Man i äldre nysvenska

Antalet belägg på ordet man varierar stort i de 15 äldre nysvenska texter jag har analyserat, från ett enda exempel i Upp till 621 belägg i Läkebok. Sammanlagt har jag funnit 1 985 belägg på graforden man, mann och mahn i texterna (genitiv- och dativ-former förekommer enbart i de allra äldsta texterna från denna period och har inte excerperats). Av dessa har 924 exempel på ordet som substantiv/pronomen inklude-rats i undersökningen (se excerperingsprinciper i avsnitt 6.3.2). Lite mindre än hälften av dessa förekommer tillsammans med bestämningar av olika slag, ofta med en siffer-uppgift som preciserar storleken på en viss krigstrupp (100 man osv.). Några av de övriga exemplen utgörs av kontrastfall. En översikt över antalet belägg på man med avseende på bestämningar och kontrastfall presenteras i Tabell B5 i bilaga 2.

Efter att sådana substantiviska belägg på man räknats bort kvarstår 486 pronomen-lika exempel. Alla dessa fungerar som subjekt. Flest belägg finns i Läkebok, Petri och Gyllenhielm. I Upp förekommer inga pronomenlika exempel på man alls. I 10 exem-pel, alla i Läkebok, följs man av anaforiskt han. I Tabell 6.12 nedan redovisas de analyserade exemplen på pronomenlikt man i det äldre nysvenska materialet, med och utan anaforiskt han.

I Läkebok förekommer det att två belägg på man i samma mening syftar på olika personer. Se exempel (6.75):

(6.75) Jtem dricker man hara galla mz viin tha fanger man sompn, til thes man giffwer

honum ätikio i mwnnen tha vaknar han (Läkebok, s. 216)

Här syftar de första två beläggen på man på samma person, medan det tredje man måste syfta på en annan människa. De första två beläggen följs dessutom av anaforiskt

honom och han. I övriga texter har två på varandra följande man alltid samma

refe-rens, och ordet förekommer aldrig med anaforiskt han. Sammantaget gör detta att exempel på man i Läkebok tycks närmare tolkningen ’en man’ eller ’en människa’ än ordet i övriga texter. Läkebok liknar därmed de fornsvenska lagarna; vad använd-ningen av man beträffar förefaller texten ålderdomlig. I exemplet ovan hade dock antagligen också det andra belägget på man varit utbytt mot ett anaforiskt han om passagen hade förekommit i någon av lagtexterna.

Tabell 6.12 Pronomenlika belägg på man i äldre nysvenska

Text Pronomenlika man Med han, subjekt Utan han, subjekt Oklara Läkebok 92 10 80 2 Troja 8 – 8 – Petri 87 – 87 – Matteus 22 – 22 – Marcus 11 – 11 – Lucas 17 – 17 – Johannes 5 – 5 – Upp – – – – Swart 37 – 37 – Brahe 48 – 48 – Vasa 6 – 6 – Gyllenhielm 80 – 80 – Horn 2 – 2 – Columbus 44 – 44 – Stålhammar 27 – 26 1 Totalt 486 10 473 3

Bland beläggen på pronomenlikt man har jag inte kunnat finna några exempel följda av predikativ i plural. Däremot finns i Brahe ett exempel på man följt av två verb som skulle kunna stå i plural. I Gyllenhielm hittar jag ett exempel på ordet följt av

varan-dra. Se följande exempel:

(6.76) Der wpå schreff han konungen thil suar igen, at ändoch sådanna tidender woro honom thil hånda kompne, doch wille han thett jngalunda troo, at thet så skulle wara i sanningh, och ehuru ther om wara kunde, doch war thet jngalunda råd at ryckia thilbacker med krigzfolckitt, så frampt att then meninge man skulle icke tagat therföre, at man gåffuo allaredho wunett och drogo thilbackar igen for reddoga skuld (Brahe, s. 45)

(6.77) Ty såsom herttigen fölgde fluxtt efther konungen medh sitt krigsfolk och hade lägradh sigh någedh ifrån staden Linköping, ther inne konungen medh sitt folk lågh, vardt likaväl emillan bägge handladh och aftaalt, thett mann andra dagen, som var Michaelis festum, skulle komma till tractater medh hvar andra. (Gyllenhielm, s. 277)

I det första exemplet syftar man antagligen på flera personer, nämligen hela krigsfol-ket, och ordet följs av två verb vilka ser ut att ha pluralform (gåffuo, drogo). Att det

verkligen handlar om pluralformer är emellertid inte självklart eftersom det också skulle kunna röra sig om konjunktivformer.49 Enligt Wessén (1958:221) växlade den gamla konjunktivändelsen –e med ändelser på –o under 1600- och 1700-talen; han ger bland annat exemplet om han gingo (gåfvo etc.). I det andra exemplet är det främst två personer som åsyftas med man, nämligen hertigen och kungen, och ordet föregås av bägge och följs av varandra med samma referens. I detta fall har skribenten alltså uppfattat man som pluralt. I SAOB (1942, 16:M201ff) ges inga exempel på man med verb i plural, däremot med plurala predikativ och varandra. De äldsta exemplen i SAOB är dock från mitten av 1800-talet, alltså betydligt senare än ovanstående exempel från Brahe (1585) och Gyllenhielm (1640) (SAOB anför emellertid också ett exempel på man följt av reflexivt oss från 1600-talet, se avsnitt 6.1.2).

