Som framgår av det ovanstående erbjuder det objektiva handlingsutrymmet i fallstudierna inte några tydligt definierade villkor och gränser, varken i arbetet eller mellan arbete och övrigt liv. De resultat som redovisades i den första resultatdelen pekar också på att frilansarnas och tjänstemännens uppfattning av arbetet rymmer en mängd motsägelser. Samtidigt som de exempelvis upplever sig ha ganska stor frihet i arbetet beskrivs arbetssituationen i olika avseenden också som kravfylld och pressande. Snäva tidsramar, snabba och oförutsedda förändringar, kort framförhållning på uppdrag och höga kvalitetskrav tycks skapa en situation där både frilansare och tjänstemän ofta jobbar mer än de egentligen vill. Arbete och övrigt liv förefaller dessutom inkräkta på varandra på ett sätt som inte alltid är önskvärt. Även det ständiga lärandet och sociala samspelet rymmer motsägelser. Trots att arbetet innefattar mycket sociala kontakter upplevde framförallt frilansarna en viss isolering och brister på ett informellt plan. Och trots positiva uttalanden om ett kontinuerligt lärande uttrycks att de saknar utrymme för kunskapsfördjupning och reflektion. På följande sidor belyses med teorins hjälp de motsättningar som kommer till uttryck i resultaten utifrån hur tjänstemännens och frilansarnas subjektiva handlingsutrymme gestaltar sig. Med detta riktas uppmärksamhet mot vad som äger rum i ”mellanrummet”; mot hur individens uppfattning av omvärlden formas i samspel med erbjudanden och restriktioner i form av sociala normer och praxis för handlandet, och på detta sätt kommer att uppfattas som den verklighet han eller hon har möjlighet att agera på.
Om normföljande och normalitet
Gränslösa erbjudanden
Ett sätt att förstå de i viss mån motsägelsefulla resultaten från fallstudierna är att utgå ifrån vilka ”affordances”, erbjudanden om handling, som uppfattas i omgivningen (Gibson, 1979; Reed, 1993). Som tidigare beskrivits så karaktäriseras arbetsvillkoren av att tjänstemännen och i ännu högre grad frilansarna befinner sig i uppgiftssammanhang där de ständigt ställs inför många valmöjligheter och måste klara av att orientera sig och agera självständigt. Olika villkor i frilansarnas och tjänstemännens uppgiftssammanhang, såsom det egna ansvaret och utrymmet att själv lägga upp och organisera arbetet skulle kunna sägas inbjuda till att arbeta på ett visst sätt genom att erbjuda vissa förutsättningar eller restriktioner för handlandet. Ett exempel på detta är skillnaderna mellan olika befattningsgrupper på myndigheten, där t ex den administrativa personalens uppfattade handlingsutrymme och arbetsmönster skiljde sig väsentligt från chefernas. Ett annat är handläggarnas olika uppfattning av de
policys som reglerade handläggningen av ärenden, där somliga såg dessa som helt styrande och andra snarast betraktade dem som rekommendationer och riktlinjer.
Men det är inte bara sådant som befattning, positioner och mer eller mindre explicita regler för handlandet som påverkar individens subjektiva handlingsutrymme och vilka erbjudanden om handling som där uppfattas. Individens intentioner, liksom dennes kunskaper och tidigare erfarenheter är också centrala i det här sammanhanget. I urvalet av alla de potentiella erbjudanden som finns tillgängliga i en viss situation är detta avgörande för vilka omgivningsaspekter individen uppmärksammar och i sin tur använder för att genomföra sina avsikter. Skillnaderna i frilansarna inställning beträffande möjligheten att sälja in egna jobb, där tolkningarna sträckte sig från otänkbart till självklart, är ett exempel på detta.
