Tidigare forskning om du med generisk referens

I det följande presenteras tidigare forskning om du med generisk referens. Inlednings-vis redogör jag för vad som framkommer i bland annat Söderwalls ordbok (1900– 1918, II:741) och SAOB (1925, 7:D2303) om användningen av sådant du före mitten av 1900-talet. Därefter återges de beskrivningar av bruket som ges i källor som diskuterar sådant du under andra halvan av 1900-talet (och i viss mån användningen i norska och danska). Avslutningsvis sammanfattas dessa två delar.

8.1.1 Du med generisk referens före mitten av 1900-talet

I fornsvenska förekommer du med allmän syftning enligt Söderwall (1900–1918, II:741) i befallningar, uppmaningar, anvisningar och liknande. Han ger ett flertal exempel från ett halvdussin olika källor. Två av dessa återges i (8.1) och (8.2):

(8.1) thu skal ey dräpa (Pentateuchparafrasen, 1330-tal)

(8.2) wilt thw wara tik sielffuer hull [’trogen’] tw älska friiheet meer än gull (Svenska

Det första exemplet från Pentateuchparafrasen är ett av tio guds bud, vilket vi känner med denna ordalydelse än idag (Du skall inte dräpa i Bibel 2000).

I Gutalagen, en lag nedtecknad på gutniska från omkring år 1300, finns gott om belägg på du med allmän syftning, t.ex. slar þu mann (’om du slår en man’) och drepr

þu mann (’om du dräper en man’). Wessén (1992:81) påpekar att en egenhet för

denna lag är att þu ofta förekommer i allmänna stadganden på samma sätt som i latinet. I latin används nämligen verbformen för andra person i generisk funktion, särskilt i hypotetiska satser, uppmaningar och förbud (själva pronomenet sätts sällan ut): Feras, quod vitare non potes (’Man bör finna sig i det oundvikliga’), Ne mentiaris (’Man bör (får) inte ljuga’) (Sjöstrand 1960:233, 259ff).

I SAOB (1925, 7:D2303) beskrivs hur du tidigare användes på samma sätt som

man i allmängiltiga uttalanden, ordspråk, regler, bud, befallningar och liknande. De

exempel som anförs är från perioden 1526–1825:

(8.3) Tu skalt icke binda munnen til på oxan som tröskar. (1526 SAOB)

(8.4) Detta moss är mjukt, faller ej hårdt i hop, då du lägger dig på det. (1732 SAOB) (8.5) Har du mod, gå din fiende när, och för kort är din klinga då ej. (1825 SAOB)

När bandet kom ut 1925 ansågs dock man föredras, utom i vitter stil och poesi. I ordboken beskrivs också hur du i sådana texter ibland används i tilltal till läsaren för att göra framställningen mer levande, genom att författaren låtsas att läsaren är närva-rande och möjlig att utbyta tankar med. Dessutom nämns att du kan användas i predikostil som tilltal till en tänkt åhörare eller församlingen som helhet.

Inte heller i andra genrer än de SAOB nämner är emellertid du med generisk referens ett helt okänt fenomen under första halvan av 1900-talet. Vid andra världs-krigets utbrott skriver Wellander (1939:261), på tal om man, att det är onödigt att undvika objektsformen en och ”efter främmande mönster tillgripa former av du och vi eller andra omskrivningar”. Han ger också ett exempel från en recension med ett sådant, i hans tycke onödigt, du där skribenten hellre borde ha valt man, en och ens:

(8.6) Boken är värd att läsas: ju mer du läser den, dess mer tycker du om den, även om den på sina ställen förefaller dig litet överspänd och emellanåt en smula rubbar dina tankebanor.

Wellander förefaller se sådant du som osvenskt eftersom han beskriver det som ”efter främmande mönster” (är det engelskt inflytande han syftar på?). Eftersom beläggen på

du i ovanstående exempel uttrycker detaljerad information om upplevda känslor vid

läsningen av en bok ligger det nära till hands att se du här som en motsvarighet till ett

man som främst syftar på skribenten själv (se vidare diskussionen om

möjlig i detta exempel, och antagligen ett mer naturligt val för en nutida skribent. Måhända beror det oväntade pronomenvalet på att det kanske inte var kutym för en journalist att omtala sig själv i första person i tidningstext under första halvan av 1900-talet (jfr motsvarande användning av man i avsnitt 6.5.2).

