Vid de tillfällen frilansarna de facto fann sig stå utan jobb – vilket hände 73%, av dem någon gång – hanterades det på lite olika sätt. Nästan en fjärdedel (23%) uppgav att de
11
förberedde sig inför kommande uppdrag, och en lika stor andel koncentrerade sig på att skaffa uppdragsgivare. 9% gjorde jobb i hopp om att kunna sälja det i efterhand och ytterligare en liten grupp (11%) tog det lugnt och chansade på att något så småningom skulle dyka upp. Strategierna för att slippa hamna i denna sits handlade dels om att ha framförhållning på uppdragen, dels om att varva korta och långa uppdrag. ”Oftast har jag något långt som löper i bakgrunden under kanske ett halvår, och så slänger jag in en eller par kortare grejer varje månad” skrev t ex en av frilansarna. Men det var inte enbart uppdragens längd som de medvetet sökte variera, det gällde också vem de arbetade för. Att ha flera olika uppdragsgivare gav både en ekonomisk säkerhet genom att de på så sätt undvek att bli beroende av en enskild uppdragsgivare, och en större frihet att kunna ”möblera om” i planeringen om det t ex dök upp andra intressanta uppdrag som de ville kunna ta:
Jag försöker jobba för olika slags uppdragsgivare, så att man har vissa jobb som man kan skjuta på ifall det helt plötsligt kommer in akutgrejor – vilket det ofta gör eftersom jag jobbar för en dagstidning. Så ibland är det tre dagsaktuella artiklar som ska skrivas på en eftermiddag…
Den här ojämna arbetsbelastningen gjorde att arbetet i många stycken upplevdes som oförutsägbart och därmed svårt att planera. En av frilansarna menade att han i sitt arbete inte kunde förutse eller försöka planera för framtiden mer än några veckor. I allmänhet hade frilansarna både en långsiktig och en mer kortsiktig planering av arbetet som avsåg allt ifrån organiserandet av ett specifikt uppdrag till den aktuella arbetsveckan eller arbetsdagen:
Jag har både en kort och en lång planering av mitt arbete. För stora jobb brukar jag lägga en preliminär tidsplan på hela jobbet. Varje vecka gör jag en mer detaljerad plan, där jag avsätter vissa dagar till koncentrerat manusarbete. Jag varvar ofta mitt arbete med att sätta en deg eller lägga in tvätt eller liknande. Och jag planerar in helt lediga dagar för att träffa vänner, ut i naturen eller annat trevligt.
En annan aspekt kopplad till uppdragen och den ojämna arbetsbelastningen handlar om vem som tog initiativ till ett uppdrag. I enkäten uppgav 38% att det var de själva som oftast tog initiativet, 28% angav att de oftast fick jobb av en redaktion eller annan uppdragsgivare och för 34% var det ungefär jämt däremellan. Dessa mönster återkom i e-postsvaren, där vissa frilansare beskrev hur de tog på sig jobb från redaktioner medan andra nästan uteslutande initierade och sålde in sina egna jobb:
Jag arbetar inte med uppdrag som de flesta andra frilansande kolleger. Jag hittar grejerna, enbart nyheter, och skickar iväg. Publiceras det får jag betalt. Jag får en idé, funderar i vilken tidning den kan passa, säljer in idén, kommer överens om pris, när den ska levereras, omfång etc. Ringer upp någon av de två fotografer jag jobbar med, bokar in jobbet, läser på, förbereder mig, åker dit, gör intervjun, fotografen fotar, hem och skriva, låta intervjupersonen läsa texten, tittar på bilderna, skriver bildtexter, filar på det sista, putsar och skickar den färdiga texten
till tidningen. Ringer ibland (med nya uppdragsgivare) och kollar om de är nöjda, om allt funkat osv. Skickar faktura efter ett par dagar.
Hur uppdragen anskaffades föreföll påverka arbetet såväl innehållsligt som med avseenden på hur intressanta och givande de upplevdes vara och vilken kvalitet som var möjlig att hålla. Att få uppdrag på initiativ av en redaktion framställdes som tryggt och praktiskt ur ekonomisk synvinkel men jobben i sig upplevdes ofta som mindre stimulerande. Generellt beskrevs den typ av jobb som lades ut på redaktionernas initiativ som mer ytliga, lättviktiga och ointressanta eftersom tidningens egna anställda oftast tog över då något stort eller intressant dök upp:
Som frilans kan du nästan inte sälja kontroversiella jobb, för de jobben låter tidningarna de egna anställda göra – då har de bättre kontroll över hela materialet och vet på ett eller annat sätt att de finns täckning för avslöjanden eller kontroversiella slutsatser. Därför blir frilansjobben lite ytligare, tråkigare att jobba fram.
