Man i yngre fornsvenska

I de tio yngre fornsvenska texter jag har analyserat är man inte lika vanligt som i det äldre materialet. Totalt har jag funnit 611 belägg på ordet i obestämd form singular i alla kasusformer. Bland dessa har 546 formen man (ackusativ/nominativ), varav lite över hälften förekommer med en bestämning och ytterligare 30 exempel utgörs av kontrastfall. Tabeller som redogör för alla belägg på man i de fornsvenska texterna med avseende på bestämningar och kontrastfall återfinns i bilaga 2.

Efter att exempel med bestämningar och kontrastfall räknats bort kvarstår 202 pronomenlika exempel på man i det yngre fornsvenska materialet. Alla dessa fungerar som subjekt; inget exempel korefererar med pronominellt en eller ens. I Jär och SVM A finns inte några sådana pronomenlika belägg alls. Dessa texter är också, tillsammans med KM (som innehåller 4 pronomenlika belägg), de äldsta i detta material. I KrL följs 15 av de pronomenlika beläggen på man av anaforiskt han. Sådant han förekommer inte i någon av de övriga texterna. Man följs i KrL aldrig av ett annat man med samma referens, däremot några gånger på samma sätt som i det äldre lagmaterialet av ett nytt man syftande på en annan person. Se exempel (6.62):

(6.62) Gör man forsaat for androm j hwsa skiulom, scogha skiulom, grinda skiulom, öya skiulom, eller hwar thet helzt wara kan; komber ther man farande, then som fore sither reeser wapn eller gör akomo a then som tilkomber (KrL, Dråp med vilja, tret-tioåttonde flocken, s. 334)

Flera på varandra följande pronomenlika man syftande på olika personer förekommer inte i övriga texter. I KK och Ord finns däremot exempel på man med koreferent man i efterföljande bisatser. Jag har inte kunnat finna några pronomenlika belägg på ordet följda av verb eller predikativ i plural i texterna.

Till skillnad från i det äldre fornsvenska materialet fungerar alla pronomenlika belägg på man som subjekt. I ST, Barl, KM och Did finns endast ett fåtal exempel, medan KrL, Val och KK innehåller fler belägg. I Ord finns ett mycket stort antal sådana pronomenlika exempel i förhållande till textens längd. Tabell 6.8 redovisar antalet pronomenlika belägg i det yngre fornsvenska materialet med och utan anafo-riskt han.

Tabell 6.8 Pronomenlika belägg på man i yngre fornsvenska

Text Pronomenlika man (per 1 000 ord) Med han, subjekt Utan han, subjekt Oklara Jär – – – – KM 4 (0,4) – 3 1 SVM A – – – – Ord 83 (10,0) – 83 – ST 6 (0,3) – 6 – Barl 7 (0,4) – 7 – KrL 30 (3,1) 15 15 – Did 5 (0,3) – 5 – Val 14 (0,9) – 14 – KK 53 (0,9) – 53 – Totalt 202 (1,0) 15 186 1

Som diskuterades i avsnittet om de äldre fornsvenska texterna ovan kan de 186 pro-nomenlika beläggen på man utan anaforiskt han anses vara de mest intressanta för undersökningen. I det följande analyseras därför dessa mer ingående. Först redogör jag för sådana exempel i KrL, som utgör mitt studerade lagmaterial från den yngre fornsvenska perioden, för att därefter diskutera sådana exempel i det övriga materialet.

