Tidigare forskning om en som generiskt pronomen

I det följande presenteras tidigare forskning om en som generiskt pronomen. Först redogör jag för användningen av en som pronomen i fornsvenska (1225–1526), därefter för en som pronomen i nysvenska (1526–). Avslutningsvis sammanfattas dessa två delar.

7.1.1 En som generiskt pronomen i fornsvenska

I de fornsvenska lagtexterna anses det inte finnas några kända exempel på en som generiskt pronomen (Tegnér 1930:267; jfr Schlyter 1877:135). Söderwall (1884– 1918, I:221) tar dock upp en som en motsvarighet till en, någon i några andra forn-svenska texter. Bland annat i följande exempel:

(7.1) en mötte hanom

Ovanstående exempel på en, liksom övriga Söderwall tar upp, bör enligt min mening tolkas som syftande på en existerande men inte närmare definierad person. Enligt Söderwall kunde en i fornsvenska emellertid också motsvara man. Han anför två sådana exempel på ordet, det äldsta från Karlskrönikan (1452):

(7.3) är bätre at en tigher än mena onth then han goth sigher (Karlskrönikan 1452) (7.4) en bether [’jagar’] aldreg wel med then hwnd man scal drage till skogx (Nya källor

till Finlands Medeltidshistoria 1516)

Som framgår av exemplen korefererar en här med han respektive man.

7.1.2 En som generiskt pronomen i nysvenska

I detta avsnitt presenteras tidigare forskning om en som pronomen i nysvenska. Först diskuteras ordets referens, sedan vilka andra pronomen en kan koreferera med, och slutligen den normkritiska användningen av en.

En:s referens

En i betydelsen ’man’ förekommer enligt Wessén (1992:81) endast någon gång i den

fornsvenska litteraturen. I äldre nysvenska beskrivs sådant en däremot som ”rätt vanligt”. Enligt SAOB (1925, 7:E549) kan ordet användas om någonting med större eller mindre obestämdhet, från en viss (ej närmare angiven) till någon eller vem som

helst. I följande exempel från SAOB kan en tolkas som en viss (inte närmare

definie-rad) person (7.5)–(7.6) respektive någon eller vem som helst (7.7)–(7.8):

(7.5) Och sy en stool war sett (dvs. satt) j himmelen, och vppå stolen satt en. (1526 SAOB)

(7.6) I dag hade det kommit en över skogen och köpt en hel kanna grädde. (1911 SAOB)

(7.7) Man kan twinga en til blunda, men icke til sofwa. (1665 SAOB) (7.8) Röfva ens heder är lätt: ge den tillbaka är svårt. (1864 SAOB)

En förekom dock enligt SAOB (1925, 7:E549) endast som i exempel (7.5)–(7.7) ovan

i vardagligt och regionalt språkbruk när bandet kom ut 1925. Terner (1922:112) anger att en i denna användning är på väg att trängas undan och ersättas av någon eller

Hellquist (1929–1932:673) anger att pronomenet en har sitt ursprung i räkneordet

en. Som pronomen antas ordet på samma sätt som man delvis ha utvecklats under

tysk påverkan, kanske både lågtysk och högtysk sådan (Hellquist 1929–1932:673, 1948:183; SAOB, 1925, 7:E549). Tegnér (1930:268) anser att en i likhet med man ”i väsentlig mån fått sin pronominella användning från tyskan”, troligen via Danmark. Vidare beskriver Tegnér (1930:267f) hur Gustav Vasas Bibel (1541) troget följer den tyska versionen ifråga om användningen av en och man, och nämner att man och ein i den tyska versionen omväxlar ”utan regel”.

I SAOB (1925, 7:E549f) anges att förekomster på en med betydelsen ’någon’ så småningom ledde till att ordet kunde syfta på en person vem som helst, motsvara man och ersätta de oblika formerna av detta ord Det äldsta exemplet på en som en motsva-righet till man i SAOB (1925, 7:E549f) är följande:

(7.9) Thz wore ärlighit ath en rättade sich sielff. (1527 SAOB)

Terner (1922:115f) framhåller att utvecklingen från en (’någon’) till en (’man’) är naturlig och antagligen skulle ha skett även utan tyskt inflytande, om än senare. Han menar också att en på samma sätt som man kan användas med tankarna riktade på någon bestämd eller några bestämda personer, så att ordet kan syfta på talaren själv eller den tilltalade. Med syftning särskilt på talaren finns i SAOB (1925, 7:E550) exempel på en från mitten av 1600-talet och framåt:

