Män i fornsvenska

Ett flertal forskare menar att pluralformen män i fornsvenska användes som ett obe-stämt pronomen med allmän innebörd i ungefär samma betydelse som det nutida

man, och att denna användning är äldre än bruket av man i singular (se vidare avsnitt

6.1.1). För att undersöka om dessa antaganden stämmer med mitt material har jag excerperat de plurala beläggen på män i de fornsvenska texterna för sig.

Plurala män förekommer i alla de undersökta fornsvenska texterna, med samman-lagt 1 331 belägg i obestämd form, varav 805 i nominativ- och ackusativformen män. Merparten av exemplen åtföljs av en bestämning, vilken oftast utgörs av ett räkneord (tolv män, två män osv.). Liksom för man finns också en del kontrastfall och före-komster på ordet i fasta fraser (t.ex. manna mellom). En redogörelse för det totala antalet belägg på pluralformen män i obestämd form i de fornsvenska texterna ges i Tabell B4 i bilaga 2. I Tabell 6.10 nedan presenteras de belägg på män vilka inte åtföljs av bestämningar eller förekommer i kontrast, dels totalt för alla former, dels för nominativ- och ackusativformen män (inom parentes).

I litteraturen är det enbart belägg på män i nominativ som tas upp som exempel på ordet som obestämt pronomen. Som framgår av Tabell 6.10 finns 65 sådana exempel i materialet, varav alla utom 4 i texter från den äldre fornsvenska perioden. I de äldre lagtexterna refererar de totalt 27 beläggen vanligen till två personer eller till en viss grupp av män eller människor. I övriga äldre fornsvenska texter syftar de 34 beläggen däremot ofta på människor i allmänhet. Några sådana exempel presenteras i (6.72)– (6.74):

(6.72) Hans første høghtiþ ær hans føzla: som mæn kalla iul ok fik þæt nampn fø[r] æn var hærra fødes (Bu, s. 61)

(6.73) Nw magho mæn styggias ther widh at en hælaghir patriarcha haffdhe fyra husfrur / oc twa systir / æn thz giordhe han synda løst. (MB1B, s. 170)

(6.74) Lagh skulu ok wara möghelik [’utförbar’]/ at män mågho thöm hålda/ (KS, s. 67)

Under den yngre fornsvenska perioden verkar emellertid alltså bruket av män med allmän referens ha minskat i omfattning i jämförelse med äldre fornsvensk tid.

Tabell 6.10 Pronomenlika belägg på män i fornsvenska Text Pronomenlika män (varav i formen män) Oklara ÄVgL 9 (7) – YVgL 10 (7) – UL 10 (9) – Bu 13 (10) – Ivan 4 (4) – MB1B 11 (7) – KS 35 (12) – Erik 1 (1) – MEL 5 (4) – Jär 5 (1) – KM 1 (0) – SVM A – – Ord – – ST 1 (0) – Barl 1 (0) – KrL 1 (0) – Did – – Val 1 (1) – KK 2 (2) 2 (2) Totalt 110 (65) 2 (2)

6.4.4 Sammanfattning

I lagmaterialet är pronomenlika exempel på man mycket vanliga. Det är dock oklart om man i lagarna ska tolkas som pronomen: ordet förefaller ofta syfta på en enda person. Eftersom lagstadganden är tänkta att gälla för människor i allmänhet borde belägg på man i lagarna egentligen vara generiska, oavsett om ordet anses vara ett pronomen eller substantiv. Samtidigt är lagarna utformade som specifika fall, och generaliseringen fick skötas av den som tillämpade lagen (Wendt 1997:159). Detta innebär att belägg på man trots allt antagligen i de flesta fall har en mer begränsad referens och kanske snarast bör tolkas som ’en människa’ eller ’en manlig individ’.

Som vi sett finns emellertid i lagtexterna också några enstaka exempel på man i ge-neraliserande kontexter liksom några exempel på ordet vilka måste syfta på fler än en person. Åtminstone i de senare är en tolkning av ordet som ett substantiv med inne-börden ’en människa’ utesluten. Detta tyder på att man ibland kunde uppfattas som någonting annat än ett vanligt singulart substantiv. I sådana kontexter tycks ordet mer

pronomenlikt, med generisk eller icke-specifik indefinit referens (M1–M2). Kanske går det inte att säga mer än så om beläggen på man i lagmaterialet: huruvida man ska tolkas som ett substantiv eller som ett pronomen framstår på det hela taget som oklart, även om substantivtolkningen oftast ligger närmast till hands.

Också i det övriga fornsvenska materialet är ordet man mycket frekvent. Till skill-nad från i lagmaterialet är det i övriga texter endast ett fåtal exempel på man som följs av ett anaforiskt han; i de yngre fornsvenska texterna förekommer sådan anafor endast i KrL. Ordet återfinns istället ibland med ett korefererande man, men aldrig med en eller ens som pronomen. I Erik finns ett exempel på man följt av två verb i plural i efterföljande satser i vilka ordet man kan ses som underförstått, men dessa kan också tolkas som fristående subjektslösa satser.

