsen och skadan, men inte på oaktsamhet. Innan den enskilde går till domstol, måste han eller hon vända sig till den myndighet som i första hand ansvarar för överträdelsen. Myndigheten har sex månader på sig att ta ställning till ersättningskravet.

När det gäller skadeståndets storlek finns det ett i lag bestämt tak- belopp. Skadeståndet får således inte överstiga det högsta belopp som gäller för ersättning till vissa brottsoffer, vilket i sin tur bestäms uti- från bl.a. den rådande minimilönen.

Vidare innehåller den allmänna civillagen bestämmelser om rätten för enskilda till skydd för sin person och den personliga integriteten samt om skadestånd. Den enskilde har rätt att kräva att kränkningar av rätten till skydd för den personliga integriteten inte ska förekomma, att följdverkningarna av sådana kränkningar ska elimineras och att gottgörelse i övrigt ges.

I fall där tillräcklig gottgörelse inte kan ges genom andra åtgärder finns även en rätt till ekonomisk ersättning för ideell skada. Ersätt- ningens storlek beslutas av domstol med beaktande av hur pass all- varlig den uppkomna skadan är och omständigheterna kring över- trädelsen. Domstolen kan även beordra att det olagliga ingreppet i den skyddade rättigheten ska upphöra. Skadeståndsansvarig är inte bara staten, utan alla som har förorsakat skada genom kränkning av den personliga integriteten.

I den allmänna civillagen finns också bestämmelser om de närmare villkoren för skadestånd och vad det omfattar. Bland annat krävs ett orsakssamband mellan den skadegörande handlingen och skadan. Skadeståndet omfattar den faktiska skadan och förlorad vinst.

Domstolarna tillerkänner i förekommande fall enskilda skadestånd med tillämpning av den nämnda lagstiftningen. Europakonventionen är en del av lagstiftningen och anses utgöra en minimistandard för fri- och rättigheter. I rättspraxis hänvisas till både grundlagen och kon- ventionen, och det regelverk som ger det starkaste skyddet för den enskilde tillämpas.

Några planer på att lagstifta på området tycks inte finnas.

5.11

Storbritannien

Storbritannien saknar skriven grundlag. Den offentliga makten be- gränsas av bl.a. konstitutionell praxis och common law med principer som t.ex. habeas corpus.

År 2000 trädde en lag om mänskliga rättigheter, Human Rights Act, i kraft. Syftet med lagen är att förstärka skyddet för flertalet av de rättigheter som finns i Europakonventionen (”to bring those rights home”). Lagregler om fri- och rättigheter hade tidigare saknats.

Genom lagen har det tillskapats en möjlighet för enskilda att med direkt stöd av Europakonventionen få en prövning av om en domstol eller en myndighet har förfarit på ett sätt som är oförenligt med kon- ventionen och att få skadestånd eller annan gottgörelse till följd av detta. Enskilda ska slippa den kostnad och tidsutdräkt som det inne- bär att ta sitt fall till Europadomstolen.

Sedan lagen om mänskliga rättigheter tillkom har den legat till grund för nästan alla ersättningsanspråk vid domstolarna för rättig- hetsöverträdelser. Lagen speglar Europakonventionen bl.a. genom att skadestånd förutsätter att den enskilde inte har fått gottgörelse för överträdelsen på annat sätt. Domstolarna brukar även sätta ner skadeståndet i fall där klaganden utan godtagbara skäl har underlåtit att begränsa eller lindra verkningarna av skadan. Både ekonomisk och ideell skada ersätts. Utgångspunkten är att den skadelidande ska få full ersättning för skadan. Domstolarna har dock varit återhåll- samma med att tillerkänna ideellt skadestånd.

Ofta kompenserar domstolen en överträdelse av mänskliga rättig- heter enbart genom att konstatera att så har skett. Detta har ansetts utgöra det rättsmedel som i första hand bör komma i fråga. Skade- stånd har dömts ut i ett mindre antal fall. En viktig faktor, som inte nämns uttryckligen i lagen om mänskliga rättigheter, är huruvida det

förekommit något vållande på det allmännas sida, och i så fall av vilket slag. Se vidare se Amos, Damages for Violations of Human Rights Law in the United Kingdom, i Bagińska s. 372 f. och 376 f.

Det finns även en möjlighet att rikta anspråk mot det allmänna på annan grund än lagen om mänskliga rättigheter. En domstol kan således, i enlighet med principer som har utvecklats i rättspraxis (com- mon law), döma ut skadestånd om det allmänna har brustit i sin omsorgsplikt. Ersättningsrätten bygger då på lag eller praxis, men kan i och för sig ha en koppling till konventionsrätten eller EU- rätten. Det anses vara oklart om en tillämpning av lagen om mänskliga rättigheter leder till högre skadestånd för den enskilde än om skade- ståndsfrågan prövas enligt den allmänna skadeståndsrätten (Amos s. 391).

I de fall skadeståndstalan inte förs enligt lagen om mänskliga rättig- heter finns det inte något krav på att den enskilde ska ha uttömt andra möjligheter att få kompensation för överträdelsen.

Några planer på ytterligare lagstiftning på området tycks inte finnas.

5.12

Estland

Även Estlands grundlag från 1992 är försedd med en rättighetskata- log. Europakonventionen har företräde framför estnisk lag (3 och 123 §§).

