Resultatredovisningen visar behovsbedömningssamtalens olika faser. De faser som identifierats har en struktur vilket speglar det syfte som samtalen har. Samtalen har gemensamma drag med andra institutionella samtal (Cedersund, 1992; Kullberg, 1994; Leppänen, 2002). Det som skiljer, är att behovsbedömningen sker vid ett hembesök hos klienten. Hemmiljö som yttre miljö för samtalen far tydligast genom slagskraft i öppningsfasen, i vilken handläggaren använder hemmiljön som en resurs för att etablera en samtalsrelation. Handläggaren anpassar den institutionella arbets uppgiften och sitt handlande efter hemmets aktivitetssystem och klientens värdskap och distanserar sig från den myndighetsutövande rollen105. Här har kontexten bety delse för hur den institutionella interaktionen utformas. Att institutionella klientmö ten äger rum i klientens hem är relativt ovanligt.
Denna blandning av privat, personligt och institutionellt inslag i samtalen, ställer krav på tydlighet i handläggamas kommunikativa praktik. Tydligheten gäller klargörande av både verksamhetsrollen som handläggare - klient och den diskursiva rollen. Tyd ligheten har konsekvenser för hur klienten uppfattar handläggaren, som en vän eller en person som besöker hemmet i professionellt eller vänskapligt syfte. Vänskapliga band kan utvecklas mellan klient och handläggare över tid.106 Relationen mellan klient och handläggaren kan vara problematisk (Brechin, 2001, s. 143). Som redovisats, finns en asymmetri inbyggt i institutionella samtal. Det kan handla om olika kunskaper, olika maktförhållanden och olika perspektiv mellan den institutionella representanten och
104 Utbildning till arbetsledare och handläggare inom det äldreinriktade sociala arbetet
sker sedan höstterminen 1998 vid bl a Stockholms universitet. Emellertid är in riktningen individ- och familjeomsorg skilt från inriktning mot äldre och funktion-shindrade, 140 poäng. Båda inriktningarna leder till socionomexamen och ger be hörighet för magister- och forskarutbildning i socialt arbete.
105 I andra institutionella samtal betonas omformningen av det personliga till den institutio
nella ordningen.
106 Att vänskapliga band utvecklas mellan professionella och deras klienter/patienter
framgår av flera studier (Nilsson, 2001, s. 167; Tuulik-Larsson, 1994, s. 76).
Behovsbedömningssamtal som en gränsverksamhet
den enskilde individen. Om relationen uppfattas som vänskaplig kan uppgifter givna i förtrolighet förstås som hemliga107 och som om de inte skall dokumenteras eller hante ras inom den institutionella verksamheten. Den förtroliga relationen mellan handläg gare och klient försvårar klargörande av vilket innehåll i samtalet som utgör underlag för dokumentation och det institutionella beslutet. Samtidigt är det svårt för klienten att hålla handläggaren ansvarig för vilken information som faktisk utgör data i bistånds bedömningen. Här är det uppenbart att partemas verksamhetsroller i samtalen kräver tydlighet både i sakfrågan och för begripligheten i samtalet.
Resultaten visar att introduktion oftast görs på ett tydligt sätt och tydligheten bekräftas av klienten. Båda dessa åtföljda handlingar har enligt Goffman (1974) en avgörande betydelse för begripligheten i det fortsatta samtalet.
Resultatet visar också, att introduktionen ibland görs så otydligt att den äldre inte uppfattar syftet med mötet eller vem den besökande personen representerar. Klien ten vet inte vad denne skall tala om eller vad den besökande vill med mötet. Motsva rande otydlighet framgår också av den utdragna avslutningen av mötet.
