Med utgångspunkt i handlingsteoretisk teoribildning kan de postmoderna, fria formerna av arbete enligt Ohlsson (2001) beskrivas utifrån tre olika sk handlings- domäner. Dessa relaterar till arbetets betydelse för individen och sammanhänger med olika typer av handlingsrationalitet10
. Handlingsdomänerna representerar abstrakta områden som synliggör att individens uppgiftssammanhang, dvs det sammanhang där individen förstår sin uppgift och utför sina handlingar, i varierande utsträckning inrymmer olika handlingsdomäner. Arbetet omfattar med detta synsätt dels utförande av handlingar som är riktade mot arbetsuppgiften (den funktionella handlingsdomänen), dels handlingar som t ex syftar till att följa eller bryta mot organisationens normer (den sociala handlingsdomänen) och dels handlingar som utgörs av val relaterade till förhållandet mellan arbetsliv och privatliv (den existentiella handlingsdomänen). Den funktionella handlingsdomänen representerar instrumentella och strategiska rationalitetsformer, och uppmärksammar relationen mellan individens subjektivt uppfattade handlingsutrymme och de objektiva förutsättningar som faktiskt föreligger. Den sociala handlingsdomänen är orienterad mot interaktion och omfattar relationer och organisationskulturella aspekter av arbetet.
9
Dessa tankegångar med ett särskiljande mellan olika praktiker och handlingsrationaliteter förekommer i en rad teorier, och stödjer sig på en lång vetenskapsfilosofisk tradition som går tillbaka till Aristoteles och Kant (se t ex Allvin, 1997; Arendt, 1986) . Aristoteles gör t ex en distinktion mellan ”praxis” och ”techne”, där praxis avsåg handlandet såsom ett mål i sig själv medan techne avser ett slags politiskt handlande. Kant skiljer mellan ett handlande i enlighet med ”förståndets naturenliga principer”, ett slags teknisk rationalitet och ett handlande i enlighet med ”förnuftets princip och viljans autonomi”, ett slags moralisk rationalitet.
10
Indelningen i olika handlingsdomäner med tillhörande rationalitetsformer anknyter till Webers (1983) behandling av begreppen målrationalitet och värderationalitet, liksom till Habermas (1984) utvidgning av handlingsteorin genom införandet av begreppen social handling, kommunikativt
En viktig aspekt här är utvecklandet av yrkesgemenskap, normer och sociala relationer, vilket för avhandlingens vidkommande är särskilt intressant med avseende på införlivandet av föreställningar om vad som är ett kompetent arbetssätt. Den existentiella handlingsdomänen uttrycker en grundläggande värderationalitet som handlar om individens värdering av lönearbetet i relation till andra uppgifter i livet.
Handlingsdomänernas orientering mot olika typer av handlingsrationalitet ger upphov till olika handlingar i ett visst uppgiftssammanhang, och relaterar därmed också till individens kompetens. På likartat sätt urskiljs fyra karakteristiska drag som rör individers kompetens att hantera och orientera sig i arbeten som i större eller mindre utsträckning saknar traditionell tidsmässig, rumslig och uppgiftsmässig reglering (Hagström & Hanson, 2003a). Individens förmåga och möjligheter att själv planera, genomföra och utvärdera resultatet av sitt arbete beskrivs i termer av personlig självständighet, medan socialt samspel avser kommunikationen och interaktionen med andra inom ramen för arbetet. Kollektiva mål eller samhällelig anknytning avser individens möjligheter och förmåga att orientera sig mot ett större socialt sammanhang i arbetsliv och samhället via t ex en organisation eller arbetsplats, och personlig- eller existentiell mening handlar om förutsättningarna att reflektera över och finna arbetets personliga mening i livet. Även dessa fyra drag är kopplade till teorier som betonar interaktionen mellan individ och omvärld och det subjektiva och objektiva handlingsutrymme som utmärker uppgiftssammanhanget (se vidare Hagström & Hanson, 2003b). Dessa aktualiseras inte bara vid flexibla arbetsformer utan också, med andra tyngdpunkter, i andra sammanhang i människors interaktion med omvärlden.
