SEMIOTISK FÖRESTÄLLNINGSANALYS

Teaterteoretikerna Elaine Aston och George Savona presenterar i Theatre as Sign-System. A Semiotics of Text and Performance (1991) en metod som un-dersöker både text och iscensättning med hjälp av bland annat Kowzans teckensystem och Elams uppdelning av teatral kod. Den teatrala koden inbegriper den unika föreställningen, och den dramatiska koden klargör dramats struktur. I Astons och Savonas analys undersöks uppbyggnaden av dramat genom att textens form, dialoger och scenerier klarläggs samt att rollfigurernas funktion för intrigen analyseras och betydelsen av den dramatiska genren diskuteras. Iscensättningen undersöks genom att klas-sificeras som ett teckensystem som avkodas och de scenbilder som skapas genom bland annat iscensättningens ljus, scenografi och skådespelarstil

urskiljs. Astons och Savonas analys av hur det skapas maktpositioner ge-nom dialoger, scenerier och hur kroppar ordnas i ett rum, närmar sig diskursanalytisk metod och har inspirerat min studie. Aston och Savona poängterar också att teater ”draw on a number of sign-systems which do not operate in a linear mode but in a complex and simultaneously operating network unfolding in time and space”.19 Alla tecken ses som betydelsebärande men genom att skapa en hierarki där vissa tecken tolkas som dominanta skapas mening. Tanken om att vissa tecken är dominanta är en utgångspunkt även för denna studie där dessa dominerande tecken kan jämföras med de nodalpunkter som skapas i en diskursiv praktik. Aston och Savona hänvisar också till Pierre Guirauds socialsemiotik där sociala tecken så som uniformer, frisyrer, smink eller namn anger om en individ tillhör en specifik social grupp medan beteendetecken som röstton, hälsningar eller artigheter anger vilken relation individer har.20

Aston och Savona framhåller själva att teatersemiotiken ofta anklagas för att lämna samhället utanför ramen, och jag sällar mig till denna kritik. Inom teatersemiotiken tenderar analysen att fokusera på teaterns egna sfär och sällan inbegripa teaterns kopplar till det omgivande samhället.

Teaterforskarna Jaqueline Martin och Willmar Sauter presenterar i Understanding Theatre. Performance Analysis in Theory and Practice (1995) en semiotisk föreställningsanalys där de framhåller att det mest fruktbara med ett semiotiskt angreppssätt är att:

it provides the analyst with a systematic and logical way of approach into the myriad of separate elements in the production and suggests a way of differen-tiating between the important and unimportant signs so that an analysis can be made and an interpretation arrived at.21

I Martin och Sauters analys plockas föreställningen ner i mindre delar med utgångspunkt i den frågeställning som forskaren valt. Vidare under-söks föreställningens tecken genom att analysera hur dessa fungerar som till exempel musikala, bildliga, lingvistiska, arkitektoniska, ideologiska eller etiska koder. Beroende på vilka koder som går att urskilja under-söks sedan om föreställningen på något sätt avviker från dessa koder eller normer, om tecken går emot eller med varandra samt vilka tecken som är dominanta. Vidare undersöks vilka interna och externa koder som går

att klarlägga vilket betyder vilka element som refererar till själva föreställ-ningen i sig och vilka som refererar utanför föreställföreställ-ningen. Här spelar tolkarens tidigare kunskaper in vilket går att jämföra med hur kritisk diskursanalys också utgår från att tolkaren sedan tidigare bär med sig tolkningsresurser som påverkar vilka referenser som är möjliga att upp-fatta. Här finns således en tydlig beröringspunkt mellan teatersemiotisk föreställningsanalys och kritisk diskursanalys där de externa koderna som refererar utanför föreställningen också går att formulera som diskurser. Detta öppnar upp för att koppla tecken till diskurser samt att se möjlig-heterna, men också problematiken med teckenskapande, vilket intres-serar mig. Att tecken får mening genom delandet av en gemensam kod kopplar dessutom tecken till de diskurser vi ingår i. Denna gemensamma kod som uppmärksammas inom teatersemiotiken menar jag utgörs av de dominerande diskurser som finns i den kultur och det samhälle där kommunikationen tar plats. En publik är många gånger heterogen och intar inte samma position till dessa diskurser, men diskurserna ligger till grund för vad som är möjligt att säga om vem i en viss kulturell kontext. Teatern kommunicerar således med tecken som redan ingår i diskurser och jag menar att den gemensamma förståelse som behövs mellan publik och skaparna av en teaterföreställning ligger på en kontextuell nivå och bygger på skapandet och den ständiga förhandlingen av diskurser. Därför är diskursanalys en naturlig del av förställningsanalys.

Viktigt att påpeka är också att jag utgår från att det finns två diskur-siva plan i en föreställning. Det första planet handlar om rollfigurernas direkta berättelser och interaktioner och vilka intertexter och tolknings-gemenskaper de utgår från, och det andra handlar om hur föreställningen som helhet skapar en övergripande diskurs med vissa ideologiska känne-tecken genom dramaturgiska och regimässiga urval av scenkonstens alla teckenmässiga möjligheter. Jag kommer att röra mig mellan dessa två plan då de mindre delarna bygger upp den större diskursiva strukturen och behöver skrivas fram för att helheten ska framgå. Utöver detta finns också ett kontextuellt plan som handlar om de dominerande diskurser i samtiden som föreställningarna plockar upp. Här vill jag dock tillägga att jag tillämpar ett diskursteoretiskt perspektiv vilket innebär att teater

inte bara skildrar utan också kan sägas skapa verklighet.22 Teatern är en av många arenor i samhället där frågor om historia, samtid och framtid dis-kuteras, ges plats och formas genom bilder, berättande och gestaltande. Teater kan väcka känslor, sympatier och antipatier, och teater kan föränd-ra eller reproduceföränd-ra bilder av människor och grupper genom de diskur-siva praktiker som pågår där. Jag ser, liksom teaterforskaren Yael Feiler, sambandet mellan teatern och den omgivande kulturen som ett växel-spel, där beskrivningen av samhället blir ett sätt att förstå den samtidigt som beskrivningen konstruerar samhället.23 Diskursen blir med andra ord ett organisatoriskt tillvägagångssätt, där skapandet och bevarandet av samhället görs: ”Teatern kan därmed kallas för ett diskursivt medium som tillsammans med andra diskursiva medier formar (föreställningen om) samhället och identiteter”.24 Jag vill med detta poängtera den sub-versiva potential som finns inom teatern, men också undersöka på vilket sätt den reproducerar diskurser. För att kunna behandla dessa diskurser som (med)verksamma i en social kontext vänder jag mig därför till kritisk diskursanalys, men kommer samtidigt att använda mig av den semiotiska föreställningsanalysens perspektiv på teaterföreställningen som beståen-de av en väv av tecken komponerad av bland annat dramaturgi, regi och gestaltning. Jag ser teaterns tecken som diskursernas byggstenar och dessa tecken formar diskurser genom skillnad samt bildar samband mellan ord och bild i form av vad, vem och vilka relationer som ingår i teaterföre-ställningens scener.25