En i det fornsvenska materialet

I detta avsnitt redogör jag för resultatet av en undersökning av en som pronomen i fornsvenska texter (1225–1452). En har i detta material analyserats både som subjekt, objekt/rektion och genitivform. Undersökningarna är uppdelade i äldre fornsvenska (avsnitt 7.4.1) och yngre fornsvenska (avsnitt 7.4.2), och följs av en sammanfattning (avsnitt 7.4.3).

7.4.1 En i äldre fornsvenska

Enligt Wessén (1992:47) ska alla belägg på en i det äldre fornsvenska lagmaterialet ses som räkneord, inte obestämd artikel. I Skrzypeks (2012:156) undersökning av en i fornsvensk lagtext kunde också alla exempel som var förenade med substantiv tolkas som räkneord. Jag har därför inkluderat alla belägg på en i det äldre fornsvenska lagmaterialet i undersökningen.

Totalt har jag funnit 1 138 exempel på ordet en med kasusformer i femininum och maskulinum i de äldre fornsvenska texterna, varav 260 belägg på en som räkneord eller pronomen (se excerperingsprinciper i avsnitt 7.3.1). Av dessa är 100 inte före-nade med ett substantiv. Sådana exempel på en förekommer i alla de studerade text-erna, som framgår av Tabell 7.3.

Tabell 7.3 Belägg på en som räkneord/pronomen i äldre fornsvenska

Text Antal en som räkneord/pron. Förenade en E0a E0b E1 E2 E3 E4 ÄVgL 32 21 5 6 – – – – YVgL 24 17 1 6 – – – – UL 43 30 3 10 – – – – Bu 24 13 2 7 – 2 – – Ivan 4 2 – 2 – – – – MB1B 32 19 2 10 – 1 – – KS 35 21 5 9 – – – – Erik 18 3 2 11 – 2 – – MEL 48 34 5 9 – – – – Totalt 260 160 25 70 – 5 – –

Av Tabell 7.3 framgår att det bland de 100 beläggen på icke-förenade en finns 25 exempel på räkneordet en som inte syftar på en människa (E0a) (för en genomgång av de olika kategorierna, se avsnitt 7.2). En kontrasteras i sådana exempel vanligen mot

ett annat räkneord, som i (7.24) (där jag också markerat övriga räkneord samt det substantiv uppräkningen med en utgår från):

(7.24) A acri scal tyundæ scipta. tacher prester. sva sum kiurkiæ ær til vigþ. siþan scal sciptæ .i. þrer lötæ. En a biscopær. Annan a kiurkia. Þridia væslirmæn. (ÄVgL, Kyrkobalken, sjuttonde flocken, s. 8)

’På åkern skall man tionde skifta. Prästen tager så mycket, som kyrkan är invigd till. Sedan skall man skifta i tre lotter: en äger biskopen, den andra äger kyrkan, den tredje de fat-tiga.’ (s. 7)

Här syftar en tillbaka på ordet lötæ (’lotter’), och ordet återfinns i en uppräkning som beskriver vilka som ska tilldelas den första, andra och tredje lotten.

Det finns också 70 belägg på en som räkneord syftande på en människa eller på Gud (E0b). I lagmaterialet har många sådana exempel en koppling tillbaka till sub-stantivet män (med betydelsen ’män’ eller ’människor’), eller förekommer i samman-hang där ordet män kan ses som underförstått. Se följande exempel:

(7.25) Nu æghe flere mæn quærnastaþ saman, vil en byggia ok ei alle, haui þen vizorþ byggia vil (MEL, Byggningabalken, tjugosjätte flocken, s. 177)

’Nu äga flera män ett kvarnställe tillsammans, en av dem vill bygga, men ej alla; då har den som vill bygga rätt att göra det.’ (s. 117)

I det äldre fornsvenska materialet har jag inte funnit något belägg på en som ersätter ett tidigare nämnt substantiv i singular (E1) eller fungerar som en motsvarighet till

man (E4–E5) (däremot ersätter en ofta substantiv i plural, såsom i exempel (7.25)).

