En i äldre nysvenska

Eftersom exempel på en som pronomen förekommer redan under den fornsvenska perioden har jag valt att i genomgången av det äldre nysvenska materialet inte analy-sera belägg på räkneordet en. Jag har alltså enbart inkluderat belägg tillhörande kate-gorierna E1–E5 i undersökningen. Sammanlagt har jag bland 5 100 studerade exempel på en funnit 182 sådana belägg. Se Tabell 7.5.

Tabell 7.5 Belägg på en av typerna E1–E5 i äldre nysvenska

Text Antal E1–E5 E1 E2 E3 E4 E5

Läkebok 4 – – 1 3 – Troja 5 – 2 – 3 – Petri 32 – 20 3 9 – Matteus 5 – 5 – – – Marcus 5 1 4 – – – Lucas 6 – 5 1 – – Johannes 5 – 1 1 3 – Upp 4 – 4 – – – Swart 13 – 12 1 – – Brahe 4 – 4 – – – Vasa – – – – – – Gyllenhielm 7 – 5 – 2 – Horn 11 1 3 7 – – Columbus 44 – 39 3 1 1 Stålhammar 37 – 4 – ca 3 ca 30 Totalt 182 2 108 17 ca 24 ca 31

Som framgår av tabellen finns i de studerade texterna två exempel vilka skulle kunna tolkas som ersättande (E1). I följande exempel är också det substantiv som det ersät-tande belägget på en kan tänkas syfta tillbaka på markerat med fetstil:

(7.34) Så plägadhe han j Påschahöghtijdhenne giffua them en fånga löös, hwilken the helst begäradhe. Så war ther en benemd Barrabas, som gripin war medh somligha, the ther itt vplop giordt hadhe, och hadhe vthi vplopet bedriffuit itt dråp. (Marcus, s. 158)

(7.35) Och sade: ”När thet blifwer fålk af tig, titt slöke [’slampa’], så blir mina gamla skor nÿia”, och at iag aldrig war den stÿfmor wärdh, som iag hade, vtan iag skule hafwa

en, som flåde mig hvar dag, som fru eba gorde, när iag war hos hene. (Horn, s. 42)

I det första exemplet skulle en emellertid också kunna tolkas som hörande till katego-rin E2 (motsvarande en viss person), i det andra till kategokatego-rin E3 (någon). Eftersom dessa två belägg utgör de enda ersättande en jag har kunnat finna i materialet från perioden 1225–1708 förefaller det ganska otroligt att ersättande en skulle ha haft med utvecklingen av en som generiskt pronomen i svenska att göra.

I texterna finns hela 108 belägg på specifikt en (E2), många följda av en relativsats. En stor del av dessa återfinns i Columbus (39 stycken), där nya personer ofta introdu-ceras med en utan någon efterställd bestämning på samma sätt som i Jär i yngre fornsvenska. I denna text händer det också att flera olika personer introduceras med

en i samma mening (jag har också markerat han med samma referens som en i detta

och följande exempel):

(7.36) En satt ok spelade i bräde, när en kom ok bådade at hans son war blijfwen i krijg. (Columbus, s. 40)

I det undersökta materialet finns vidare 17 exempel på icke-specifikt en, dvs. en motsvarande någon (E3). I sådana exempel syftar en inte på en viss existerande person (som i exempel (7.36) ovan), men har inte heller generisk referens eftersom de männi-skor ordet kan syfta på är begränsade till en viss grupp (t.ex. personer i en viss situa-tion eller på en viss plats); en kan inte heller ersättas med vem som helst. Av de icke-specifika beläggen fungerar 6 som subjekt och 11 som objekt; 8 följs av en efterställd bestämning och 2 återupptas med ett anaforiskt pronomen. Ett exempel ges i (7.37) (se också exempel (7.21) i avsnitt 7.2, i vilket icke-specifikt en förekommer i samma passage som generiskt man):

(7.37) Och när han thet sagdt hadhe, gick han åter til Judanar, och sadhe til them, Jagh finner ingen saak medh honom, J haffuen sidhwenio, at iagh skal giffua idher en löös om Påscha, wilien j tå icke, at iagh skal giffua idher Juda Konungen löös? (Johannes, s. 325)70

70 Detta exempel på en, vilket kommer från Johannesevangeliet i Gustav Vasas Bibel 1541, förekommer också i motsvarande passage i NT 1526. Detsamma gäller övriga 4 exempel på icke-specifikt en (E3) och generiskt en (E4) i evangelierna. I bibelöversättningen från 1541 har det alltså inte införts några nya belägg på sådant en som inte redan fanns i utgåvan 1526.

Här syftar en inte på en viss existerande person (E2), men ordet kan inte heller refe-rera till vem som helst (E4), utan enbart till någon av Pilatus fångar. En har därmed icke-specifik referens och kan tolkas som ’någon’ (E3).

