Vilka var det då som sökte sig till Limhamn? För att få en överblick av det sociala landskapet har jag lagt upp en databas över 90 års folkräkning i Limhamn. Den innefattar 909 personer fördelade på 2672 hushåll. Kärnfa-miljen bestående av man, hustru och deras barn var den klart dominerande hushållskategorin.
Att Limhamn var något av ett nybyggarsamhälle visar sig vid en undersök-ning av hushållsföreståndarnas födelseorter, endast 7 procent var födda i församlingen. De flesta hade dock inte sin födelseort så långt borta. Det stora flertalet kom från Söderslätts landsbygd, framför allt från grannsocknarna Bunkeflo och Fosie. Man kan skönja en tendens att ju närmare en socken
60. Gustaf Stjernström, Limhamn. Dess industriella och sociala utveckling, Stockholm 906– 907, s. 2.
ligger desto fler har sitt ursprung där.162 Många hade också sitt ursprung i Lomma. Detta hänger samman med att Skånska Cementaktiebolaget från början skeppade kalk från Limhamn till cementfabriken där. När bolaget sedan uppförde en cementfabrik på Limhamn och flyttade stora delar av produktionen dit, flyttade antagligen många arbetare med.
Från Malmö stads tre församlingar kom inte mindre än 240 (cirka nio procent) och 47 hushållsföreståndare var födda i Lund. Om blicken höjs från Skåne framgår att drygt tre procent (87) var födda annorstädes i Sverige. Dessa kom framför allt från Småland (25) och Blekinge (5). Åtta stycken var från Stockholm och fem från Göteborg.
Trettiosex av hushållsföreståndarna var födda i utlandet, men inte nöd-vändigtvis av föräldrar med utländskt medborgarskap. Även i detta sam-manhang finns ett samband mellan geografisk närhet och antal personer. De utlandsfödda kom framför allt från Danmark (23), därefter Tyskland (sex), Finland (tre), Norge (två), Amerika och Ryssland (vardera en).
Flera forskare som studerat migrationen vid industrisamhällets framväxt har kunnat visa att personer som tidigt flyttat in till staden drog till sig och
fungerade som ett stöd för andra med samma geografiska ursprung.163 Jag
ser det inte som uteslutet att detta även gäller migrationen till Limhamn, men menar att det inte går att belägga utifrån det material jag använt. Det problematiska ligger i att jag i folkräkningen har hushållsföreståndarnas födelseort, inte den ort som de flyttade från till Limhamn. I en tid då rörlig-heten var hög, i synnerhet i den agrara underklass som kom att bli stommen i den framväxande arbetarklassen, är det mindre troligt att det stora flertalet flyttade direkt från sin födelseförsamling till Limhamn. Anders Olsson som är huvudperson i ett kommande kapitel hade en bakgrund som visar detta. Han hade en äldre syster som var född i Danmark, var själv född i Västra
62. Samma mönster gäller även för inflyttningen till Malmö, se Malmö stads historia IV, s.46. Charles Tilly menar att dessa inflyttningar från närliggande områden generellt utgjordes av människor från samhällets lägre sociala strata, Charles Tilly, ”Migration i Modern Europe-an History”, i Time, Space Europe-and MEurope-an. Essayes on Microdemography, J. Sundin & E. Söder-lund (red.), Stockholm 979. Lotta Vikström konstaterar att även inflyttningen till Sunds-vall under 800-talet främst utgjordes av människor från de lägre sociala skikten. Hon konstaterar att kvinnorna flyttade kortare distanser än männen och att de på så vis kunde hålla kontakt med sina familjemedlemmar. Lotta Vikström, Gendered Routes and
Cours-es. The Socio-Spatial Mobility of Migrants in Nineteenth Century Sundsvall, Sweden, Umeå
2003. Beträffande Limhamn har jag inte iakttagit några skillnader mellan mäns och kvin-nors flyttningsmönster.
63. E.S. Lee, ”A Theory of Migration”, i Demography 966:3, Michael Anderson, Family
Struc-ture in Nineteenth Century Lancashire, London 97. Tamara Hareven, Family Time and In-dustrial Time. Relationship Between the Family and Work in a New England InIn-dustrial Com-munity, Cambridge 982, s. 88.