Steget från en syftande på en person tillhörande en större grupp, som i (7.25) ovan, till en syftande på en specifik person som inte tillhör någon sådan grupp (E2) är inte särskilt långt. I vissa fall är den som en åsyftar visserligen en del av en grupp, men denna grupp är underförstådd utifrån kontexten. I Bu, MB1B och Erik finns sam-manlagt 5 belägg på en vilka inte står i kontrast till ett annat räkneord eller till en större grupp människor. Ordet kan i sådana exempel anses ha nominal funktion och tolkas som pronominellt (jfr SAG 1999, 2:488; Rissanen 1997b:100). Av dessa förefaller 4 exempel närmast motsvara en viss person eller kanske en viss man, dvs. referensen kan kategoriseras som specifik (E2), det äldsta belägget från ca 1300 (Bu). Av dessa 4 exempel fungerar 2 som subjekt, 1 som objekt och 1 som predikativ. Ett exempel följs av en relativsats, men inget av beläggen förekommer med ett anaforiskt pronomen eller i samma passage som ett pronominellt man eller du. För ett par exempel, se (7.26) och (7.27):

(7.26) saloghar man bar siþan som barnen a. sinom bak. ok som drogh han æpte sik þær tel en møtte hanom. ok lænte hanom sin asna. at føra mz barnen tel compostellam (Bu, s. 172f.)

(7.27) Tha kom en rennande fra then strid / jlla huggen ok sara [’mycket’] oblidh / Ok rädh konungenom at han skulle fly / ok gripa ena andra veryo [’försvar’] aff ny (Erik, s. 40)

I exempel (7.27) är den som omtalas med en högst sannolikt en del av en större grupp (nämligen gruppen av krigare i striden), men denna grupp omnämns inte som i (7.25) explicit i texten.

I dessa exempel anser jag att en bör tolkas som ’en viss person’ eftersom det var en viss existerande person som mötte den heliga mannen respektive kom springande från striden. För ett av exemplen på en är denna tolkning emellertid inte riktigt lika själv-klar. Se följande:

(7.28) tok pharao gulringh aff sinne hand / oc satte a ioseps hand / […] oc bødh at en skulde øpa [’ropa’] føre ioseph ther han fore / at alle skuldo knæfalla honom / oc wetha ath han ware vældughir foghote [’fogde’] iffwir alt egyptu landh (MB1B, s. 185)

Utifrån detta exempel framgår inte tydligt om farao bad en särskild person att ropa framför Joseph eller om han bad att någon av de personer som han hade makt att befalla över skulle göra det, utan att specificera vem av dem som skulle sköta uppgif-ten. Eftersom den grupp till vilken den omnämnda personen kan höra är mycket begränsad har jag ändå valt att räkna ordets referens som specifik (en viss person, E2) snarare än icke-specifik (någon, E3). Vagheten i detta exempel kan dock ge en bild av hur en:s betydelse kan ha förskjutits, eftersom det i dylika fall är möjligt att läsaren inte har kunnat avgöra exakt hur ordet ska uppfattas, vilket har öppnat upp för möj-ligheten till en omtolkning av ordets betydelse som icke-specifik istället för specifik (jfr begreppet brokontexter i avsnitt 3.1.3).

En undersökning av den lågtyska Visby Stadslag (mitten av 1300-talet) visar att låg-tyskt en (med objektsformerna enen och eneme) i denna lag ofta används som en motsvarighet till någon (E3). Jag har funnit 48 belägg på en i lagen vilka Schlyter översätter med någon i sin svenska översättning. Ordet följs i den lågtyska lagen anaforiskt av he (’han’) och eme (’honom’), däremot förekommer det aldrig tillsam-mans med man eller men (’man’) med samma referens, och översätts heller aldrig med

man av Schlyter. Att det lågtyska pronomenet en kan ha påverkat användningen av

svenskt en förefaller alltså inte omöjligt: i det lågtyska språk som Visby Stadslag är skriven på används en uppenbarligen ofta som en motsvarighet till nutida någon.

7.4.2 En i yngre fornsvenska

I de studerade texterna från den yngre fornsvenska perioden har jag funnit samman-lagt 1 747 exempel på ordet en med kasusformer i femininum och maskulinum, varav

280 belägg på ordet som räkneord eller pronomen. Bland dessa är 124 inte förenade med substantiv. En översikt ges i Tabell 7.4.

Tabell 7.4 Belägg på en som räkneord/pronomen i yngre fornsvenska

Text Antal en som räkneord/pron. Förenade en E0a E0b E1 E2 E3 E4 Jär 38 18 2 9 – 9 – – KM 16 4 – 8 – 2 2 – SVM A 16 11 2 3 – – – – Ord 14 7 1 6 – – – – ST 47 38 3 4 – 2 – – Barl 21 10 1 9 – 1 – – KrL 31 23 1 7 – – – – Did 37 19 3 14 – 1 – – Val 25 10 1 12 – 2 – – KK 35 16 3 13 – 2 – 1 Totalt 280 156 17 85 – 19 2 1

Bland de 124 beläggen på icke-förenat en finns 17 exempel på ordet som räkneord syftande på något annat än en människa (E0a). Dessutom finns 85 exempel på räkne-ordet refererande till en människa eller Gud (E0b). Däremot har jag inte heller i detta material funnit något belägg på en ersättande ett tidigare nämnt substantiv i singular (E1). Inget av de övriga 22 exemplen (E1–E4) förekommer heller i samma passage som generiskt man eller du.