I Visby Stadslag förekommer många exempel på man och men vilka Schlyter över-sätter med pronomenet man. Att lågtyskt man/men har påverkat det svenska prono-menet förefaller därmed inte otroligt.

De oftast förekommande finita verben med pronomenlikt man i mitt fornsvenska material är verb som kan fungera som modala hjälpverb: ska, må, kan och får.47 Även det modala vill är vanligt. Dessutom är verben plägar, har, ser och säger vanliga till-sammans med man. Man förekommer dock även tilltill-sammans med ett flertal andra verb, och jag har inte kunnat finna några skillnader mellan äldre och yngre texter på denna punkt. Det är alltså inte så att pronomenlika exempel på ordet först enbart förekommer tillsammans med vissa verb och att användningsområdet sedan utökas till att gälla fler verb över tid (dvs. ökad typfrekvens, jfr diskussionen om frekvens i avsnitt 3.1.4). Inte heller går det att avgöra huruvida antalet användare av pronomen-likt man ökar över tid eftersom det endast finns två texter som inte alls innehåller några sådana exempel på ordet: Jär och SVM A.

Att man i texterna ofta framstår som mycket likt ett pronomen är uppenbart vad gäller Ivan (1300), Erik (1330), Ord (början av 1400-talet) och KK (1452). Möjligen bör också beläggen på man i KS (1330-tal) tolkas på detta sätt. I Ivan, Erik och KK finns dessutom exempel i vilka referensen kan tolkas som specifik men indefinit (M3). I KK finns till och med ett belägg som skulle kunna uppfattas som definit, syftande på den person som skriver texten (M4, jfr SAOB 1942, 16:M203, där det tas upp hur författare kan använda man som pronomen om sig själva i egenskap av författare). I övriga texter är det mer oklart hur pronomenlika exempel på man ska tolkas: det finns inte särskilt många belägg och ordet förefaller mer tvetydigt mellan att ses som sub-stantiv och som pronomen.48

Pluralformen män är inte särskilt vanlig utan bestämningar i det fornsvenska materialet, särskilt inte i nominativ- och ackusativformen män (det finns endast 65

47 Lagarna har inte studerats på denna punkt, utan uppgifterna gäller det övriga fornsvenska materialet.

48 I Val finns förvisso 14 pronomenlika belägg, vilket är ganska mycket med tanke på att texten inte är särskilt lång, men de flesta av dessa är, som diskuterades i avsnitt 6.4.2, antagligen övertagna från den lågtyska förlaga översättaren arbetat med; i KrL finns 30 belägg (varav 15 följda av anaforiskt han), men det är osäkert om dessa verkligen ska tolkas som pronomen.

sådana exempel vilka inte utgörs av kontrastfall). Särskilt i det skönlitterära materialet från äldre fornsvensk tid verkar män emellertid i ett flertal fall kunna tolkas som ’människor (i allmänhet)’.

En översikt över beläggen på man (singular obestämd form nominativ/ackusativ) i det fornsvenska materialet presenteras i Tabell 6.11, i vilken det också framgår hur stor andel de pronomenlika exemplen utgör i förhållande till övriga belägg på man.

Tabell 6.11 Andel man i det fornsvenska materialet

Antal man (sing. obest. nom./ack.) Andel man per 1 000 ord Antal pronomenlika man Andel pronomenlika man per 1 000 ord Andel pronomenlika man av alla man (sing. obest. nom./ack.) Äldre fornsvenska lagar 60 000 ord 511 8,5 363 6,1 71 % Äldre fornsvensk övrig litteratur 139 800 ord 552 3,9 239 1,7 43 % Yngre fornsvenska 199 000 ord 546 2,7 202 1,0 37 % Totalt 1 609 4,0 804 2,0 50 %

Av Tabell 6.11 framgår att andelen pronomenlika man i materialet är betydligt större i de äldre fornsvenska lagarna än i övriga texter (6,1 belägg per 1 000 ord). Detta gäller också i förhållande till alla belägg på man i materialet (71 % av antalet belägg med formen man utgörs av pronomenlika man). Tabellen visar också att andelen pronomenlika exempel minskar över tid, vilket stämmer dåligt med antagandet att en form som grammatikaliseras ökar i frekvens (se avsnitt 3.1.4). Som redan nämnts är det dock tveksamt om de pronomenlika beläggen på man i lagtexterna ska ses som pronomen.

Orsaken till att andelen pronomenlika exempel är så hög i lagtexterna är främst att många belägg på man förekommer utan någon bestämning (se Tabell B2 i bilaga 2). Sådana nakna substantiv bör dock ha blivit mindre gångbara i och med att obestämd artikel introducerades allt mer efter år 1300 (se Skrzypek 2012, 2014), vilket innebär att den stora andelen pronomenlika belägg i det äldsta analyserade materialet kanske huvudsakligen har att göra med avsaknaden av obestämd artikel vid denna tidpunkt i svenskans historia.