Denna samtidiga differentiering och integrering av olika handlingspraktiker ökar komplexiteten och osäkerheten i tillvaron, och ställer också högre krav på ett självdisciplinerat och reflexivt handlande. Barnett (1999) gör en åtskillnad mellan komplexitet och sk superkomplexitet för att synliggöra vad han menar är specifikt för arbetsvillkoren i det postmoderna arbetet. Komplexitet står för i höga kognitiva krav av det slag som präglar t ex handlingsregelringsteorins syn på kvalificerade arbeten. Utmärkande för denna komplexitet är enligt Barnett (a.a.) att den är tydligt knuten till och avgränsad inom arbetets eller det egna sakområdets sfär, dvs vad som traditionellt utmärkt professionella yrken av olika slag. Superkomplexitet å andra sidan utmärks av den typ av differentiering mellan olika handlingspraktiker som beskrivs ovan, där den enskilde individen i utförandet av arbetet måste förhålla sig till olika roller, funktioner och lojaliteter. Olika slags kollektiva, organisatoriska eller samhälleliga värdesystem som anger vad som är rätt och riktigt står enligt Barnett (a.a.) ofta i konflikt med varandra. Detta i sin tur kan skapa konflikter också inom individen när föreställningar och värderingar inte överensstämmer. Superkomplexitet karaktäriseras av villkor och förhållanden som så att säga inte kan införlivas och bara adderas till det redan kända, utan utmanar och fordrar en förändring av förståelsen. Kolb (1984) menar att kombinationen av höga kognitiva krav och frånvaro av givna handlingsregler fordrar ””comprehension ”, dvs gör det nödvändigt att kunna lyfta sig från den omedelbara och konkreta erfarenheten och generaliseringar.
Det postmoderna arbetets vidmakthållande
Den avsaknad av förgivettagna handlingsregler som det postmoderna arbetets superkomplexitet innebär torde samtidigt medföra att den typ av vidmakthållande och bekräftande processer som beskrivs av bl a Berger och Luckmann (1979) blir centrala. Durkheim (1964) beskriver på en samhällelig nivå hur försvagning av vad han kallar det kollektiva medvetandet skapar behov av ritualisering och tillhörighet. Individens ökade handlingsutrymme, individualisering och heterogenitet medför en instabilitet och försvagning av olika integrationsskapande mekanismer11, och nya kollektiva medvetanden (dvs kunskaper och förhållningssätt som delas av alla) måste därför upprättas för att stärka individers band till varandra och det omgivande samhället. Att det postmoderna arbets- och samhällslivets vidgade handlingsutrymme både upplevs som positivt och lustfyllt och kan utgöra en psykologisk belastning och upplevas som påfrestande framhålls i en rad teorier. Bauman (1999) menar t ex att vantrivseln i det postmoderna samhället har att göra med att den individuella friheten att välja har blivit alltför stor samtidigt som tryggheten blivit alltför liten. Även Giddens (1991) fram- håller att reflexiviteten och upplevelsen av de till synes obegränsade möjligheterna att "bli bättre" innebär ständiga revisioner av identiteten som kan upplevas som pressande och kravfyllda.
För att hantera detta menar Giddens (a.a.) att individen antingen söker reducera osäkerheten och skapa ordning i tillvaron eller bejakar ovissheten och uppskattar ambivalensen. Ziehe (1989) beskriver hur individen i sina försök att orientera sig i tillvaron och skapa en social identitet utvecklar olika sk sökstrategier. Subjektivering innebär att individen söker sig till olika livsstilar eller (sub)kulturer för att bli en del av en gemenskap och därigenom ”bli” någon. Genom ontologisering söker individen återupprätta en tro på något, och tillvaron laddas med mening t ex genom engagemang i olika samhällsrörelser. Potentiering handlar om att leva i nuet, om att ständigt vara i rörelse och hänge sig åt intensiva upplevelser. På detta sätt motverkas enligt Ziehe (a.a.) känslan av meningsförlust och tomhet.
Bauman (1999) använder begreppen turister och vagabonder för att beskriva hur individen hanterar avsaknaden av struktur och kontinuitet. Turister och vagabonder är metaforer för det nutida livet och speglar att alla i det postmoderna samhället är i rörelse och att ingenting är en gång för alla givet eller säkert. På liknande sätt beskriver Sennett (1998) den postmoderna människans arbets- och livssituation som fragmenterade. Med detta avses att individens liv består av episoder snarare än ett kontinuum, av ett ständigt nu utan långsiktiga konsekvenser eller bindningar. Baumans (a.a.) turister ser den här typen av rörelse som ett uttryck för frihet. De rör sig mot möjligheter och erbjudanden som under rådande omständigheter upplevs som den
11
En central tanke i Durkheims (1964) samhällskritiska teorier är att alltför snabba och omvälvande förändringar kan skapa sk anomiska tillstånd. Med detta avses ett slags brist på reglering av olika slag som gör att världen framstår som kaotisk och obegriplig. Individen upplever ett slags rotlöshet och vet inte vilka värden de ska hålla sig till, och som ett resultat av denna försvagning av det kollektiva medvetandet uppstår anomiska och andra patologiska tillstånd som t ex neuroser,
rimligaste livsstrategin. Turisterna har på detta sätt vad han kallar situationskontroll, dvs möjlighet att välja med vem och vilka delar av omvärlden de vill interagera. På liknande sätt som Frese och Zapf (1994) skiljer mellan krav på och möjlighet till beslutsfattande vad gäller individens kontroll i arbetet, menar Bauman (a.a.) att det är individens valmöjligheter som särskiljer turisterna från vagabonder. Det är också valmöjligheterna som utgör grunden för sociala skillnader i samhället – ju större valfrihet desto högre är rangen i den sociala hierarkin.
