Sammanfattande diskussion: en

I avsnitt 7.4 och 7.5 framkommer att en:s funktioner har utvidgats över tid i det analyserade materialet. I detta avsnitt diskuterar jag mer ingående vilka slutsatser som kan dras av undersökningen av en i fornsvenska och nysvenska, utifrån en jämförelse med teorier om grammatikaliseringen av generiska pronomen i allmänhet (se avsnitt 3.1 och 3.2) och Rissanens (1997b) studie av engelskt generisk one (se avsnitt 3.3).

Vid vilken tidpunkt de olika en-kategorierna dyker upp och blir vanliga i det stude-rade materialet kan åskådliggöras som i Tabell 7.9.

Tabell 7.9 Datering av en-kategorier

En-kategori Förstabelägg Blir vanligt (>15 belägg) Ersättande (E1) 1541 (Marcus) aldrig Specifikt (E2) (’en viss’) ca 1300 (Bu) 1385–1452 Icke-specifikt (E3) (’någon’) slutet av 1300-talet (KM) 1500–1708 Generiskt (E4) (’man’) 1452 (KK) 1500–1541 Definit (E5) (t.ex. ≈ ’jag’) 1675 (Columbus) (SAOB: 1652) början av 1700-talet

Att ersättande en (E1) skulle ha haft någon större inverkan på utvecklingen av svenskt

en som pronomen förefaller inte särskilt troligt: det finns bara 2 belägg som kan (men

inte måste) räknas till denna typ i materialet, och det äldsta exemplet är nästan hundra år yngre än förstabelägget på generiskt en.

Rissanen (1997b) antar att engelskt generiskt one har utvecklats ur one som en mot-svarighet till någon, och att detta ord i sin tur har utvecklats ur one syftande på en viss person, med ursprung i räkneordet an, dvs. E0b ĺ E2 ĺ E3 ĺ E4 (se avsnitt 3.3). I SAOB (1925, 7:E549f) förutsätts åtminstone den senare delen av utvecklingen (en som någon ĺ en som man) ha varit densamma i svenskan. I teorier om hur gramma-tikaliseringen av man-uttryck går till antas dessutom utvecklingen av ett generiskt pronomen kunna fortsätta vidare, så att pronomenet börjar användas definit, dvs. E4 ĺ E5 (Egerland 2003a,b, 2010; Giacalone Ramat & Sansò 2007a,b; Siewierska 2011).

Utifrån de förstabelägg jag har funnit i Söderwall (1884–1918, I:221) och SAOB (1925, 7:E549f) kan en mycket riktigt antas utvecklas enligt följande: E0b ĺ E2 (1300) ĺ E4 (1452) ĺ E5 (1652). Säkra exempel på en som måste tolkas som motsvarigheter till någon (E3) har jag däremot inte funnit i något av dessa verk (möj-ligen kan en i exempel (7.7) och (7.8) i avsnitt 7.1.2 tolkas på detta sätt; de skulle dock också kunna ses som mer generiska). Förstabeläggen i det undersökta materialet förefaller också vid en snabb anblick stämma väl in på den föreslagna utvecklingen. Som framgår av Tabell 7.9 är dessa ordnade enligt följande:

(a) E0b (< 1225) ĺ E2 (ca 1300) ĺ E3 (slutet av 1300-talet) ĺ E4 (1452) ĺ E5 (1675)

I själva verket rör det sig emellertid om så få icke-specifika och generiska belägg (E3– E4) i det fornsvenska materialet (sammanlagt endast 3 stycken) att det inte går att säga någonting säkert om utvecklingen utifrån dessa: ordningen skulle mycket väl kunna vara ett utslag av slumpen, även om kronologin råkar stämma. En förutsätt-ning för att språkbrukarna ska börja använda en på ett nytt sätt bör ju också vara att ordet används mer än någon enstaka gång på det äldre sättet (jfr diskussionen om frekvensökning i avsnitt 3.1.4). Att de två beläggen på en med icke-specifik referens finns i KM, en text som utgör en förkortad översättning av en fornnorsk version, innebär dessutom att det inte går att utesluta att det rör sig om en överföring från källtexten.