I enlighet med Reed (1993) framstår också kollektiva föreställningar och normer ha betydelse för vilka erbjudanden frilansarna och tjänstemännen uppfattar. På myndig- heten förefaller det finnas en kultur som t ex understryker det egna ansvaret och nödvändigheten av att hålla sig ajour och uppdaterad, liksom hur de bör agera som representanter för myndigheten. Vad gäller frilansarna tycks den näst intill institutionaliserade föreställningen att ”roliga jobb” inte betalar sig åtminstone för vissa av dem ha avgörande inverkan på hur de uppfattar sitt handlingsutrymme och därmed agerar i olika avseenden. Detta märks inte minst i fråga om de ekonomiska avkall de är beredda att göra till förmån för att få jobba med sådant som intresserar dem eller som möjliggör att upprätthålla en god kvalitet på det de producerar. Föreställningar om frihet och altruism är exempel på andra kollektiva föreställningar som sannolikt inverkar på vilka erbjudanden om handling som frilansarna uppfattar i detta och andra avseenden.
I en jämförelse mellan de båda fallen framträder också ”affordances” av ett mer allmängiltigt slag som både tycks möjliggöra och utgöra restriktioner för deras handlande. I båda fallen innebär t ex arbetsuppgifterna ett betydande ansvar för den enskilde individen, och erbjuder därmed stor handlingsfrihet att på egen hand bestämma hur de vill organisera och utföra arbetet. Denna autonomi förefaller emellertid samtidigt innefatta erbjudanden som handlar om att arbeta mycket och ofta, om att ständigt ha arbetet närvarande och prioriterat. Både frilansarna och tjänste- männen beskriver såväl yttre villkor som mer implicita sociala normer där detta kommer till uttryck. Datorer, uppkoppling, mail och mobiltelefoner underlättar exempelvis väsentligt tillgängligheten och uppmuntrar till att arbeta hemifrån och så att säga permanent ha arbetet inom räckhåll. Höga prestationskrav, stor arbetsbörda, tidspress och krav på att sätta sig in i nya saker och upprätthålla social nätverk erbjuder i sin tur riktlinjer för handlandet i form av att arbeta mycket, lära nytt och ha arbetet i åtanke. Frilansarna beskriver exempelvis hur privatlivet ger uppslag till artiklar och hur de ständigt har ”reportageglasögonen” på. Tjänstemännen i sin tur konstaterar mer eller mindre belåtet att hemmakontoret underlättar kvälls- och helgarbete, och jämför arbetet med skolbänken eftersom de hela tiden lär så mycket nytt.
Sammantaget framstår detta ge tydliga signaler eller erbjudanden om att ständigt ha arbetet närvarande. Arbetet blir på detta sätt bara en av flera ingredienser i livssituationen som inte på något avgörande sätt är särskiljd från andra aktiviteter i vardagen. De erbjudanden om handling som framträder i fallstudierna skulle därmed kunna karaktäriseras i termer av ett slags gränslöshet som innebär att taket för den enskilde individens arbetsinsatser och engagemang lyfts bort. Gränslöshet ska här inte förstås ordagrant som någon total avsaknad av gränser och ramar, utan snarare i bemärkelsen frånvaro av begränsningar och avgränsningar i fråga om t ex ansvar, prestation och utveckling. I denna gränslöshet innefattas också ett gränsöverskridande i betydelsen integrering och utbredning av arbetet i livssituationen i stort, vilket i sin tur inte bara möjliggör utan också fordrar ett handlande i linje med detta. Detta gränsöverskridande kan beskrivas som en ömsesidig överlappning mellan två traditionellt skilda handlingspraktiker som innebär att arbetet införlivas i privatlivet och vice versa (Ohlsson, 2001; Hagström & Hansson, 2003b). På motsvarande sätt som tjänstemännen och frilansarna t ex är lärande och arbetande på fritiden räcker det inte med enbart fysisk och intellektuell närvaro i arbetet. I båda fallen förefaller arbetet kräva mer av ett slags engagerad närvaro där individen med hela sin personlighet måste medverka.
