6 Utvecklingen av man som generiskt pronomen
6.1 Tidigare forskning om man som generiskt pronomen
6.1.2 Man som generiskt pronomen i nysvenska
I det följande presenteras tidigare forskning om pronomenet man i nysvenska. Först diskuteras man:s frekvens, vidare vilka andra pronomen man kan koreferera med och slutligen man:s referens.
Man:s frekvens
I nutida svenska hör ordet man till ett av de vanligaste i både tal och skrift. Ordet intar nittonde plats i Alléns (1970:3) frekvensordbok över tidningsprosa och nummer tolv i Allwoods (1999:21) talspråkliga motsvarighet. Man är vanligare i tal än i skrift: ordet förekommer 14 gånger per 1 000 ord i Allwoods talspråkskorpus, och 4 gånger
per 1 000 ord i hans skriftspråkskorpus (s. 21). Visserligen inkluderas i både Alléns och Allwoods beräkningar alla förekomster på ordet, dvs. även substantivet man räknas med i dessa siffor, men majoriteten av beläggen utgörs ändå utan tvivel av man som pronomen (i Allwoods genomgång utgjorde pronomenet 99 % respektive 90 % av beläggen på grafordet man i transkriberat talspråk respektive skriftspråk, se s. 244). De vanligaste verbkollokationerna med man i tal och skrift i Allwoods (1999:265ff) ordlista är kan, ska, har, är, får och var.
Man korefererande med andra pronomen
Man har enligt SAOB (1932, 11:H238 och 1942, 16:M201f) tidigare kunnat
använ-das med ett efterföljande han/honom med samma referens:
(6.5) När man ecke förhindrar haat och kijff ther han kan. (1526 SAOB 16)
(6.6) Haffua gott hws och heeman ther man kan soffua och waka när honom teckes [’behagar’] .. håller iach icke för fatigdom. (1528 SAOB 11)27
(6.7) Nu hafver man så nödig resa, at han ej kan skiuta then up. (1734 SAOB 11)
Sådana belägg på man bör dock enligt SAOB (1942, 16:M201f) möjligen snarare räknas som substantiv än som pronomen. Bruket ansågs vara utdött när det elfte bandet kom ut 1932, och nuförtiden kan man inte följas av ett sådant koreferentiellt pronomen i tredje person (SAG 1999, 2:286, 394). Som objektsform och genitivform till man används i nutida svenska istället en och ens. Det faktum att dessa former härstammar från ett annat ord är märkligt, och som nämndes i föregående avsnitt har tidigare forskare pekat på att denna parallellitet med tyskans pronomen man sannolikt inte är en slump. De äldsta exempel jag har funnit i tidigare forskning på man tillsam-mans med någon av dessa former av en finns i SAOB (1942, 16:M201), som tidigast från ca 1585 respektive 1617:
(6.8) Och sker så, att tett man tilfoger andre, tett vederfars en sielff igän. (c. 1585 SAOB)
(6.9) Allthenstund man icke lenger kan hafwa fredh, än eens grannar will. (1617 SAOB)
Det tycks också som om man med syftning främst på den talande kan föregås eller följas av jag med samma referens. Se exempel (6.10)–(6.11) från Egerland (2003b:98f) och (6.12) från SAG (1999, 2:265):
(6.10) Jag får hoppas att man inte kommer för sent.
(6.11) Man får hoppas att jag inte kommer för sent.
(6.12) Man låg väl och drog sig till klockan 12, tror jag hon var.
Pronomen som motsvarar man brukar ofta beskrivas som grammatiskt singulara men semantiskt plurala (se t.ex. Cabredo Hofherr 2010:8; Hoekstra 2010:45; Malamud 2012:11). Detta gäller också svenskt man, vilket enligt SAG (1999, 2:394), trots att det är grammatiskt singulart, kan vara korrelat åt både reciproka och reflexiva prono-men, och dessutom ta predikativ i plural:
(6.13) I regeringen har man alltid lyckats hålla varandra under armarna. (6.14) Man tar var sin korg och går ut i skogen.
