Rätten till bostad

Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, såsom den skyddas i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och FN:s konvention för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, omfattar även rätten till bostad. Rätten till bostad skyddas vidare av artikel 31 i den (reviderade) europeiska sociala stadgan samt av målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen.

Såsom närmare beskrivs i kartläggningen av situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige (del II, avsnitt 3.4.2) har de synpunkter Sverige mottagit angående genomförandet av rätten till bostad främst avsett diskriminering på bostadsmarknaden samt frågor om hemlöshet och boendesegregation.

Skr. 2005/06:95

63 Översyn av bostadsförsörjningen

Åtgärd 50: Resultatet från regeringens interdepartementala arbetsgrupp för att se över bostadsförsörjningen presenteras i form av en departementspromemoria, i vilken bland annat frågor om diskriminering av bostadssökande behandlas. Promemorian skickas ut på remiss under våren 2006.

Regeringen tillsatte en interdepartemental arbetsgrupp i maj 2005 med uppdrag att se över vilka åtgärder som krävs för att tydliggöra innebörden av lagen (2000:1383) om kommunernas bostads-försörjningsansvar. Arbetsgruppen har också övervägt åtgärder som kan stärka kommunernas möjligheter för att effektivt och ändamålsenligt fullgöra sitt ansvar för en fungerande bostadsförsörjning på jämlika och rättvisa villkor för alla invånare. Arbetet syftade bland annat till att hitta åtgärder som motverkar att diskriminering förekommer när någon söker en bostad. Resultatet av arbetsgruppens arbete presenteras i form av en departementspromemoria (Ds) som skickas ut på remiss under våren 2006.

Åtgärder mot hemlöshet

Åtgärd 51: Regeringen gav 2005 Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 30 miljoner kronor under tre år till lokala hemlöshetsprojekt samt att genomföra nationella kartläggningar av hemlösheten i landet.

Socialstyrelsen genomför nationella kartläggningar av hemlöshetens omfattning 2005 och 2007.

Socialstyrelsen hade under perioden 2002–2004 regeringens uppdrag att leda ett arbete för att utveckla metoder som motverkar hemlöshet.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att fortsätta detta arbete.

Socialstyrelsen fick 2005 ett nytt regeringsuppdrag om hemlöshet där det ingår att fördela ytterligare 30 miljoner kronor under tre år till lokala hemlöshetsprojekt samt att genomföra nationella kartläggningar av hemlösheten i landet. En nationell kartläggning av hemlöshetens omfattning genomförs 2005. Kartläggningen skall upprepas 2007.

Socialstyrelsen gav under 2004 stöd till 19 projekt för att motverka hemlöshet. Åtta av dessa var boendeprojekt med olika målgrupper, såsom personer med missbruksproblematik, hemlösa kvinnor med missbruk, barnfamiljer, våldsutsatta kvinnor samt missbrukare som genomgått behandling. Nio projekt hade vräkningsförebyggande och bostödjande insatser som huvudmetod. Även dessa verksamheter är riktade till olika målgrupper, däribland personer med missbruk, personer psykisk problematik, barnfamiljer och personer med svag ekonomi. De flesta projekten riktar sig till män och kvinnor med missbruks- och/eller psykisk problematik. Av samtliga projekt vänder sig tre enbart till kvinnor. En ny målgrupp som tydligt har visat sig är hemlösa barnfamiljer och barnfamiljer som riskerar att bli hemlösa. Fyra av projekten vänder sig direkt till barnfamiljer. Flera projekt riktar sig främst till personer med utomnordisk bakgrund då dessa personer kan ha speciella svårigheter att etablera sig på bostadsmarknaden.

Skr. 2005/06:95

64 I sammanhanget kan även nämnas att regeringen i oktober 2004

beslutade att en särskild utredare skulle tillkallas med uppgift att analysera och lämna förslag på hur socialtjänstens insatser för att förebygga och motverka vräkning av barnfamiljer kan utvecklas (dir.

2004:145). I oktober 2005 presenterade Utredningen om vräkning och hemlöshet bland barnfamiljer sitt betänkande (SOU 2005:88). Utredaren gör bedömningen att minst 1 000 barn vräktes under 2004 och konstaterar att problematiken är mångfacetterad, varför det krävs insatser både inom socialtjänsten och inom bostadspolitiken. Betänkandet innehåller en rad förslag, bland annat om uppdrag till vissa myndigheter i syfte att förbättra kunskapsläget på området samt förslag till vissa kompletteringar i socialtjänstförordningen.

