Den autonomi i bemärkelsen självgående handlande som fordras i både tjänste- männens och frilansarnas arbete pekar på att individens förhållningssätt och attityder får en central roll för arbetets utförande. Sådant som engagemang och motivation kommer därmed att utgöra viktiga kompetenser. I avhandlingens teoretiska referensram relateras självständighet i bemärkelsen drivkraft och motivation genomgående till kompetenser som definieras som personlighetsrelaterade eller affektiva (Ellström, 1992; Gardner, 1998; Goleman, 2000). Självstyrning och motivation utgör tillsammans med självinsikt vad t ex Goleman (a.a.) kallar personlig kompetens. Självinsikt handlar om att känna sina inre tillstånd och resurser, och i fallstudierna framstår detta viktigt för förmågan att orientera sig på egen hand. I intervjuerna och e-postsvaren resonerar både tjänstemännen och frilansarna på ett medvetet sätt kring egna starka och svaga sidor, begränsningar och handlingsmönster. De lyfter också fram kännedom om detta som en viktig kompetens för kunna arbeta under de här betingelserna. Bland annat framhålls vikten av att kunna begränsa sig, medvetenhet om egna reaktioner under press och vetskap om vad de ska göra för att återhämta sig. Flera av frilansarna beskriver t ex att de är dåliga på att disciplinera sig, och de är också mycket medvetna om under vilka villkor de arbetar optimalt respektive vilka som inbjuder till ineffektivitet. De har också god vetskap om och väl utarbetade strategier för att hantera detta och få någonting gjort.
Detta visar att det inte räcker att enbart vara medveten om egna styrkor och svagheter, utan att det också fordras förmåga att styra och kontrollera handlandet utifrån dessa kunskaper och insikter. I föregående avsnitt beskrevs med utgångspunkt i handlingsregleringsteori att både frilansarnas och tjänstemännens arbeten förefaller fordrar ett handlande som i stor utsträckning regleras på en metakognitiv nivå. Med denna utgångspunkt kan självstyrningen förstås som en metakognitiv kompetens i form av förmåga att övervaka sig själv och sitt eget handlande. Liksom framhölls tidigare inbegriper detta också mer vilje- och känslomässiga handlingsförutsättningar. Enligt Goleman (a.a.) är självstyrning en emotionell kompetens som handlar om individens förmåga att hantera sina impulser och resurser, och omfattar bl a pålitlighet, noggrannhet och anpassningsförmåga. Bland tjänstemännen var pålitlighet en av de kompetenser som ansågs viktigast i deras arbete, och i intervjuerna var känslan av ansvar för arbetet och den egna prestationen påtaglig. Generellt handlade utsagorna om att de kände en tillit från myndighetens sida, och var betrodda med ansvar och tilltro om att göra gott arbete. Bland frilansarna framhölls snarare disciplinering och effektivitet, dvs kompetenser som i högre grad relaterar till självkontroll och anpassningsförmåga.
Självkännedom och förmågan att styra det egna handlandet torde också utgöra en central förutsättning för att kunna hantera de konflikter mellan individens föreställningar och faktiska omgivningsförhållanden som belysts i tidigare avsnitt. De dissonansreducerande strategier i vilka frilansarna och tjänstemännen anpassar sina föreställningar och attityder när de egna värderingarna, viljan eller kapaciteten inte överensstämmer med de yttre kraven eller villkoren, skulle kunna förstås som ett sätt att både skydda den egna självkänslan och upprätthålla en positiv bild inför andra. Att idealisera och rationalisera blir en fråga om självstyrning som är kopplad till identitet och självkänsla, och har att göra med sådant som att ”vara duktig” och ”klara av”. Mot bakgrund av t ex Goffmans (1990) syn på identitetsskapande kan individen genom den här typen av dissonansreducerande strategier presentera en bild av sig själv som skyddar den inre personligheten. Därmed fordrar det också förmåga att hantera sociala situationer.
Responsivitet – om social kompetens och kontextuell lyhördhet
Generellt betraktas intra- och interpersonella förmågor samspela när det gäller kompetenser som har att göra med hur individen uppträder (Ellström, 1992; Gardner, 1993). Självinsikt omfattar med detta synsätt även medvetenhet om andra. I båda fallstudierna framstår social kompetens vara en mycket viktig, för att inte säga nödvändig kompetens, eftersom ett visst mått av social interaktion så att säga är inbyggt i arbetets utförande. För tjänstemännens del handlar det t ex om att inhämta information från personer som har kunskap inom olika områden för att kunna analysera och lösa problem. Det handlar också om kontakter med myndighetens olika avnämare, att kunna arbeta tillsammans med andra i projekt och arbetsgrupper, liksom att skapa och upprätthålla nätverk. Även för frilansarna gäller det att både kunna initiera och underhålla sociala kontakter i nätverk av olika slag. För deras del framstår det än mer betydelsefullt eftersom de helt och hållet saknar färdiga arenor för socialt samspel. I avsaknad av givna sociala sammanhang blir de dessutom beroende av nätverken både i sin egen arbetsprocess som arenor för bl a diskussioner, feedback och tillhörighet, och för att över huvud taget få jobb.