(6.15) Med detta menar man då att det är bättre fart i laget nu än för en månad sedan, då
man var mycket slitna.
Samma fenomen syns för motsvarande uttryck i franska, italienska, västfrisiska, jiddisch och tyska (Egerland 2003b:79, 86; Hoekstra 2010:45; Cabredo Hofherr 2010:8; Malamud 2012:11). Med varandra som korrelat anses dock svenskt man främst användas i talspråk och ledigt skriftspråk (SAG 1999, 2:347). I SAOB (1942, 16:M202f) anförs exempel på man följt av reflexivt oss och reciprokt varandra från 1600-talet respektive 1800-talet:
(6.16) Huru man skall bära oss åht medh Enkiedrottningen. (1640 SAOB) (6.17) Samtalet blef lifligt, man kallade snart hvarannan du. (1831 SAOB)
Den förra användningen av man med oss ansågs dock utdöd 1942.
Att man kan följas av ett predikativ i plural när ordet syftar på flera personer har noterats av många (se t.ex. Wellander 1939:261; SAOB, 1942, 16:M202; Holmes & Hinchliffe 1994:84f; Egerland 2003b:77; Språkriktighetsboken 2005:240). De exem-pel som anförs i SAOB (1942, 16:M202) kommer från mitten av 1800-talet och framåt:
(6.18) Logen (på teater i Spanien) blir dyr, om man är få om den, men billig, om man är
många delegare. (1860 SAOB)28
(6.19) Der (dvs. i Berns salong) var man alltid säker att träffas, om man ock varit skingrade som agnar under dagens lopp. (1879 SAOB)
28 De kursiverade kommentarerna inom parentes i detta och övriga exempel från SAOB återfinns i exemplet i SAOB.
I SAOB (1942, 16:M201ff) ges däremot inga exempel på man korresponderande med ett verb i plural (t.ex. man äro upprörda).
Pronomenet man kan inte ta framförställda attribut. I SAG (1999, 2:247) påpekas att man också är restriktivt med att ta efterställda attribut (jfr du med mössan; hon där
borta men *man med mössan; *man där borta). Man kan inte heller ta en relativ bisats
som bestämning: *Här får man som vill göra det skriva dikter hela dagarna (SAG 1999, 4:495). Som bestämning kan man (och objektsformen en) dock ta pronomenet själv:
Man själv har knappast tillgång till sådana uppgifter; Varje initiativ i den riktningen drabbar ju förr eller senare en själv (SAG 1999, 2:394).
Man:s referens
Tevajärvi (1982:324) menar att pronomenet man inte har en specifik, egen betydelse eftersom det inte kan förekomma utan ett predikat och därmed inte har någon fristående funktion. Istället står pronomenet man enligt honom enbart för själva subjektsfunktionen, även om ordet också har en agensfunktion som saknas hos t.ex.
det i en sats som det dansades hela natten (jfr man dansade hela natten). Tevajärvi anser
vidare att man:s innebörd uppstår i kontexten, genom de associationer och slutsatser som kan dras utifrån det predikat ordet förekommer tillsammans med (jfr också Ragnarsdóttir & Strömqvist 2005:147). På liknande sätt påpekar Linell och Norén (2004:121f) att man:s meningspotential samverkar med kontextuella faktorer. Dessa forskare framhåller emellertid också att det finns ”någon slags kärnbetydelse hos man, som är generaliserande, anonymiserande och normaliserande”, och att ordet kan ses som en flexibel språklig resurs just för att det är så obestämt och otydligt.
Att kontexten är avgörande för tolkningen av man har alltså påpekats av flera fors-kare (jfr också diskussionen i avsnitt 1.3). Samtidigt kan pronomenet naturligtvis inte betyda vad som helst (att hänvisa till en simhall med ordet man går ju inte; ordet kan i normalfallet enbart syfta på människor, men jfr fotnot 2 i avsnitt 1.3). Ett vanligt sätt att beskriva meningspotentialen hos man är därför att försöka definiera vem eller vilka ordet kan referera till. I det följande redovisar jag åtta sådana försök att kategori-sera man:s möjliga referens som gjorts av tidigare forskare, i kronologisk ordning efter vid vilken tidpunkt som dessa publicerades.