DEN STORA OMVANDLINGEN OCH LIMHAMN 63 Skrävlinge och hade två systrar som föddes i Hyllie (Limhamn). För att komma åt de nätverk som kan ligga bakom vissa migrationsbeteenden krävs att man gör mer detaljerade kartläggningar av familjer och deras totala
mig-rationsmönster.164
Limhamn var ett utpräglat industrisamhälle. Hälften av de 263 manliga hushållsföreståndarna bar arbetartitlar såsom grovarbetare, stenarbetare, snickeriarbetare och liknande, men som kommer att framgå kan också
många andra kan sorteras till arbetarkategorin.165 Endast cirka fem procent
hade titlar med koppling till jordbruksnäringen, ungefär hälften av dessa var jordbruksarbetare med titlar som dräng och statare. Det fanns 59 (cirka tre procent) hantverksmästare såsom skomakarmästare, byggmästare, må-laremästare et cetera. En ansenlig del av dessa var förmodligen egna idkare och arbetsgivare åt många av de 92 (cirka fyra procent) gesäller som bodde på orten. Men det förekom också att några av dessa mästare och gesäller var anställda i de lokala industrierna. Detta gäller också, eller snarare i synner-het, den grupp av 220 män (tio procent) med titlar som varken indikerar att de är mästare eller gesäller, såsom snickare, murare, plåtslagare et cetera.
Industrierna hade en arbetskraftsreserv i fiskarkåren. I folkräkningen bär 27 män (knappt sex procent) titeln fiskare. Fisket var delvis en säsongssyssla och binäring; många industriarbetare fiskade och många fiskare arbetade i industrin. Titeln i folkräkningen uttrycker sålunda snarare en identitet än
en faktisk försörjningsgrund.166 Detta är något jag får anledning att
åter-komma till. En annan grupp som i realiteten överlappar fiskarekategorin är sjöfolk av olika slag. År 90 fanns det 57 (knappt tre procent) hushålls-föreståndare med sjömanstitel av något slag. Det socio-ekonomiska gapet mellan de femton som titulerades sjökapten och de övriga förmodligen ganska stort.
45 man (två procent) var satta att som förmän leda arbetet vid de olika industrierna. Många av dessa hade bakgrund som arbetare. Befordran till arbetsbefäl gav dem förvisso bättre ekonomiska villkor, men samtidigt förväntades de vara lojala mot arbetsgivaren om det uppstod konflikter
på arbetsplatsen. De kom så att säga i kläm mellan arbete och kapital.167
64. Detta är i sig ett helt nytt avhandlingsprojekt som jag lämnar åt kommande forskning att ta tag i. 65. 45 st. (,7 procent) av de manliga hushållsföreståndarna saknade yrkestitel i
folkräkning-en för kategorisering.
66. Bengt Berglund har visat att man redan i slutet av 800-talet uppmärksammade präster-skapets problem att i folkrika församlingar med stor rörlighet kunna upprätta husförhörs-längder med tillförlitliga yrkesbeteckningar. Bengt Berglund, ”Husförhörshusförhörs-längdernas be-folkningsstatistiska värde”, Historisk tidskrift I:978.
