Nätverksmötet

Enligt Forsberg och Wallmark är ”syftet med nätverksmötet […] att forma ett nytt system. Det gäller att hela brustna band och ska- pa nya. Slutsumman ska vara en ny tillhörighet som ger gemensam förmåga att handskas med situationen”.167 Med detta menar Fors- berg och Wallmark, i korthet, att tack vare att nya röster får komma till tals och interagera under nätverksmötet skapas för- hoppningsvis nya kreativa lösningar på svårlösliga sociala problem. Tanken bygger med andra ord på att det är i själva mötet (interak- tionen) mellan olika aktörer i klientens privata och professionella

165 Ibid. 166 Ibid.

nätverk som lösningen till det sociala problemet kan födas. Den amerikanske sociologen Randall Collins (2005 [2004]) menar att det är i ritualens interaktion (nätverksmötet) som ny emotionell energi kan genereras och där aktörerna kan få ny emotionell kraft att ta i tu med ett socialt problem. Enligt en socialrådgivare på H8 blir syftet med arbetet tydligt

när man sitter på ett stort nätverksmöte tillsammans med polis, socialtjänst, skola, föräldrar och ungdomen. Allting blir så tyd- ligt om vad syftet egentligen är med arbetet. Och vad kan vi göra tillsammans och vilka som är våra olika roller och uppgif- ter. Sedan går vi därifrån med ett mål. Det tror jag har bidragit till att skapa ett bra samarbete mellan de olika privata och pro- fessionella aktörerna runt ungdomen.168

Enligt Forsberg och Wallmark är målsättningen med nätverkspro- cessen:

1. Att nätverket mobiliseras. Ett nätverk är redan mobiliserat, i den meningen att många kommunicerar sin oro och är öppna för hjälp. Nätverkslaget samgår med den spontana mobiliser- ingen och underlättar för nätverket att samlas.

2. Att nätverket länkas ihop. Genom sin insats under nätverks- mötet önskar laget understödja en process, där deltagarna kommer i känslomässig och praktisk samverkan kring den kris/de problem de samlats för.

3. Att nätverket tar över ansvaret. Ytterst syftar mötet till att nätverket tar ansvar för eventuella förändringar och lösningar av problem. En del i målsättningen blir ofta därmed ett gemen- samt ansvar mellan professionella och privatpersoner inom nätverket.169

Trots att H8:s strukturerade nätverksmöten skiljer sig på flera vä- sentliga punkter från Forsberg och Wallmarks beskrivning av mål- sättningen med nätverksprocessen finns det även likheter. Det finns dels personer i den unges privata och professionell nätverk som

168 Fokusgruppintervju med IoF-personal 070831. 169 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]a, s. 136.

känner oro för hans eller hennes situation, dels skapar nätverksmö- tet möjligheter till lösningar och samverkan kring den unges sociala problem. Den väsentliga skillnaden är att Forsbergs och Wallmarks beskrivning går att härleda till frivillig nätverksterapi, medan H8 bedriver socialt nätverksarbete som ”sker inom en kontext för so- cial kontroll, till exempel ett socialkontors myndighetsutövning”.170 Enligt Forsberg och Wallmark kan anledningen till att ett nät- verksmöte initieras vara flera. Det kan exempelvis handla om en ung person som riskerar att placeras på ett LVU-hem eller hos en fosterfamilj. En lämplig intervention kan då vara att mobilisera och kalla till ett nätverksmöte där personer på socialsekreterarens och helst även på den unges och dennes familjs begäran bjuds in för att prata om den uppkomna krissituationen. Trots att det är socialsek- reteraren, i samarbete med H8-teamet, som initierar att nätverks- mötet planeras och iscensätts vid H8 är det önskvärt att den unge själv får vara med och påverka vilka han eller hon vill mobilisera från sitt privata och professionella nätverk. Att H8 tillämpar detta arbetssätt har verifierats genom mina intervjuer och observatio- ner.171

Unga i utsatta sociala situationer kan enligt Forkby respektive Forsberg och Wallmark många gånger känna sig maktlösa och sår- bara inför sociala myndigheters och andra vuxnas förväntningar, krav, värderingar och åsikter. Ett exempel på detta är en av de unga på H8 som säger följande om nätverksmöten: ”Det är skit- jobbigt. Du sitter där i två, två och en halv timme och dom bara snackar om dig”.172