Som generiskt en (E4) kan 24 av beläggen tolkas, de äldsta i Läkebok (första halvan av 1500-talet) och Troja (1529). En följs i 14 av dessa av ett anaforiskt han eller

honom, alla i texter från 1541 eller tidigare (förutom 3 senare exempel som återfinns i

ordspråk, se vidare nedan). Av de 24 generiska beläggen fungerar 16 som subjekt, 6 som objekt och 2 har genitivform (ens), varav 1 föregås av koreferent man (från Columbus 1675, se vidare avsnitt 6.5.1).

De 7 texter som innehåller generiskt en innehåller alla också belägg på man som pronomen, i flera av texterna i samma passage som en (några sådana exempel från Stålhammar presenteras i (7.46) och (7.47) nedan). Vad som i sådana fall får en skribent att välja en istället för man har jag tyvärr inte kunnat finna några ledtrådar till. De flesta av de generiska beläggen på en fungerar ju som subjekt (16 av 24), vilket gör att man lika gärna borde ha kunnat användas.

Ett par exempel på en som en motsvarighet till man i mitt material anförs i passa-gen i (7.38), vilken också citeras av Wessén (1992:81) och Beckman (1959:97) som exempel på att en i äldre nysvenska kunde motsvara man:

(7.38) Jesus swaradhe och sadhe til honom, Sannerligha, sannerligha sägher iagh tigh, Vthan en bliffuer född på nytt, kan han icke see Gudz Rike. Tå sadhe Nicodemus til honom, Huru kan een menniskia födhas, när hon är gammul? Jcke kan hon på nytt gå j sins modhers lijff och födhas? Swaradhe Jesus, Sannerligha, sannerligha sägher iagh tigh, Vthan en warder född aff watn och Andanom, kan han icke ingå j Gudz Rike. (Johannes s. 270)

I detta exempel skulle en visserligen kunna ersättas med någon (E3), men eftersom syftningen inte är begränsad till en viss grupp anser jag det rimligare att tolka ordet som generiskt (E4) (jfr diskussionen om exempel (7.33) ovan). Gränsdragningen mellan dessa två kategorier är dock långt ifrån knivskarp. Ytterligare några exempel presenteras i (7.39)–(7.41):

(7.39) Och än thå at en brotzligen wore, så är han doch icke vnder öffuerheetennes doom förra än thet warder openbarat med skääl och bewijs at han brotzligen är (Petri, s. 88)

(7.40) ock hwar mistanke wore skääl noogh til at plågha en med fengelse ock annat sådana, thå kunde ingen, wara trygg eller säker här i werldenne, ty at werlden är altijdh full med liwgare ock lackare som kunna komma en ther til at han mistenkt warder (Petri, s. 87)

(7.41) Aabroth swdin mz watn oc drwckin om morgonen tz löser alth onth i mans magha er, oc for febres om en smör sig med the olio hon er swdin i (Läkebok, s. 239)

Jag tolkar exemplet på en i (7.39) som en motsvarighet till någon, eftersom det antag-ligen inte är vem som helst som är brottslig, medan jag uppfattar en i (7.40) som motsvarighet till man, eftersom vem som helst skulle kunna bli plågad med fängelse och misstänkt. Det rör sig dock om en hårfin skillnad (uttrycken ingen och här i

werldenne spelar säkert in och gör att jag uppfattar en i det senare citatet som mer

generiskt), vilket tyder på att steget från icke-specifikt en till generiskt en inte är särskilt långt, och att det antagligen rör sig om en glidande skala mellan dessa två kategorier. Att en i (7.39)–(7.40), liksom tidigare i (7.36) och (7.38), följs av han med samma referens indikerar också troligen att skribenten ser ordet som syftande på en enda person, snarare än på flera individer. I (7.41) är det tydligt att en verkligen har generisk referens och syftar på vem som helst eftersom alla bör kunna bota feber genom att smörja sig med växten åbrodd. Dessutom förekommer nästan exakt samma formulering i texten några rader tidigare med generiskt man (om man smör sig i the

olio som hon er swden i).

I ett exempel från Columbus förefaller genitivformen ens främst syfta på berättaren själv:

(7.42) När han en gång heel wackert hade ändat sin prädijkan, […] slöt han så: Nu bedie huar ok en för sig i sin stad i synnerhet, där han känner skoon mäst skafwer’n (Hwilke ord icke lijte förstörde ens andakt männ däd war nu så hans maneer at tala genom Metaphorer ok lijknelsser, ehuad han ok wille föredraga) (Columbus, s. 5)

Eftersom berättaren knappast kan ha haft full insikt i huruvida predikaren förstörde också andra personers andakt kan en här närmast ses som definit (E5). Möjligen kan dock en:s referens ses som vidare, syftande på de personer som befinner sig i kyrkan, dvs. en mindre grupp vilken berättaren tillhör.

