För sKP/Ki:s del accentuerade lO:s allt hårdare linje mot kommunisternas fack-liga aktiviteter den konflikt som funnits inom partiet sedan Kominterns sjätte kongress år 1927.394 På den beslutades att kommunisterna skulle lämna enhets-frontstanken till förmån för en ”ultravänsterkurs”.395 Kapitalismens samman-brott antogs stå för dörren och således fick klasskampen en framträdande roll i partiarbetet. Eftersom socialdemokratin ansågs vara kapitalismens kolportö-rer utsågs den till huvudfiende och dess anhängare titulerades ”socialfascister”.
Inom det svenska partiet anslöt endast en minoritet till Kominterns nya linje.
Majoriteten önskade frihet och möjlighet för partiet att agera med utgångs-punkt från de specifikt svenska politiska och fackliga förhållandena. I sak gäll-de partistrigäll-den tre frågor; avrustningsfrågan, valsamarbetet med socialgäll-demokra- socialdemokra-terna samt partiets fackliga linje.
Till riksdagen år 1927 lämnade partiets riksdagsgrupp en avrustningsmotion som krävde en allmän svensk avrustning, därtill deltog det svenska partiet i en antikrigskampanj tillsammans med bland annat saC. Såväl motionen som delta-gandet i antikrigskampanjen var ett brott mot den av Komintern fastlagda lin-jen. Enligt den var det fel att ställa avrustnings- och fredskrav inom kapitalistis-ka stater. I stället skulle de nationella sektionerna arbeta med att påvisa att fred endast kunde åstadkommas om dess orsak, kapitalismen, krossades.396
Valkartellssamarbetet med socialdemokraterna i riksdagsvalet år 1928 bröt också mot Kominterns direktiv. Socialdemokratin var som sagt partiets
hu-393 Schüllerqvist 1992, s 239.
394 Kennerström 1974 (a), s 16 och 19f.
395 Nerman 1949, s 95.
396 Kennerström 1974 (a), s 10 och 15.
••
vudfiende. På sKP/Ki:s kongress år 1927 förfäktade de som så småningom skulle utgöra den oppositionella minoriteten inom partiet en oförbehållsam uppslutning bakom Kominterns linje medan majoriteten drev en linje som menade att de inte vann arbetarmassornas förtroende genom att svärta ner so-cialdemokraterna. I stället skulle de driva arbetarekrav och på så vis tvinga de socialdemokratiska ledarna att bekänna färg och visa sitt rätta ansikte.
Den tredje konfliktpunkten var Enhetskommittén och dess utveckling under år 1929. I slutet av januari 1929 arrangerade kommittén, vilket i praktiken betyd-de sKP/Ki, Arbetarnas fackliga landskonferens. Syftet med arrangemanget var att organisera en front mot mondismen.397 Till konferensen kom över 250 ombud från omkring 470 fackföreningar. Konferensen uppmanade den svenska fack-föreningsrörelsen att ansluta sig till enhetsrörelsen samt sluta upp bakom Rfi:s fackliga strävanden. Vidare krävde konferensen att kollektivavtalslagstiftningen upphävdes, att arbetsdomstolen avvecklades och att kampen mot strejkbryteriet intensifierades. På konferensen beslutades också om bildandet av en riksfrak-tion, bland annat med uppgiften att leda strejker på enhetsfrontens grundval, ta kampen mot strejkbryteriet samt kämpa för upphävandet av kollektivavtals-lagstiftningen.398 Något uttryck för en strävan att organisera en ny facklig riks-organisation vid sidan om Landsriks-organisationen var det inte, men lO uppfattade detta som ett försök från kommunisternas sida att etablera en sådan. Med an-ledning av det antog lO:s representantskapsmöte i maj samma år ett uttalande som förklarade att ett medlemskap i Enhetskommittén var oförenligt med ett medlemskap i ett lO-förbund.399 lO förbjöd fackliga avdelningar, sektioner och klubbar att lämna ekonomiskt stöd till kommittén. Den som inte åtlydde skulle uteslutas. Beslutet innebar dödsstöten för Enhetskommittén. Inför hotet om att kommunisterna skulle slängas ut ur de fackliga organisationerna slog en majori-tet inom sKP/Ki:s ledning till reträtt i frågan och kommittén avvecklades.400 Be-slutet fick skarp kritik av den moskvatrogna falangen inom ledningen.
Under våren och sommaren eskalerade partikonflikten. Försöken att lösa den snarare ökade än minskade motsättningarna. Partiledningen lyckades
un-397 Back 1963, s 91.
398 Gärdvall 1980, s 41f.
399 Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Landsorganisationen i Sveriges arkiv. Cirkulär 638.