Pronomenlika belägg på man i KrL (1442)

I KrL finns 15 pronomenlika belägg på man utan anaforiskt han. Dessa kan tolkas antingen som pronomen eller som substantiv, men liksom i det äldre lagmaterialet

tycks substantivtolkningen oftast ligga närmare till hands eftersom de flesta av beläg-gen kan ersättas med en man eller en människa. I fyra fall står ordet dessutom i mot-sättning till en annan person som i texten omtalas med annar. Se (6.63):

(6.63) Nw dræpir man eller stiel hundh annars, böte VI öra, wtan han fæhunder eller wedhehunder [’jakthund’] ær, böthe tha XII öra (KrL, Byggningabalken, fyrtio-sjunde flocken, s. 211)

Möjligen kan tre av beläggen ses som mer pronomenlika eftersom de tydligt generali-serar en erfarenhet att gälla i allmänhet i liknande situationer. Ett av dessa är följande:

(6.64) Alla stadz ther man saker [’anklagad för brott’] warder om broa eller wægha, oc wil ey sak [’böter’] sina wtgifua osökter [’utan rättegång’], sökis tha wt meth laghum, oc a III mark til treskiptis, konunge, malseghande oc broasynamannom. (KrL, Byggningabalken, tredje flocken, s. 139)

I detta exempel förekommer uttrycket alla stadz (’allestädes’), vilket gör att ordet kan tänkas syfta på fler än bara en viss människa (jfr exempel (6.49)–(6.50) från UL ovan).

Pronomenlika belägg på man i övriga texter

I de studerade yngre fornsvenska texterna, KrL undantaget, finns 171 pronomenlika belägg (samt ett oklart exempel). De flesta av dessa förekommer i KK (53 exempel) och Ord (83 exempel). Se Tabell 6.8 ovan.

I ST, Barl, KM, Did och Val finns sammanlagt 35 sådana belägg. Även om några av dessa skulle kunna syfta på en enda person kan de flesta av exemplen, till skillnad från i KrL, inte gärna ersättas med en man eller en människa eftersom de troligen syftar på mer än en individ. Majoriteten av beläggen på man syftar på alla eller vem som helst i hela världen (M1) eller på personer tillhörande en viss grupp (M2). För ett par exempel, se (6.65)–(6.66):

(6.65) Swa finder man mang barn som helder sagho sina forældra dødha / æn lifwandes (ST, s. 216)

(6.66) tha tok han mønæ, som j qwinnæ clæden war clædh, och skimpade [’skämtade’] medh henne, som man plæger gøre medh vngæ qwinnor. (Val, s. 154)

I det första exemplet kan man tänkas syfta på vem som helst, medan referensen i det andra exemplet bör vara mer inskränkt: man:s syftning inkluderar här t.ex. antagligen inte kvinnor. I något enstaka fall förekommer det också att man syftar på i texten existerande personer vilka inte är närmare definierade (M3). Se exempel (6.67) från Val:

(6.67) tha ledde man fram eth skønt ørs [’stridshäst’]. bedzill, giordha och stiglæder war alt giort aff gull. (Val, s. 56)

I ett exempel i KM återfinns man i en tillrättavisning, och kan därmed delvis tolkas som främst syftande på den tilltalade (’du’). I Did skulle ett belägg på liknande sätt kunna tolkas som främst hänvisande till de två inblandade personerna (’vi’). Se (6.68)–(6.69):

(6.68) Nw ridher olifernes oc slo en hedhin man i hans hoffwodh mz them ända som ater bleff i hans hand aff hans spiwtskapte swa fast at wtgingo badhin hans öghon aff hans hoffdhe Tha sagdhe roland. hwath gör thu nw kompan min Nogh iärn oc staal skulle man hafwa i bardaga [’strid’] oc ey bärias [’slåss’] mz käppom som andre geta hirdha Olifernes swaradhe Ey gaff iak mik toom [’tid’] til at dragha mit swärdh swa war iak girugh til at dräpa han (KM, s. 272f.)

(6.69) Amelias swarade . mädan weland är sa god smid tha will jak rönä mik [’tävla’] mz hanum . jak will äy heta wärra smid än han/ Weland swarade . jak är icke kloker/ än tölkit jak kan tha will jak rönä mz tik/ gör thu en ting oc jak et annat/ tha faar

man see hwilken bäter kan/ (Did, s. 45f.)