I de äldre nysvenska texterna finns en författare som använder sig av en som pro-nomen i jämförelsevis hög utsträckning: Stålhammar. Hans brev (1700–1708) inne-håller sammanlagt 33 sådana exempel, varav alla utom 2 fungerar som subjekt. I Stålhammars brev följs en vid ett tillfälle av anaforiskt han, i ett ordspråk som liknar ett ordspråk i Ord (yngre fornsvenska) och KS (äldre fornsvenska). Se följande exem-pel, följt av de två liknande ordspråksuttrycken i de äldre texterna:

(7.43) Mehn hvadh skall iagh sägia. Enehr en giör som en vill, giör han som han ähr. (Stålhammar, s. 65, 1704)

(7.44) Tå mannin må som han vil / Tå gör han som han är til. (KS, s. 29, 1330)

(7.45) tha jak ma som jak wil tha gør jak som jak ær til (Ord, s. 163, början av 1400-talet)

Att likalydande ordspråk återfinns i tre av de studerade texterna tyder på att det rör sig om ett vanligt förekommande och antagligen i viss mån stelnat uttryck, vilket kan

förklara varför en i (7.43) följs av anaforiskt han trots att sådana exempel inte före-kommer i mitt material i övrigt efter 1541 (förutom i ett exempel från Gyllenhielm (1640), vilket också återfinns i ett ordspråk).

De flesta pronominella belägg på en i Stålhammars brev syftar i huvudsak på skri-benten själv: en kan då närmast tolkas som en motsvarighet till jag eller vi. Om endast de exempel på ordet som kan syfta på vem som helst räknas som generiska uppgår resterande belägg i Stålhammar till ett trettiotal. Dessa kan alltså i någon mån tolkas som definita (E5), även om det ofta är mycket svårt att dra en gräns mellan generisk och definit referens. Några exempel på en som en motsvarighet till jag ges i (7.46)– (7.48) (jag har här också markerat belägg på man med samma referens som en):

(7.46) Om dhetta svåra kriget icke sluttass någott snart, nödhgass mahn taga afskedh emott enss villie. (Stålhammar, s. 116)

(7.47) Jagh har stor orsak att tacka Gudh som migh vedh helsan upehåller, fast mahn her ett stort dageliget slääp måste vtstå, så att ehn der igiönom snart bårt tråtnar. (Stålhammar, s. 62)

(7.48) Så snart iagh kåmer nu till något stilståndh och en blif:r bätter underrättat hvart dhett gieller, skall iagh skrifva digh till. (Stålhammar, s. 166)

Som framgår av dessa exempel förekommer en ibland omväxlande med jag och man med samma syftning i Stålhammars brev. Med koreferent man i samma mening återfinns totalt 4 belägg på en, varav 3 med en som subjekt och 1 med en i genitiv.

I 2 exempel syftar en antagligen främst på den person Stålhammar vänder sig till i sina brev, nämligen sin hustru. En är därmed inte helt olikt pronomenet du, och jag har tolkat det som definit (E5). Detta innebär också att Stålhammar själv antagligen inte i första hand bör ses som inkluderad i en:s referens:

(7.49) Iagh finer intet bättre vahra för digh min aldrakieraste lijlla vehn till att skrifva migh till, så iagh kan få dhett, säkrare en uppå Ståckhålms påsten, som adresceres på Kongl. fältlägret ått Riga, ty om en skrifver medh några som segla hittåt kan dhett lätteligen blifva ligiandess vedh siökanten som ähr långdt ifrån oss. (Stålhammar, s. 8)

(7.50) Jagh ähr gladh att iagh en gångh slap min Major[sbefattning] dhett är intet dhett besta tiensten i fält. En mäsingz klåka föllier och medh sampt en gammal pålsk råk, som en kan giöra något till nytta af. (Stålhammar, s. 95)

I det första exemplet förklarar Stålhammar för sin hustru hur hon ska gå tillväga för att skicka brev till honom, i det andra nämner Stålhammar två saker han skickar med brevet till hustrun, en mässingsklocka och en gammal polsk rock, och jag tolkar passa-gen som att han menar att hustrun kan ha nytta av rocken. Satserna med en kan

emellertid också uppfattas som mer hypotetiska, så att en inkluderar vem som helst som skriver till fältlägret eller får en polsk rock. Med en sådan analys motsvarar en här snarare generiskt man (eller möjligen icke-specifikt någon). Hur svår gränsdragningen mellan definit och generisk syftning kan vara illustreras också av följande exempel:

(7.51) Hanss sedhel föllier her uthj derpå, som och en sedhel från Flintensten på 20 D:r, som hanss far skall gottgiöra. Lättse mitt lilla Ɔ:ta läna ingen meniska några päningar, ty en kan snar[t] taga skada der på. (Stålhammar, s. 46)

En kan här ses som allmängiltigt: vem som helst kan ta skada av att låna ut pengar

(E4). I detta sammanhang syftar väl ordet dock främst på den person Stålhammar vänder sig till i brevet, närmast motsvarande du (E5).

Förutom en använder Stålhammar, som framgår av exempel (7.46)–(7.47) ovan, också man som pronomen i sina brev. Man förekommer något oftare än en (53 pro-nominella man gentemot 33 en), och i likhet med en används man ibland för att hänvisa till skribenten själv, likt jag (se avsnitt 6.5.1).