8.1.2 Du med generisk referens efter mitten av 1900-talet

Även i nutida svenska förekommer pronomenet du med generisk referens. I Svensk

ordbok (2009, 1:591) anges att du ibland används i samma betydelse som man ”med

bara skenbar funktion av tilltalsord”. I SAG (1999, 2:263f) definieras pronomenet du som ”talarens beteckning på lyssnaren”, men det nämns också (i en fotnot) att ”bru-ket av du i stället för man förefaller bli vanligare”, vil”bru-ket exemplifieras med följande meningar:

(8.7) Som latinamerikan föds du med sambarytmen i blodet.

(8.8) Under franska revolutionen var du tvungen att vara för eller emot.

(8.9) Den manliga läkaren anser att utbrändhet är ett sjukdomstillstånd. – Är du djupt deprimerad är du sjuk, betonar han.

Tendensen att använda du generiskt i svenskan har uppmärksammats av språkforskare sedan slutet av 1970-talet (Pettersson 1978; Ljung 1982:1; Lundeby 1996:200; Mårtensson 1987:66, 1988:125f; Holmes & Hinchliffe 1994:131; Törnudd-Jalovaara 1997:227; Fremer 2000:134; Josephson 2013[2004]:93f). De flesta tycks vara överens om att det rör sig om ett översättningslån från engelskans generiska you (Pettersson 1978:23; Ljung 1982:22; Holmes & Hinchliffe 1994:131; Törnudd-Jalovaara 1997:227; Fremer 2000:135). Efter att ha nämnt användningen av you med generisk referens i engelskan, slår Pettersson (1978:23) fast att denna egenhet i engelskan nu har börjat tränga in i svenskan ”som ett översättningslån i formen ’du’”. På liknande sätt menar Ljung (1982:1, 22) att generiskt du är ett exempel på en förtäckt anglicism uppenbart formad efter den engelska användningen av you, medan Holmes och Hinchliffe (1994:131) beskriver användningen av du istället för man som att denna ”reveals the influence of English”, och Törnudd-Jalovaara (1997:227) anger att du har börjat användas som ett indefinit pronomen ”efter engelskt mönster”.

Lundeby (1996:198) menar att du som obestämt pronomen i norska får samma intimiserande verkan som det personliga pronomenet du, och att den ökade använd-ningen kan ses som ett led i en allmän intimiseringstendens i språket sedan 1970-talet. Enligt honom skedde expansionen av generiskt du i norska parallellt med att du blev allenarådande som tilltalspronomen. I Sverige blev du det helt dominerande tilltalsordet i samband med du-reformen runt 1970 (se t.ex. Teleman 2003:154f).

Denna omvälvande förändring av svenskt tilltalsskick anses ha skett på några få år, även om du hade använts som tilltalsform även tidigare inom vissa grupper (Svensson 1993:39; Teleman 2003:155).

Också Josephson (2013:93) kopplar utvecklingen av generiskt du till intimi-seringen av språket: avsändarens vilja att visa engagemang och komma närmare mottagaren. Jensen (2009:112) framhåller på samma sätt att ökningen av generiskt du i danska sannolikt delvis beror på att vi talar med varandra på ett annat sätt idag än före 1970-talet (jfr också Beck Nielsen m.fl. 2009:138f). En annan delförklaring till ökningen av danskt du antas vara att en förekommer i allt mindre utsträckning som generiskt pronomen (Jensen 2009:112). Undersökningar visar nämligen att du-formen i danska är särskilt vanlig när pronomenet har en annan funktion än subjekt.

Lundeby (1996:198) ser ursprunget till den nya användningen av du i du-tilltal från författare till läsare, men menar samtidigt (lite motsägelsefullt) att bruket är mest levande i talspråk och svårt att dokumentera i skrift. På liknande sätt påpekar Jensen (2008:4) att du med generisk referens i danska huvudsakligen är ett talspråksdrag, vilket gör det svårt att studera före 1900-talet.

I den omfattande danska undersökning som har gjorts om generiskt du beskrivs förekomster på pronomenet med generisk referens vara nästintill obefintliga i studerat talspråksmaterial från 1970. Ökningen av bruket antas därmed ha startat någon gång mellan 1970 och det sena 1980-talet (Maegaard m.fl. 2013:18f). I den danska studien nådde andelen du med generisk referens i talspråk sin topp i det undersökta materialet från Köpenhamn i slutet av 1980-talet; därefter har andelen du åter minskat så att boende i såväl Köpenhamn som resten av landet på 2000-talet alltmer sällan använder ordet generiskt.

