Skånska Cementaktiebolaget hade brutit kalk i Limhamn sedan början av 870-talet och skeppat det till sin cementfabrik i Lomma. För att säkra till-gången till råmaterialet ingick bolaget år 884 ett samarbete med firmorna Gertdts, Nielsen & C:o i Malmö och Waldemar Petersen & Frimodt i Köpenhamn vilka ägde Annetorps kalkbruks AB som också bröt kalk i Limhamn. Det nya bolaget AB Förenade kalkbrotten bildades vari Skånska Cementaktiebolaget och Waldemar Petersen & Frimodt ägde var sin halva sedan den tredje samarbetspartnern blivit utköpt. Det nya bolaget ägde marken, och kalkstensbrytningen bedrevs på entreprenad av Skånska Ce-mentaktiebolaget. AB Förenade kalkbrotten var expansivt. I en redogörelse för verksamheten 884–908 under rubriken ”Åtgärder till hämmande af konkurerrens” redovisas hur bolaget köpte upp bolag och egendomar så fort någon annan försökte bryta kalk och hur samarbeten inleddes med andra producenter genom att bilda nya bolag såsom till exempel Gotlands
för-enade kalkbrotts försäljnings AB 903 (sedermera AB Gotlands kalkverk).10
9. Jan Ottoson, Stabilitet och förändring i personliga nätverk. Gemensamma styrelseledamöter i
bank och näringsliv 1903–1939, Uppsala 993, s. 0 ff.
0. Karin Kock, Skånska Cementaktiebolaget 1871–1931, Uppsala 932, Alf Åberg, Cement i
Under den första femårsperioden 884–888 levererades i genomsnitt cirka 52 000 kubikmeter kalksten och cirka 0 000 kubikmeter biprodukter (flinta, mörja och lera) med en nettovinst på cirka 40 000 kr. Tjugo år se-nare 904–908 levererades i genomsnitt cirka 86 000 kubikmeter kalksten och cirka 90 000 kubikmeter biprodukter till en nettovinst av cirka 72
000 kr.11 Under perioden 906–92 arbetade mellan 359 och 496 man i
kalkbrottet på Limhamn.12
Disponent R.F. Berg hade på såväl kalk- som tegelmarknaden skaffat sig erfarenheter av värdet att ha gemensamma försäljningsorganisationer för att kunna hävda sig mot import och ta andelar på den internationella mark-naden. År 893 konstituerades ett nytt bolag, Skånska cementförsäljnings AB (Cementa) vari Skånska Cementaktiebolaget som hade aktiemajoritet samarbetade med sina tidigare konkurrenter Ölands cement AB och AB Visby cementfabrik. De tre cementbolagen förband sig att inte sälja cement
till någon annan än försäljningsaktiebolaget.13
Vid ett besök på världsutställningen i Paris 878 hade Berg blivit inspi-rerad att hitta fler användningsområden för cement såsom prydnader för byggnader, cementplattor, trappor och så vidare. Tillsammans med sin kamrer Carl J. Åkerman började han göra provgjutningar i bolagets källare. Inledningsvis ställde sig Skånska Cementaktiebolagets styrelse skeptiska till projektet, men sedan det börjat bära sig ekonomiskt blev man mer positiv. År 884 byggdes en fabrik på Citadellskajen i Malmö och snart hade verk-samheten vuxit till en sådan omfattning att man beslöt att avknoppa den i
det självständiga bolaget AB Skånska cementgjuteriet.14 Företagets ändamål
var att tillverka och sälja byggnadsmaterial och utföra byggnadsarbeten.15
År 896 anlades en fabrik på Limhamn. Tio år senare arbetade 65 man i industrin, men arbetsstyrkan kom att variera kraftigt de nästföljande åren
från 20 till 63 man.16
Skånska Cementaktiebolaget tog flera initiativ till att nya bolag kom till stånd vilka fick betydelse för Limhamns utveckling. År 88 bildades Lim-hamns Hamn AB med ett kapital av 50 000 kronor. Den hamnanläggning som anlagts på 870-talet kunde inte täcka Skånska Cementaktiebolagets ökade behov av skeppningar och ge den växande fiskeflottan ett tillräckligt skydd. I slutet av 88 började man förstora den gamla hamnen åt nordost
. Karin Kock, Skånska Cementaktiebolaget 1871–1931, Uppsala 932.
2. Oscar Bjurling, ”Stad i utveckling”, Malmö stads historia IV, Malmö 985, s. 355. 3. Karin Kock, Skånska Cementaktiebolaget 1871–1931, Uppsala 932, s. 68 f.