En genomgång av vid vilken tidpunkt de olika en-kategorierna blir vanliga i materialet (här definierat som att det ska finnas fler än 15 belägg under en period) visar ännu tydligare att det är svårt att dra några säkra slutsatser om utvecklingen. Att

en används syftande på en viss person (E2) tidigare än som en motsvarighet till någon

(E3) eller generiskt (E4), och att generiskt en används tidigare än en med syftning särskilt på den talande själv eller den tilltalade (E5), kan man nog anta utifrån exemp-len i materialet; betydligt svårare är det att belägga att utvecklingen skulle ha gått från

en som någon till generiskt en (E3 ĺ E4) eftersom båda dessa varianter börjar

använ-das i större omfattning under samma period: den äldre nysvenska.

Vidare visar en jämförelse av när de olika typerna av pronominellt en blir vanliga med utvecklingen av den obestämda artikeln en utifrån Skrzypek (2012, 2014) (se avsnitt 7.2) att förändringarna ser ut att vara parallella, och att den obestämda artikeln

en (b), på samma sätt som i engelska, antagligen utvecklas något tidigare än

prono-menet en (c). Jämför följande kliner (spec. = specifikt):

(b) räkneord ĺ presentationsmarkör/spec. en (1300–1450) ĺ icke-spec. en (1450–1526) (c) räkneord ĺ specifikt en (1385–1452) ĺ icke-specifikt en (1500–1708)

Förutom den ovan nämnda bristen på belägg som skulle ha kunnat visa hur utveck-lingen av en som pronomen gått till mer i detalj, är ytterligare en osäkerhetsfaktor att

framväxten av pronomenet delvis antas ha skett efter lågtyskt mönster (Hellquist 1929–1932:673, 1948:183; SAOB 1925, 7:E549; Tegnér 1930:267f). Enligt Hellquist kom denna påverkan först från lågtyska och senare kanske också från hög-tyska. I den lågtyska Visby Stadslag (1300-tal) återfinns en ett flertal gånger med en betydelse som Schlyter översätter med någon. Om vi betänker att en:s användnings-områden i varje steg kan ha influerats av lågtyska blir bilden ännu mer komplex. Är en syftande på en viss person ett lågtyskt inlån som sedan har utvecklats vidare till en motsvarighet till någon och man i svenska? Eller är en syftande på en viss person en inhemsk utveckling från räkneordet en medan en som någon och/eller man är inlånade? Eller är alla tre sätten att använda en inlånade? Eller inget av dem? Bilden kompliceras ytterligare om vi tar med i beräkningen att det inte nödvändigtvis handlar om ett antingen/eller-scenario. Språkliga förändringar har ofta flera olika orsaker, så att flera faktorer inverkar samtidigt på det uttryck som genomgår föränd-ring (Harris & Campbell 1995:322; Håkansson 2008:33). Kanske rör det sig här om en inhemsk utveckling som har påverkats av att en redan användes pronominellt i lågtyska, utan att det nödvändigtvis handlar om ett regelrätt inlån? Heine och Kuteva (2005) menar ju att grammatikaliseringsprocesser ofta inte kan hänföras enbart till språkkontakt, utan att en växelverkan mellan språkinterna och språkexterna orsaker är vanlig. Dessutom framhåller de att den grammatiska struktur som lånas in vanligtvis inte är helt ny utan oftast bygger på en struktur som redan finns i språket (se diskus-sionen om språkkontakt i avsnitt 3.1.3).

