Klientens anspråk på plats i det institutionella samtalet kan emellertid förbises av handläggaren. Följande utdrag visar hur handläggaren beskriver syftet med mö tet, men beaktar inte klientens upprepade försök att ta ordet och svara på hennes yttranden.
Sammanhanget för samtalet är att klienten flyttat in i särskilt boende (serviceboende för äldre). Handläggaren och klienten träffar varandra för första gången. Klienten har visserligen varit i kontakt med socialtjänsten innan, men då med en annan hand läggare och i ett annat sammanhang.
Samtal nr. 12, excerpt 12 a. B = Biståndshandläggare K = Klienten Gösta V = Vårdbiträdet Berit
1 B:då börjar vi - och jag kommer gösta idag - för att vi ska göra - a: - du har ju
2 nyss flytta in på solgården - det var den fjortonde tror jag - och jag jobbar då:
3 som biståndshandläggare och då gör man alltid så här att man kommer och
4 träffar - personen som har flyttat in da: - och ser vilken hjälp man behöver ha
5 och så - och bland annat för att veta vem man är - så att du vet vem jag är och=
6 K: = mm
7 B: = och om det vore nåt som du vill prata m ed mig om och så
-8 K: a:: (hhh) ( ) =
9 B: = och - idag är-det är din fadder va
10 V: mm - jag är göstas fadder
11 B:beritdåja:
12 V: mm
13 B: och då ska vi — du hade haft hemtjänst tidigare =
14 K: = ja:
15 B: = när du bodde i leksbv
16 K: ja: just det - (hhh)=
17 B: = mm - och sen brukar jag alltid fråga så här - att - jag tycker det är roligt att
18 få lite bakgrund - vad du ti:digare har gjort telexempel var du är född och vad
19 du har arbetat med och såna saker =
81 Finlay (2000, s. 90) diskuterar ett nytt sätt att se på professionalism i förhållande till
den traditionella expertsynen. Hon betonar en demokratisk professionalism där klien ten/patienten ses som en stödjande resurs. Reflektiv yrkesutövning som stärker klien tens roll ses som en ny professionalism.
20 K: mm
21 B: = men du behöver inte berätta det om du inte vill = 22 K: = nej
23 B: = men jag - jag tycker att - det kan va bra att ha 24 K: mm
25 B: = som bakgrund för vårdbiträdena också här = 26 K: mm
27 B: = och se vad du är intresserad av 28 K: mm
29 B: och man - kanske har nån 30 K: mm
31 B: så vill du så får du gärna berätta för mig 32 K: ja:: (hhh) -[det var
33 B: [och jag vill bara säga så här att jag har det här med mig (visar upp
34 penna och skrivblock) - är för att jag måste skriva - annars kommer jag aldrig ihåg 35 K: ne:j ne:j
36 B: det förstår du 37 K: ja: ja:
38 B: det är inte för nåt annat ((skratt)) så jag är jätte glad om du kan berätta 39 K: jaha:: (hhh)
40 B: tillexempel var du är född nånstans
Den institutionella inramningen framgår mycket tydligt i detta avsnitt när det gäller interaktioneil dominans. Klientens försök att delta i samtalet uppmärk sammas inte av handläggaren. I stället är handläggaren uppfylld av att beskriva sin närvaro. Handläggaren hänvisar till sitt yrke och de rutiner som följer med besöket samt till att höra sig för om hjälpbehov (rad 3,4). Handläggaren växlar i sitt tal mellan att använda ordet "man" (rad 3, 5) och "jag" (rad 1, 2, 5), när hon beskriver sin yrkesfunktion och sina åligganden som handläggare. Hon använder också "man" och "du" växelvis när hon avser klienten (rad 5) i samtalet. Denna växling mellan "man" och "jag" - "du", utgör en växling mellan anonymisering och personalisering i relationen mellan handläggaren och klienten. Relationen framgår både allmän och som personlig. Handläggaren anger ytterligare skäl för sitt be sök, nämligen att de ska bli bekanta med varandra samt att klienten kan framföra sina önskemål när det gäller det nya boendet (rad 5, 7).