Att vara socialt kompetent framstår i båda fallen följaktligen som en minst sagt central kompetens. Begreppets vida betydelse säger dock inte mycket om vad som karaktäriserar de förmågor som fordras under just de här omständigheterna. Social kompetens beskrivs vanligen som en interpersonell kompetens som handlar om hur individen hanterar relationer till andra. Vad som kommer till uttryck i fallstudierna är ett strategiskt handlande som närmast skulle kunna beskrivas som ett slags professionell relationsförmåga. Vilka sociala förmågor som utvecklas förefaller vara avhängigt relationens funktion och syftet med det sociala samspelet. Den sociala kompetens som kommer till uttryck bland frilansarna rör exempelvis primärt inte samverkan och samarbete i betydelsen strävan efter kollektiva mål eller uppbyggnad av gemenskap. Även om detta förkommer handlar det huvudsakligen om mer individualistiska samspelsstrategier. Kompetensen avser här sådant som att skapa och underhålla relationer, att kunna kommunicera och påverka. Generellt tycks frilansarnas
arbetsförhållanden medföra att de utvecklar sociala förmågor som är knutna till dem själva och samspelet med andra (enskilda) personer, snarare än förmågor som rör kollektivt samspel.
Bland tjänstemännen däremot framstår förmågan att samarbeta och samverka med andra som central. Gemensamma projekt, teamarbete och arbetsgrupper av olika slag, liksom uppdelning av kunskapsområden och beslutsprocesser som kräver enighet fordrar samverkansförmåga av mer kollektiv karaktär. Deras samspel karaktäriseras följaktligen av att det fordras ett slags gruppsynergistisk kompetens som inte enbart gäller i deras egen arbetssituation. För somliga är arbetsuppgiftens art sådan att de också måste kunna få andra människor att samarbeta med varandra utan att själva aktivt medverka i det aktuella gruppsammanhanget. I dessa sammanhang fungerar de i ett slags nätverkande funktion genom att skapa forum för andras samarbete. Liksom frilansarna har emellertid även tjänstemännen sociala relationer av mer individuellt slag, vilket fordrar förmåga att också knyta och upprätthålla kontakter för egen del.
Den sociala kompetens som kommer till uttryck i fallstudierna handlar emellertid inte bara om att ”kunna ta folk”. Utmärkande för både tjänstemännens och frilansarnas arbeten framstår snarare vara att det fordrar interaktionsförmåga av ett mer generellt slag, som avser både relationen mellan individer och till omgivningen. Samspelet gäller här omgivningsbetingelserna i sin helhet, och kompetensen kan sägas avse förmågan att förhålla sig till och ytterst inordna sig (och inordnas) i olika sociala praktiker. Både tjänstemännen och frilansarna beskriver en arbetssituation som fordrar medvetenhet och lyhördhet inte bara i relation till andra individer utan också i förhållande till den aktuella situationen. I resultaten framkommer t ex hur de kontinuerligt ställs inför nya problem och måste ta nya kontakter för att få information, och samtidigt upprätthålla och bevara de redan etablerade relationerna. De måste också fortlöpande klara av att sätta sig in i okända situationer och problem, snabbt kunna byta spår i enlighet med de senaste revideringarna eller anpassa sig efter uppdragsgivares önskemål och nycker. Sammantaget ger detta en bild av att fordra förmåga att känna av olika situationer och utifrån detta kunna anpassa sitt beteende på lämpligt sätt. Den här kompetensen skulle med ett samlande begrepp kunna beskrivas som ett slags kontextuell lyhördhet eller förmåga till responsivitet. Med detta avses en interaktionskompetens som går utöver det sociala samspelet mellan individer genom att innefatta situationen som helhet, dvs individens förmåga att hantera de betingelser som utgörs både av andra individer och villkor av praktiskt och normativt slag.
Den här förmågan till lyhördhet eller responsivitet bygger på vad som tidigare beskrivits i termer av emotionell kompetens, dvs på en kombination av intra- och interpersonella förmågor. För att kunna handla på ett ändamålsenligt sätt fordras såväl självkännedom och självstyrande förmågor som förståelse och skicklighet att påverka omgivningen och framkalla önskvärda reaktioner. På detta sätt kan den kontextuella lyhördhet som kommer till uttryck i fallstudierna betraktas som ett uttryck för individens medvetenhet om och förmåga att förhålla sig på lämpligt sätt till olika sociala praktikers normer. Återigen är det fråga om ett autonomt handlande där den självdisciplinering som tidigare beskrivits har en central roll. I detta sammanhang
handlar det om förmågan att aktivt anpassa sig efter och inordna sig i. Syftet med detta kan vara av både av strategiskt och socialt slag, dvs antingen ha ett mer arbetsrelaterat, instrumentellt syfte eller på ett mer personligt plan handlar om tillhörighet, gemenskap och normalitet.