En:s referens: sju kategorier

Som framgick i avsnitt 7.1 antas det svenska pronomenet en ursprungligen här-stamma från räkneordet en och ha utvecklats via betydelsen ’någon’, även om tyskt inflytande också nämns som bidragande till utvecklingen. Det engelska generiska pronomenet one anses på motsvarande sätt ha utvecklats ur räkneordet an via betydel-sen ’någon’ (se avsnitt 3.3 utifrån Rissanen 1997b). Rissanens (1997b) studie av utvecklingen av det engelska pronomenet utgör därmed en lämplig utgångspunkt för en undersökning av motsvarande förändring i svenska. Enligt Rissanen är utveck-lingen av pronomenet one parallell med framväxten av den obestämda artikeln an, även om pronomenet uppkommer något senare. Därmed bör inledningsvis något sägas också om utvecklingen av den svenska obestämda artikeln en. Denna utveckling har studerats ingående av Skrzypek (2012, 2014).

Skrzypek kommer i sin undersökning fram till att en med ett efterföljande substan-tiv i det analyserade lagmaterialet endast fungerar som ett räkneord, men att ordet från omkring år 1300 också återfinns som presentationsmarkör: det introducerar då en ny diskursreferent som sedan omnämns i den fortsatta berättelsen. Under perioden 1375–1450 börjar ordet användas för att markera specifik referens, och under perio-den 1450–1526 slår ordet igenom som markör också för icke-specifik referens. Utvecklingen av en som obestämd artikel i svenska ser därmed enligt Skrzypek ut som följer: räkneord ĺ presentationsmarkör (ca 1300) ĺ specifik referens (1375–1450) ĺ

icke-specifik referens (1450–1526).

Som konstaterades i avsnitt 2.1 innebär utvecklingen från räkneord till substanti-viskt pronomen huvudsakligen en förändring från attribut till huvudord, men också att ordet inte längre kan ta framförställda attribut och istället för att ange hur många referenter en utsaga gäller får en svag deskriptiv betydelse. De belägg på räkneordet en som kan vara aktuella för en sådan utveckling bör vara de som uppträder självständigt, eftersom dessa kan omtolkas från attribut till huvudord. Sådana exempel är därmed i fokus för min undersökning. I det följande presenterar jag en kategorisering av själv-ständiga belägg på en utifrån vilken referens ordet har i olika kontexter, med utgångs-punkt i Rissanens studie (se avsnitt 3.3). Kategoriseringen ligger sedan till grund för de undersökningar av pronomenet en som redovisas i avsnitt 7.4 och 7.5.

Eftersom jag vill inkludera alla belägg på en som räkneord/pronomen vilka inte är förenade med substantiv i det fornsvenska materialet, har jag till de fyra kategorier som tas upp för engelskt one i avsnitt 3.3.2 (personligt-specifikt, ersättande, person-ligt-icke-specifikt och personligt-generiskt one) fört ytterligare två: en som ett räkne-ord som inte refererar till människor och en som ett räkneräkne-ord som refererar till människor (något förenklat har jag kallat de två grupperna icke-animat/animat räkne-ord; till den senare gruppen har jag också fört belägg som syftar på Gud). Uppdel-ningen är gjord utifrån tanken att exempel på en som refererar till människor bör vara de mest relevanta i utvecklingen till generiskt pronomen, eftersom ordet som gene-riskt pronomen uteslutande syftar på människor. Vidare har jag till de ersättande beläggen endast räknat exempel som syftar tillbaka på ett substantiv i singular beteck-nande en människa (jfr diskussionen i avsnitt 3.3.2). Förutom de fyra kategorier som nämns av Rissanen (1997b) anser jag också att exempel innehållande ett mer definit

en vilket tydligt syftar på den talande själv eller (mer sällan) den tilltalade bör utgöra

en egen kategori (jfr SAOB 1925, 7:E550; Terner 1922:116), i likhet med motsva-rande kategorisering av man:s referens. En sådan kategori har därför också lagts till.