(7.10) Sedan en någott åldrigh är, och ther till medh swagh och siukligh. (1652 SAOB) (7.11) Det (är) icke goda tider för oss andlige, sedan klostren afskaffades. Tacka vet en

förr. (1878 SAOB)

Både Ljung och Ohlander (1971:130) och Andersson (1972:14) framhåller att refe-rensen hos en som pronominellt subjekt måste inkludera talaren, även om också andra kan vara inkluderade i ordets syftning. Detsamma anses gälla en i objektsform och genitiv (SAG 1999, 2:394). Alla användare av ordet håller dock inte med om detta. På Lingvistbloggen vid Stockholms universitet diskuteras huruvida en som subjekt kan användas när talaren inte är inbegripen i ordets referens, och den dialektvana Stefan Holm menar att detta är möjligt i exempel som (7.12)–(7.13):

(7.12) Jag gillar att prata och det får en uppleva snabbt när en möter mig. (7.13) En kan nå mig hemma efter klockan fem.

I dessa exempel kan talaren, på samma sätt som i (7.5) och (7.6) ovan, inte vara inkluderad i en:s referens. Betydligt svårare är det dock enligt Holm att använda en i meningar som de följande: *I Moskva säger en att påståendena är befängda;

defini-era vad som gör användningen av en möjlig: ”en brukas opersonligt om närmiljön – en själv och/eller människor en kan tänkas ha med att göra – medan di syftar på människor en inte har med att göra.”61

Det förefaller som om användningen av formerna en och ens som pronomen kan vara på nedgång i danska (Jensen 2009:112). Detsamma gällde tills nyligen antagligen också en i svenska. Terner (1922:116) menar att det finns en stilskillnad mellan en och man, och Wessén (1968b:72) framhåller att en som subjekt är vardagligt och bör undvikas i vårdat skriftspråk. Beckman (1959:97) anser till och med att en som subjekt är vulgärt, och ordet har enligt honom en viss bismak av vardaglighet även som objektsform och genitivform till man. En ovilja att använda en noterades redan av Wellander (1939:261), som påpekar att objektsformen en visserligen inte har samma ”bokspråksklang” som man, men att det ändå är ”onödigt att undvika en och efter främmande mönster tillgripa former av du eller vi eller andra omskrivningar”.

I nutida svenska förekommer en som subjekt huvudsakligen i vissa regionala varie-teter (förutom i den nya normkritiska användningen, se vidare nedan) (SAG 1999, 2:393). Redan i SAOB (1925, 7:E550) påpekas att en som subjekt särskilt tillhör folklig eller bygdemålsfärgad framställning. Dahl (2015:212) menar att en som gene-riskt pronomen framförallt dominerar i södra och västra Sverige längs med gränsen mot Norge, dvs. i Bohuslän, Värmland, Västerdalarna, Västergötland, Halland och Skåne. Det är dock sannolikt att området där en användes som subjekt tidigare var större eftersom det i en äldre undersökning av språket i Södermanland nämns att ordet man i dessa trakter oftast uttrycks med en eller di (Ericsson 1914:167).

En korefererande med andra pronomen

Att en i exempel (7.3) ovan följs av anaforiskt han visar enligt Tegnér (1930:267) att ordet ”blott till hälften är indefinit pronomen” och snarare motsvarar en man än man. Också i SAOB (1925, 7:E550) och SAOB (1932, 11:H238) förekommer en som pronomen med ett efterföljande han eller honom med samma referens; de belägg som anförs är från perioden 1538–1779. För några exempel, se följande (från SAOB 1925, 7:E550):

(7.14) Cachexia (:) sådana oskickeligheet j kroppen at enom intet kommer tilgodo thz han äter (1538 SAOB)

(7.15) En får mera lust till lärdom, allt som han blir lärdare. (1779 SAOB)

Då band 7 kom ut (1925) ansågs dock detta sätt att använda en med ett efterföljande anaforiskt han vara utdött.

61 Detta verkar skilja svenskt en från norskans pronomen ein vilket enligt Norsk ordbok (1978, 2:487f) kan användas om personer förr i tiden och på andra platser, dvs. om grupper som inte tillhör talarens närmiljö (i ordboken ges också flera exempel på sådant bruk av ein).

I exempel (7.4) ovan förekommer en som subjekt med ett efterföljande man som subjekt med samma referens. De första belägg jag har funnit på en som objektsform respektive genitivform till man i tidigare forskning är från ca 1585 respektive 1617 (SAOB 1942, 16:M201, se vidare avsnitt 6.1.2).