Utifrån det material jag har analyserat går det alltså tyvärr inte att dra några säkra slutsatser om hur utvecklingen av en som pronomen har gått till. Om vi utgår ifrån att utvecklingen i alla faser varit inhemsk (vilket kanske är mindre troligt), går det emel-lertid att göra sig en föreställning om hur en kan ha utvecklat nya användningsområ-den i flera steg utifrån begreppen inbjudna inferenser (Traugott & Dasher 2002) och

brokontexter (Heine 2002). I det följande ger jag en skissartad bild av hur en sådan

förändringsprocess kan ha sett ut.

Redan i lagmaterialet finns exempel på en utan efterföljande substantiv, mot-svarande en person eller en man (se (7.25)). Ordet förekommer dock alltid i motsats till ett annat räkneord eller en större grupp, vilket visar att en ska ses som ett räkneord och inte som ett pronomen. I vissa fall är emellertid den tänkta gruppen underför-stådd utifrån kontexten (se (7.27)). Med en svagare koppling till den grupp som personen som omtalas med en tillhör, börjar en fungera mer självständigt, och grun-den läggs till en reanalys som innebär att en börjar tolkas som huvudord istället för som attribut (jfr avsnitt 2.1), och uppfattas som pronomen istället för som räkneord (jfr diskussionen om kategoriell reanalys i avsnitt 3.1.3). Sådana sammanhang kan därmed antas utgöra brokontexter mellan en som attribut och en som huvudord. En möjlig fortsatt utveckling är att språkbrukarna med tiden börjar använda en också om personer som inte alls tillhör någon grupp (specifikt en). I mitt material förekommer ett par sådana belägg parallellt med exempel som de nyss nämnda (se (7.26)). Utveck-lingen kan åskådliggöras som i (7.93) (attr. = attribut, h.o. = huvudord):

(7.93) [Enattr. manh.o.] vill bygga ĺ Flera män, varav [enattr. Øh.o.] vill bygga ĺ

[Enattr. Øh.o.]/[Enh.o.] vill bygga (av männen) ĺ [Enh.o.] vill bygga (vem som helst)

I materialet finns också exempel i vilka det går att föreställa sig att skribenten använ-der en för att syfta på en person känd av skribenten själv (specifikt en, E2), medan läsaren inte nödvändigtvis har vetat att skribenten haft en viss person i åtanke, och istället kunnat tolka en som syftande på en hypotetisk person, motsvarande någon (icke-specifikt en, E3) (se (7.28)). Detta kan ses som ett exempel på hur inbjudna inferenser fungerar: i fall där skribenten, men inte läsaren, vet vem som åsyftas kan tolkningen av en som syftande på en hypotetisk person ses som inbjuden (jfr Traugott & Dasher 2002, se vidare avsnitt 3.1.3). På samma sätt som vid utvecklingen från attribut till huvudord kan sådana sammanhang i vilka två olika tolkningar är möjliga fungera som brokontexter vilka i förlängningen gör att ordet får en ny betydelse.

Steget mellan en syftande på en hypotetisk person (’någon’) och en syftande på vem som helst (’man’) är inte heller särskilt långt; det är ofta svårt att dra en skiljelinje mellan dessa två kategorier (se t.ex. (7.39)–(7.40)). De personer som inkluderas i en:s referens kan därmed ha utökats från en hypotetisk person till vem som helst (generiskt

en, E4).

Att tala om vem som helst innebär också att tala om sig själv och sin samtals-partner. När den som talar främst har sig själv eller en tilltalad person i åtanke uppstår en ny tolkning av en:s referens som motsvarande den hos jag eller du (definit en, E5). På samma sätt som tidigare kan denna nya tolkning ses som inbjuden i kontexter där det är uppenbart att talaren främst syftar på sig själv. På denna punkt förefaller den svenska utvecklingen emellertid inte följa den som Rissanen (1997b) tecknar för det engelska one. Enligt Rissanen började one nämligen användas generiskt genom att ordet först användes syftande på en viss person (E2) eller som en motsvarighet till

någon (E3) i situationer där ordet främst syftar på talaren själv men samtidigt har en