Individualisering och identitet
Begreppet individualisering används ofta som en sammanfattande beteckning på de förändringar som lett fram till en ökad fokusering på individen och dennes möjligheter att själv styra över sitt liv. Enligt tidigare refererande teorier antas individens ursprung inte längre ge en socialt bärande identitet i samhällen som präglas av avtraditio- nalisering. Istället för den egna socialklassens förutbestämda livsform blir den sociala identiteten ett resultat av ett självständigt socialt handlande. Vad Giddens (1991) kallar det ”reflexiva jagprojektet” innebär att individen aktivt konstruerar och omskapar sina identiteter i interaktion med andra. Detta i sin tur innebär att individen i allt större utsträckning byter roller. Goffman (1990) använder rollbegreppet för att belysa hur individer formar sin identitet12. En roll beskriver den uppsättning normer, regler och värden som begränsar och formar individens handlingsutrymme, dvs utgör den ram inom vilken individen agerar snarare än determinerar hennes handlande.
De regler som styr detta samspel har enligt Goffman (a.a.) en starkt tvingande kraft, men går samtidigt att laborera med. Det gör att individen måste kunna använda de sociala reglerna för att synliggöra och presentera sin identitet på ett sådant sätt att omgivningen accepterar dessa identitetsanspråk. Samtidigt som individen därmed tillskrivs stor kapacitet att överskrida olika regler och gränser, framhåller Goffman (a.a.) hur svårt det är bryta mot de regler och subtila processer som styr handlandet. Samhället bygger med detta synsätt på att individen följer de implicita och explicita regler som reglerar den sociala interaktionen, och individen är ständigt sysselsatt med att på olika sätt försöka upprätthålla vissa sociala mönster och skapa stabilitet i tillvaron. Grundregeln för det sociala livet är enligt Goffman (a.a.) att individen undviker situationer som kan hota den preliminära jämvikt som upprättats. Identitetsskapandet är en känslig process där det alltid finns en risk att förlora distansen till någon roll och uppgå helt i den. Arbetsnarkomanen t ex är inte längre ett yrkesjag och ett privatjag utan har fastnat i en roll och är sitt arbete.
12
Johansson (2000) menar att ett starkt skäl till att Goffmans begreppsbildning fortfarande är användbara i studier av samtiden är att han i motsats till de teoretiker som endast fokuserar individualiseringens konsekvenser pekar på att ritualiseringen av vardagslivet är central för förståelsen av det samtida samhället. Även om Goffmans teorier primärt aldrig syftade till att fånga kulturella förändringar så har hans mikroanalyser av de subtila mekanismer som kännetecknar den moderna människans sociala interaktion bidragit med en rad numera välkända begrepp i samhällsvetenskapliga analyser av det moderna samhället. Många av de metaforer som Goffman (1990) använde har idag också ersatts med andra socialpsykologiska begrepp. Istället för rollbegreppet talar man idag t ex om identitet och ”dramaturgisk lojalitet” har ersatts av begreppen tillit och ontologisk trygghet (Johansson, a.a.).
I likhet med Goffmans tankegångar om att individens karaktär och identitet skapas och formas i det sociala samspelet, utgår även Mead (1970; 1976) i sina teorier från att ”jaget” (Self) väsentligen är en social konstruktion. Mead (a.a.) menar att individen endast erfar sig själv indirekt. Upplevelsen av den egna personen är resultatet av att denne lärt sig och övertagit andras attityder och omdöme om henne. Här finns paralleller både till Ödmans (1995) resonemang om mentaliteter och Berger och Luckmanns (1979) syn på signifikanta andra i så måtto att det är betydelsefulla personers synsätt som införlivas i individens egna attityder och förhållningssätt. Meads (a.a.) relationistiska teori rör emellertid inte enbart samspelet mellan individer, utan omfattar även en relation inom jaget som består av tre begrepp; ”Self” (jag själv), ”I” (Jaget) och ”Me” (mig). Mycket förenklat kan relationen mellan ”I” och ”Me” beskrivas som ett förhållande mellan en aktivt handlande del (jaget betraktat som subjekt) och en annan del som reflekterar över de egna handlingarna och omvärldens reaktioner på dem. Enligt Allvin (1997) innebär den differentiering och särskiljande av olika handlingspraktiker som beskrivits ovan ett urskiljande av ”I” ifrån ”Me” eftersom individen på detta sätt får olika erfarenheter av sig själv som ett handlande jag. Individualiseringen handlar med detta synsätt om att jaget som en samhälls- funktion (Me) skiljs ut och frikopplas från jaget som personlig identitet (I), dvs individen i egenskap av ”I” handlar utifrån en medvetenhet om villkoren för sitt eget handlande.