Handläggaren introducerar också Berit, som är vårdbiträde vid det särskilda boendet och som skall fungera som "fadder" (rad 9, 11) för klienten i initialske det, även om handläggaren är osäker på denna uppgift (rad 9, 11). Det intressan ta är att när handläggaren ber om bakgrundsuppgifter av klienten, så motiverar hon denna institutionella rutin med hennes personliga nöje och inte med arbets uppgiften (rad 17). I det personliga syftet finns det underliggande institutionella syftet. Intressant är också att handläggaren upplyser klienten om att uppgifts-lämnandet är frivilligt (rad 21, 31), men fortsätter ändå att motivera klienten att berätta då informationen ses som tillgång för vårdbiträdena som arbetar vid
Samtalsinterna dimensioner i behovsbedömningssamtal
endet, detta för att de eventuellt ska kunna anpassa sociala aktiviteter för klien ten. Klientens försök att ta upp samtalet och berätta om sig själv, avbryts av handläggaren trots flera försök (rad 8, 16, 32, 39). Det finns en motsägelse i vad handläggaren säger och vad hon gör. Handläggaren styr klientens möjligheter att yttra sig till att enbart ge henne lyssnarstöd, inte till att yttra sig. Dessutom väx lar hon mellan en personlig och en institutionell relation till klienten.
Intressant är också att när handläggaren använder sig av penna och papper för att göra minnesanteckningar om klientens bakgrundsbeskrivning, motiverar hon detta som redskap för minnet och inte till den institutionella ordningen; att samla underlag för fortsatt dokumentation och beslut (rad 33, 34, 36). De institutionella kraven på dokumentation under samtalets gång översätts i mötet med klienten till en handling som är personbunden (minnet). Gränsövergången mellan det institutionella och det personliga hanteras således genom att tona ner det institu tionella kravet på datainsamling till en personlig aspekt och genom att använda personligt tilltal och självreferens som metod att utföra institutionella uppgifter. Handläggaren visar en skämtsam yta trots ett underliggande allvar i samtalet.
När det gäller att protokollföra samtalet eller göra anteckningar under samtalets gång finns skillnader mellan handläggarna. En del tar fram dokument, block och penna ur sin medhavda portfölj eller väska och antecknar under samtalets gång. Andra har med sig handlingar, papper och penna men låter dem ligga kvar i väs kan under hela samtalet. De handläggare som antecknar under samtalets gång använder anteckningarna till att sammanfatta samtalets innehåll i fa sen för sam talets avgörande moment.
En beskrivande kategori "fadder" (rad 9, 10), används av handläggare och vård biträde. Denna kategori anger ett institutionellt stöd för klientens anpassning till det nya boendet. Detta stöd benämns med namn från en annan aktivitetsstruktur än det institutionella äldreboendets, nämligen nätverksstöd i familje- och släkt skapstrukturer.82 Fadderstödet i det aktuella äldreboendet ger associationer till familjebaserade band i ett institutionellt boende. Emellertid, utgör stödet i det ursprungliga familjebaserade nätverket ett stöd till barn. Fadderstödet följer bar net under uppväxt, till tidiga vuxenlivet. Fadderverksamheten i detta stödnätverk gäller således inte för åldringar. Att använda fadderstödet i detta sammanhang är att implicit jämställa äldre med barn och är relativt ovanligt men medför ändå, att klienten förstår vad det är fråga om. Vårdbiträdet Berit fungerar som fadder till den i äldreboendet nyinflyttade klienten Gösta. Berit kommer således att introdu cera Gösta i de institutionella rutiner och regler som gäller för dem som bor där. Gösta kan i sin tur vända sig till Berit i första hand då han hunnit bli mer bekant med Berit än med den övriga personalen. Klienten kan med "fadder metoden"
82 Synonymer till fadder är dopvittne, gudmor, gudfar m ni (Walter, 1995).
genomgå en slags uppfostringsprocess och snabbt lära sig institutionens regler, ratiner och handlingar (Berger & Luckmann,1979).
Att faddermetoden används för människor i äldreboende kan förklaras på olika sätt. Ett sätt är att hänvisa till historiska traditioner och värderingar om familjen som modell i hjälparbete och som här vidmakthålls av personalen i både språk och i handling.83 En annan förklaring kan vara att inte oroa klienten i onödan när det gäller klientens anpassning till institutionens rutiner eller till att dämpa in trycket av den institutionella myndighetsutövningen. Vilka förklaringarna än må vara finns det en mening och ändamål bakom de vanor och synsätt som handläg gare och vårdbiträden håller fast vid. En sådan är just betydelsen av familjetraditio nen som kulturell organisation för det äldreinriktade sociala arbetet. Av exceiptet framgår att modeller och rekvisita hämtas från det familjeinstitutionella systemet i det äldreinriktade sociala arbetet.