mer generisk referens. I mitt material har jag dock inte funnit några belägg alls av typen E2 eller E3 som kan tolkas som främst refererande till skribenten själv; en med sådan syftning dyker inte upp i materialet förrän efter att ordet redan har förekommit med generisk referens under en period om drygt tvåhundra år (1452–1675). Utvecklingen av svenskt en verkar alltså snarast vara den omvända gentemot den Rissanen förutsätter för engelskans one: en används först generiskt och senare med syftning särskilt på talaren själv. En sådan utveckling stämmer också betydligt bättre överens med den som antagits för pronomen motsvarande man i ett flertal språk (se vidare avsnitt 3.2.1). Att ett uttryck förankras i talarens eller skribentens eget perspek-tiv har setts som en vanlig tendens vid semantisk förändring (Traugott & Dasher 2002), och sådana subjektifieringsprocesser förmodas bl.a. kunna göra att uttryck som utgör det syntaktiska subjektet i en sats också kommer att beteckna den som talar (Traugott 1995b, se avsnitt 3.1.4). I romanmaterialet från 1800- och 1900-talet finns många exempel på en med en referens som är vag mellan tolkningen ’vem som helst’

och syftningen på en särskild person, vanligen talaren själv. De tidigaste beläggen på definit en återfinns dock tidigare: i Columbus (1675) och Stålhammar (1703).

Den utveckling som föreslås ovan är alltså rent hypotetisk: eftersom det finns så få belägg på en med icke-specifik och generisk referens i de fornsvenska texterna, och det inte går att utesluta att användningen av ordet är påverkad av lågtyska, kan den mycket väl ha sett ut på ett helt annat sätt. Att det sista steget i utvecklingen, från generiskt till definit en, har skett i svenska utan påverkan utifrån tycks dock ganska sannolikt eftersom förstabelägget med definit referens är så sent (1652 i SAOB), och det dessutom finns många belägg på en i romanmaterialet från 1800- och 1900-talet som är vaga mellan dessa två tolkningar. Avsaknaden av fler belägg som visar på övergångar mellan övriga stadier talar kanske för hypotesen att resten av en:s nya användningsområden är inlånade utifrån. Därmed kan den utveckling som Rissanen antar för engelskt generiskt one varken anses bli bekräftad eller avvisad vad gäller framväxten av det svenska pronomenet en, förutom ifråga om hur utvecklingen av definit en har gått till: på denna punkt tycks det svenska materialet skilja sig från det engelska.

Under slutet av 1600-talet kunde en fortfarande användas utan efterställd bestäm-ning om en viss, inte närmare definierad, person (E2): En satt ok spelade i bräde, när

en kom ok bådade at hans son war blijfwen i krijg (Columbus). Detta sätt att använda

ordet tycks idag lite märkligt, även om det kanske inte är helt omöjligt i vissa kontex-ter (t.ex. vid samordning: jag hör att en går och visslar på andra sidan muren). Vanligt-vis krävs dock att en i nutida svenska följs av en bestämning av något slag när ordet syftar på en viss person, vilket också avsaknaden av sådana belägg i mitt excerperade material från efter 1675 tyder på.83 På samma sätt tycks icke-specifikt en som en motsvarighet till någon (E3) ha försvunnit ur språket och ersatts med just ordet någon. Se följande exempel från Johannesevangeliet 1541 och 2000:

(7.94) Och när han thet sagdt hadhe, gick han åter til Judanar, och sadhe til them, Jagh finner ingen saak medh honom, J haffuen sidhwenio, at iagh skal giffua idher en löös om Påscha, wilien j tå icke, at iagh skal giffua idher Juda Konungen löös? (Johannes, s. 325)

(7.95) Sedan gick han ut igen till judarna och sade: ”Jag kan inte finna honom skyldig till något. Men det är sed att jag friger någon åt er vid påsken. Vill ni alltså att jag skall frige judarnas konung?” (Johannesevangeliet 18:38–39 i Bibel 2000)