(1) I SAOB (1942, 16:M201ff) anges tre huvudsakliga syftningsmöjligheter för
man, varav de två första utgår ifrån huruvida pronomenet inkluderar eller exkluderar
talaren: syftning på ett större eller mindre antal människor som den talande eller
skri-vande själv tillhör; syftning på (den enskilde av) ett antal personer som den talande eller skrivande inte tillhör och man använt istället för ett personligt pronomen. I den sista
kategorin anses man kunna vara liktydigt med jag, du, vi och ni, och också kunna användas av författare om sig själva, vilket dock ansågs ålderdomligt och knappast brukligt längre när bandet gavs ut 1942 (i nutida svenska förefaller dock bruket levande, jfr Norells beskrivning av man med författarbaserad referens nedan).
Alla tre kategorier finns belagda i SAOB från 1500-talet och framåt, vilket för den sista kategorin tycks vara ovanligt tidigt (jfr Giacalone Ramat & Sansò 2007b:105f).29
De äldsta exempel som anförs för var och en av dessa kategorier är följande:30
(6.20) Hwar tagher man brödh här j öknenne ther man them medh metta kan? (NT 1526 SAOB)
(6.21) Ther skall man holla oss före, ath wij äre Christi tienare. (NT 1526 SAOB) (6.22) J sinom tijdh wil iagh komma til tigh igen, om man leffuer. (Bib. 1541 SAOB)
I den sista användningen ges också bland annat följande exempel med man som en motsvarighet till jag (6.23) respektive du/ni (6.24):
(6.23) Den 22 Febr: Måndag. Hinner jag ej skrifva något; ty man måste ut och hälsa på en granne. (1773 SAOB)
(6.24) Nej, se goddag, Ekroth – men hvart har man så brådt? Kan man inte stanna och äta middag med oss? (1901 SAOB)
Som tilltalsord (du/ni) ges exempel på man från perioden 1834–1920, och bruket anses vara särskilt vanligt till barn eller för att markera kyla och överlägsenhet gente-mot den tilltalade.
(2) Andersson (1972) gör i sin tidiga undersökning av man en uppdelning i
gene-riskt och anafogene-riskt man. Den senare kategorin beskrivs ungefär som man i satser i
vilka det finns en grupp människor som ordet kan syfta tillbaka på, t.ex. I England
odlar man mycket råg, där man syftar på personer i England. Han beskriver dock också
hur man kan syfta särskilt på talaren eller den tilltalade.
(3) Pettersson (1978) menar att man kan syfta på: alla människor; en mer eller mindre bestämd grupp och talaren eller författaren själv.
(4) En indelning som inte förekommer i den övriga litteraturen är den som görs av Norell (1996). Hon undersöker hur man används i översättningar och använder sig av följande fem kategorier: anaforisk referens (det finns ett utsatt korrelat till man);
begränsad referens (det finns begränsningar för vem man kan syfta på); författarbaserad
29 Giacalone Ramat och Sansò (2007b:105) anger att motsvarande pronomen i polska används likt ett pronomen i första person ”as early as the 18th century”. Winter-Froemel (2014:536) ger ett första exempel på franskt on som ’vi’ från mitten av 1600-talet. Den svenska användningen av man som ’jag’ tycks alltså vara ännu äldre.
