FRÅN MINISTERST YRE TILL DEMOKRATI

Vidare i aktiviteten Barnpubliken blir regering ropar Mattias att detta ska de som barn ”ta itu med nu”, eftersom från och med nu ”är det vi barn

som bestämmer i det här landet”.95 Han blir dock avbruten av skådespe-laren Rasmus Lindgren som frågar hur gammal Ulf Rönnerstrand, alltså skådespelaren som spelar kung Mattias, är. Först svarar han som rollfigu-ren Mattias: ”11 år”, men när Gunilla Johansson förtydligar att de fråg-ar honom som kollega svfråg-arfråg-ar skådespelfråg-aren Ulf Rönnerstrand: ”32 och ett halvt”.96 Rasmus Lindgren frågar även Anna Harling, skådespelaren som spelar Felicia, hur gammal hon är och Anna Harling svarar: ”35”.97

Skådespelaren Gunilla Johansson går upp till skådespelaren Ulf Rönner-strand och tar ifrån honom handmikrofonen. Hon säger ”du fattar själv, va?” till Ulf Rönnerstrand och vänder sig sedan till publiken och säger: ”Vi måste ju ha en kung som är barn också. Är det nån som är sugen?”98

Skådespelaren Rasmus Lindgren går ut i publiken med den andra hand-mikrofonen och hämtar upp en ny frivillig kung som skådespelaren Ulf Rönnerstrand lämnar över kronan till. Skådespelaren Ulf Rönnerstrand frågar vad den nya kungen vill göra och den nya kungen i den analyserade föreställningen svarar: ”göra en bubbelpool på skolgården”.99 Här utvid-gas således ramen för Barnpubliken blir regering, till att också inkludera en barnkung som inte spelas av en vuxen skådespelare, utan kategoriseras som barn.

Skådespelaren Rasmus Lindgren går sedan ut i publiken för att hämta upp fler tankar om vad det största problemet för barn i Sverige är idag och får svar som ”pengar”, ”våld och mobbning”, ”mindre skola och mer må-nadspeng”.100 Här bryts således det tidigare fiktionskontraktet genom att alla skådespelare har tagit sig av sig ministerscenkostymerna och tilltalar publiken som Skådespelare. Men även skådespelarna som spelar Mattias och Felicia uppmärksammas – och då främst för att de är vuxna skåde-spelare som spelar barn. Att Ulf Rönnerstrand och Anna Harling som spelar Mattias och Felicia i själva verket är vuxna diskvalificerar dem att vara med och bestämma på samma villkor som barnen i publiken – om det nu, som skådespelaren Kjell Wilhelmsen senare säger, verkligen ska vara ”barnen som bestämmer”. Kung Mattias och Felicias allians med publiken upphör därför här under en period i föreställningen för att de ”riktiga” barnen i publiken ska ges utrymme. Här närmar sig fiktionen i Lille kung Mattias således de idéer och tankar barnen i publiken delger

och idén om att Blivandediskursen opererar oavsett plats och nivå för-kroppsligas samtidigt som den utmanas.

Skådespelaren Gunilla Johansson säger att det finns ”så många bra idéer” och skådespelaren Kjell Wilhelmsen som står i publikgradängen ropar att ”alla kan väl vara med?” och säger att de nu tillsammans ska göra en budget, vilket han förklarar som att ”fördela pengar till sånt som man tycker är viktigt”.101 Samtliga skådespelare intar nu istället positionen som vuxna skådespelare i relation till publiken, vilket också utgör förut-sättningen för att de ska kunna organisera den diskussion som nu följer i form av aktiviteten Budgetdiskussionen där schemat utgörs av en politisk budgetdiskussion och ramen består av alla barn i publiken, alla skådespe-lare och musikern, samt de pengar som barnen ska tilldela de poster som prioriteras i diskussionerna. Att barnen i publiken får makten att besluta om en budget, samtidigt som det är vuxna som styr upp diskussionerna är samtidigt en paradox. Konsekvensen blir att diskussionerna sker på

Barn ur publiken funderar över hur de ska fördela pengarna under

vuxnas villkor. Skådespelaren Kjell Wilhelmsen delar upp publiken i sju olika grupper, vilka representerar rubrikerna Försvar, Hälsa, Miljö, Skola, Lag & rätt, Arbete och Kultur. Han säger att varje grupp får 20 miljoner att fördela inom sitt ansvarsområde och att alla vuxna som sitter i pu-blikläktaren ska sitta kvar; ”nu är det barnen som bestämmer”.102

Varje barngrupp följer med en skådespelare till en specifik plats i rum-met och den vuxna skådespelaren förklarar de fem posterna inom det ansvarsområde som de tillsammans ska besluta att tilldela potter om nio, fem, tre och två miljoner samt en miljon. Barnen i grupperna diskuterar och röstar sedan. I en av grupperna får de också frågan om det är något de saknar bland de poster som de kan lägga pengar på. Här är skådespelarnas uppgift att underlätta diskussionerna i varje grupp och försöka se till att alla får komma till tals. De styr också upp röstningen på vilken post som ska få vilken summa samt vilka barn som går och sätter upp sedlarna på listan med ansvarsområdena på scenens fond.

Barnen i publiken behandlas härmed som varande och enligt det kom-petenta barn-skriptet när de uppmuntras tillföra sin syn på hur pengarna i Sveriges budget borde prioriteras. Här går alltså ministerstyret över till att handla om demokrati, då utgångspunkten är att barnen i grupperna gemensamt ska komma fram till hur de vill prioritera de medel de har att tillgå. Situationen bygger på gemensam diskussion och demokratisk omröstning. Platsen för detta är inte någon partipolitisk arena, utan ett teaterrum, men diskussionerna som förs handlar om riktiga frågor, om liv och död. Eftersom de flesta barnen i publiken ser föreställningen un-der skoltid kopplas diskussionerna också till medborgarsocialisering, där barnen tränas i vad budgetdiskussioner kan innebära – men utgången av dessa diskussioner bereds också plats och uppmärksamhet i nästa skede.

Posterna under respektive rubrik baserades på ett förberedande arbete med skolbarn i Göteborg som leddes av dramapedagogen Nina Källquist. Den övergripande frågan i dessa workshops handlade om vad skolelever-na ansåg vara det största problemet för barn i Sverige idag. Delaktiga i arbetet med att ta fram de slutgiltiga posterna var författaren America Vera-Zavala, dramaturgen Stefan Åkesson och regiassistenten Johanna Larsson. Idén att barnen i publiken skulle diskutera Sveriges budget kom

från America Vera-Zavala som 2003 skrev verket Deltagande demokrati. En resa till Latinamerika och tillbaka på jakt efter demokratins framtid. Ett av exemplen som lyftes fram i verket var den Deltagande Budget som medborgarna i Porto Alegre i Brasilien varje år genomför i form av långa och strukturerade beslutsprocesser där medborgarnas gemen-samma medel också landar i det medborgarna själva prioriterar. Formen för barnpublikens budgetdiskussioner inspirerades således av existerande strategier för deltagande demokrati.