Konstituerande reglering till självreglering
Vad som framträder i fallstudierna skulle kunna beskrivas som en ökad relativ frihet, där tjänstemännen och frilansarna förvisso inte är bundna av detaljstyrning, men där det liksom beskrivs ovan finns erbjudanden i form av begränsningar, möjligheter och restriktioner som på olika sätt reglerar och styr deras handlande. Att detta inte medför obegränsade möjligheter eller frihet för dem att göra som de själva vill är påtagligt i båda fallstudierna. Utifrån Foucaults (1982) resonemang om ”governmentality” kan detta förstås som ett slags normativ handlingsreglering. Med detta avses att frilansarnas och tjänstemännens handlande inte bara rättas efter objektiva yttre förutsättningar utan också efter normer och reglering av mer implicit slag som föreskriver vad som är normalt och önskvärt. Den här formen av normativ styrning handlar inte enbart om att handla och göra rätt utan också om att tänka, känna och vilja rätt. På detta sätt påverkas också vilka ”affordances” individen uppfattar i om- givningen.
En förutsättning för den här formen av implicit handlingsreglering är att det finns en autonomi med utrymme för alternativa sätt att handla. På myndigheten finns exempelvis ingen som uttalat säger åt tjänstemännen att lära sig vissa saker eller beordrar övertid vissa dagar. Snarare handlar det om att arbetsvillkoren är utformade så att de själva måste ta ansvar för att arbetet blir utfört på ett tillfredsställande sätt. Istället för direktiv och förhållningsorder kan detta förstås som en implicit reglering som anger förutsättningar och ställer krav på hur individen bör bete sig som denne själv måste erkänna och rätta sig efter. Genom att arbetet fordrar ett mer eller mindre aktivt och självständigt handlande blir tjänstemännen, och i ännu högre grad frilansarna, också medskapare av sina egna arbetsvillkor. Det egna ansvaret och
upplevelse av kontroll och handlingsfrihet synes på detta sätt fungera som ett slags incitament till självdisciplinering.
Distansarbetsformen och arbetsuppgifternas målstyrning ger exempelvis tjänste- männen ett visst handlingsutrymme och en viss kontroll över arbetet som reser indirekta krav på att t ex jobba mycket, ställa upp och hålla sig uppdaterade inom vissa områden. Liksom tidigare redovisats utesluter detta emellertid inte att den enskilde frilansaren och tjänstemannen i flera avseenden uppskattar sitt handlingsutrymme i arbetet. Med dessa teoretiska tolkningsramar framstår det följaktligen vara tjänste- männens och frilansarnas upplevelse av handlingsfrihet som skapar incitament till disciplinering, eftersom de i praktiken varken sig har tillträde till nyckelpositioner eller något slags diskursiv makt. Foucault (1982) talar om subjektivering som att individen själv underkastar sig rådande diskurser, och det myckna arbetande som kommer till uttryck i fallstudierna skulle i denna bemärkelse kunna karaktäriseras som ett slags reglering till självreglering.
Förmågan att handla i enlighet med de normativa regler som råder t ex i ett samhälle, inom en organisation eller grupp kallar Rolf (1993) för know-how. Om man hårdrar det hela så står ”normalitet” i dagens arbetsliv åtminstone i bemärkelsen att vara framgångsrik, för att kunna arbeta mycket, ofta och gärna och dessutom hinna med både privatliv och sig själv. Såväl tjänstemännen som frilansarna ger intryck av att vara både självgående och disciplinerade på ett sätt som i flera avseenden lever upp till dessa normer; de arbetar mycket, är i högsta grad självgående och ansvartagande, prioriterar arbetet och har en mycket positiv inställning till och är inriktade på att ständigt lära. Bland frilansarna märks också ett förhållningssätt och handlande som förefaller kopplat till den specifika professionen. Altruismen, frihetsidealen och samhällsengagemanget är exempel värderingar som ofta associeras till journalistyrket, och som i fallstudierna sannolikt bidrar till att de exempelvis accepterar sin osäkra arbetssituation och det faktum att vissa jobb inte betalar sig. För tjänstemännen finns inte någon lika tydlig koppling till en profession. Här synes det istället vara kulturen inom myndigheten och den specifika avdelningen som påverkar deras uppfattning om hur arbetet bör utföras.