Avhandlingens andra fallstudie handlar om frilansande journalister. I dag återfinns sk frilansare i flera olika yrkesgrupper, vanligen inom fria yrken såsom konst, reklam och design. I regel förknippas dock kanske frilansandet just med skrivande och journalistik, vilket återspeglas i den förklaring av termen frilans som ges i Svenska akademins ordlista såsom ”journalist mm utan fast arbetsgivare”. Själva ordet frilansare härrör troligen från romantiken, och den idealisering av riddartiden som dåtidens författare bidrog till i början av 1800-talet. Förebilden var de soldater som under medeltiden drev runt i det splittrade Italien och utan fast tjänst drog sina ”fria lansar” för det de själva trodde på - eller för den som kunde betala. Mest känd är sannolikt historien om ädlingen Ivanhoe, som i författaren Sir Walter Scotts berättelse uppmanade alla självständiga män att ”dra sina fria lansar för Rickard”.
Möjligen kan detta ursprung också säga något om frilansares verklighet idag – om det romantiska skimmer som fortfarande tycks omge frilanslivet men vars vardags- verklighet inte alltid är lika glamorös. Den studie som här presenteras omfattar frilansande journalister och ett litet antal fotografer. Frilansare inordnas i statistiken vanligen i kategorin egenanställda och avser de individer som inte är bundna av ett anställningskontrakt. I mer allmänna termer kan den egenanställde – i detta fall frilansaren – beskrivas som en egen företagare utan anställda. Majoriteten av de frilansande journalisterna i Sverige är idag fackligt organiserade i Svenska Journalist- förbundet (SJF), där samtliga deltagare i studien är anslutna.
Vad – om uppdrag och verksamhetsfält
Så vad är det då frilansarna i undersökningsgruppen gör? Hur ser deras arbetsuppgifter ut och vem arbetar de för? Och var och när arbetar de? Majoriteten av frilansarna (81%) uppgav att de var skrivande journalister, 26% fotograferade och 18% jobbade med redigering. Somliga var följaktligen verksamma inom mer än ett område, och huvudsakligen var det skrivandet som kompletterades med redigering eller fotografering. Nästan tre fjärdedelar (74%) uppgav också att de hade något eller några specialistområden, vilket i de öppna svaren i enkäten visade sig kunna handla om allt ifrån arbetsliv och inrikespolitik till trädgårdsskötsel. Det vanligast mediet att arbeta med var fackpress (28%) och månads- eller säsongspublikationer (28%). Ytterligare en dryg fjärdedel (26%) arbetade inom dagspress och 13% inom veckopress. Företags- publikationer, information, TV och bokprojekt var andra medieformer som förekom i mindre utsträckning; mellan 8-11% uppgav att de arbetade inom någon eller några av dessa medier. Många arbetade följaktligen med flera medier parallellt, och hur varierat arbetet kunde vara i detta avseende framgick också i e-postsvaren:
Som frilans har jag främst arbetat med större projektjobb, skrivit läroböcker, artiklar som ingått i temanummer av olika slag, varit redaktör för mindre tidskrifter, gjort enstaka reportage till magasin, språkbearbetat forskningsrapporter på uppdrag av olika myndigheter och organisationer o.s.v. Jag uppskattar möjligheten att åta mig så varierande arbetsuppgifter.
Vad gäller försörjningen är bilden lite kluven. I enkäten uppgav 56% att de arbetade för en eller ett fåtal stadiga uppdragsgivare, 31% hade ett tiotal som varierande och 7% var tvungna att hela tiden söka nya uppdragsgivare. Att så många hade regelbundna uppdragsgivare borde kunna tala för ganska god ekonomisk trygghet, men i e- postsvaren framhölls nästan utan undantag just den ekonomiska otryggheten som en av de mest negativa och stressande sidorna med att arbeta som frilans. Ekonomin hängde som en av dem uttryckte det, över honom som ”ett stort orosmoln”, och även andra beskrev en ständigt närvarande och underliggande oro för ekonomin:
I början var det svårt att slappna av, jag var ständigt rädd för att inte få in till- räckligt med pengar. Med tiden lär man sig att inte tänka på jobbet och pengarna jämt, men visst finns rädslan där i botten hela tiden.
För dem som tidigare haft fast anställning blev skillnaderna med frilanseriet påtagliga, och jämförelsen med den fasta anställningen återkom ofta när det gällde den ekono- miska situationen:
Naturligtvis har friheten ett pris, och det heter ”stress för inkomsten”. Att vara anställd innebär att ha ett skyddsnät som man aldrig har när man jobbar på egen hand. Både psykologiskt och ekonomiskt.
Den ekonomiska oro frilansarna uttrycker förefaller vara kopplad till uppdragens längd och med vilken framförhållning de fick sina uppdrag. Enkätresultaten visade att de vanligaste uppdragen var ”korta”, vilket avser uppdrag som tog upp till två veckor. 43% uppgav att de huvudsakligen hade den här typen av korta uppdrag. Dessa erhölls vanligen också med kort varsel; 24%, uppgav att de fick dessa uppdrag med 1 till 3 dagars varsel medan 63% fick sina korta uppdrag mellan 1-3 veckor i förväg. Ytterligare ungefär en tredjedel fick sina korta uppdrag med antingen en veckas eller 2-3 veckors varsel (30% resp 33%). Att den här typen av korta uppdrag med kort framförhållning skapade ekonomisk osäkerhet och upplevdes som stressande påtalades också på olika sätt i e-postsvaren, där en av frilansarna beskrev situationen som ”gastkramande”.