Därför är det nödvändigt att ta i beaktande vad Forkby skriver om nätverksmöten: ”Samtidigt kräver meto- dens kraftfullhet också en stor etisk vaksamhet för att inte metoden skall bli till en form av dold maktutövning”.173

Hans Swärd och Bengt Starrin skriver om maktförhållandet mellan socialtjänsten och klienten i allmänhet att ”Grunden för maktutövning är till- gången till maktresurser som exempelvis tvångsmedel, möjligheter

170 Ibid, s. 14. 171 Ibid.

172 Intervju med en ung 070402. 173 Forkby 2006, s. 7.

att bevilja ekonomiska bidrag eller rätten att fatta beslut om be- handling”.174 Följaktligen är det centralt att inte uppfatta den socia- la relationen mellan socialtjänsten och den unge på H8 som ett möte mellan lika makt- och resursstarka parter. Som Forkby skri- ver handlar det inte enbart om det faktum att H8-programmet är inlemmat i IoF:s organisatoriska och rättsliga myndighetsutövning – relationen inbegriper också att socialarbetaren i egenskap av sin expertroll innehar institutionell och diskursiv makt genom sitt ”sätt att tala, att ge förklaringar till olika problem och argumente- ra för olika synsätt och handlingsvägar”.175

Maktojämlikheten mellan socialtjänsten och den unge är inbyggd i systemet och går därmed inte att undvika, men det är centralt att reflektera över så att beslut inte fattas utan att detta beaktas. Dessa ojämlika maktförhållanden kan lätt förbises eftersom den pedago- giska behandlingstanken med nätverksmöten är att alla inblandade aktörers synpunkter och perspektiv skall beaktas ”inom ramen för vad det ofrivilliga sammanhanget medger”.176 Tanken med nät- verksmöten är ju bland annat att den unge och dennes familj skall få möjlighet att föra fram kritiska synpunkter på skolans fost- ran/lärande och socialtjänstens insatser för den unge. Under mina observationer av nätverksmöten har den unges familj framför allt fört fram kritik mot skolan. Vidare är det viktigt att betona att för- skolans, skolans, arbetets och socialtjänstens grundläggande väl- färdsuppgift är att fostra unga till laglydiga, samhällsdugliga och önskvärda medborgare.177 Sociologen Margaretha Järvinen pekar på nödvändigheten av att lyfta fram maktperspektivet i socialt ar- bete och skriver att:

Det är ett perspektiv som kan hjälpa oss att förstå att socialt arbete inte bara handlar om hjälp, stöd eller neutral handlägg- ning, utan också om kontroll och makt. Mötet mellan klient och system kommer i det följande att beskrivas som ett möte mellan två mycket ojämlika parter. Den ena parten, socialarbe-

174 Swärd & Starring 2006 [2000], s. 249. 175 Forkby 2006, s. 17.

176 Forsberg & Wallmark 2002 [1998]b, s. 14. 177 Levin 1998, s. 79–96.

taren, arbetar med systemet – och dess regler, rutiner och resur- ser – i ryggen. Den andra parten, klienten, är objektet för dessa regler och rutiner.178

Kerstin Svensson skriver lika träffande om välfärdsstatens maktut- övning, tolkningsföreträde, stöd och kontroll:

Genom att kontrollera och samla kunskaper om den enskilde ökar möjligheten att ge denne hjälp. Ju mer kontroll och ju mer insyn man har i den enskildes liv, desto bättre kan hjälpen ut- formas. Därför är kontrollen en ofrånkomlig del av stödet. Med stödet följer, utöver kontrollen, även tolkningsföreträden, maktutövning och styrning. Med kontrollen följer kunskaper som underlättar att definiera och förstå klientens situation, samtalspartner, förmedlare och företrädare. De två begreppen kan inte särskiljas utifrån de praktiska handlingarna. Handling- arna möjliggör tolkningar av såväl stöd som kontroll.179

Med andra ord ingår maktutövning, tolkningsföreträde, stöd och kontroll som en ”naturlig” del i socialtjänstens organisatoriska och sociala praktik. Det jag vill lyfta fram i detta sammanhang är att socialtjänsten i allmänhet med jämna mellanrum behöver diskutera och reflektera över vad det innebär för den unge att socialtjänsten inte enbart utgör ett stöd utan att de också har som mål att kon- trollera och övervaka den unges offentliga och privata liv. Swärd och Starrin menar att det inom socialt arbete kräver ”en insikt om att makt existerar. För att makten ska kunna utmanas måste den göras tydlig”.180