Istället var det arbeten som initierades av dem själva, som byggde på deras egna idéer och intresseområden som engagerade, och som också kunde utföras på en till- fredsställande kvalitetsmässig nivå:
Jag kan lägga ner mer tid på research, då det jag skriver inte ska gå i tryck samma dag. Samtidigt har jag friheten att välja ämnen som jag personligen verkligen brinner för, skriva och försöka sälja i efterhand. Det brukar gå bra.
Att arbeta som frilansaren i citatet ovan och själv ta initiativ till jobb som intresserar och håller hög kvalitet upplevdes emellertid inte som möjligt av alla. Först då ekonomin var någorlunda tryggad vågade och kunde de säga nej till mer rutinmässiga och tråkiga jobb och ägna sig åt sådant de var intresserade av. Situationen skiljde sig dock väsentligt mellan frilansarna i det här avseendet. Medan somliga föreföll ha väl etablerade kontakter och en god ekonomisk trygghet som gjorde att de kunde utveckla sina egna idéer och säga nej till jobb, tvingades andra ta det som erbjöds. För dem som av ekonomiska skäl kände sig tvingade att ta de jobb som erbjöds föreföll det skapas en ond cirkel som innebar att de varken hann med att skriva om det de egentligen ville eller att sälja in dessa jobb. Egentligen, skrev en av frilansarna, hade hon som frilansare full frihet att göra de jobb hon drömde om. Problemet var att ge sig tid att göra dem eftersom hon för att överleva var tvungen att åta sig mer rutinmässiga uppdragsjobb. På ett lite annat sätt uttryckte sig följande frilansare som även hon tog beställningsuppdrag, om varför det sällan blev utrymme att göra egna jobb:
Som jag skrev tidigare är det ju drömläge att bli ombedd att skriva och man tackar inte nej till ett uppdrag. När jag så är klar med ett sådant uppdrag har jag en rätt lång startsträcka innan jag kommer loss med mina grejer. Sortera papper, göra bokföringen, betala räkningar osv osv tar åtskilliga dagar, och sen den mentala uppladdningen för att göra grundresearch på ett uppslag och sen försöka sälja den.
Jag hinner sällan ända fram innan det ringer och någon erbjuder mig ett nytt uppslag. Som jag tackar ja till.
Ett annat problem var att det var svårare att hitta en marknad för de mer djuplodade jobb som flera av frilansarna uttryckte att de skulle vilja arbeta med:
Jag tycker att det är svårt att hitta frilansforum för de lite tyngre, granskande jobben, som jag gärna skulle vilja skriva – det är lätt att hamna i ett ytligt fack. Det är svårt att sälja artiklar om de stora frågorna. Jag tycker att jag bemöts med skeptiska fnysningar när jag försöker sälja dessa idéer. Man måste vara ett namn för att få skriva modiga artiklar verkar det som.
Trots detta var många nöjda med det jobb de utförde: 84%, uppgav att de ganska ofta eller nästan alltid var nöjda med kvaliteten på arbetet. 25% uppgav dock att det ett par gånger i månaden hände att de hade för ont om tid för att nå ett bra resultat, och för ytterligare en fjärdedel skedde detta endast ett par gånger per halvår. En av frilansarna menade att det var lättare att leva upp till de egna kraven som frilans eftersom han själv satte upp sina kvalitetsmål och kunde lägga ned den tid som krävdes för att uppfylla dem. Den höga kvaliteten hade dock ett pris i form av sämre lönsamhet. För många tycktes det dock vara så viktigt att kunna stå för det de gjorde att de var beredda att göra avkall på lönsamheten:
För mig är det viktigt att känna att jag kan stå för det jag gör. Ibland innebär det att jag inte kan ta betalt för varenda timma. Men någonstans tror jag att man vinner på det i längden i alla fall.
Vad som utgör kvalitet tycks dels handla om att kunna stå för arbetet värderings- mässigt, dels om själva hantverket och skrivandet. Var tonvikten läggs skiljde sig åt frilansarna emellan. ”Du behöver inte vara den mest lysande skribent”, menade t ex en av frilansarna ”men du ska kunna ditt hantverk och ditt språk och du ska lämna dina manus i tid”. Kvalitet tycks även inbegripa ett slags grundläggande inställning som rör bemötandet av andra, såväl vad gäller i relationen till uppdragsgivaren som till intervjupersoner.
