Sammanfattning
Undervisningsbegreppet är ett nytt begrepp inom förskolan. Som ett första steg inom utbildningssystemet räknas förskola som en egen skolform och om- fattas av skollagens definition av undervisningsbegreppet. Däremot förekom- mer inte begreppet i förskolans läroplan och inte heller används den i större utsträckning inom verksamheten. Med stöd i en pragmatisk ansats undersöks i denna studie ett möjligt sätt att konceptualisera undervisning i förskola samt vilka didaktiska konsekvenser som följer med olika undervisningsstrategier. En observationsstudie genomfördes under en termin på en avdelning för yngre barn och omfattade tre förskollärare och tolv barn i åldrarna 1 till 3. Ett urval av observerade tillfällen analyserades med hjälp av ett analysverktyg som ti- digare utvecklats inom en pragmatiskt inspirerad ansats. Resultaten pekar på att förskollärare använder sig av olika undervisningsstrategier i olika samman- hang och att detta bidrar till olika möjligheter för lärande för de involverade barnen.
Nyckelord: Förskolan, yngre barn, undervisning, lärande, förskollärare, pragmatism
Inledning
Idag är 83 procent av barnen mellan 1-5 inskrivna i förskolan. I åldersgruppen 1-3 är det 76 procent som deltar i förskolans verksamhet1. Dessa höga siffror talar för att den stora majoriteten av barnen i Sverige tillbringar sina första levnadsår i en institutionell kontext avsedd för att utbilda växande generat- ioner, inte minst utifrån de normer och värden som vårt samhälle vilar på.
1 Skolverkets statistisk: http://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/statistik-i-tabel-
Att betrakta förskolan som en utbildningsinstitution kan sägas vara i linje med de förändringar som förskolan har genomgått de sista årtiondena, vilket tydligt markeras med att det övergripande ansvaret för förskolan har flyttats från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet (1996).
Förändringen kan även beskrivas som ett skifte från ett omsorgprojekt, med utgångspunkt i familjepolitik till ett utbildningspolitiskt projekt (Persson, 2008). 1998 fick förskolan sin första läroplan som karakteriseras av strävans- mål, med emfas på helhetstänkande kring lärande, omsorg och lek. Ett hel- hetstänkande som kan sammanfattas i begreppet EDUCARE (OECD, 2006). Därmed blir förskolan en del av utbildningspolitiken och första steget för bar- nen i utbildningssystemet.
Fokus på förskolan som en arena för barns lärande ligger därmed i linje med förskolans förändrade uppdrag. Sedan införandet av läroplanen kan lä- randebegreppet sägas ha varit centralt. Den revidering som genomfördes 20102 tillsammans med Skollagens skrivningar3 har medfört att undervis-
ningsbegreppet har blivit aktuellt även i förskolan. Därmed finns det ett behov av att även inom forskningen närma sig undervisningsbegreppet i förhållande till förskolans verksamhet, där det har inte brukats i något större utsträckning, vilket Skolinspektionens senaste rapport ”Förskolans pedagogiska uppdrag- Om undervisning, lärande och förskollärarens ansvar” (2016) styrker4. I rap-
porten kan man läsa följande definition av undervisning:
Skollagens definition av undervisning som målstyrda processer som syftar till utveckling och lärande torde kunna jämföras med läroplanens stimulera och
utmana barnens utveckling och lärande. Stimulans och utmaningar kan
dock ske på många olika sätt men det är först när det medvetet riktas mot strä- vansmålen och blir en lärprocess som vi kan tala om undervisning (s. 28, fet- stil min).
2 2010 reviderades förskolans läroplan och förskolans pedagogiska uppdrag förtydligades,
framförallt med avseende på språkliga, kommunikativa och matematiska aspekter samt med avseende på naturvetenskap och teknik.
3 Enligt skollagen(Skolverket2011) betraktas förskolan som en egen skolform och omfattas av
begreppet undervisning. I kap. 1, par. 3 definieras undervisning på följande sätt: ”Sådana mål- styrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lä- rande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden”. Särskilt ansvar anges både i läroplanen och i skollagen till förskollärare, som i lagens mening är ansvarig för under- visningen i förskolan.