I Läkebok förekommer både man och du med generisk referens i samma passager (liksom han och den med relativsats). Man är dock betydligt vanligare än du (621 man jämfört med 67 du i texten) Se exempel (6.78)–(6.79):

(6.78) For henne [dvs. malörts] luckt skuldh Tha skal tw stampa henna med ätykio och smör ther med Jdem for nywra soth [’njursot’].

Lather man honag [’honung’] i malörth. thz styrkär mans syn om man smör ögon ther mädh.

Malörth doger for klade. Om man twar sig mz hona.

Ath tw skal ey spy wppa siö drick malörth för en tw drickär annan drick, Läggär man malörth for syna säng tha soffwer man wäl

Han som lägger malörth i syn kläden, them skär ey maalen. (Läkebok, s. 197) (6.79) Aprilis thaurus

Tha är goth ath ladha blodh for lwngonä skuld ey skal thw äthä yrther tha ma man äthä färsth köth ey röketh then sik ladher blodh A vii daghin äller femthandhä han skal [döö] ynnan firithighä daga (Läkebok, s. 189)

I Columbus finns ett exempel på man följt av koreferent ens i samma mening (se (6.80)). I Stålhammar förekommer man med koreferent en i samma mening 4 gånger, varav 3 gånger med en som subjekt och en gång med ens i genitiv. Ett av dessa exempel presenteras i (6.81) (ytterligare två redovisas i avsnitt 7.5.1):

(6.80) Fastän inte alt går så just, som man sig före-sätter, är likwäl ett gott upsåt en stadig muur ok styrcker ens mood in i döden. (Columbus, s. 23)

(6.81) Bror Fredrick Drake begyner och gudhskelåf och gå uppe, mehn verst ähr att kullan sitter enu inne uthj hyfften. Mahn håppass att på tidhen siunker hon vehl att en kan få ut henne. (Stålhammar, s. 189)

49 Jag tackar Staffan Fridell, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet, för att ha uppmärksam-mat mig på detta.

Dessa totalt 5 belägg är de enda jag har funnit i vilka man och en korefererar i någon av de analyserade texterna från den fornsvenska och äldre nysvenska perioden. Detta anser jag är förvånansvärt få exempel med tanke på att en i standardsvenska idag främst fungerar som objektsform och genitivform till man. Det är också ganska sena belägg med hänsyn till att det i SAOB (1942, 16:M201) anförs exempel på man med

en som objekt från 1585 och med ens i genitiv från 1617 (se avsnitt 6.1.2), och redan

Söderwall (1884–1918, I:221) tar upp ett exempel från 1516 i vilket man föregås av

en som subjekt med samma referens (se avsnitt 7.1.1).

Vidare har jag studerat de 20 första pronomenlika beläggen på man i var och en av de 15 äldre nysvenska texterna med avseende på vilken referens ordet har, utifrån de kategorier som redovisas i avsnitt 6.2.2. Eftersom inte alla texter innehåller 20 pro-nomenlika belägg uppgår det totala antalet analyserade exempel i det här fallet till 209 stycken. Att kategorisera alla belägg på man som tillhörande någon av typerna M1– M4 visar sig emellertid vara mycket svårt. Minst problematiskt är att avgöra vilka belägg som kan syfta på vem som helst eller människor i allmänhet (M1); sådana exempel är också vanligast i materialet (de utgör lite mindre än hälften av alla belägg; i Läkebok har alla studerade exempel sådan referens). Några exempel är följande:

(6.82) Ty icke hemtar man heller fikon aff törne, Ey heller hemtar man wijnbäär aff tijstelen. Een godh menniskia bär gott fram vthaff sins hiertas godha fatabwr, och een ond menniskia bär ondt fram vthaff sins hiertas onda fatabwr. (Lucas, s. 189)50

(6.83) Man bör akta tungan. Dä där köttstycki som ligger ok slarfwar i munn. (Columbus, s. 5)

Även om referensen i de flesta fall är möjlig att kategorisera som antingen helt gene-risk eller någonting annat finns också några exempel vilka är vaga mellan genegene-risk (M1) och definit (M4) syftning. Se (6.84):

(6.84) Hvadh angår Trishult tycker jagh intet om [det], för dett ähr ett lapriss hemman, och rusthål bevare oss Gudh ifrån. Får mahn intet kiöpa dhett som gått ähr, ähr bäst lätta blit. (Stålhammar, s. 110)

Här kan man:s referens antingen tolkas som generisk (alla bör låta bli att köpa dåliga hemman i brist på bra) eller som främst syftande på skribenten själv (jag bör låta bli att köpa dåliga hemman i brist på bra).