I båda dessa exempel kan dock man också tolkas som mer allmänt syftande eftersom det knappast enbart är den tilltalade som bör använda järn och stål i strid eller den talande och tilltalade som får se vem som är bäst. Referensen tycks därmed vag mellan dessa olika tolkningar.

I Ord har alla de 83 pronomenlika beläggen generisk referens (vilket förstås inte är särskilt förvånande eftersom Ord utgörs av ordspråk). Exemplen kan dock också ofta ersättas med substantiven en man eller en människa eftersom de inte tydligt syftar på flera personer. I KK kan däremot många av de 53 pronomenlika beläggen knappast ersättas med ett sådant uttryck eftersom de förefaller syfta på flera personer. De flesta av exemplen på man i KK kan kategoriseras som M1 eller M2. Några gånger före-kommer ordet också syftande på i texten existerande personer (M3). Dessutom åter-finns man en gång möjligen med definit referens (M4). Ordet syftar då främst på den person som skriver texten (’jag’), men skulle också kunna tolkas som substantivet ’en människa’. Se (6.70)–(6.71) för ett exempel vardera på man av typen M3 och M4:

(6.70) the dantze hoffere [’riddarspel] ware kathe [’uppsluppna’] / och giordhe thom glad j allo mate / mangt skönt öörs [’stridshäst’] man ther framledde / mz gyllene stycke och sylke bredde (KK, s. 7)

(6.71) som j haffuen förra hört / mykit wärre foro the forsan [’i sanning’] / än man nw scriffua kan (KK, s. 24)

Att pronomenlika exempel på man förekommer ett flertal gånger i Val (14 belägg) och Ord (83 belägg) skulle kunna bero på påverkan från förlagorna till dessa texter. För att ta reda på om så är fallet excerperade jag pronominella belägg på man och men i den lågtyska version av Namnlös och Valentin som utgör förlagan till den svenska översättningen i Val, samt undersökte hur många av beläggen på man i Ord som motsvaras av man i den danska ordspråkssamling som anses ligga till grund för denna text.

I Namnlös och Valentin tycks lågtyskt man enbart förekomma som ett substantiv med betydelsen ’en man’, medan men däremot används generiskt (samt möjligen som plural av substantivet man). Men är alltså betydligt vanligare än man med generisk referens i texten, vilket Tegnér (1930:266) också menar är fallet i lågtyska generellt (som vi såg i avsnitt 6.4.1 stämmer detta dock inte med den lågtyska Visby Stadslag). Sammanlagt har jag funnit 32 belägg på men och 3 belägg på me i den lågtyska texten; de senare verkar vara synonyma med men. De flesta av beläggen på men ersätts i den svenska texten med olika omskrivningar, ofta med passiv. De lågtyska beläggen på

men motsvaras emellertid 10 gånger av pronomenlika belägg på man i den svenska

versionen (detta gäller också exemplet i (6.67) ovan, som i den lågtyska versionen lyder ein schone ros brachte men do). Jag ser det därmed som troligt att den lågtyska källtexten ligger bakom det förhållandevis stora antalet belägg på man i Val. Samtidigt finns dock alltså också fyra pronomenlika exempel på man i den svenska texten vilka inte har någon motsvarighet i den lågtyska versionen.

En jämförelse mellan Ord och den danska förlagan till denna text visar att 57 av de 83 beläggen på man i den svenska samlingen motsvaras av man i den danska versio-nen. En stor del av beläggen på generiskt man i den svenska ordspråkssamlingen kan alltså vara övertagna från den danska texten. Kock och Petersens (1889–1894:111f) anser emellertid att de svenska ordspråken snarare än att vara översatta från danska har infogats i den svenska form de var vanliga under samtiden. Att det finns belägg på

man i både de danska och svenska ordspråken innebär i så fall inte per automatik att

den svenska nedtecknaren överfört motsvarande danska man. Han eller hon kan istället ha skrivit ned motsvarande svenska ordspråk, och detta råkade vara formulerat på ett liknande sätt som det danska. Det förefaller ju inte heller vara så enkelt som att översättaren har övertagit den danska användningen av man rakt av: det finns 26 belägg på man i den svenska samlingen som inte motsvaras av man i den danska, och det förekommer också exempel på man i den danska samlingen som inte motsvaras av

man i den svenska texten. Därmed kan användningen av man i Ord knappast

förklaras enbart med att det rör sig om påverkan från den danska förlagan.

