Kraftiga utsläppsreduktioner krävs för att klara globala klimatmål

Det övergripande målet för världens länder som ratificerat klimatkonventionen är att förhindra att antropogena verksamheter och utsläpp leder till så allvarliga störningar av jordens klimatsystem att hållbar utveckling hotas.

Tvågradersmålet som beslutades 2010, vid klimatkonventionens 16:e parts­ möte i Cancun, baserades på klimatforskares bedömningar att effekterna av en global temperaturökning kan bli allt mer svårhanterliga och tillta i snabbare takt om den globala temperaturökningen skulle överskrida två grader. Men, även om risken för en rad klimateffekter är mindre vid en begränsning av temperatur­ ökningen till två grader går det inte att garantera att betydande negativa miljö och samhällskonsekvenser undviks. Att riskerna för allvarliga miljö­ och samhälls­ effekter ökar med ökande temperatur är en generell slutsats av det naturvetenskap­ liga kunskapsläget (IPCC 2007, Rummukainen 2010).

4.1 Även om globala klimatmål klaras kan klimat­

förändringarna drabba regioner mycket negativt

Effekter av klimatförändringar sker successivt i takt med att klimatet förändras. Ju större och snabbare klimatförändring desto mer omfattande negativa effekter förväntas (IPCC 2007).

En global medeltemperaturökning väntas ge effekter och konsekvenser av betydelse för livsmedelsförsörjning och ekonomisk utveckling samt för biologisk mångfald. Redan vid en global genomsnittlig två graders temperaturhöjning kan vissa regioner drabbas mycket negativt av ändrade temperatur­ och nederbörds­ mönster, havsnivåhöjning och klimatextremer (Rummukainen 2010).

Förutom successiva klimateffekter finns risk för att vissa storskaliga komponen­ ter av jordsystemet eller jordsystemets processer överskrider en gräns, en tröskel­ nivå (”tipping point”). Bortom en sådan nivå accelererar systemets eller processens förändring, eventuellt oåterkalleligt. Möjliga tröskelelement (”tipping element”) är havsströmmar, delar av landisarna, tropiska regnskogssystem, monsunregnen, tro­ piska korallrev, havsisen och perma frostområden (Lenton 2008, Solomon 2009). Kunskapen om sannolikheter för att tröskel effekter ska uppstå vid olika nivåer av globala temperaturhöjningar är mycket begränsad. Riskerna ökar rimligen med ökad uppvärmning och man kan inte helt utesluta tröskeleffekter ens vid en två­ graders temperaturhöjning.

4.2 Storleken på de antropogena utsläppen

under första halvan av tvåtusentalet avgör

om globala klimatmål ska klaras

Framtida klimatförändringar under detta århundrade styrs primärt av de samlade utsläpp av långlivade växthusgaser, främst koldioxid, som har skett det senaste

århundradet och som vi kommer att släppa ut under detta århundrade (Allen 2009). Storleken på de kumulativa antropogena utsläpp som sker under första halvan av 2000­talet är avgörande för möjligheterna att klara de globala klimat­ mål som överenskommits, dvs. stabilisera den globala medeltemperaturhöjningen på under 2°C. I analyser av stabiliseringsbanor uttrycks det som krävs med tre nyckelparametrar: när utsläppen når sin topp, på vilken nivå detta sker och hur snabbt utsläppen därefter minskar.

I vår delrapport av uppdraget redovisade vi de begränsningar av framtida utsläpp som sannolikt (> 67 % sannolikhet) krävs för att klara tvågradersmålet (Naturvårdsverket 2012). De globala utsläppen (knappt 50 miljarder ton år 2010) behöver kulminera före år 2020, minska till ungefär 44 miljarder ton koldioxidekvivalenter år 2020 och därefter till ca 20 miljarder ton år 2050 (en halvering relativt 1990 års nivå). Väntar vi med utsläppsminskningar så att utsläppen fortsätter öka och kulminerar först år 2020 eller ännu längre fram i tiden blir den nödvändiga minskningstakten betydligt högre och kan kräva negativa utsläpp redan innan år 2050 om vi ska nå tvågradersmålet. En fördröjning av utsläppsminskningarna minskar möjligheterna och ökar kostnaderna för att sänka utsläppen till nivåer som gör det möjligt att stabilisera temperaturhöjningen på högst 2°C (den Elzen m fl 2010). Förnyelsetakten för världens energisystem, annan infrastruktur och vissa industrianläggningar bedöms vara alltför långsam för att klara den snabba omställning som då blir nödvändig. Ett ”tidigt” agerande skapar bättre förutsättningar för en mer gradvis ersättning av gammal fossilbaserad och ineffektiv teknik, och skapar stimulans för utveckling och spridning av ny teknik.