Tabell 13. Uppdragens längd. Procentuell fördelning (n= 369).
Har huvudsakligen långa uppdrag (2 mån el. längre) 13%
Har huvudsakligen medellånga uppdrag (2 v – 2 mån) 10%
Har huvudsakligen korta uppdrag (upp till 2 v) 43%
Har blandning av korta, medel och långa uppdrag 34%
Vanligast var annars att ha en blandning av långa, medellånga och korta uppdrag; 34% uppgav att deras uppdrag huvudsakligen såg ut på det sättet. ”Långa uppdrag” som var två månader eller längre, liksom ”medellånga uppdrag” på mellan två veckor upp till två månader var inte lika vanligt förekommande (13% resp 10%). För de långa uppdragen var också framförhållningen något längre; 49%, visste 1 månad eller mer i förväg vilka jobb de skulle göra, vilket är att jämföra med 9% när det gäller de korta uppdragen. Ytterligare 34%, visste 2-3 veckor innan vilka jobb de skulle göra när det gällde de långa uppdragen. På samma sätt som det i e-postsvaren uttrycktes att de korta uppdragen innebar en ekonomisk otrygghet blev det tydligt att den här typen av lite längre uppdrag skapade en viss ekonomisk trygghet.
Tabell 14. Med vilken framförhållning frilansarna erhöll sina korta respektive långa uppdrag. Procentuell fördelning.
Hur lång tid i förväg brukar du veta % Hur lång tid i förväg brukar du veta %
vilka jobb du kommer att ha om du vilka jobb du kommer att ha om tänker
tänker på dina korta uppdrag? (n=361) på dina långa uppdrag? (n=324)
Vet några timmar till 2-3 dagar i förväg 24 Vet några timmar till 2-3 dagar i förväg 7 Vet 1 vecka till 2-3 veckor i förväg 63 Vet 1 vecka till 2-3 veckor i förväg 44
Vet 1 månad eller mer i förväg 9 Vet 1 månad eller mer i förväg 49
Generellt framstår ekonomin och försörjningen som ett problem. Drygt en fjärdedel uppgav att de var missnöjda med sina inkomster och för 43% varierade månads- inkomsterna mycket över året. Nästan lika många, 41%, angav att de inte kunde ta ut lika mycket lön varje månad. Här fanns dock vissa skillnader inom gruppen. Exempelvis så tenderade månadsinkomsterna att variera mindre ju högre den deklarerade årsinkomsten var, och männens månadsinkomster varierade inte lika mycket som kvinnornas. Generellt tjänade männen i undersökningsgruppen bättre än kvinnorna, och 40- och 50-talister tjänade i genomsnitt bättre än andra generationer. Bäst av alla tjänade dock de riktigt unga (22-23 år). I undersökningsgruppen som helhet ansåg 39% att de inte hade en rimlig försörjningsnivå med tanke på den tid och
de insatser de lade ner på sitt jobb, vilket framförallt tycktes handla om svårigheter att ta betalt för den tid det faktiskt tog att göra ett jobb:
Visst måste man som frilans också göra jobb som går att sälja. Men framförallt är det svårt att få betalt för nedlagd tid. Dessvärre betalar sig seriös journalistik mycket sämre än betydligt tristare informationsjobb.
Oron över ekonomin och över att inte ha tillräckligt med uppdrag var i högsta grad en realitet för många då de understundom fann sig står helt utan uppdrag: 20%, uppskattade att de ofrivilligt varit utan uppdrag i fyra veckor eller mer under det senaste året och 25% uppskattade sin ofrivilliga uppdragsfrihet till 1-3 veckor. Detta i sin tur tycks innebära att många av rädsla att förlora uppdragsgivare tog på sig fler uppdrag än de än de egentligen orkade och önskade: 66% uppgav att de nästan alltid, ofta eller ibland gjorde så11. I enkäten uppgav 41% att deras arbetsbelastning varierade mycket över året medan endast 16% angav att belastningen i stort sett var jämn. Detta uttrycktes också i e-postsvaren:
Det största problemet är att arbetet har en tendens att komma i sjok. Helt plötsligt ringer det i alla telefoner och man sitter med fem uppdrag samtidigt. Och andra dagar är det helt tyst.
Oron som den ojämna arbetsbelastningen medförde handlade emellertid inte enbart om ekonomi utan innebar också en jobbmässig osäkerhet som hade att göra med att de inte hade samma uppbackning av chefer och erfarna kollegor. Oförutsägbarheten och den ojämna arbetsbelastningen gjorde det också svårt att planera framåt. ”Stressen ligger just i oron över framtiden”, skrev t ex en av frilansarna i e-postsvaren, och en annan konstaterade att ”ett visst mått av otrygghet i planeringen ingår”.
Tabell 15: Procentuell fördelning av i vilken grad arbetsbelastningen varierar sett över ett år och hur stadigvarande frilansarnas uppdragsgivare är.
Arbetsbelastning sett över ett år (n=372) För vem arbetet utförs (n=370)
Arbetsbelastningen varierar 41% Har en/ett fåtal stadiga uppdragsgivare 56%
mycket
Har ett tiotal varierande uppdrags- 31%
Arbetsbelastningen varierar 43 % givare
något
Måste söka nya uppdragsgivare vid 7%
Arbetsbelastningen är i 16 % varje nytt jobb
stort sett jämn