I det studerade materialet är det sista exemplet jag har funnit på en som en motsvarig-het till någon från 1730 (i ”Svensk dramadialog”). Vid tiden efter första världskriget beskrivs både användningen av specifikt en (’en viss’) och icke-specifik en (’någon’)

83 I SAOB (1925, 7:E549) anförs visserligen ett belägg på en motsvarande en viss från 1911 (I dag hade

det kommit en över skogen och köpt en hel kanna grädde), men det rör sig då om en samordning; i sådana

som vardaglig och bygdemålsfärgad (SAOB 1925, 7:E549). Terner (1922:112) anger att en i sådana kontexter är på väg att trängas undan och ersättas av någon, en man, en

person eller liknande, en utveckling som idag antagligen kan anses vara fullbordad.

En översikt över hur utvecklingen förefaller ha sett ut vad gäller en:s skiktnings-historia som pronomen skulle därmed kunna se ut som i Figur 7.1 (jfr Bylin 2013; se diskussionen om skiktning i avsnitt 3.1.4) (best. = bestämning).

En-kategori < 1300 1300–1400 1400–1650 1650–1700 nutid

Räkneordet en (E0) ĺ ĺ ĺ ĺ ĺ

Specifikt en (utan best.) (E2) ĺ ĺ ĺ

Specifikt en (med best.) (E2) ĺ ĺ ĺ ĺ Icke-specifikt en (E3) ĺ ĺ

Generiskt en (E4) ĺ ĺ ĺ

Definit en (E5) ĺ ĺ

Figur 7.1 En:s skiktningshistoria som pronomen

Från andra halvan av 1600-talet och framåt var alla de olika en-kategorierna i bruk, men så småningom försvann både en utan bestämning som en motsvarighet till en viss och en som en motsvarighet till någon huvudsakligen ur språket. Kvar idag finns räkneordet en, en använt om en viss person som närmare identifieras med en bestäm-ning (oftast en relativsats), generiskt en och definit en. Som generiskt och definit pronomen förefaller dock användningen av ordet som subjekt inte särskilt vanlig, även om bruket lever kvar i vissa regionala varieteter. På senare år har sådant en dessutom fått ett nytt uppsving genom den nya normkritiska användningen av ordet.

Att en som generiskt pronomen skulle ha utvecklats från att först ha fungerat som objektsform till man till att sedan också fungera som subjektsform, vilket har föresla-gits av Hoekstra (2010:42) som en hypotes giltig för en-pronomen generellt, verkar inte stämma med den svenska utvecklingen. En dyker upp senare som objekt än som subjekt i det svenska materialet, och sådana belägg är dessutom få i jämförelse med subjektet en i äldre nysvenska. Dessutom förekommer belägg på en som objekt mycket sällan tillsammans med pronomenet man (före den yngre nysvenska perioden finner jag inte ett enda sådant exempel i de analyserade texterna, däremot två belägg på ens som genitivform tillsammans med man från slutet av den äldre nysvenska perioden; se vidare avsnitt 6.6).

Att en som pronomen inte skulle kunna användas om en grupp personer som tala-ren inte är inkluderad i (jfr Ljung & Ohlander 1971:130; Andersson 1972:14; SAG 1999, 2:394; Hoekstra 2010:42) verkar inte heller stämma helt utifrån de belägg som återfinns i Stålhammars brev och romanmaterialet, även om sådana exempel är få och

en då syftar på en närstående person, nämligen den tilltalade.