Vid klimatkonventionens möte 2010 i Cancun där parterna beslutade om det gemensamma målet att begränsa den globala uppvärmningen till under 2°C kom parterna även överens om att göra en översyn av det naturvetenskapliga kunskaps läget om behovet att skärpa det globala temperaturmålet till att under­ skrida 1,5°C. Skälen var främst risken för att klimateffekterna redan vid en två­ gradershöjning kunde ge allvarliga samhällskonsekvenser för vissa regioner.

Det är mycket sparsamt med modelleringar av utsläppsbanor som klarar så låga temperaturökningar som 1,5°C. En förenklad slutsats om 1,5°C temperatur­ begränsning är att utsläppsbanor som klarar tvågradersmålet med > 67 procent sannolikhet har 30 procentenheter lägre sannolikhet att begränsa temperatur­ höjningen till högst 1,5°C (UNEP 2010). På grund av redan gjorda utsläpp av växthusgaser kan ett överskridande (”overshooting”) av 1,5°C under detta århundrade knappast undvikas. Framtida mycket låga utsläpp (troligen negativa utsläpp) krävs för att längre fram i tiden kunna sänka den globala temperaturhöj­ ningen till under 1,5°C. Karakteristika för utsläppsbanor som på längre sikt med 50 procent sannolikhet kan begränsa temperaturhöjningen till under 1,5°C är att utsläppen vänder ner senast år 2015 minskar till år 2020, därefter reduceras med 3–6 procent per år till 2050 och vidare till nära nollnivå vid slutet av seklet. En sådan utsläppsbana innebär 50 år med ”overshooting” av 1,5°C (Ranger 2012). Att utsläppen behöver vända ner senast 2015 indikerar att en eventuell skärpning av det globala temperaturmålet till 1,5°C vid klimatkonventionens möte år 2015 är för sent för att det ska finnas en realistisk möjlighet att nå de utsläppsminsk­ ningar som krävs. Utsläppsbanor som med > 67 procent sannolikhet klarar 1,5°C karakteriseras av negativa utsläpp redan från mitten av 2000­talet (UNEP 2010).

4.3 Minskade utsläpp av zonnedbrytande

ämnen har dämpat effekten av ökade

koldioxidutsläpp

De globala utsläppen av växthusgaser uppskattas ha ökat från ca 38 till knappt 50 miljarder ton koldioxidekvivalenter (Gigaton CO₂e) per år under perioden 1990 till 2010 (UNEP 2011a). Under 1990­talet var ökningen moderat men tog fart från år 2003. Dessa utsläppssiffror gäller enbart de gaser som ingår under Kyotoprotokollet.

Ozonnedbrytande ämnen (ODS, bl.a. CFC), som regleras under Montreal- protokollet har också en betydande inverkan på jordens strålningsbalans (Radiative Forcing) och ODS utsläppen har varierat kraftigt de senaste 30 åren. Fram till 1990 ökade de globala ODS utsläppen till en högsta nivå på 10 miljarder ton (Gton) per år räknat som koldioxidekvivalenter (CO₂e). Med Montrealprotokollets regleringar har dessa utsläpp minskat med 60 pro­ cent till slutet av 1990­talet och med 80 procent till 2010 (Figur 3:1). Inräknat ODS utsläpp minskade de totala utsläppen av växthusgaser under första halvan av 1990­talet, låg därefter relativt stabilt till början av 2000­talet då utsläppen av koldioxid tog fart samtidigt som reduktionstakten för ODS utsläpp mins­ kade (Montzka 2011). Spridningen är stor för olika ozonned brytande ämnens uppehållstid i atmosfären. De ODS (CFC­11, CFC­12) som haft störst inver­

kan på strålningsbalansen har medellånga uppehållstider (45 resp 100 år) vilket gör att det är en tidsförskjutning innan lägre utsläpp visar sig som lägre halter i atmosfären. De kraftiga utsläppsminskningarna av ODS i början av 1990­talet medförde att deras klimatpåverkan stabi­ liserades i början av 2000­talet och sakta börjat avta efter år 2005. Om Montrealprotokollets reglering och senare tillägg inte hade kommit till stånd beräknas strålnings balansen år 2010 av ODS utsläpp ha ökat till ca 0,6 W/m2 _{istället för ca 0,3 W/m}2 (Velders 2007). Detta kan jäm föras med ökningen i strålningsbalans av atmosfärens koldioxidhalt som beräknas till 1,7 W/m2 _jämfört med förindustriell nivå.

Figur 3:1. Antropogena utsläpp av växthusgaser inklusive ozonnedbrytande ämnen som regleras under Montrealprotokollet, 1980–2008 (Montzka 2011).

5 Kortlivade luftföroreningar