4. Sixten Rönnow,. AB Skånska cementgjuteriet 1887–1947. Historik utgiven med anledning av
bolagets 60-årsjubileum, Stockholm 947, s. 9 f. Bolaget heter numera Skanska.
5. Svenska aktiebolag och enskilda banker, årg. 900, s. 33.
BOLAGENS NÄTVERK 83 efter major H. Remmers ritningar. Staten bidrog med 7 500 kronor och Malmöhus läns hushållningssällskap anslog 6 000 kronor. Arbetet var färdigt 884, men redan året därefter började man att fördjupa hamnen och inseglingsrännan. Sedan följde nya utbyggnader och muddringar så gott som under hela perioden fram till första världskriget. Arbetet utfördes på entreprenad av cementbolaget och utfyllningsarbetet med slagg från kalkbrottet bortauktionerades till fiskarna.
Bland de tidiga aktietecknarna märks Skånska Cementaktiebolaget som störste ägare med 762 aktier samt ett hundratal privatpersoner, varav de
flesta fiskare, med en eller två aktier vardera.17 Det fanns uppenbarligen en
ambition hos cementbolaget att göra hamnen till ett gemensamt projekt för industrin och fiskarebefolkningen. Detta var en strategi för att få bidrag från staten och Malmöhus läns hushållningssällskap. Men många av fiskarna satte sig i skuld till hamnbolaget och hade svårt att betala de aktier de tecknat sig för. Vid en extra bolagsstämma den 30 december 887 beslutades därför ”att efter den sept nästa år all resterande liqvid för, vid första teckningen
tecknade aktier indrivas […]”18 Detta innebar att 28 aktier som innehades
av privatpersoner fick återlämnas till hamnbolaget. Kanske var det till och med så många som 74 aktier som bytte ägare. I ägareförteckningen framgår
7. Limhamns Hamn AB arkiv. Teckningslista för aktier i Limhamns Hamn AB 88 F:I, LULA. Vid sekelskiftet 900 ägde Skånska Cementaktiebolaget 750 av Hamnbolagets 2000 aktier.
8. Limhamns Hamn AB arkiv, protokoll 30 december 887. LULA.
Kalkugnarna vid Hammarspark, 904. Flickan till vänster heter Ebba Sandqvist och håller sin far i handen. LIML.
att Skånska Cementaktiebolaget övertog 46 aktier från privatpersoner under åren före 900, men om detta står i samband med 887 års beslut går inte att utröna. I protokollet för den 2 december 888 meddelade hamnkassören att 29 utställda aktier tillfallit hamnbolaget genom att ägarna, som ej tillfullo betalt dem, avsagt sig äganderätten. Dessa aktier, som återlämnats efter hot om skuldindrivning av kronolänsman Österberg, överfördes till Skånska Cementaktiebolaget som likvid för utförda arbeten. Ytterligare åtta aktier förhöll det sig på samma sätt med. Det var alltså åtminstone 65 aktier (28 + 29 + 8) som bytte ägare efter 887 års beslut.
Arbetet med hamnen gav fiskarna extrainkomster när fisket gick dåligt, men trots detta hade hamnuppbördsmannen svårt att driva in avgifter och tomthyror. På styrelsemötet den 23 februari 886 beslutades därför att ”utaf de arbetare som för närvarande arbeta i hamnkanalen göra afdrag med 25
procent av veckolönen hos dem som stå i skuld hos hamnbolaget.”19
Till en början var det sekreteraren Nils Jönsson som drev in avgifterna, ordnade teckningen av aktierna och upprätthöll ordning i hamnen, men år 885 tillsattes en hamnfogde och en hamnkassör för dessa uppgifter. Fiskarna var ”animerade debattörer och motståndare” på bolagsstämmor
och möten, enligt hamnbolagets krönikör.20 De tidiga åren förekommer
fiskare som såväl styrelsemedlemmar och suppleanter som revisorer, men efter sekelskiftet 900 står ingen fiskare att finna i bolagets styrelse.