Trots att många menar att engelskans generiska you ligger bakom uppkomsten av generiskt du i andra europeiska språk finner både Coveney (2003) och Jensen (2009) belägg för franskt tu/vous respektive danskt du med generisk syftning betydligt längre tillbaka i tiden än när engelskan har haft stort inflytande. De drar båda slutsatsen att

you därmed inte kan vara orsaken till uppkomsten av språkbruket. Jensen (2009:111)

menar att möjligheten att abstrahera syftningen från den deiktiska domänen (den tilltalades roll i talsituationen) till generisk referens snarare bör ses som en potential som finns i alla språk.

Ökningen av generiskt du på senare tid anses dock delvis kunna ha med engelskans inflytande att göra (Jensen 2008:6). Jensen (2009:90) påpekar att du i texter från 1700- och 1800-talet alltid potentiellt inkluderar den tilltalade i sin referens, medan denna person inte alls behöver vara inkluderad i ordets syftning idag. Även denna senare användning av du förefaller dock enligt Jensen vara äldre än vad som rimligen kan tillskrivas engelskt inflytande.

Törnudd-Jalovaara (1997:229) hävdar att du använt generiskt varken kan ersätta

man när man är ett maskerat jag eller när man kan ersättas med de eller folk och inte

inkluderar talaren själv. Exempel (8.8) från SAG ovan visar dock att det sistnämnda inte stämmer. I detta exempel kan talaren inte vara inkluderad i du:s referens eftersom

denna person inte levde under den franska revolutionen. Fremer (2000:135) menar dessutom att generiskt du förekommer särskilt ofta när talaren diskuterar någonting som den själv har erfarenhet eller kunskap om. Hon beskriver hur du i sådana exem-pel ibland kan tolkas som syftande på talaren själv, även om hon också uppger att hon inte hittat några solklara fall i vilka du helt uppenbart måste syfta enbart på talaren och ingen annan (Fremer 1999:122; jfr dock Lundeby 1996:198f som anför sådana exempel från norskan). Fremer (2000:135) påpekar vidare att tidningsintervjuer ofta återger tal där generiskt du förekommer, och ger ett par exempel från intervjuer med en rullstolsbunden man respektive en boxare, i vilka du, tvärtemot Törnudd-Jalovaaras antagande, kan ses som ett maskerat jag:

(8.10) Det är dyrt att vara rullstolsbunden. Du är tvungen att bo i en extra stor, modern lägenhet. Och ska du på semester kan du aldrig ta en restresa, säger Magnus. (8.11) Du går ju upp i ringen för att möta en annan kille som har tränat i månader med

det enda målet att slå dig så hårt och så många gånger att du inte stiger upp mera.

De två intervjuade personerna menar knappast att det är dyrt och krångligt för repor-tern att vara rullstolsbunden eller att denna person ska gå upp i boxningsringen, utan talar rimligen främst om sig själva och andra som befinner sig i samma situation som de. I den stora danska undersökningen av du med generisk referens visade sig ordet förekomma i något högre utsträckning när den tilltalade kunde inkluderas i prono-menets syftning än när så inte var fallet. Förvånansvärt ofta användes dock du trots att samtalspartnern inte alls var inbegripen i syftningen (Jensen 2009:106ff).

8.1.3 Sammanfattning

Både Söderwall (1900–1918, II:741) och SAOB (1925, 7:D2303) anger att du tidigare har kunnat användas i allmängiltiga uttalanden, ordspråk, uppmaningar och liknande; de exempel som anförs är från början av 1300-talet till 1825. När SAOB:s band med du kom ut 1925 ansågs dock pronomenet man föredras framför du i sådana kontexter.

I nutida svenska förefaller emellertid bruket av du istället för man ha återuppstått eftersom ett flertal källor, huvudsakligen från slutet av 1970-talet och framåt, nämner att du har börjat användas generiskt efter engelskt mönster. Det påpekas också ofta att bruket blir vanligare. Liknande tendenser har även uppmärksammats i norska och danska, och förutom engelskans inflytande tas ofta intimiseringstendenser i språkbru-ket upp som en orsak till du:s ökning. De exempel som ges i litteraturen visar också att du i nutida svenska inte bara kan användas för att hänvisa till människor i allmän-het, utan också för att generalisera över skeenden som samtalspartnern inte alls är delaktig i, ibland som ett maskerat jag.