Otydliga ramar i behovsbedömningssamtalet är ett problem i den semiinstitutionella kontexten. Dessa problem förstärks av gerontologiska faktorer. Skillnader i funk tionsförmåga tycks öka med stigande ålder, i vaije fall upp till relativt hög ålder (Svanborg, 1985). Vissa äldre människor kan ha svårt att höra, se, minnas, och uppfatta situationen, medan andra inte har dessa begränsningar. Sådana ålders begränsningar talar för betydelsen av tydliga samtalsramar; ju tydligare samtals ramar, desto klarare uppfattning om interaktionsmönstret (Drew & Heritage, 1992). Tydligheten i samtalet har dubbel funktion för handläggaren. Hon skall dels diskutera omsorgsbehov med klienten, dels bedöma klienten bl a genom dennes förmåga att delta i samtalet. Samtalsramen har också betydelse för klien tens möjligheter att göra sig gällande. En tydlig inramning i mötet gör klienten mer jämbördig med handläggaren. Av resultaten framgår att en otydlig inram ning betyder, att klienten får vänta tills att samtalet nästan är slut, innan denne upptäcker vad som varit för handen.
Intressant är varför klienten inte ställer frågor och uttrycker krav på tydlighet om vad som uteblivit. Eller är ett passivt beteende, (som tidigare beskrivits som
mindless) hos klienten i institutionella möten uttryck för kunskaper som är för
givet tagna?I0S En förklaring ges i Strongs (1988) studie i vilken han relaterar
107 Med uttrycket hemlig information avses här inte den sedvanliga innebörden av enligt lag sekretessbelagda informationen.
108 Goffman kallar d essa för givet tagna ritualer för interaction rituals (enligt C ollings, 1988). Artighet mellan människor i vardagslivet är ett sätt att skydda sig själv och är en rituell kod fö r att undvika hotande ämnen i konversationen. Att undvika att ställa
sådan passivitet till ritualer som artighet, till viljan att inte såra och till status skillnader. Ritualerna strukturerar och etiketterar människors institutionella mö ten. Klienten ställer således inte krav på tydlighet på grund av att parterna har olika statuspositioner. I behovsbedömningssamtalen ingår det emellertid i handläggarnas professionella ansvar att vara tydlig både när det gäller verk samhetsrollen och den diskursiva rollen i den kommunikativa praktiken.
I samtalen gäller det att identifiera klientens anspråk på utrymme i samtalet. Som institutionell representant förväntas handläggaren initiera, definiera och fora samtalet framåt (Agar, 1985). Det är också en väsentlig del i den professionella praktiken109. Dessa förväntningar gäller också benämningar och begrepp i be dömningen, beskrivningar av sakinnehåll och arbetsflödet. Att kartlägga för väntningar ökar sannolikt såväl begripligheten för klienten som handläggarens yrkesmässiga framtoning.
En annan aspekt i den professionella praktiken i hemmiljö är klientens begränsa de möjligheter att förhindra insyn i sitt privata liv. Med utgångspunkt från teorier om frontstage o ch backstage (Goffman, enligt Sarangi & Roberts, 1999, s. 19) uppfattas hemmet vara en plats där människor kan dra sig tillbaka och förbereda sig inför mänskliga möten, hemmet är en bakre region, då det inte gästas av andra. Vid handläggarens myndighetsutövning i klientens hem utgör hemmet istället en frontregion för handläggaren och för klienten. Om hemmet är en front region blir klientens privata jag inte en fråga om individuella attribut utan en publik verklighet. Denna regionalisering av jaget i en privat och en offentlig arena i hemmiljön, har implikation för relationen mellan handläggare och klient. Den har att göra med klientens integritet och parternas delade uppmärksamhet i sakfrågan, exempelvis hur klienten är upplagd för mötet.
Den semiinstitutionella kontexten för behovsbedömningssamtalen har också konsekvenser för det professionella arbetet och för den professionella fram toningen. Det äldreinriktade sociala arbetet saknar som nämnts, kulturellt stöd för legitimitet och kunskapsbaserad110 metodik i arbetet. Enligt Säljö (2000, s. 150) utgör de yrkesspecifika kunskaperna en resurs för att yrkesutövaren inom sitt verksamhetssystem ska kunna agera och bedöma situationen som han eller hon befinner sig i. Säljö kallar dessa strukturerande resurser. Dessa är väsentliga delar i mä nniskors kunskapsbildning när det gäller att lära sig identifiera och se frågor handlar då om att visa takt och ton för att undvika en slags generell s törning över det som den andra parten i samtalet har sagt (a. a.).
