Hemmaplanslösningar kontra sluten ungdomsvård

Enligt Ohlsson och Swärd urskiljer sociologen Stanley Cohen två huvudprinciper vid behandling av individer med avvikande beteen- de:

…nämligen inkludering, då samhället genom fostran, samtal och kontroll försökt att på ett bättre sätt integrera ungdomarna i lokalsamhället, samt exkludering, då samhället avskiljt de unga och placerat dem på institution eller i fosterhem.277

Vid en översättning av Cohens begreppspar blir öppenvård det- samma som inkludering och slutenvård detsamma som exklude- ring. En förlängning av detta resonemang blir att hemmaplanslös- ningen H8 försöker integrera de unga i samhället, medan den slut- na ungdomsvården försöker avskilja eller segregera de unga från

276 Börjeson 2008, s. 108 och 112. 277 Ohlsson & Swärd 1994, s. 63.

samhället. En annan möjlig tolkning skulle kunna vara att hemma- planslösningar tillåter de unga att vara kvar i sina exkluderade so- ciala världar medan den slutna ungdomsvården försöker inkludera eller integrera de unga i majoritetssamhället genom att avlägsna dem ifrån sina exkluderade sociala världar. Begreppen inkludering och exkludering kan således tolkas på olika sätt beroende på vilket perspektiv man väljer att anlägga. Jag tycker trots detta att de är högst tillämpbara, eftersom förhållandet mellan slutenvård och öppenvård i grunden handlar om inkludering och exkludering ut- ifrån olika perspektiv och positioner i det fysiska, politiska och so- ciala rummet.

Andreassen skriver att det inte enbart är viktigt att använda rätt metoder vid interventioner för unga med ett kriminellt beteende, det är också viktigt att ”de utmärks av hög programintegritet”.278 Det handlar om att finna individuella lösningar för varje ungdom som ”tar hänsyn till faktorer som begåvning, motivation och käns- lomässig mognad”.279 Daleflod skriver i frågan att ”Ett stort pro- blem tycks vara att ungdomarna inte får den vård som utredning- arna kommer fram till att de behöver”.280 Andreassen skriver vidare att även faktorer i den unges omgivning är viktiga att ta hänsyn till såsom arbete, boendemiljö, familj, skola och kamrater. Det räcker således inte, som MacKenzie påstår, att förändra ungdomens kri- minella livsstil och tankesätt utan ”man måste också förändra den miljö de skall leva i efter utskrivningen”.281

Forskning har visat att hemmaplanslösningar har fungerat bättre än placering på sluten ungdomsinstitution. Ett bra sätt att förbättra behandlingsresultaten är därför att upprätta ett nära samarbete mellan slutenvård och öppenvård.282 Daleflod skriver att ”Hjälpinsatser skall så långt det är möjligt möta och arbeta med den unge i dennes egen verklighet. Det är möjligt att korta placeringar på institution och längre in- blandning i samhällsprogram kan vara en optimal strategi”.283 Me- dan MacKenzie avskiljer den sociala interventionen från den socia-

278 Daleflod 1996, s. 429; se även Hydén 2008. 279 Andreassen 2003, s. 342.

280 Daleflod 1996, s. 401. 281 Andreassen 2003, s. 343.

282 Andreassen 2003, s. 348; Börjeson 2008. 283 Daleflod 1996, s. 425.

la kontexten där de unga bor och vistas är exempelvis Andreassen, Börjeson och Daleflod angelägna om att betona lokalsamhällets positiva inverkan för att påverka ungdomen i önskvärd riktning. För att få de bästa behandlingsresultaten för unga med ett krimi- nellt beteende skall man enligt Andreassen förhindra behandlings- sammanbrott.284

Det kan exempelvis vara om den unge skrivs ut utan att en vårdplan har upprättats eller att en bedömning görs att fortsätt behandling av den unge inom rådande program är omöjlig. Forskning har enligt Andreassen visat att det är unga med de svå- raste behandlingsproblemen och aggressivt beteendet som oftast avbryter sin behandling. Lindblom-Nyman och Sundell kommer dock till en annan slutsats och menar att ”ungdomar som avbröt behandlingen inte var mer kriminellt belastade eller hade ett mer omfattande missbruk före placeringen jämfört med de som fullfölj- de”.285