Nationell bostadssamordnare

Åtgärd 52: Regeringen har under våren 2005 utsett en nationell bostadssamordnare med uppdrag att ta fram förslag på åtgärder för att underlätta för ungdomar, och i viss mån även andra grupper som är utsatta i detta sammanhang, att komma in på bostadsmarknaden.

En nationell bostadssamordnare utsågs av regeringen under våren 2005 för att ta fram förslag på åtgärder för att underlätta ungdomars inträde på bostadsmarknaden (dir. 2005:37). Samordnaren skall kartlägga hinder för ungdomar att skaffa sig ett eget boende. Då orsakerna till ungdomars svårigheter att ta sig in på bostadsmarknaden är många behövs en bred ansats som bland annat belyser tillgången på bostäder, förmedling och eventuell diskriminering vid förmedling av bostäder, boendekostnader, typer av bostäder och upplåtelseformer, möjliga åtgärder för ökad omflyttning, krav som ställs vid tecknande av hyreskontrakt etc.

Målgruppen för samordnarens arbete är i första hand unga personer, men de förslag på åtgärder som bostadssamordnaren kommer fram till kan också komma andra grupper som är utsatta på bostadsmarknaden till del.

Uppdraget skall redovisas senast den 18 december 2007.

Storstadspolitik mot den socioekonomiska segregationen

Åtgärd 53: Regeringen avser att från och med 2006, med ordinarie statliga resurser som utgångspunkt, revidera de lokala utvecklingsavtal som regeringen har träffat med sju storstadskommuner i avsikt att långsiktigt bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen i storstadsregionerna.

I storstadsregionerna finns det flera stadsdelar som präglats av en tilltagande social och ekonomisk segregation som den generella välfärdspolitiken inte har rått på. Mot denna bakgrund driver regeringen sedan 1998 på riksdagens uppdrag en nationell storstadspolitik för att långsiktigt stärka förutsättningarna för tillväxt och för att bryta den socioekonomiska segregationen. Som ett led i detta arbete har regeringen tecknat lokala utvecklingsavtal med sju storstadskommuner (Botkyrka, Haninge, Huddinge, Göteborg, Malmö, Stockholm och Södertälje) om ett

Skr. 2005/06:95

65 tvärsektoriellt lokalt utvecklingsarbete i 24 stadsdelar.

Storstadsdele-gationen, som är utsedd av regeringen och består av sju statssekreterare samt en politiskt sakkunnig från Statsrådsberedningen, ansvarar för och leder arbetet med att utveckla och samordna storstadspolitiken.

Arbetet med att forma förutsättningarna för det fortsatta arbetet inom politikområdet pågår. Centralt för detta arbete är utvecklingen av den andra generationens lokala utvecklingsavtal. Avtalen syftar till att med ordinarie resurser ytterligare säkerställa det gemensamma statliga och kommunala arbetet i de utsatta stadsdelarna så att storstadspolitikens delmål kan uppnås.

Genom de lokala utvecklingsavtalen arbetar staten och kommunerna med att skapa strukturer för, samt aktivt delta i, arbetet med erfarenhets- och kunskapsspridning som stöd för de lokala utvecklingsprocesserna.

En viktig del i detta arbete är de samverkansöverenskommelser som tecknats mellan kommuner och olika myndigheter. Dessa vidare-utvecklas och avses omfatta fler myndigheter. Regeringen kommer även fortsättningsvis att arbeta för att förbättra genomslaget av storstads-politiken inom berörda myndigheter, så att det lokala utvecklingsarbetet ges ett ökat utrymme.

Det lokala utvecklingsarbetet genomförs utifrån ett underifrånperspektiv. De boendes behov, önskemål och möjlighet att påverka är utgångspunkter för de gemensamt valda insatserna i respektive stadsdel. De som bor i stadsdelen har ofta en annan bild av stadsdelen än de som inte gör det. Tillgång till kunskap och insikt om dessa stadsdelars värde från kulturarvssynpunkt skapar mer positiva bilder av stadsdelarna. Detta är en viktig del i att bryta segregationen.

4.4.4 Rätten till bästa uppnåeliga hälsa