Disponent Berg hade redan år 884 planer på en järnväg som förband Limhamn med Malmö, men det var först några år senare år 887 som han fick gehör för sin idé. Den nya cementfabrik som höll på att uppföras i Limhamn skulle kunna föra ut sina produkter på ett smidigare sätt om det fanns en järnväg. Vid ett möte med kapitalstarka Malmöföretagare såsom Emil Flensburg, Gotthard och Berthold Dieden, Cornelius och Lorens Faxe med flera inleddes en diskussion på börsen i Malmö som ledde fram till att projektet kunde förverkligas. I ansökan till Kungl. Maj:t nämns industrins behov av en järnväg, men man använde också nyttan för lokalsamhället som argument. Det talas om hundratals personer som dagligen måste vandra på
dåliga vägar och hur fisk dras på skottkärror till staden. 21 Enligt bolagets
krönikör använde sig R.F. Berg av sin brors kontakter i Stockholm för att skynda på ett beslut i civildepartementet. Efter godkännande påbörjades
arbetet att längs strandlinjen lägga ut den 4 297 meter långa rälsen.22 Såväl
9. Limhamns Hamn AB arkiv, protokoll 23 februari 886. LULA. 20. Kort historik över Limhamns hamn, sign. P.N, Malmö 922.
2. Malmö stad stod för tio procent av aktiekapitalet och Limhamns municipalsamhälle för fyra procent. Oscar Bjurling, ”Stad i utveckling”, Malmö stads historia IV 1870–1914, s. 229. 22. Håkan Olsson, Malmö – Limhamns järnväg 1889–1989 – Sillabanan 100 år, Malmö 989, s. 8 f.
BOLAGENS NÄTVERK 85 Malmö stad som Limhamns municipalsamhälle tecknade aktier i det nya bolaget. Det största aktieinnehavet motsvarande 40 procent fanns hos Skånska Cementaktiebolaget. Bland de tidiga aktieägarna märks också flera privatpersoner med koppling till Limhamns näringsliv såsom disponent R.F. Berg, ingenjör A.M. Petersson-Holme, handlanden Jöns Fredriksson och bagaren Nils Jönsson. Den 2 december 889 kunde det första tåget lämna Limhamn klockan .00 med återgång 3.30. Vid den så kallade julstormen 902 förstördes stora delar av järnvägen av havet. Trafiken stod stilla i drygt två månader medan man reparerade och förstärkte banan för dyra pengar. När verksamheten så småningom kom igång utvecklades den
till Sveriges mest lönsamma av sitt slag.23 En bidragande faktor till detta
var att Limhamn kom att fungera som sommar- och badort för de mer välsituerade familjerna i Malmö. Disponent R.F. Berg hade i januari år 900 samlat några intressenter för att diskutera möjligheterna att bilda ett bolag som dels skulle uppföra ett badhus, dels dra fram spårvägar längs Öresundsgatan, Strandvägen, Rådmansgatan, Bruksvägen, Järnvägsgatan,
Villavägen och Linnégatan.24 Det hade redan tidigare funnits ett badhus
som drevs av AB Limhamns Saltsjöbad, men detta hade blivit förstört i en decemberstorm 899. Nu erbjöd det nya bolaget, AB Stranden sig att köpa upp resterna av detta för 000 kronor och uppföra ett nytt badhus med vågbrytare som skydd mot havet. Kommunen upplät platsen för bygget och gav koncession att anlägga och använda spårväg. Bland aktieägarna märks AB Förenade kalkbrottens bägge ägare Skånska Cementaktiebolaget, Ak-tieselskabet Ny Kalkbraenderi, Malmö snickerifabrik, Malmö-Limhamns järnväg AB, Limhamns och Hyllie kommuner. Det fanns också ett tiotal privata investerare med koppling till näringslivet i Limhamn såsom till ex-empel Skånska Cementaktiebolagets R.F. Berg och Ernst Wehtje och samt
direktören för Malmö snickerifabrik, N.O. Elgström.25
För att sammanfatta vad som hittills sagts så var Skånska Cement-aktiebolaget offensivt på marknaden genom utvidgning av verksamheten, uppköp av konkurrenter och samverkan i nya bolagsbildningar. I bolagets strävan att effektivisera produktion och distribution sågs en genomgripande utbyggnad av Limhamns infrastruktur som nödvändig. För att få statligt och kommunalt stöd till en hamn och järnvägsförbindelse och senare även
23. Håkan Olsson, Malmö – Limhamns järnväg 1889–1989 – Sillabanan 100 år, Malmö 989, s. 8 f.
24. Vid inkorporeringen i Malmö och senare fick flera gator på Limhamn nya namn; Öre-sundsgatan blev Limhamnsvägen, Rådmansgatan blev Notariegatan, Bruksvägen blev Kalkbrottsgatan.
spårvagn framhöll bolaget den allmänna nyttan av anläggningarna, men var noga med att inte släppa kontrollen över dem.