30 Eftersom dessa tre exempel är hämtade från Nya Testamentet respektive Gustav Vasas Bibel, texter för vilka tyska förlagor har varit viktiga, är det relevant att nämna att de förstabelägg från de tre olika katego-rierna vilka varken utgörs av bibeltexter eller följs av koreferent han i SAOB är från 1585, 1761 respek-tive 1620.
referens (författaren kommenterar något i sitt eget material); generell referens (’vem
som helst’) och slutligen man i stående uttryck (t.ex. Om man så vill; Om man så säger). (5) I SAG (1999, 2:394f) kategoriseras man:s möjliga referens i tre huvudområden. För det första man i generiskt yttrande om person i allmänhet (talaren är inkluderad; ’vem som helst över huvud taget’). För det andra man om vilken som helst person som
tillhör en textuellt eller situationellt given mängd av referenter (talaren behöver inte vara
inkluderad; ’vem som helst av en given grupp personer’). Och slutligen man med en mera vag referens för ett subjekt som talaren inte kan eller vill precisera. Ett exempel av varje typ från SAG är följande:
(6.25) Man ska självfallet tala sanning om det är möjligt. (6.26) Här tror man att hundratals människor omkommit. (6.27) Man har mördat Palme.
Gränsen mellan de första två kategorierna beskrivs som oklar. I den andra kategorin (dvs. om person tillhörande en given grupp) anses man påminna om ett anaforiskt pronomen och kunna användas om den talande själv eller lyssnaren ”i satser som anger ett normalbeteende eller ett normaltillstånd som skulle kunna gälla också för andra” (SAG 1999, 2:395). Det anges också att detta i vissa fall kan vara ett mer finkänsligt sätt att uttrycka sig än att nämna talaren eller lyssnaren explicit, t.ex. i följande exempel, i vilka man närmast motsvarar jag respektive du (SAG 1999, 2:395):
(6.28) Man har seglat runt jorden några gånger vid det här laget.
(6.29) Hur känner man sig nu efter en förlust mot ett så okänt lag som Fagerhults AIK?
I SAG (1999, 2:265f) beskrivs man i sådana sammanhang som likt ett personligt pronomen, även om ”möjligheten av generisk referens hålls öppen”.
(6) Linell och Norén (2004) delar in man:s syftning i fem olika kategorier efter vil-ket personligt pronomen ordet kan ersättas med i olika sammanhang: jag-man,
dom-man, vi-dom-man, du/ni-man och obegränsat/generiskt man. Dessa forskare nämner dock
också SAG:s tre kategorier ovan. Till SAG:s kategorier vill Linell och Norén föra man med syftning enbart på den talande själv, man med maximalt generisk referens i ordspråk och livsvisdomar samt man med syftning specifikt på den tilltalade.
(7) Den indelning som görs i SAG används också av Altenberg (2004/5) med tillägg av kategorin man med syftning på talaren eller den tilltalade. Han delar in pronomenet man:s referens i fyra kategorier: människor i allmänhet (inkluderar talaren); kontextuellt begränsad grupp (kan inkludera eller exkludera talaren); vag
(8) Ragnarsdóttir och Strömqvist (2005:146) använder sig främst av kriteriet huruvida man inkluderar eller exkluderar den talande och tilltalade i sin indelning som utgörs av fyra kategorier: grupp inkluderande sändaren och mottagaren; grupp
inkluderande sändaren men exkluderande mottagaren; grupp som exkluderar sändaren men inkluderar mottagaren och grupp som exkluderar både sändare och mottagare.
Slutligen nämns också att användningen av man istället för ’jag’ är vanlig.
I Tabell 6.1 redovisas de olika typer av referens som tidigare forskare har identifie-rat för pronomenet man (siffrorna inom parentes hänvisar till verken ovan).
Tabell 6.1 Tidigare forskares kategorisering av man:s möjliga referens
Referens (1) (2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) syftar på talaren/författaren + + + + + + + + generiskt/syftar på alla + + + + + + syftar på tilltalad + + + + +
syftar på begränsad grupp + + + + +
med vag syftning + + +
istället för personligt pronomen + +
inkluderar talaren + +
exkluderar talaren + +
anaforiskt + +
i stående uttryck +
inkluderar den tilltalade +
exkluderar den tilltalade +
De olika kategorierna överlappar delvis varandra (till exempel kan ett man som syftar på talaren själv också kategoriseras som inkluderande talaren och som använt istället för ett personligt pronomen). Som framgår av Tabell 6.1 råder det inte heller någon konsensus om vilka kategorier som är mest relevanta för att beskriva vem eller vilka
man kan referera till. Alla forskare uppmärksammar dock att man kan användas av
talaren eller författaren för att syfta på sig själv, vilket antagligen visar hur vanlig och central denna användning av ordet är i svenska idag. Lite förvånande tar inte alla upp den generiska syftningen, vilken annars skulle kunna ses som den mest prototypiska för man. De två verk som inte gör detta (SAOB samt Ragnarsdóttir & Strömqvist 2005) har istället valt att fokusera på huruvida talaren är inkluderad i ordets referens eller inte. Att man kan syfta på den tilltalade nämns också av många forskare (5 av 8), liksom att man kan referera till en grupp av något slag (5 av 8). Övriga syftningsmöj-ligheter nämns mer sporadiskt.