Vidare finns i texterna 19 exempel på specifikt en (E2). Av dessa fungerar 14 som subjekt, 4 som objekt och 1 som rektion. En används vanligen för att introducera nya personer i berättelsen, och följs i 9 exempel av en relativsats (se (7.29)). Majoriteten av beläggen (13 stycken) följs också av anaforiskt han eller honom (se (7.30)):

(7.29) J thz herbärghith war en stolpe aller hol innan Tha lät keysarin ther i en sitia ther höra skulle thera athäffwer [’förehavanden’]. (KM, s. 255)

(7.30) EN wilde ändelika [’ovillkorligen’] dräpa sin owin for the brut som han hafdhe giort mot hanum (Jär, s. 33)

I två exempel, båda i KM, finns exempel på en vilka inte syftar på en viss i berättelsen existerande person utan en tänkt eller hypotetisk individ. En kan då tolkas som icke-specifikt (E3) och en motsvarighet till någon. Båda dessa belägg på en fungerar som rektion. Se exempel (7.31)–(7.32):

(7.31) Then annan tiidh hedhne men oc cristne komo til saman. kom en hedhen som het clibanus. han är höffdhinge ower thz land som sarragin heter. han hafwer thz saght at han skal aldre fore enom fly hwarce fore hedhnom eller cristnom (KM, s. 274) (7.32) Tha wiste roland at honum war när komith til dödha oc gik til et bärgh oc hiogh sit

swärdh ther i oc wilde thz sunder bryta oc gat [’lyckades’] ey oc sagdhe swa Got swärdh äst thu dirumdal i marghom stridhom hafwer iak thik hafft Thy wil iak thz til gudh bidhia at ängin then fa thik som rädhis fore enom Nw hiog han annath hug i bärghith oc gat ey hälder tha brutith än för. (KM, s. 283)

Slutligen finns också ett belägg på generiskt en (E4), detta i KK. Som framgår av exemplet fungerar en som subjekt och följs av ett anaforiskt han:

(7.33) Än är bätre at en tigher / än mena onth then han goth sigher (KK, s. 166)

Detta exempel nämns också av Söderwall (1884–1918, I:221) under en som man. Det förefaller dock inte helt självklart att en här inte lika gärna skulle kunna tolkas som en motsvarighet till någon (E3). Att jag har fört exemplet till den generiska kategorin beror på att en här kan tänkas syfta på vem som helst i hela världen (och ersättas med

vem som helst), vilket inte på samma sätt gäller exempel (7.31)–(7.32) ovan, i vilka enom väl i första hand refererar till krigare.

7.4.3 Sammanfattning

Varken i äldre eller yngre fornsvenska texter har jag kunnat finna några exempel på en i den ersättande användningen (E1). I de äldre fornsvenska texterna har jag däremot hittat 5 belägg på specifikt en (motsvarande en viss person, E2), de tidigaste i Bu (ca 1300). Ett av dessa exempel skulle kanske också kunna tolkas som icke-specifikt (motsvarande någon, E3). Antalet specifika belägg i det studerade yngre fornsvenska materialet är större: 19 stycken (9 av dessa kommer dock från samma text, nämligen Jär, och kan möjligen vara ett drag som denna text har övertagit från latinet). I likhet med engelskt one används specifikt en vanligen för att introducera nya personer i berättelsen (jfr Rissanen 1997b), och bruket kan delvis jämföras med hur den obe-stämda artikeln en först fungerar som presentationsmarkör (jfr Skzypek 2012, 2014). I den lågtyska Visby Stadslag (mitten av 1300-talet) finns ett flertal exempel på en som Schlyter översätter med någon. Två exempel som kan sägas motsvara någon (icke-specifikt en, E3) återfinns också i det yngre fornsvenska materialet, båda i KM (från slutet av 1300-talet). Dessutom finns ett belägg vilket förefaller kunna likställas med generiskt man (i KK, 1452). Detta exempel tas också upp av Söderwall (1884–1918, I:221).