400 Kennerström 1974 (a), s 19f.
•
der lång tid hålla stridigheterna hemliga för partimedlemmarna, men i augus-ti 1929 offentliggjorde minoriteten konflikten och från denna augus-tidpunkt ut-vecklades det hela till en öppen kamp om partiet. Till slut ansåg majoriteten att enda sättet att rädda organisationen var en uteslutning av minoriteten och vid ett möte med centralkommitténs arbetsutskott i början av oktober 1929 genomfördes detta.401 Minoritetens motdrag blev att med stöd av Kominterns utsände i Sverige utesluta majoriteten. Från den tidpunkten existerade det återigen två svenska kommunistpartier, ett moskvatroget och ett nationellt.
Historikern Bernt Kennerström har diskuterat konsekvenserna av parti-delningen. Han menar att för den kommunistiska rörelsen var partiklyvning-en partiklyvning-en katastrof och resulterade i partiklyvning-en kraftig försvagning av dess handlingsför-måga.402 Under andra hälften av 1920-talet var sKP/Ki framgångsrikt. Antalet medlemmar steg från 7 900 till 18 000, väljarantalet mer än fördubblades och inflytandet inom fackföreningsrörelsen ökade.403 Partidelningen innebar att en stor del av partiets medlemmar lämnade den kommunistiska rörelsen. Så stor del som 36 procent av medlemskadern lämnade politiken helt, 41 procent följde sP och 23 procent blev kvar i sKP/Ki. Också ungdomsförbundet delades.
Omkring 47,5 procent förblev moskvatrogna, medan 23,5 gick till sP. Hela 29 procent gick, i alla fall tillfälligtvis, ut i passivitet. 404
Partidelningen innebar att den centrala partiapparaten, huvudorganet Folkets Dagblad Politiken, riksdagsgruppen samt huvuddelen av dess fackliga kader läm-nade sKP/Ki till förmån för sP, vilket också erövrade de största distrikten (Dalar-na, Gävleborgs län, Stockholms stad, Stockholms län, Södermanland, Uppland och Värmland).405 sP kom att vara starkast i Mellansverige medan sKP/Ki hade sin starkaste ställning i Norrbotten och var relativt stora i Göteborg och Västernorr-land. sKP/Ki:s erövring av Norrbotten innebar att tidningen Norrskensflamman tillföll dem. De moskvatrognas majoritetsställning inom ungdomsförbundet för-de med sig att tidningen Stormklockan kom i hänför-derna på sKP/Ki.
Delningen av sKP/Ki innebar början på slutet för ssV:s utveckling från ett vänstersocialdemokratiskt parti till ett av bolsjevikisk typ. Historikern Jan
Bo-401 Kennerström 1974 (a), s 24.
402 Ibid, s 27.
403 Ibid, s 26.
404 Ibid, s 27.
405 Ibid, s 27ff
••
lin menar att efter delningen år 1929 var sKP/Ki:s ett till stor del genombolsje-viserat parti och att den omvandlingen nådde sin slutpunkt i och med partiets kongress år 1933 och antagandet av ett nytt partiprogram.406 Jan Bolin fram-håller dock att vägen fram till att sKP/Ki blev bolsjevistiskt var långt ifrån rak och enkel. De krafter som drev partiet mot en bolsjevisering mötte motkraf-ter, såväl utanför som inom partiet, vilket medverkade till att processen krävde 12 år. Den kanske viktigaste inre motkraften var enligt Jan Bolin partimedlem-marnas vänstersocialistiska syn på partiet och dess roll, vilken på flera punkter utgjorde direkta motsatser till Vladimir Ilijits Lenins utgångspunkter.407 Där han såg partiet som drivkraften bakom och verktyget för proletariatets befriel-se, såg vänstersocialdemokraterna partiet som utgångspunkten för den befri-else som skulle vara underklassens eget verk.
I takt med den ekonomiska krisens fördjupning under 1930-talets första år ökade också motsättningen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det i sin tur skärpte kritiken inom fackföreningsrörelsen mot lO för dess vändning i frågan om en lagstiftning om kollektivavtal och de påbörjade samtalen med saf. Efter skotten i Ådalen maj 1931 tilltog kritiken, vilket manifesterades på lO:s kongress samma sommar, inte minst i samband med behandlingen av lO:s görande och låtande i arbetsdomstolen och arbetsfredsdelegationen.408 Några motioner kräv-de att organisationen inte skulle erkänna arbetsdomstolen och inte utse några representanter till den. Flera motioner riktade skarp kritik mot lO:s deltagande på Arbetsfredskonferensen och medverkan i arbetsfredsdelegationen. En av des-sa motioner kom från Målarförbundet. Den uttryckte uppfattningen att det un-der rådande förhållanden var meningslöst att ha kvar arbetarrepresentanterna i arbetsfredsdelegationen och krävde att lO skulle träda ur densamma.
Kongressen biföll lO-ledningens utlåtande om en fortsatt medverkan i ar-betsdomstolen men röstade för Svenska Målareförbundets motion om att ut-träda ur arbetsfredsdelegationen.409 Besluten innebar att lO valde att fortsätta det av lagstiftning framtvingade samarbetet men att lämna det frivilliga.
406 Bolin 2004, s 39.
407 Ibid, s 392.
408 Westerståhl 1945, s 198.
409 Ibid.
•