67. Jonny Hjelm, Klämda mellan sköldarna. Sveriges arbetsledare under 1930- och 1940-talen, Stockholm 2002, s. 2.
En annan grupp som delvis satt i en liknande sits var de knappt femtio män som fått ansvar som materialförvaltare, nattvakter, vaktmästare, konduktörer och stationskarlar. Ett sextiotal (tre procent) av de manliga hushållsföreståndarna arbetade på bolagens lokala kontor. Här fanns en hierarki av befattningar från kassörer till skrivbiträden. Trots att många kontorsarbetare hade sämre löner än grov- och fabriksarbetare fanns det
sannolikt en djupt rotad lojalitet till företagsledningarna.168
Produktionen vid de olika industrierna dirigerades av en grupp på tretton man som företrädesvis bar titeln ingenjörer. Dessa var satta att förverkliga de beslut som fattades i bolagens styrelserum som oftast låg långt borta från Limhamn. En och annan disponent och direktör (6) bodde förvisso på or-ten och deltog i den dagliga styrelsen av bolagen, men det bör påpekas att det inom denna grupp var stora skillnader mellan dem som ledde de stora företa-gen såsom Ernst Wehtje i Skånska Cementaktiebolaget och de mindre såsom vinfabrikanten Anders Vignell. Kanske skall den senare snarare räknas till de handelsmän och butiksägare som etablerade sig i lokalsamhället efterhand som industrierna och folkmängden växte. Inom denna grupp som utgjorde cirka två procent av de manliga hushållsföreståndarna fanns det en inbördes ekonomisk skiktning med en stor spännvidd mellan. Endast ett tiotal män är registrerade som anställda försäljare av något slag, en yrkesgrupp som har desto större andel bland de kvinnliga hushållsföreståndarna.
Framväxten av köpingen medförde också ett behov av professionella i kommunala och statliga funktioner. I folkräkningen bär ett femtiotal män (två procent) titlar som fyrmästare/biträde, kustroddare, kronolots, poliskonstapel, brandsoldat et cetera. I den kommunala sektorn återfinns också ett tiotal manliga folkskolelärare. I övrigt fanns ett tjugotal män (en procent) med enstaka titlar såsom läkare, apotekare, artist och redaktör.
I en knapp femtedel av hushållen (53) var hushållsföreståndaren en kvinna. Närmare hälften av dessa bodde i ensamhushåll. En fjärdedel av de kvinnliga hushållsföreståndarna har registrerats utan titel, motsvarande siffra för männen var endast knappt två procent. Denna höga siffra hänger åtminstone delvis samman med att många kvinnor hade många slags arbe-ten, att de inte hade ett yrke eller en mer permanent anställning. Problema-tiken att se på vilket sätt kvinnor fann sin utkomst gäller också för dem som
ingick i hushåll med manliga hushållsföreståndare.169 I det sammanhanget
definieras kvinnorna oftast som hustru eller dotter trots att de
förmod-68. Mats Greiff, Kontoristen. Från chefens högra hand till proletär. Proletarisering, feminisering och
facklig organisering bland svenska industritjänstemän 1840–1950, Lund 992.
69. Husförhörslängderna var i sitt utformande anpassade till agrara förhållanden och utgick därför ifrån hushållsföreståndarens titel, varefter övriga hushållsmedlemmar definierades i
DEN STORA OMVANDLINGEN OCH LIMHAMN 65 ligen också bidrog till hushållets ekonomi. Den manliga normen såsom familjeförsörjare hänger kvar även efter makens frånfälle. 69 änkor, vilket motsvarar tretton procent, med egna hushåll definierades efter sin avlidne makes titel oavsett om denne hade varit grovarbetare eller hovrättsråd.
Det fanns också ett femtontal kvinnliga hushållsföreståndare med ti-teln hustru. I dessa fall befann sig männen på annan ort, flera av dem i Amerika. Titeln husägare säger inte heller något om hur de försörjde sig. Dessa femton kvinnor hade förvisso inkomster genom att hyra ut rum eller lägenheter, men förmodligen hade de flesta också andra arbeten för att
kunna försörja sig.170 Piga är den vanligaste yrkesbeteckningen bland de
kvinnliga hushållsföreståndarna (femton procent). Frågan är om alla dessa i realiteten förestod egna hushåll eller om de ingick i större matlag med andra jordbruksarbetare? Ett fåtal av dem bodde bevisligen inne i samhället och titeln betecknade kanske i dessa fall en tidigare sysselsättning eller att
man skötte olika hushållssysslor åt andra familjer.171 En grupp som utförde
sådant arbete var hushållerskorna. Det faktum att det fanns 2 hushållerskor som bodde för sig själva indikerar att det var förhållandevis ovanligt att ha anställda inneboende. Jag får anledning att återkomma till detta längre fram. Hushållstjänster utfördes också av de sexton kvinnor med titlar som strykerska, tvätterska och städerska. Förmodligen hade dessa en mer eller mindre fast kundkrets som de betjänade. Detta gällde antagligen också de tio hembagerskor/bagerskor som var verksamma på orten.