Enligt grundlagen har var och en rätt till ersättning för både ideell och ekonomisk skada som han eller hon har lidit på grund av en olag- lig handling, oavsett vem som har begått handlingen (25 §). En till- lämpning av ersättningsrätten anses förutsätta att en fri- och rättig- het har överträtts. Om det i det enskilda fallet saknas tillämpliga bestämmelser om ersättning i vanlig lag, får den skadelidande enligt rättspraxis grunda sitt anspråk direkt på grundlagsbestämmelsen (Andresen, Compensation for Human Rights Violations in Estonia, i Bagińska s. 44).

Domstolarna grundar normalt sina avgöranden i fråga om rättig- hetsöverträdelser först och främst på grundlagen och annan estnisk lag, och använder Europakonventionen och Europadomstolens praxis som stöd för sina resonemang.

Den grundlagsskyddade rätten till ersättning förutsätter som sagt att det är fråga om en olaglig handling. När det gäller expropriation

av egendom ska staten dock alltid betala ersättning, även om beslutet om expropriation i och för sig är lagligen fattat (32 § Eesti Vabariigi põhiseadus [grundlagen]).

Närmare bestämmelser det allmännas ansvar vid myndighetsutöv- ning finns i lagen om statens skadeståndsansvar. Enligt den centrala bestämmelsen får en enskild vars rättigheter har kränkts av en mynd- ighet vid myndighetsutövning begära ersättning för skada, såvida inte skadan kunnat förebyggas eller kan elimineras genom de metoder som lagen erbjuder, t.ex. att myndigheten återkallar det skadevållande beslutet (7 § [1] riigivastutuse seadus). Det finns också särskild lag- stiftning om bl.a. ersättning för felaktiga frihetsberövanden.

Statens ansvar är således beroende av bl.a. vilken typ av statlig verk- samhet som det är fråga om och huruvida skadan förorsakats av en laglig eller olaglig åtgärd från statens sida. Förutsättningarna för att få skadestånd på grund av en grundlagsstridig lag är betydligt strikt- are än i andra fall. Det krävs bl.a. att lagen i fråga på ett kvalificerat sätt begränsar den enskildes fri- och rättigheter (16 § [1] riigivastu- tuse seadus).

Dessutom gäller i fråga om grundlagsstridiga domar att skade- stånd förutsätter att domaren i målet har begått en brottslig gärning under handläggningen av målet (15 § [1]).

Därutöver har det betydelse vilken typ av skada som anspråket gäller. Om skadan är ideell krävs vårdslöshet på statens sida, annars inte. Det åvilar då staten att visa att den inte har varit vårdslös. Ersättning för ideell skada utgår dessutom enbart vid överträdelser av vissa fri- och rättigheter (bl.a. skyddet mot frihetsberövanden och skyddet för den personliga integriteten, 9 § [1] riigivastutuse seadus).

Utöver denna ersättningsgrund finns en möjlighet för en enskild som har fått en kränkning av en fri- och rättighet bekräftad av Europa- domstolen att under vissa förutsättningar, bl.a. att den enskilde inte kan få gottgörelse på något annat sätt, få skadestånd av staten (7 § [2] riigivastutuse seadus). Någon begränsning till allvarliga överträd- elser finns inte.

En översyn av bestämmelserna om statens ansvar för rättighets- överträdelser är planerad till 2020.

5.13

Schweiz

I den schweiziska grundlagen (Bundesverfassung) finns en rättig- hetskatalog (artiklarna 7–36). Bland annat har var och en inför dom- stolar och förvaltningsmyndigheter en grundlagsskyddad rätt att få sin talan prövad och avgjord på ett likvärdigt och rättvist sätt och inom rimlig tid. Europakonventionen har tillträtts.

Enligt Högsta domstolens rättspraxis krävs det, för att en skade- ståndstalan med anledning av en rättighetsöverträdelse ska vara möj- lig att få framgång med, att det finns en rättslig grund för det i lag. En talan som grundar sig direkt på att det påstås ha skett en över- trädelse ogillas.

Det allmännas ansvar regleras i lagen om statens skadeståndsansvar och förutsätter att en olaglig handling har begåtts. En överträdelse av en fri- och rättighet av absolut karaktär kan utgöra en sådan olaglig handling. Några rättsfall där skadestånd har dömts ut finns, bl.a. när det gäller rättegång i skälig tid och rätten till egendomsskydd. Dessa rättsfall rör ekonomisk skada, men i princip torde det inte finnas något som utesluter att ersättning tillerkänns även för ideell skada.

Den skadelidande har en skyldighet att begränsa sin skada. När det gäller rättighetsöverträdelser innebär det att han eller hon måste ha uttömt alla tillgängliga rättsmedel innan skadestånd kan komma i fråga. Det gäller dock inte ansvaret för skada som har uppkommit på grund av lagstiftningsfel.

Normalt sett gäller att domar och beslut som har vunnit laga kraft inte kan överprövas inom ramen för en efterföljande skadestånds- process mot staten eller kantonen i fråga. Författningsdomstolen har emellertid förklarat att domstolarna i undantagsfall har möjlighet att göra en sådan överprövning. Som allmän förutsättning gäller att beslutet inte har kunnat angripas på annat sätt och att avsaknaden av rättsmedel skulle vara oförenlig med Europakonventionen.

Några aktuella planer på att lagstifta på området tycks inte finnas.

5.14

Kanada

Inom ramen för den kanadensiska grundlagen finns sedan 1982 en rättighetskatalog (Canadian Charter of Rights and Freedoms), nedan benämnd stadgan. Stadgan beskrivs närmare i Lind, Sociala rättig- heter i förvandling, En konstitutionellrättslig studie, 2009, s. 76 f.

I stadgan finns en bestämmelse om fri- och rättigheternas upp-