Tre av de kategorier som används av Rissanen (specifikt en, personligt-icke-specifikt en och personligt-generiskt en) förefaller motsvara SAG:s (1999, 1:216) beskrivning av ett uttrycks referens som definit, indefinit specifik, indefinit icke-specifik eller generisk (se avsnitt 6.2.2). Personligt-specifikt en bör kunna vara både definit och indefinit, beroende på huruvida det presenteras tillräckligt med information om den person som omtalas med en för att lyssnaren ska kunna unikt identifiera denna (jfr den specifika men indefinita referensen hos en i exempel (7.20) nedan och exempel av

typen Så war en rymdt i frå Danmark som heet Pedher Portze i Petri, där referensen bör ses som både specifik och definit eftersom lyssnaren kan avgöra exakt vem som avses).

Enligt Rissanen (1997b,c) kan exempel på one motsvarande kategorierna E1–E4 nedan ses som pronomen (han tar inte upp kategorin E5). Utifrån SAG:s (1999, 2:486ff) redogörelse för de svenska grundtalen bör en tillhörande kategorierna E0a– E1 ses som kvantitetsattribut i nominalfraser utan substantiviskt huvudord vid ellips, medan övriga kategorier har nominal funktion (se avsnitt 2.1).

E0a. Räkneordet en, icke-animat

En som kvantitetsattribut i nominalfraser utan substantiviskt huvudord vid ellips i

uppräkningar eller i kontrast mot en större grupp, syftande på någonting annat än en människa eller Gud (det substantiv som en har koppling tillbaka till är markerat med fetstil i detta och följande exempel):

(7.17) Tha Julianus thetta hørdhe / bødh han skyuta twa pila moth hænna hiærta / Oc

een j hænna sidho / Oc swa gaff hon vp sin anda / (ST, s. 196)

E0b. Räkneordet en, animat

En som kvantitetsattribut i nominalfraser utan substantiviskt huvudord vid ellips i

uppräkningar eller i kontrast mot en större grupp, syftande på en människa eller Gud:

(7.18) sidan lot han gripa the vj riddara som breffuit baro fram/ en lot han hängia/ oc iiij lot han hwgga hoffudit aff/ (Did, s. 10)

E1. Ersättande en, animat

En som kvantitetsattribut i nominalfraser utan substantiviskt huvudord vid ellips,

syftande på en människa utan att förekomma i uppräkning eller i kontrast mot en större grupp (i följande exempel kan en också tolkas som specifikt):

(7.19) Så plägadhe han j Påschahöghtijdhenne giffua them en fånga löös, hwilken the helst begäradhe. Så war ther en benemd Barrabas, som gripin war medh somligha, the ther itt vplop giordt hadhe, och hadhe vthi vplopet bedriffuit itt dråp. (Marcus, s. 158)

E2. Specifikt en

En i nominal funktion syftande på en specifik människa utan att ordet tillhör någon

av de tre grupperna ovan, motsvarande en viss person även om det inte alltid framgår vem denna person är:

(7.20) J thz herbärghith war en stolpe aller hol innan Tha lät keysarin ther i en sitia ther höra skulle thera athäffwer [’förehavanden’]. (KM, s. 255)

E3. Icke-specifikt en

En i nominal funktion syftande på en icke-specifik människa, motsvarande någon:

(7.21) Sydan skal man siwda ted igen, til tes halff delin aff vatnit er bort swdit, sa at ter bliffuer vider pass iij pottor igen, aff vj, Tetta varar vider ena sex eller viii timar, oc ter skal altiid en vara ner, Swa at krwkan siwder icke vtöffuir (Läkebok, s. 376f.)

E4. Generiskt en

En i nominal funktion syftande på människor i allmänhet, motsvarande man, vem som helst. Ordet kan till skillnad från föregående kategorier inte följas av en relativsats:

(7.22) Aabroth swdin mz watn oc drwckin om morgonen tz löser alth onth i mans magha er, oc for febres om en smör sig med the olio hon er swdin i (Läkebok, s. 239)

E5. Definit en

En i nominal funktion syftande på den talande eller tilltalade:

(7.23) [Så] att mahn nu, medhan en ähr i tiensten kan lägia ihooph något till sin, uthj ålderdomenss, uppehelle och barnens upkåmst. (Stålhammar, s. 153)

Den förändring som kan förväntas ske vid en utveckling av en till pronomen är att ordet istället för att fungera som kvantitetsattribut vid ellips (som i E0a–E1) får nominal funktion (som i E2–E5).