I folkräkningen 90 tituleras 37 personer understödstagare. Detta säger i sig ingenting om hur många som levde i armod utan endast hur många som beviljades kommunalt understöd. Femton av dessa bodde på fattiggården. Gustaf Stjernström som var på besök sommaren 905 beskrev fattiggården som en mönsterinrättning och bland de främsta i sitt slag i landet. Huset var:
synnerligen ändamålsenligt inredt för sitt syfte. En korridor genomskär bygg-naden, och hjonens logement äro så belägna, att hvarje rum har sin utgång i korridoren, hvadan hjonen icke behöfva komma i beröring med hvarandra. Rummen, 3 meter höga, äro ljusa och luftiga. Trefnad och snygghet synas råda
öfverallt inom anläggningen.172
relation till denne som till exempel hustru, son et cetera. Bengt Berglund, ”Husförhörsläng-dernas befolkningsstatistiska värde”, Historisk tidskrift I:978.
70. Sten Carlsson, Yrken och samhällsgrupper, Stockholm 968, s. 94. 7. Sten Carlsson, Yrken och samhällsgrupper, Stockholm 968, s. 248.
72. Gustaf Stjernström, Limhamn. Dess industriella och sociala utveckling, Stockholm 906– 907, s. 3.
Jag får anledning att återkomma till Stjernströms beskrivningar längre fram. Som jag skall visa är de mycket tendensiösa.
Enligt fattigvårdsförordningen från 87 hade samhället bara skyldighet att ta hand om barn, gamla, kropps- och sinnessjuka samt vanföra såvida de
saknade anhöriga som annars var ålagda att göra detta.173Av de femton på
fattiggården 90 var sex barn i två syskonkonstellationer om tre barn. Ingen av syskongrupperna hade någon förälder på fattighuset, men i marginalen vid syskonen Lindsjö står moderns namn antecknat och att de är utomäk-tenskapligt födda. Då hon inte kan återfinnas i folkräkningen i övrigt antar jag att hon vistades på annan ort. Syskonen Lundgren var förmodligen föräldralösa.
Det fanns tre äldre män mellan 60 och 79 år på fattiggården, men de sex kvinnorna var betydligt yngre, mellan 26 och 43 år. Samma mönster återkommer bland de tio understödstagare som bodde i ensamhushåll på Limhamn. Det var två män, varav åtminstone den ene kan räknas som gammal med sina 83 år, och åtta kvinnor med en spännvidd mellan 40 och 87 år. Tolv av understödstagarna var hushållsföreståndare i hushåll vilka tillsammans omfattade 54 personer, varav 37 barn. Detta innebär att inalles 78 personer var beroende av fattigunderstöd på Limhamn. Också bland dessa hushållsföreståndare var kvinnorna i övervikt med nio mot tre män. I männens hushåll ingick deras hustrur, men kvinnorna var ensamma med sina barn. I tre fall är det noterat att makarna vistades i Amerika. Att det var övervägande ensamstående kvinnor som var understödstagare hänger sam-man med att de hade det svårare att försörja sig. Många av kvinnoarbetena var säsongsbetonade, till exempel försäljning av fisk och beredning av nät under sillfisket och att delta i jordbruket under den arbetsintensiva perio-den på sensommaren och hösten. Kvinnornas löner var dessutom mycket lägre än männens, vilket gjorde att marginalerna var mycket små om man ställdes utan arbete. Det var dessutom så att mannen enligt den rådande uppfattningen ansågs vara ekonomisk försörjare. Därför kunde en arbetsför man aldrig få understöd. Det kunde däremot en arbetsför kvinna, då hon
förväntades bli försörjd.174
73. Birgitta Jordansson, Den goda människan från Göteborg. Genus och fattigvårdspolitik i det
borgerliga samhällets framväxt, Lund 998, s. 99.
74. Birgitta Jordansson, Den goda människan från Göteborg. Genus och fattigvårdspolitik i det
DEN STORA OMVANDLINGEN OCH LIMHAMN 67