De pronomenlika beläggen på man är betydligt fler i Ord och KK än i övriga texter (se Tabell 6.8 ovan). Av de tre äldsta texterna Jär, KM och SVM A är det bara KM som innehåller pronomenlika belägg på man, och dessutom enbart 3 sådana exempel. Detta skulle kunna tolkas som att det finns en åldersskillnad i pronomenanvänd-ningen. Att de originaltexter som Jär och SVM A är avskrifter av är översatta från latin (där det inte finns något motsvarande generiskt pronomen) kan dock också ha

betydelse (se bilaga 1 för en mer detaljerad beskrivning av de excerperade texterna). Även Barl bygger på en latinsk förlaga, men anses påverkad av ST som har en lågtysk förlaga (i den excerperade delen av Barl finns 7 pronomenlika belägg på man). Ord bygger som redan nämnts på en dansk förlaga, medan KK visserligen inte har någon utländsk förlaga men Erik som närmaste förebild och inspiration (Erik innehåller, som framgick av Tabell 6.6, många pronomenlika belägg på man). En översikt över texternas tillkomstår och förlagornas språk, samt antalet pronomenlika belägg på man i det analyserade materialet, presenteras i Tabell 6.9.

Tabell 6.9 Tillkomstår, förlagans språk och antal man i yngre fornsvenska

Text Originaltext daterad till Förlagans språk Antal pronomenlika man (varav med anaforiskt han)

Jär 1385 latin 0

KM slutet av 1300-talet fornnorska (franska) 4 SVM A början av 1400-talet latin 0

Ord början av 1400-talet danska 83

ST 1420 lågtyska 6

Barl 1442 latin (fornnorska, ST förebild) 7

KrL 1442 – (MEL förebild) 30 (15)

Did 1450 fornnorska (tyska) 5

Val 1450 lågtyska (franska) 14

KK 1452 – (Erik förebild) 53

Totalt 202 (15)

Som framgår av Tabell 6.9 har alla studerade texter utom KrL (i vilken jag anser det vara tveksamt om belägg på man ska ses som pronomen) och KK (som är inspirerad av Erikskrönikan) en förlaga på ett annat språk. Detta kan förstås ha påverkat använd-ningen av generiska pronomen i texterna. På samma sätt som ifråga om de äldre fornsvenska texterna kan dock också texternas avsändare, mottagare och innehåll ha betydelse. De ursprungstexter som ST och SVM A är avskrifter av antas vara till-komna i Vadstena kloster (detsamma gäller de handskrifter i vilka Jär och KM åter-finns), medan KK och de original som Did och Val bygger på tros ha tillkommit i Stockholmsområdet, möjligen författade av präster eller munkar (för Barl och Ord har jag inte kunnat finna några uppgifter om tillkomstplats). KM, Val, Did och KK, vilka väl närmast är att betrakta som hjältedikter, har också ett annat tema än de religiösa texterna Jär och ST.

För att få en uppfattning om huruvida pronomenlikt man alls förekommer i texter som inte bygger på utländska förlagor excerperade jag belägg på ordet i Prosaiska

krönikan (1450–1457) och fyra nordiska helgonberättelser (Sankt Sigfrid, Olav den helige, Magnus av Orkneyöarna samt Erik den helige, handskriften från 1440-talet). I

respektive 2 gånger (de två senare beläggen båda i legenden om Olav den helige). Dessa 6 belägg på man hör alla till kategorierna M1–M2. Även om det endast rör sig om ett fåtal exempel kan vi alltså konstatera att användningen av pronomenlikt man inte är begränsad till texter med utländska förlagor.