4 Genom åren har Skolinspektionen genomfört flera tillsynsärenden vars syfte är att se hur lä-
roplanens intentioner realiseras Dessa resulterar i rapporter vars beskrivningar ger indikat- ioner på det aktuella läget i olika förskoleverksamheter runt om i landet. Dessa kan i viss mån generaliseras till andra verksamheter, som inte har ingått i själva tillsynen. Tidigare rapporter är bland annat: Förskolan – före skolan – lärande och bärande (2007) & Förskolans pedago- giska uppdrag (2011).
Skolinspektionens rapport (2016) pekar dock på att undervisningsbegrep- pet sällan används i förskolan. Detta är kanske föga förvånande: ordet ”lä- rande” förekommer 47 gånger i förskolans läroplan (Vallberg Roth, 2011). Man pratar därmed hellre om lärandet som ett bärande begrepp. Vidare finns det en utspridd bild av lärande som en process som pågår hela dagen, ”barn lär sig hela tiden”. En konsekvens av denna syn är att förskollärarens roll i processen kommer i skymundan och blir otydlig (Skolinspektion, 2016). Det går att urskilja en ovilja att använda sig av begreppet ”undervisning”. Denna ovilja kan tolkas som ett sätt att behålla förskolans särdrag gentemot skolan. Dock är det inte heller enbart inom förskolans värld som begreppet ”lä- rande” har vunnit mark. Även i övriga utbildningsinstitutioner används läran- debegreppet i allt större utsträckning: med termen ”learnification” understry- ker Biesta (2009) hur lärandebegreppet är nästan intill hegemoniskt, då det mesta har kommit att handla om lärande och allt mindre om undervisning, lärarens roll och utbildningssyfte. Säfström, Månsson och Osman (2015), häv- dar, i likhet med Biesta, att ”lärande” fungerar som en tomt begrepp som kan innehålla precis allting. Säfström et al.(2015) argumenterar bland annat för att det är undervisningen som lärare kan ha kontroll över. Och att det är genom undervisning i en situerad kontext som lärare kan öppna upp för nya sätt att tänka och handla.
Den ovannämnda utbildningsforskningen lyfter därmed också fram beho- vet att fördjupa sig i begreppet undervisning. Det är därmed av intresse att studera hur lärande och undervisning är sammankopplade med varandra i re- lation till den pedagogiska verksamhet som omfattar de yngsta barnen i för- skolan.
Om vi håller fast vid att undervisning är det som lärare kan ha kontroll över och att lärande och undervisning är sammankopplade kan fokus på undervis- ning och i synnerhet undervisningspraktiker5 så som de kan urskiljas i försko-
lans vardag, möjliggöra en fortsatt diskussion kring förskollärarens roll och hur undervisningsbegreppet kan förstås i relation till förskolan (Klaar, 2013; Klaar & Öhman, 2014; Hedefalk, Almqvist & Lundqvist, 2013; Hedefalk, 2014; Kultti & Pramling, 2015). Den föreliggande studien avser att vara ett bidrag i denna riktning utifrån en pragmatisk teoribildning.
I det följande kommer meningsskapande används som synonym för lä- rande6 och lärarens respons konceptualiseras som undervisning.
5 Undervisningspraktik är ett begrepp som ofta återkommer i pragmatiskt inspirerade studier
(se exempelvis Lindqvist, 2009). Min tolkning av begreppet är att undervisning alltid sker i situerade kontexter (praktiker) som är präglade av normer och traditioner (vilket i flera studier har också studerats i relationen till ämnestradition, se exempelvis Lundqvist, 2009).
6 Klaar (2013) definierar lärande i ett pragmatiskt perspektiv som ”meningsskapande i termer
av erfaranden som utvecklar nya och mer specifika vanor, vilket även innefattar socialisations aspekter av lärande” (s. 55). Denna studie delar samma utgångspunkt.