I fallstudierna framträder också aspekter av komplexiteten som så att säga går utöver förmågan att hantera intellektuellt komplexa arbetsuppgifter, som handlar om vad Barnett (1999) kallar superkomplexitet. I båda fallstudierna, och i synnerhet för frilansarnas del, framgår som tidigare beskrivits att utförandet av arbetet fordrar att de hanterar inte bara sådant som är direkt kopplat till lösandet av specifika arbets- uppgifter. Det handlar också om att hantera relationen mellan arbete och övrigt liv. Med detta följer att arbetet fordrar ställningstaganden av ett mer personligt och värderingsmässigt slag, som t ex handlar om vad som ska prioriteras, vad som är ”rätt” och ”fel” och vad de bör respektive vill. Detta i sin tur innebär att deras egna personliga värderingar inte alltid överensstämmer med omgivningens krav. I resultaten framgår att det uppstår krockar mellan sådant som de själva tycker om och vill och sådant som mer förefaller höra ihop med en skyldighet eller plikt att göra vad som är rätt. Superkomplexiteten i detta handlar om att det ytterst är upp till den enskilde frilansaren och tjänstemannen att så att säga integrera och hantera detta för att kunna ta ställning och slutligen avgöra hur de ska agera.
Detta i sin tur skulle i enlighet med Frese och Zapf (1994) indikera att deras arbeten inte bara är komplexa utan snarare karaktäriseras av att vara komplicerade. Med detta avses att arbetet kräver beslut och egna ställningstaganden oavsett om individen själv önskar det eller inte. Att frilansarnas och tjänstemännens arbeten därtill präglas av oförutsägbarhet bidrar ytterligare till att göra dem komplicerade. För tjänstemännens del handlar det om ständiga revideringar och kontinuerlig hänsyn till förändrade förutsättningar som ofta tvingar dem att lägga om sina arbetsplaner. För frilansarna handlar oförutsägbarheten mer om en ovisshet som har att göra med uppdragens (korta) framförhållning och omfattning, och inte på samma sätt om anpassning till förändringar under arbetets gång. För dem är ovissheten istället i hög grad kopplad till den ekonomiska situationen. I synnerhet i frilansfallet finns också påtagliga tendenser till vad Frese och Zapf (a.a.) beskriver som en inadekvat komplexitet som har att göra med egenföretagandet. Att vara sin egen betyder att det inte räcker med att vara en skicklig journalist. Det fordrar också att de är kapabla att sköta det egna företaget med allt vad det innebär av ekonomi, marknadsföring och IT-frågor, och detta är något som upplevs som betungande av de allra flesta.
Pseudokontroll? Om vertikal anpassning och horisontell självständighet
Med ett handlingsteoretiskt synsätt betraktas komplexa, kvalificerade arbetsuppgifter av det här slaget i allmänhet medföra ett handlingsutrymme som ger god egenkontroll i arbetet (Aronsson, 1990; Karasek & Theorell, 1990). Detta torde särskilt gälla för frilansarnas vidkommande, som planerar och lägger upp arbetet i princip helt på egen hand. Resultaten från fallstudierna indikerar emellertid att kontrollen vare sig för tjänstemännens eller frilansarnas del är så genomgripande som den i förstone framstår. För tjänstemännens del handlar detta bl a om att makten över uppgiftsformuleringen åtminstone formellt sett åvilar organisationsledningen, och för frilansarna gäller ofta
ett liknande förhållande i relation till uppdragsgivaren. Dessutom präglas arbetet i båda fallstudierna av en oförutsägbarhet som de själva inte kan styra över, som bl a tar sig i uttryck i en ofrivilligt ojämn arbetsbelastning.
För tjänstemännens del finns följaktligen inte den vertikala egenkontroll som så att säga bestämmer att ett arbete ska utföras. Snarare är den av ett horisontellt slag, dvs en kontroll i arbetet som tillåter dem att bestämma hur arbetet ska utföras (Aronsson, 1983). Detta horisontella kontrollutrymme är emellertid ganska stort, och innefattar såväl möjligheter att organisera arbetet i tid och rum som utrymme för självständigt problemlösande och initiativtagande. Att det huvudsakligen rör sig om ett kontrollutrymme inom arbetets givna ramar blir särskilt tydligt i fråga om de ständiga revideringar och förändringar under arbetets gång som de själva inte styr över. Även om arbetet inte på långt när innebär samma autonomi som för frilansarna utförs det ändå utan någon direkt övervakning av överordnade. Tjänstemännens arbete skulle därmed kunna karaktäriseras som ett slags högtillitsarbete i bemärkelsen att utförandet och utfallet i hög grad är individens eget ansvar.
Inte heller frilansarnas arbetsförhållanden innebär någon total kontroll över arbetet, deras självständighet till trots. Inom handlingsteori anses individens möjlighet att själv definiera det övergripande målet för arbetet vara utmärkande för hög grad av kontroll. Helt klart är också frilansarnas vertikala kontrollutrymme större än tjänstemännens till följd egenföretagandet och det inflytande över ramarna för arbetet som detta medför. Men även om frilansarna i hög grad själva initierar och formar sina arbetsuppgifter och arbetsvillkor, saknar de å andra sidan kontroll i så måtto att de av ekonomiska skäl emellanåt tvingas ta uppdrag som de inte är intresserade av. I dessa fall kan frilansarna betraktas som än mer låsta och styrda än tjänstemännen eftersom den horisontella kontrollen inom ramen för dylika uppdrag kan vara väldigt begränsad. För frilansarnas vidkommande gäller således att kontrollutrymmet över arbetet och arbetssituationen kan skilja sig väsentligt från kontrollen inom ett speciellt uppdrag eller en specifik arbetsuppgift. Vad som karaktäriserar frilansarnas arbetssituation är framförallt friheten från extern kontroll. Detta ger dem ett i vissa avseenden vertikalt kontroll- utrymme med en generell kontroll över arbetet, även om arbetsuppgiften inom ramen för detta fordrar anpassning efter uppdragsgivares ramar och direktiv.
Samtidigt som arbetet således fordrar ett självständigt handlande finns både i frilansarnas vertikala och tjänstemännens mer renodlat horisontella kontrollutrymme följaktligen tydliga inslag av anpassning – för tjänstemännens del framförallt till myndighetens organisatoriska ramar och för frilansarna till yttre ekonomiska och marknadsrelaterade villkor. En intressant aspekt i anslutning till detta relaterar till resonemanget ovan om vad som gör frilansarnas och tjänstemännens arbete komplicerat. Medan kontroll handlar om individens möjligheter till beslutsfattande, bidrar krav på beslut och ställningstaganden liksom tidigare beskrivits istället till att göra arbetsuppgifterna komplicerade (Frese & Zapf, 1994). Kontroll skulle med denna utgångspunkt också kunna förstås som frånvaro av beslutskrav och ansvar, eller åtminstone som möjligheten att själv välja när det är önskvärt. Genom att vända på resonemanget på det här sättet kan kontroll för frilansarnas och tjänstemännens del
likväl handla om frånvaron av påtvingad kontroll i betydelsen övergripande ansvar. Vinklat på det här sättet framstår frilansarnas arbete som komplicerat, och kontrollen i arbetet paradoxalt nog mindre än tjänstemännens. Att deras arbetsförhållanden ger en mer genomgripande vertikal kontroll innebär samtidigt att de saknar möjlighet att lägga över beslut och ansvar på någon annan.