Var och när – om ramar, överlappningar och yttre betingelser
Arbetsorganisatoriskt fanns ingen organisation som styrde frilansarnas arbete. Inga policys, administrativa rutiner eller reglerade arbetstider. Inte heller någon iordningställd arbetsplats eller resurser av olika slag att tillgå. Frilanstillvaron innebar att de stod vid sidan av allt detta och själva var tvungna att organisera och skapa formerna för sitt arbete. Oavsett om det gällde arbetsplatsen eller sådant som administration, datorsupport eller tillgång till arkiv och städning var de flesta rörande ense om att arbetsförhållandena var ogynnsama i det här avseendet:
Du har sämre materiella förutsättningar. Det finns inget stort arkiv att söka i, går datorn sönder eller blir urmodig, så är det du som måste köpa en ny. Det är du som måste ordna allt det praktiska, från att fixa budkörningar till att köpa ny färgpatron till skrivaren. Mycket av arbetstiden går åt till sådant som det på en
tidningsredaktion finns annan personal som tar hand om. Allt jobb med datorn, bokföring, kontorsmöbler, städning, post – sånt som man får hjälp med på en redaktion – tynger stundtals som betongklumpar kring fötterna. I synnerhet det förstnämnda – hur mycket tid går inte åt till datorstrul och vad kostar inte det i uteblivna inkomster?! Det kan man minnas med saknad: att ringa datakillen – fast man svär över honom och att han aldrig dyker upp. Jag har ingen!
En av frilansarna beskrev också hur tidigare oviktiga eller åtminstone förgivettagna resurser som t ex pension, betald semester och tillgång till företagshälsovård blivit centrala och i många stycken problematiska frågor. Vad gäller arbetsplatsen uppgav 59% att de arbetade hemma i bostaden och 30% delade kontor med andra frilansare eller egna företagare. Oavsett om de arbetade hemifrån eller hade egen lokal på stan så förefaller det finnas två generella sätt att organisera arbetet tidsmässigt och rumsligt. Medan somliga planmässigt sökte avgränsa arbetet från den privata sfären strävade andra istället efter att integrera det både i tid och rum Att ha det egna arbetsrummet eller kontoret väl avskilt från resten av huset var något som återkom i flera av e- postsvaren:
Jag har ett kontor som är separerat från övriga huset, med eget telefonabonnemang osv. När jag går uppför trappan till vinden, så går jag till jobbet.
Ett annat sätt var att geografiskt avgränsa arbetet genom att hyra en arbetsplats på stan. Detta föreföll underlätta att skilja arbetet från den privata sfären och likställa det mer med en traditionell anställning.
Sedan jag flyttade kontoret hemifrån till ett företagshus har jag fått tydligare skillnad mellan jobb och privatliv. Tidigare stod datorn på från det att jag klev upp på morgonen tills jag gick och la mig på kvällen. Nu jobbar jag när jag är på kontoret och när jag anser mig färdig åker jag hem. Tidigare kändes det som att komma till jobbet när man kom hem, och det kändes inte bra. Omgivningen har också bättre förståelse för ens arbete när man ”är på jobbet” än när man sitter vid datorn hemma.
Att konkret byta miljö alternativt göra något helt annat av fysiskt eller praktiskt slag var andra vanliga sätt att avgränsa och skilja ut arbetet från ledighet och fritid. Promenader, fikapauser, luncher med vänner, sport- och träningsaktiviteter, trädgårds- och huspyssel är exempel på aktiviteter som nämndes i e-postsvaren. Följande citat är ett exempel en frilansare som funnit ett effektivt sätt att avgränsa arbetet:
Jag försöker hålla helgerna någorlunda rena från jobb, vilket inte alltid funkar, men oftast. Jag byter miljö då, i och med att jag åker till mitt lantställe. Där har jag inte ens fast telefon, så det går inte att komma in på nätet vilket är mycket bra.
Andra organiserade medvetet för variation och integrering av arbete och övrigt liv och trivdes med att arbeta på olika ställen:
Jag har mina föräldrar i andra änden av Sverige, så ibland tar jag med mig jobb när jag är där. Med dagens teknik kan man ju jobba i princip var som helst. Är det
vackert väder kan jag sitta hemma i trädgården och jobba och mina frilansuppdrag kan i en del fall kombineras med resor. Helt i min smak, återigen frihet och livskvalitet.