Normkritiskt en

En som generiskt pronomen i subjektsställning har alltså länge setts som regionalt,

vardagligt eller till och med vulgärt. På senare tid har emellertid pronomenet fått ett nytt uppsving genom att det har tagits i bruk av en ny grupp språkbrukare. En an-vänds av dessa som en ersättning för man i en medveten könspolitisk strategi för att undvika att ett ord som anses förknippat med män får stå för alla människor.

Bytet av man mot en har setts som ett feministiskt reformförsök med syfte att införa ett könsneutralt och inkluderande språkbruk, men en fungerar också som ett symbolord som visar att språkbrukaren är genusmedveten (Johansson 2014:33ff). Användningen av en kan ses som ett exempel på en språkaktivism som ifrågasätter att manlighet likställs med mänsklighet medan kvinnlighet konstrueras som det avvikande (jfr Wojahn 2015, kap. 2). Den bakomliggande tanken är förstås att språ-ket inte bara speglar samhälleliga uppfattningar och värderingar om kön och genus, utan att språket också är en av de praktiker genom vilka vi skapar och upprätthåller sådana kulturella föreställningar (se t.ex. Edlund, Erson & Milles 2007:203f; Wojahn 2015:17ff). Liknande diskussioner om problemet med ordet man har också förts i Norge, angående pronomenet man, och i engelska, rörande substantivet man i betydelsen ’människa, mänskligheten’ (Bull & Swan 2002:245; Romaine 2001:161). Redan i den norska Egalias døtre (Brantenberg 1977) är pronomenet man utbytt mot

dam för att betona den omvända ordning som gäller i bokens matriarkala värld.

Enligt Wojahn (2015:95) har alternativ till pronomenet man diskuterats åtmin-stone sedan millennieskiftet, och antagligen längre än så. I en intervju i radioprogram-met Studio Ett i P1 i oktober 2014 nämner han emellertid att en inte sprider sig till vidare kretsar förrän 2011–2012. Det äldsta exempel jag har funnit där en ersättning av man med en diskuteras utifrån feministiska ideal är ett inlägg om feministisk gram-matik på forumet Feminetik.se 2005. I detta inlägg nämns ett antal olika sätt att förändra språket av skribenten Alvunger som förklarar att ordet en används istället för

man:

(7.16) en – används istället för ordet ”man” (man kan ju tycka att...). Jag fann detta ord problematiskt i början eftersom det låter lite slarvigt i mitt tycke. Men jag har kommit över det nu. Skall vi ha ett odefinierbart ord i svenskan så kan det lika bra vara en ”en” istället för en ”man”. (Alvunger, ”Feministisk grammatik”, Feminetik, 2005-07-04)

Normkritiskt en har uppmärksammas av flera språkvetare (Karlsson 2012; Ledin 2012; Dahl 2013; Wojahn 2015). I slutet av 2014 fanns en till och med upptaget som

en alternativform till man på Språkrådets nyordslista, med noteringen att använd-ningen av ordet har ökat. Karlsson (2012) skriver att det nya bruket av ordet handlar om att undvika associationer till kön och att det knappast är ålderdomligt eller dialek-talt eftersom det förekommer ”hos mycket moderna språkbrukare” och främst verkar användas ”av personer som inte brukar förknippas med bevarandet av dialekter: yngre, kvinnor, högutbildade och stadsbor”. Dahl (2013) påpekar att den nya användningen av en skiljer sig från den äldre dialektala genom att en i denna kan före-komma i kontexter i vilka ordet syftar på en bestämd odefinierad grupp (t.ex. En har

infört trängselskatt i Göteborg), vilket enligt honom inte är möjligt med den regionala

varianten av pronomenet.

7.1.3 Sammanfattning

En anses ovanligt som generiskt pronomen i fornsvenska; det äldsta belägg som

Söderwall (1884–1918, I:221) anför i betydelsen ’man’ är från Karlskrönikan (1452). Ordet antas ha genomgått en utveckling från räkneordet en till ett pronomen motsva-rande någon och senare man, antagligen åtminstone delvis under tyskt inflytande. Pronomenet en har också kommit att kunna syfta främst på den talande själv, och tidigare kunde det även motsvara en viss (inte närmare definierad) person liksom följas av anaforiskt han; det sista exemplet på sådan användning i SAOB (1925, 7:E550) är från 1779.

I nutida svenska har en som pronominellt subjekt fått ett nytt uppsving i och med att ordet har börjat användas som en ersättning för man i genusmedvetna kretsar. Denna användning skiljer sig på flera plan från det äldre bruket av en som subjekt, vilket främst anses förekomma i södra och västra Sverige.