I mina 15 intervjuer med unga och fyra observa- tioner av förmöte och nätverksmöten har det framgått att det finns en inneboende spänning i det sociala arbetet mellan å ena sidan empowerment och emancipation och å andra sidan makt och pa- ternalism. Det är därför inte så märkligt om den unge åtminstone inledningsvis vill göra motstånd, inte är samarbetsvillig eller kän- ner sig tveksam till att ingå i ett öppenvårdsprogram som kan upp-

178 Järvinen 2002, s. 253. 179 Svensson 2001, s. 231.

fattas göra anspråk på och kolonisera hela den unges livsvärld.181

Min poäng här är att det kan tänkas att socialtjänstens syn på be- hovet av interventionen inte alltid sammanfaller med den unges. I grunden handlar det, som Järvinen påpekar, om två olika perspek- tiv – myndighetens och den unges.

Anledningen till att detta kan vara värt att reflektera över för soci- altjänsten är, förutom respekten för den unges integritet, att de unga som inte står inför ”valet” om antingen H8 eller sluten ung- domsvård kan känna sig tveksamma till att ingå i en intervention som i princip vill veta allt om ens privata och offentliga liv. Det som socialtjänsten enligt min mening behöver fundera över i över- talningsprocessen av unga som känner sig tveksamma till att skriva in sig vid H8 är hur de möjligen sätter press på unga genom maktutövning och tolkningsföreträde av den unges sociala proble- matik. Annars finns det en viss risk att omotiverade unga skrivs in på H8. Börjeson kanske uttrycker saken bäst när han skriver att:

Relationen socialarbetare–klient är inordnad i ett socialt sam- manhang som ger regler för det sociala arbetet, vilka i många fall åsidosätter en viktig målsättning för det sociala arbetet – klientens bästa.182

Hur myndighetsutövande regeln kommer till uttryck i praktiken observerade jag på ett nätverksmöte där en tveksam ung person övertalades att skrivas in på H8 genom att socialsekreteraren, an- tagligen omedvetet och pressad av situationen, använde sig av maktutövning och språkligt tolkningsföreträde. Socialsekreteraren berättade för den unge att om han inte gick med på att skrivas in vid H8 riskerade han att bli omhändertagen av de sociala myndig- heterna om socialtjänsten fick in fler polisanmälningar. Varken den unge eller hans mor förstod detta synliggjorda hot medan övriga närvarande varken ifrågasatte eller protesterade mot socialsekrete- rarens maktutövning. Socialsekreterarens tolkning av den unges si- tuation var inte nödvändigtvis felaktig, utan min poäng är istället att lyfta fram den inneboende motsättningen mellan socialtjänstens

181 Forkby 2005, s. 253. 182 Börjeson 2008, s. 305.

myndighetsutövning och nätverksmötets idé om maktutjämning och frivillig terapi utifrån klientens bästa.183 På nätverksmötet visa- de emellertid den unge att han inte var helt maktlös i den sociala relationen med IoF när han efter viss begrundan berättade att han skulle bättra sig i skolan, vara mindre provocerande i sitt samarbe- te med H8-teamet och visa bättre motivation i förändringsarbetet på H8. Swärd och Starrin skriver följande om klientens möjligheter att göra motstånd:

Även om mötet mellan socialarbetare och klient innebär en ojämn maktrelation genom att socialarbetaren har tillgång till en organisation, kunskaper och professionalitet, är inte klien- terna maktlösa. De kan inleda förhandlingar eller använda olika taktiker, t.ex. att erkänna fel och brister och lova bättring, mot- sätta sig förslag eller utebli.184

Sålunda blir frågan hur nätverksmötets idéer om maktutjämning och dialog går att integrera i en verksamhet som i grunden bygger på maktutövande moment och situationer? Finns det inte en viss risk att nätverkstanken om terapi och maktutjämning blir till reto- rik när den underliggande drivkraften i nätverksmötet är myndig- hetsutövning? Jag har inga definitiva svar på dessa frågor, men kan inte låta bli och fundera på om nätverksmöten, åtminstone som de var tänkta att fungera, verkligen är den rätta benämningen när det handlar om IoF-verksamheter där myndighetsutövning har överta- get över den terapeutiska valfriheten. Eller handlar det helt enkelt om en krock mellan teori och praktik?