109 Att iakttaga och att identifiera utgör en central del i omsorgs- och omvårdnadsarbetes
färdigheter (Nilsson, 2001 ; Zingmark, 1991 ;
110 Kunskapsbaserat socialt arbete uttrycks också som evidensbaserad kunskap med
modeller från det medicinska verksamhetsfältet avseende vetenskaplig bas och be prövad erfarenhet (Bäck-Wiklund, 2003, s. 271).
Behovsbedömningssamtal som en gränsverksamhet
avgörande drag i en praktik och att agera i enlighet med dessa. Om sådana stru-kurerande resurser saknas är det naturligt att arbetet relateras till tradition och att handläggaren relaterar sakfrågor i sitt yrkesutövande till det privata livets aktivi tetssystem och till sig själv, i stället för till kunskapsbaserade metoder.
Vid jämförelser med tidigare forskning om äldreomsorgens institutionella tradition, pekar Finlay (2000) på det förhållandet att vård- och omsorg i familjeliknande for mer, förstärker sambandet mellan kön och omsorgsgivare. Arbetet hos äldre som är i behov av hjälpinsatser, likställs med hushållsarbete och kategoriseras som na turligt och okvalificerat, med effekten att ingen formaliserad kunskapsbas krävs för yrkesutövningen. Det faktum att oftast kvinnor utför omsorgsarbetet, förstär ker en ickeprofessionell och anspråkslös framtoning. Det anspråkslösa i äldre-omsorgsarbetets familjeliknande modeller framträder också i språkets vanlighet, vilket kan vara bedrägligt, menar Finlay (a. a. ). Vanligheten ses som motsats till professionalism, ett synsätt, i vilket professionell kunskap avvisats till förmån för sunt förnuft.
Motsvarande synsätt framgår i vårdpedagogisk litteratur (Hellström-Muhli, 1998; Johansson, 1989; Nilsson, 2001). Omvårdnadsarbete som grundas på moraliska, logiska resonemang och på resonemang om medfödda naturliga anlag eller sunt förnuft (Johansson 1989, s. 34) är att betrakta som amatörism i motsats till professionalism. Den senare förstärker yrkeskaraktären. Enligt Johansson (a. a) utgör amatörism och inte professionalitet huvudsaklig kunskapsbas för om vårdnadsarbetet. Detta framgår bland annat av omvårdnadskulturens vid makthållande av kunskapstraditioner som poängterar amatöristiska mål. Johans son (1989) uttrycker detta så här:
1 skilda källor med omvårdnadsteorier betonas särdrag som förk nippas med amatörism, såsom caritasbegreppet, människosynens styrande förmåga, för hållningssättens påverkan på vårdprocessen etc. (a. a. s. 34).
I analogi med det äldreinriktade sociala arbetet är det av betydelse att det grun das i en kollektiv erfarenhets- och vetenskapsbaserad kunskap, inte enbart på praktikerkunnande grundade på privata erfarenheter om professionalitet skall kunna utvecklas. Genom att undersöka vad personalen kan och hur de arbetar blir kunskapen allmän vilket möjliggör professionaliseringsprocessen.
Handläggamas attityd mot att lyfta fram betydelsen av klientens medbestämmande och delaktighet är generellt förankrad i ha ndläggamas yrkesutövande, vilket bekräf tades redan av Gynnerstedts (1993) studie för tio år sedan. Däremot förefaller det vara så att yrkesidentitet baserad på kunskapsgrundad metodik saknas. Detta framgår av att handläggarnas handlande är institutionellt ideologiskt grundat mer än kunskapsgrundat. Emellertid kan ideologiskt grundade ambitioner som delak tighet och medbestämmande vara professionella medel för att etablera en
relation och en professionell stil. Detta framgår bland annat av att handläggaren efterfrågar klienters kunskaper som en resurs i behovsbedömningen. Handlägga ren ses då inte enbart som den professionella experten utan även som en demo kratisk professionell111 med ambition att stärka klientens roll.
Att handläggarna lyfter fram klientens medbestämmande och delaktighet, framgår också av att samtalen inte tycktes vara tidsbegränsade. Tidsaspekten är en institutio nell resurs som annars nästan alltid utgör en begränsning i institutionella samtal.