De forskare som har diskuterat vilken referens svenskt man kan ha har fokuserat på hur ordet används i nutida svenska (undantaget SAOB). Därför har jag i min under-sökning av hur man har utvecklats som pronomen över tid istället för att följa någon
av dessa valt att utgå från den indelning av man-uttrycks förändrade referens i gram-matikaliseringsprocesser som presenteras av Giacalone Ramat och Sansò (2007a,b) (se avsnitt 3.2.1). Därmed blir det också möjligt att jämföra den svenska utvecklingen med motsvarande förändringar i andra språk. I avsnitt 6.2.2 presenteras den kategori-sering av man:s referens som ligger till grund för undersökningen av belägg på man i materialet.
6.1.3 Sammanfattning
Hur förekomster på ordet maþer i de äldre fornsvenska landsskapslagarna ska tolkas råder det delvis delade meningar om. Från runt år 1300 finns emellertid exempel som har ansetts pronominella. Belägg på man i genitiv, dativ eller plural kan enligt Wendt (1997:163) anses vara substantiv och inte pronomen, och detsamma gäller belägg på
man som följs av sådana exempel på ordet. Subjektslösa satser anses annars ha varit
det vanligaste sättet att uttrycka obestämd referens på i de äldsta texterna, även om pluralformen män också ibland förekom i samma funktion. Något förvånande är det inte pronominellt man utan passivform och pronomenet nokor som ökar när använd-ningen av subjektslösa satser och satser med maþer som subjekt minskar under den fornsvenska perioden. En liten ökning av andelen man som pronomen kan dock märkas efter 1450 i Håkanssons (2008) undersökning, vilket kanske kan tolkas som att dessa konstruktioner får konkurrens av pronomenet man under den senare delen av den yngre fornsvenska perioden.
De flesta forskare är överens om att den svenska utvecklingen av man som prono-men har påverkats av motsvarande ord i tyska. I vilken omfattning framstår dock som oklart. För det tyska inflytandet talar att man är sällsynt i dialekterna, att dess oblika former är hämtade från en på samma sätt som i tyska samt att Erikskrönikan och
Eufemiavisorna, vilka är influerade av det höviska språket i andra länder, innehåller
många exempel på ordet. Mot det tyska inflytandet talar möjligen att lågtyskans motsvarighet till man enligt Tegnér (1930:266) oftast var men och inte man. Tegnérs (1930:266) uttalande om att tyskan främst bidragit med att ge ett inhemskt ord ”en i någon mån främmande betydelse” kan jämföras med Heine och Kutevas (2003, 2005) beskrivningar av grammatikalisering vid språkkontakt (se avsnitt 3.1.3).
Pronomenet man är idag mycket vanligt. Tidigare kunde ordet följas av ett anafo-riskt han eller honom, och i nutida svenska verkar det inte omöjligt att istället låta ordet koreferera med jag. Eftersom man trots att det är grammatiskt singulart ofta är semantiskt pluralt kan det också fungera som korrelat åt reciproka och reflexiva pronomen, samt följas av predikativ i plural. I SAOB finns sådana exempel huvudsak-ligen belagda från 1800-talet och framåt.
Forskare som försökt reda ut vilken referens man kan ha har framförallt tagit upp att man kan syfta på talaren själv, ha generisk syftning, syfta på den tilltalade samt syfta på en grupp av något slag.