UTGÅNGSPUNKTER I DEN KRITISK A DISKURSANALYSEN
NYCKELBEGREPP FRÅN THEO VAN LEEUWENS SOCIALSEMIOTIK
Utöver de tidigare nämnda delarna ur Faircloughs metod som visat sig fruktbara för min analys, inspireras jag också av den tidigare nämnda socialsemiotikern Theo van Leeuwens teoretiska och metodiska ingångar som fokuserar på både skriven text och visuell media.58 Jag intresserar mig främst för hur Leeuwen undersöker presentationen av sociala aktörer genom att ställa frågor som ”hur blir människor skildrade?”, ”hur är de skildrade människorna relaterade till betraktaren?” och ”vilka subjekts-positioner identifierar sig betraktaren med?”.59
Leeuwen poängterar hur avstånd inom bild och foto blir en symbo-lisk markör som diskursivt skapar relationer mellan de människor som porträtteras och de människor som betraktar dem. Människor som på en bild befinner sig långt borta signalerar främlingskap och människor som visas på nära håll skapar en utgångpunkt för identifikation och som varande ”en av oss”. En annan aspekt är den vinkel ur vilken vi betrak-tar människor. Beroende på om vi ser en person ovanifrån, i ögonhöjd, underifrån, rakt framifrån eller från sidan uttrycks aspekter av makt och inblandning i relationen mellan betraktaren och den avporträtterade. Att betrakta någon ovanifrån innebär att utöva en föreställd symbolisk makt över den avporträtterade eftersom betraktaren då innehar en (ima-ginär eller konkret) högre position till skillnad från att betrakta någon i ögonhöjd vilket signalerar jämlikhet. Det motsatta, att betraktaren tittar upp på den avporträtterade signalerar att den avporträtterade innehar en symbolisk makt över betraktaren. Att betrakta någon ansikte mot ansikte blir, enligt Leeuwen, ett slags konfrontation och att betrakta någon från sidan möjliggör utövande av symbolisk makt genom inblandning eller avskildhet beroende på i vilken kontext detta sker; om vi sitter bredvid någon på ett tåg kan det betyda avskildhet och om vi sitter bredvid en vän på en konsert tyder det snarare på inblandning.
En annan viktig aspekt berör om den avporträtterade ser på betrakta-ren eller inte, om detta är fallet erbjuds betraktabetrakta-ren en voyeuristisk position där de avporträtterade ”inte är medvetna” om att de blir betraktade. Om de avporträtterade ser på betraktaren intar de en position av symboliskt
avkrävande – de avporträtterade vill betraktaren något. Inom teaterregi kan avstånd och närhet mellan olika rollfigurer, mellan rollfigurer och scenografi/rekvisita och mellan rollfigurer och publiken ses som en själv-klar del av iscensättandet. Hur rollfigurer rör sig och är placerade berättar något om maktförhållanden och det skapar relationer mellan publik och scen i Gangs of Gothenburg, Lille kung Mattias och 5boys.com. Genom att uppmärksamma hur avstånd, vinkel och betraktande fungerar diskursivt blir det möjligt att visa hur diskurserna förkroppsligas.
Det finns enligt Leeuwens teori tre olika strategier för att porträtte-ra människor som ”andporträtte-ra”, som vaporträtte-rande inte ”en av oss”. Distansering innebär att människor porträtteras som långt borta och som främlingar, maktfråntagande handlar om att porträttera människor som ”under oss” och objektivering syftar på att människor representeras som föremål för vår granskning snarare än subjekt som vänder sig till betraktaren. Detta innebär att det finns en skillnad mellan att människor framställs som unika eller att de framställs som tillhöriga en kategori eller social grupp och att denna skillnad gör något med betraktarens förhållande till den betraktade.
Leeuwen opererar även med begreppen funktionalisering och identi-fikation.60 Funktionalisering betyder att sociala aktörer benämns utifrån vad de gör och vilken aktivitet de är involverade i, alltså vilket yrke eller vilken roll de har. Det kan också innebära att den sociala aktören be-nämns som kopplad till en plats eller ett objekt, exempelvis förortsbo eller boxare, eller att de helt enkelt mer generellt benämns som man, kvinna eller barn. Detta markerar att aktören inte framställs som ett in-dividuellt subjekt utan som en generell representant med utgångspunkt i aktörens position, arbete, platsvistelse – eller yttre kroppsliga känneteck-en. Identifikation uppstår när de sociala aktörerna inte definieras av vad de gör utan vad de mer eller mindre permanent eller oundvikligen är.61
Detta sätt att se på avstånd, vinkel, blick och identifikation är en vik-tig aspekt av teaterregi och andra scenkonstnärliga val, då detta ständigt är en del av berättandet både i relationen mellan rollfigurer på scen, och i relationen mellan rollfigurerna och publiken. I uppsättningen Gangs of Gothenburg används dessutom rörligt foto där de responderande unga
männen porträtteras genom bild samtidigt som de sitter i rummet. Här är det intressant att undersöka hur tilltalet mellan rollfigurer och publik varierar genom direkt tilltal med ögonkontakt eller spelscener med en tänkt fjärde vägg där publiken snarare betraktar ur en voyeuristisk posi-tion. Avstånd, vinkel och blick i iscensättningen skapar förutsättningar för vilka subjektspositioner som blir möjliga både mellan rollfigurerna och mellan rollfigurerna och publiken – och detta är en central del av diskursskapandet.
Makt i diskurser innebär, som tidigare nämnts, att det pågår en kamp om tolkningsföreträde. I sociala situationer kan det till exempel ske ge-nom att vissa deltagare, som förkroppsligar den ena diskursen, begrän-sar bidragen från andra deltagare. Begränsningar kan röra innehållet, det vill säga vad som nämns och görs, och det kan handla om att välja och favorisera vissa sätt att prata om händelser.62 Det kan också beröra de sociala relationer som folk upprättar via diskurser och vilka subjektspo-sitioner människor har möjlighet att inta.63 Socialisering av människor innebär att de intar en mängd olika subjektspositioner som delvis upp-rättas genom att människor lär sig operera inom olika diskurstyper. Varje diskurstyp etablerar specifika subjektspositioner som de involverade blir tvungna att inta för att diskurserna ska upprätthållas.
Att genom regi fastställa relationer och möjliga subjektspositioner i en teaterföreställning, är en av många viktiga uppgifter för teaterregissörer. Därför är det också fruktbart att använda sig av diskursanalytiska verktyg i analysen av teaterföreställningar. I min studie är subjektsskapandet som en konsekvens av vissa iscensättningsval av stort intresse eftersom detta också är en central del av diskursskapandet. Att individer blir till subjekt genom att interpelleras eller att vissa praktiker rekryterar vissa subjekt men inte andra, kan användas både på en konkret nivå genom vilka som faktiskt blir tilltalade och hur, men också på en symbolisk nivå genom att spåra vilka utgångspunkter berättandet och berättelsen grundas på och hur det i förlängningen appellerar till vissa människor med vissa er-farenheter.
I detta kapitel har jag presenterat de teoretiska och metodologiska utgångspunkter och redskap som ligger till grund för min studie. Jag har
också argumenterat för att smälta samman semiotisk föreställningsanalys med kritisk diskursanalys och på så sätt fånga scenkonstens specificitet som konstform samtidigt som de diskursiva formationerna blir tydliga. I följande kapitel analyseras de valda föreställningarna med denna teoretis-ka och metodologisteoretis-ka ansats.
K A P I T e l 4