50 Dessa två exempel på man i Lucasevangeliet i Gustav Vasas Bibel (GVB, 1541) finns också i motsva-rande passage i Thet Nyia Testamentit på Swensko (NT, 1526). Av totalt 55 belägg på pronomenlikt man i de studerade delarna av GVB förekommer 40 också i NT 1526. Ofta beror avsaknaden av man i NT 1526 på att passagen är annorlunda formulerad eller att en fotnot i vilken man förekommer i i GVB saknas i NT 1526. I totalt 7 exempel har dock man i GVB fått ersätta ett de (4), ni (2) eller passiv form (1) i NT 1526. I NT 1526 finns emellertid också exempel på man som inte förekommer i GVB, så det är inte självklart att det rör sig om en utveckling mot mer man-användning över tid i bibeltexterna.

En hel del belägg på man syftar på människor på en viss plats och därmed på en viss grupp (M2). Se (6.85)–(6.86):

(6.85) Sådana gräszhoppor, pläghar man j somligh österlanden äta. (Matteus, s. 16) (6.86) […] bedh dem så laga att vårra barn lähra vehl studera så uthj ett som annat, att

dhe på tidhen kunna hafva någon nytta der uthaf, ty soldatter vill iagh intet gierna ha dem till, ty dher får mahn vehl slitta ont och litet nogh profit vedh, och på sistone en utsleten kroph för alt byttet och profiten. (Stålhammar, s. 63)

I det sista exemplet är det lätt att föreställa sig att skribenten, som befinner sig i fält, främst har sig själv i åtanke: det är han som upplever sig ha slitit ont och inte fått någon större vinst för besväret. Man:s referens kan därmed ses som vag mellan en viss grupp (soldater i allmänhet, M2) och en viss person (skribenten själv, M4). Över-huvudtaget är det svårt att föra andra än de mest prototypiska beläggen till någon av de fyra kategorierna utan ett stort mått av godtycke, vilket gör det omöjligt att ange exakt hur många exempel det finns av varje kategori i materialet. Svårast är att skilja

man med definit referens (M4) från belägg syftande på alla av en viss grupp (M2). I

många fall syftar nämligen skribenten säkert främst på sig själv (som i (6.86) ovan), men man kan också tänkas inkludera andra som befinner sig i samma situation.

Några av beläggen på man refererar till existerande men inte närmare definierade personer som är med om ett skeende vid en viss tidpunkt (M3). Se följande exempel:

(6.87) Sedan denne Dionysius hade blijfwit drijfwen ifrån sitt konungarijke Sicilien, ok wurdtit en skoolmästare i Corinth, frågade man honom huar til Plato ok hans Philosophie dän han så flitigt hade studerat, nu tiänte honom? (Columbus, s. 29)

I SAOB (1942, 16:M203) nämns hur man tidigare har används av författare om sig själva som författare. En hel del sådana exempel finns i materialet, särskilt i kröni-korna. Ett par exempel i Troja är dessutom mycket lika motsvarande belägg från KK som togs upp i avsnitt 6.4.2 ovan (mykit wärre foro the forsan / än man nw scriffua

kan). För några exempel på man hänvisande till författaren själv, se (6.88)–(6.90):

(6.88) Oc tiil stadfästilsenas tekn räkte Achilles hectorj siith swärd, oc mz större begärilsom än man seya kan anamade hector swärdet ther oppa aff achille (Troja, s. 167)

(6.89) Therföre haffuer man på samma årit inted sinderligit skriffua, efter här war inted synnerligit förhänder, thett alment kunde wetterligit wara (Brahe, s. 1)

(6.90) Doch gick taalet ibland folkett, att en lifländare, benempndh Hindrich Nykirch, hade varidt then, som skööt på herttigen och tiente i konungens hoff, hvilket om santt var eller icke, ställer mann ther henn. (Gyllenhielm, s. 280)

Även andra exempel i materialet syftar tydligt på en viss person eller vissa personer. Särskilt i Stålhammar kan många belägg på man anses ha definit referens (M4): de syftar främst på skribenten själv. Se följande exempel (jfr också definita belägg på man tillsammans med en i Stålhammar i avsnitt 7.5.1):

(6.91) Kiersta min vackra Sophiken laga entl. iagh får några dränger medh ricriterna i våhr och vohre vehl om iagh finge en förnäm drängh medh, som mahn kundhe förtro sina saker, så i klädher som silf:r. (Stålhammar, s. 93)

I detta exempel är det uppenbart att man syftar på Stålhammar själv eftersom det är just han som behöver en pålitlig dräng. Man föregås också av två belägg på jag.