Klart står också att en som pronominellt subjekt är mycket ovanligt i jämförelse med pronomenet man under alla studerade perioder. När sådant en används i dramer

och romaner från 1800- och 1900-talet är det huvudsakligen för att ge rollfigurers och romanpersoners språk en dialektal eller talspråklig, ibland kanske också ålderdomlig, prägel. Ett sådant exempel på en som en talspråklig markör förekommer redan i materialet från mitten av 1700-talet. Någonstans på vägen har alltså en som subjekt kommit att uppfattas som stilistiskt markerat, vilket ordet antagligen inte ansågs vara i början av den äldre nysvenska perioden (1500-talet) eftersom det då förekommer i en högstatusgenre som Bibeln. Istället har man kommit att bli det neutrala generiska pronomenet. Det faktum att en som pronominellt subjekt ses som dialektalt och tal-språkligt förklarar antagligen varför ordet knappt förekommer alls i de presskorpusar jag har studerat. När några få sådana belägg ändå dyker upp (som tidigast 1994) är det i direkta citat från dialekttalande personer som intervjuas i tidningen.

En:s olika funktioner har också kommit att delas upp: ordet har börjat användas

som objektsform och genitivform till man istället för honom/hans, vilka tidigare användes anaforiskt gentemot både en och man. I denna funktion uppfattas en inte som dialektalt eller talspråkligt i samma utsträckning som när ordet används som subjekt. Eftersom motsvarande sätt att använda en som objektsform till man finns i tyska är det inte orimligt att tänka sig att funktionsuppdelningen i detta fall har påverkats av utländskt inflytande.

I det studerade talspråksmaterialet finns en belagt som pronominellt subjekt i stora delar av Götaland (Västergötland, Dalsland, Bohuslän, Halland, Småland och Öland) och delar av Svealand (Dalarna, Västmanland, Värmland och Närke). Särskilt vanligt verkar en vara i Västergötland, Värmland och Bohuslän, områden vilka också nämns av Dahl (2015:212) som platser där en som generiskt pronomen dominerar.

Från att främst ha brukats av dialekttalare i de mellersta delarna av Sverige har en som pronomen på senare tid genomgått en ny utveckling: det har kommit att använ-das som en ersättning för man av personer som eftersträvar ett könsneutralt språk. Denna normkritiska användning av pronomenet en dyker upp i det studerade blogg-materialet först 2008, men 2005 finns en diskussion om bytet av man mot en belagd på ett feministiskt forum, och enligt språkvetaren Wojahn (2014) förekommer denna typ av en redan runt millennieskiftet i vissa kretsar. Före 2013 är det emellertid endast ett fåtal bloggskribenter som använder en som pronominellt subjekt; från och med detta år blir bruket av en betydligt vanligare. Det nya sättet att använda en som sub-jekt verkar egentligen inte skilja sig från det äldre i någon större utsträckning, förutom just i det avseende att användningen sker utifrån en politisk övertygelse. Det förekom-mer förvisso att en syftar på en grupp människor som inte inkluderar skribenten själv, men detta är sällsynt och tycks ju ha existerat marginellt redan tidigare. En fungerar dock antagligen tydligare som en exakt motsvarighet till pronomenet man för de nya användarna av ordet: till skillnad från i äldre material förekommer en i bloggtexterna i några fall tillsammans med predikativ i plural. Sådana plurala predikativ anses ju inte ovanliga tillsammans med man (SAG 1999, 2:394; Språkriktighetsboken 2005:240), även om det i mitt studerade material endast finns ett fåtal belägg på man med predi-kativ i plural. Det är också troligt att den nya användningen av en och det äldre

dialektala bruket skiljer sig åt ifråga om i vilka sammanhang ordet förekommer. Dialektalt används en som subjekt sannolikt främst i talspråk, medan den nya använd-ningen antagligen är vanligare i skrift än i tal (även om båda delarna förekommer).

Hur ser då framtiden ut för en som pronominellt subjekt? En inte alltför vågad gissning är att dialektanvändningen av ordet kommer att minska framöver parallellt med den pågående dialektutjämningen. Möjligen kan emellertid det nya normkritiska bruket ge en nytt liv som ett pronomen likvärdigt med det frekventa man. Det kan dock förstås hända att den nya användningen av en är en modefluga som försvinner lika snabbt som den dök upp, vilket minskningen av antalet sådana belägg i