Bo Vinnerljung et al. (2001) kommer i en rikstäckande forskningsöversikt fram till att de två huvudsakliga orsakerna till behandlingssammanbrott är antingen att den unge ”rymmer eller vägrar återvända till vårdmiljön efter en permission (44 procent av alla sammanbrott).” eller att fosterhemmet eller institutionen inte vill eller orkar behandla den unge längre (36 procent).286 Enligt Vinnerljung et al. är det dock en ”myt att sammanbrott huvudsak- ligen orsakas av att fosterföräldrar/institutioner ’kastar ut barn’”.287 Tidigare forskning visar också att risken för behandlings- sammanbrott ökar ju äldre den unge är vid vårdplacering.288

Det finns enligt Andreassen generellt bättre förutsättningar i öppenvård

284 Bo Vinnerljung et al. (2001) definierar tydliga sammanbrott enligt följande: ”1. När vårdmiljön (fosterhem/institution) avbryter vården i strid med vad socialtjänsten vill. 2. När tonåringen rymmer eller vägrar stanna kvar i vården, vilket leder till att placeringen upphör – i strid med vad socialtjäns- ten vill. 3. När socialtjänsten avbryter placeringen på grund av missnöje med vårdmiljön. Vinnerl- jung et al. definierar också vad de benämner sammanbrott i vid mening: 1. Definitionsmässigt tvek- samma sammanbrott. Föräldrarna har samtyckt till frivillig vård, men ändrar sig och vill att vården upphör, i uppenbar strid mot vad socialtjänsten vill. 2. Misstänkta sammanbrott är ett fåtal fall där vårdmiljön och socialtjänsten enligt akten är överens om att vården skall upphöra, men där det finns starka skäl att tro att det rör sig om en omdefinition av ett sammanbrott.” (Vinnerljung et al. 2001, s. 8–9). Bengt Börjeson ger en liknande definition av begreppet: ”Det kritiska begreppet är ’samman- brott’. Detta inträffar när vårdmiljön (fosterhem eller institutionen) avbryter vården i strid med soci- altjänstens målsättning, eller när tonåringen rymmer eller vägrar stanna kvar i vården eller när soci- altjänsten på grund av missnöje med vården avbryter placeringen” (Börjeson 2008, s. 129). 285 Lindblom-Nyman & Sundell 1995, s. 51.

286 Vinnerljung et al. 2001, s. 10. 287 Ibid.

än i slutenvård att ungdomen fullföljer sin behandling. Anledning- en till detta är bland annat att det är vanligare inom slutenvård att de unga utvecklar en negativ ungdomskultur som motverkar be- handlingsinsatserna. De öppna vårdinrättningar som når bäst re- sultat kännetecknas av hög personaltäthet och att personalen har ett enhetligt bemötande av ungdomen, likartad syn på hur behand- lingen skall genomföras samt få interna konflikter. Det krävs också att personalgruppen kan bemästra aggressiva unga och skapa en positiv ungdomskultur.289

Avslutningsvis kan det vara av värde att genom ett citat från Lind- blom-Nyman och Sundell illustrera skillnaderna mellan mellan- vård290

och slutenvård (§ 12-vård):

Vid en ytlig betraktelse framstår även mellanvården som ett bättre alternativ jämfört med till exempel § 12-vården. Andelen rehabiliterade var något större jämfört med i § 12-vården.291

Med stöd av tidigare forskning ger mellan- och öppenvården bättre behandlingsresultat för unga med ett kriminellt beteende än den slutna ungdomsvården. En bidragande orsak till skillnaderna mel- lan vårdtyperna är troligtvis att den negativa ungdomskulturen och i värsta fall uppkomsten av brotts- eller förbrytarskolor inte lika lätt får fäste i mellan- och öppenvård som i slutenvård. En annan anledning, som hänger samman med den första, är att unga i mel- lan- och öppenvård kan träffa sin familj, sina släktingar och vänner och härav inte känner sig lika socialt kontrollerade, övervakade och maktlösa som inom den slutna vården. Ytterligare en faktor kan vara att urvalet inom den slutna ungdomsvården omfattar va- nemässigt kriminellt belastade unga som är svårare att förändra.

289 Andreassen 2003, s. 346–347.

290 Enligt Socialstyrelsen står mellanvård för följande behandlingsinsats: ”Med denna beteckning avsåg man insatser som i intensitet låg mellan institutionsvård och traditionell öppenvård” (Social- styrelsen 2006, s. 13).