Den höga konfliktfrekvensen på den svenska arbetsmarknaden från 1900-ta-lets början fram till 1930-ta1900-ta-lets mitt gav upphov till en livlig debatt om ordning-en på arbetsmarknadordning-en. Flera försök gjordes för att få till stånd ordning-en arbetsfreds-lagstiftning.214 Bland annat arbetade högern aktivt för att få en avtalslagstiftning till stånd, men genom saP:s, lO:s och liberalernas opposition stoppades försö-ket. Trots att motståndet inom arbetarrörelsen var stort fanns det de som var positivt inställda till en lagstiftning, bland dessa hittades socialminister Gustav Möller och lO:s tidnings redaktör Sigfrid Hansson.215 Under år 1925 gick de lag-stiftningsvänliga krafterna inom saP och lO till offensiv i frågan och i början av år 1926 tillsatte Gustav Möller en delvis partssammansatt arbetsfredsdelegation med uppdraget att utreda frågan om en arbetsfredslagstiftning.216 Den
socialde-210 Josephson 1976, s 252.
211 SOS 1925 al 2, Riksdagsmannavalen åren 1922–24, s 35.
212 Ibid, s 47.
213 Rydenfelt 1954, s 49.
214 Elvander Nils, Skandinavisk arbetarrörelse. Stockholm 1980, s 71; Åmark 1989, s 62.
215 Åmark 1989, s 62.
216 Back, Pär-Erik, Svenska Metallindustriarbetarförbundets historia, band iii 1925–1940. Stock-holm 1963, s 59.
•
mokratiska regeringen avgick dock i juli som en följd av den parlamentariska ut-vecklingen i Stripakonfliktens kölvatten och ersattes av en liberal regering.
Den nya regeringen intensifierade arbetet med att få till stånd en lagstift-ning om kollektivavtal och en arbetsdomstol. Det tillsammans med att den li-berala regeringen drev igenom en skärpning av konfliktdirektiven vid statlig arbetslöshetshjälp drev fackföreningsrörelsen till att bli lagstiftningsmotstån-dare.217 Svenska Arbetsgivareföreningen (saf) var däremot positivt inställd till lagstiftning, vilket förklaras av att den förväntade sig att den borgerliga riks-dagsmajoriteten skulle lagstifta till förmån för arbetsgivarna.218
Under åren 1924 och 1925 intensifierade sKP/Ki sitt fackliga arbete.219 Parti-et engagerade sig i en rad strejker. I anslutning till partiParti-ets ökade fackliga ak-tivism återuppväcktes frågan om formerandet av en oppositionell facklig or-ganisation. Den skulle byggas på enhetsfrontstanken och taktiken var att söka stöd hos så kallade partilösa arbetare och med deras bistånd erövra fackliga förtroendeuppdrag.220
Det första större initiativet i denna riktning togs av kommunister inom Svens-ka Metallindustriarbetareförbundets avdelning 41, Göteborg. Den leddes av kom-munisten Ernst Ohlsson. I augusti 1925 sände avdelningen ut den så kallade Göte-borgsresolutionen.221 I den uppmanades lO att kalla till en landsomfattande facklig konferens för att diskutera den fackliga enheten och kampen mot fascism och strejkbryteri. Dessutom förespråkades bildandet av lokala utskott som bland annat skulle registrera och övervaka strejkbrytare samt arbetsgivare som anställde sådana.
Uppmaningen hörsammades inte och avdelningen beslutade att själv genomföra en dylik konferens. Här ska det understrykas att initiativet, såväl till resolutionen som till arrangerandet av konferensen, gjordes på anmodan av sKP/Ki, men av tak-tiska skäl valde kommunisterna att gå via en facklig avdelning de själva kontrolle-rade. På så vis önskade de dölja sin egen medverkan i detta.
Dagarna före konferensen var den uppe till diskussion inom sKP/Ki:s led-ning. Tanken var att konferensen skulle utmynna i ett organiserat fackligt vän-sterblock, men efter påstötningar från Komintern, som för att inte riskera
med-217 Olsson 2002, s 59f.
218 Ibid.
219 Gärdvall 1980, s 35.
220 Ibid, s 35f.
221 Kennerström, Bernt (a), Mellan två internationaler. Socialistiska Partiet 1929–1937. Lund 1974, s 17.
••
lemmarnas uteslutning ur lO förespråkade en ”lösare” organisation, beslutade det svenska partiet att följa Kominterns linje.222 Efter mötet betonades att parti-lösa måste finnas bland organisationens medlemmar och i dess ledning.
I slutet av januari 1926 genomfördes konferensen.223 Där samlades represen-tanter från ca 300 fackföreningar, som tillsammans representerade cirka 80 000 medlemmar. Konferensen uttalade sig för facklig enhet, obligatorisk arbetslös-hetsförsäkring, åtta timmars arbetsdag och en intensifiering av kampen mot strejkbryteriet. Där fastslogs också att det fortsatta arbetet skulle ske inom den befintliga fackliga rörelsen och i enlighet med dess stadgar och beslut. På så sätt ville man undvika eventuella anklagelser från lO om att de önskade splittra fack-föreningsrörelsen. Konferensen betraktades av sKP/Ki:s ledning som lyckad och stora förhoppningar ställdes till Enhetskommittén som där bildades. Förhopp-ningarna delades dock inte av alla inom partiledningen. Karl Kilbom menade att konferensen tydligt påvisade gränserna för kommunisternas inflytande inom fackföreningsrörelsen.224 Konferensen nådde så långt som deras inflytande sedan tidigare sträckte sig, men inte längre. Det betraktade han som ett bakslag.
För kommunisterna var huvudproblemet att de behövde en organiserad opposition inom fackföreningsrörelsen för att på ett dugligt sätt kunna ver-ka inom densamma, men om en sådan organisation växte sig stark skulle den mötas med motåtgärder från lO-ledningen. I värsta fall skulle dess medlem-mar uteslutas. För att inte riskera det tvingades oppositionen ha en löst sam-mansatt organisation, vilket i sin tur minskade dess verkansförmåga. I slutet av år 1927 sammanfattade sKP/Ki:s ledning Enhetskommitténs arbete.225 Den bild som tonade fram var inte särskilt upplyftande. Anslutningen var dålig och ekonomin svag. Trots kommitténs uteblivna framgång stärkte sKP/Ki sin fack-liga och politiska ställning under dessa år, men det förklaras av den allmänna radikalisering som följde i spåren av den ekonomiska krisens gradvisa fördjup-ning samt partiets kraftiga motstånd mot en statlig inblandfördjup-ning på arbets-marknaden. Kommittén bidrog dock föga till partiets framgångar.
222 Gärdvall 1980, s 36f.
223 Kennerström, Bernt, ”Sprängningen av Sveriges Kommunistiska Parti 1929”. Från SKP till VPK - en antologi redigerad av Sven E Olsson. Lund 1976, s 93.
224 Zennström, Per-Olov, Klasskampen 1917–1939. En kommunistisk krönika. Lund 1977, s 113.
225 Gärdvall 1980, s 39.
•