Miljölastbilspremie
Förslag 11: Återvätning av torvmarker
Kortfattad beskrivning av ursprungsförslaget
Bördiga dikade torvmarker med tjocka torvlager i södra Sverige återställs till våtmark eller ett våtmarksliknande läge, där nettoutsläppen av växthusgaser är tydligt lägre än innan. Tekniskt sett handlar det om att dikena läggs/proppas igen så att grundvattennivån höjs upp till 1-2 dm under markytan i genomsnitt. Det
åstadkoms förslagsvis genom att intresserade markägare erbjuds gratis rådgivning samt ersättning för genomförande och förlorat markvärde i någon form. Om det finns skog ska det mesta av denna först skördas. Även andra åtgärder kan behöva vidtas för att motverka hög metanavgång under ett övergångsskede.
Jordbruksverket, Skogsstyrelsen med flera (Jordbruksverket, 2014) har i ett tidigare arbete ansett att, om samhällets resurser för åtgärden återvätning är begränsade, bör mark som inte längre aktivt brukas prioriteras framför mark som fortfarande är i bruk. Detta innebär att det i första hand kommer att handla om att återväta mark som idag räknas som skog. Den dikade organogena jordbruksmarken som inte är i bruk har övergått till att vara skogsmark. De siffror vi redovisar i förslaget utgår därför kostnader, effekter och potentialer för skogsmark. Det är ett metodval som vi gjort och innebär inte att projekt på jordbruksmark utesluts från styrmedlet. Återvätning bedöms ge störst klimatnytta på bördiga torvmarker i södra Sverige. Dikad sådan mark finns på cirka 130-150 tusen hektar skogsmark i södra Sverige83,
varav cirka 25 tusen hektar har tagits ur bruk som jordbruksmark (odling/bete) under senaste decenniet. Arealpotentialen där återvätningen kan vara en
kostnadseffektiv klimatåtgärd bedöms ligga någonstans däremellan, gissningsvis på mindre än halva totala arealen. (Möjligen kan även en bördigare andel av övrig dikad mark och även bördig dikad mark i Norrland vara relativt sett
kostnadseffektiv att åtgärda men det är svårt att bedöma i nuvarande kunskapsläge.) Återvätning bedöms ge en minskning i nettoutsläpp av växthusgaser på i genomsnitt runt 280 ton/hektar under kommande fyrtioårsperiod84 (cirka 7 ton CO
2/år och hektar) till en engångskostnad på 20-30
tusen kronor per hektar eller 70-110 kronor/ton CO2e). Om 50 000 hektar återväts
minskar nettoutsläppen således med runt 0,3-0,4 Mton CO2e per år (eller mer om
substitutionsnyttan av biomassan inte skulle använts). De utsläpp som idag redovisas till IPCC som dikningseffekt minskar med ungefär det dubbla (0,6-0,8 Mton CO2e) eftersom man inte räknar in naturlig metanavgång från våtmarker och
substitutionsnyttan (den realiserade) finns i andra sektorer. Detta bedöms således kunna åstadkommas med en investering på i storleksordning en miljard kronor,
83 SLU, Markinventeringen, https://www.slu.se/centrumbildningar-och-projekt/markinventeringen/. 84 Dikningen bedöms ge en nedbrytning som kan pågå i förminskad takt i runt 40 år framåt, sedan börjar
105
varav merparten går till åtgärden och engångsersättning för förlorat markvärde till markägaren och en mindre del till rådgivning, efterkontroll och administration. En testverksamhet i medelstor skala behövs för att kostnaden ska kunna skattas mer exakt.
Analys av miljöproblemet, aktörerna och deras drivkrafter
Under gångna sekler har mellan en och två miljoner hektar mark dikats ut, främst för att man velat kunna odla eller bedriva skogsbruk på marken. När man dikar våtmark ökar syretillgången i marken. Då börjar upplagrad torv att brytas ned vilket genererar koldioxid och på bördigare marker även lustgas (N2O). I gengäld
minskar den naturliga metanavgången som pågår i lägre eller högre grad på alla våtmarker. I vilken grad man fortfarande har metanavgång från den dikade marken varierar. Dikad åkermark (0,7 milj hektar) bedöms släppa ut cirka 4,3 Mton CO2e
per år i form av koldioxid och lustgas. Om den ökade metanavgången som skulle uppstå efter återvätning dras ifrån handlar det om nettoutsläpp på cirka 3 Mton CO2e per år. Motsvarande siffra för den dikade skogsmarken där dikena fortfarande
är i funktion (cirka 0,8 milj hektar) är cirka 4 Mton CO2e per år. Om även
substitutionsnyttan (minskat behov av cement och fossil råvara) av den
producerade biomassan beaktas, minskar nettoeffekten av skogsmarksdikningen till drygt 3 Mton CO2e per år.
Återvätning innebär att vi minskar avgången av koldioxid och lustgas men får tillbaka naturlig metanavgång och förlorar möjligheten till substitution via ökad biomassaproduktion.
På skogsmark kommer cirka en tredjedel av nettoutsläppen kommer från bördig torvmark i södra Sverige. Där bedöms återvätning i genomsnitt minska utsläppen med cirka 7 ton CO2e per år och hektar (PM Skogsstyrelsen baserat på
Jordbruksverket, 2014).
Befintlig kunskap pekar således på att återvätningsåtgärder ger störst klimatnytta per insatt krona på bördig torvmark som idag inte brukas aktivt för odling och där inte heller bra föryngringsåtgärder för skogsproduktion är vidtagna, eller där markägaren gärna ser att marken återställs av andra skäl. Högst prioriterade bedöms objekt med tjocka torvtäcken vara i den mån sådana finns med ovan nämnda egenskaper och förutsättningar. I andra hand är därför även objekt med tunnare torvtäcken i kombination med kolrik mineraljord intressanta.
För brukad åkermark bedöms kostnaden i genomsnitt bli runt 50-200 tusen kronor per hektar och dessutom inbegripa en underhållskostnad på cirka 4500 kronor/år, baserat på samlad erfarenhet. Troligtvis är andelen begränsad där återvätning är praktiskt genomförbar, utan att grannfastigheter eller infrastruktur påverkas negativt. I gengäld kan sannolikt kostnaden sänkas om man letar efter de bästa objekten, d v s där det är höga nettoutsläpp i kombination med att markägaren
106
gärna återskapar en våtmark som dessutom klarar sig utan skötselåtgärder framgent.
Cirka en tredjedel av nettoutsläppen från dikad skogsmark bedöms komma från den bördigaste hälften av den dikade skogsmarken i södra Sverige (cirka 120 000 hektar). En viss andel av denna mark är före detta odlad mark som övergivits under gångna decennier. För skogsmark bedöms kostnaden för en ansenlig areal kunna stanna på cirka 25-30 tusen kronor per hektar, varav en del i form av en
engångsersättning till markägaren för att marken ska återgå till våtmark. Vi vet att det finns ett visst intresse från markägarhåll, men hur stor andel av denna mark som är lämplig och kan bli tillgänglig för återvätningsåtgärder återstår dock att se. Minskningen i nettoutsläpp bedöms kunna bestå i 20-40 år vilket innebär att den totala minskningen blir cirka 140-280 ton CO2e per hektar under den perioden.
Nettokostnaden blir då cirka 10-20 öre per kg CO2e.
Om åtgärden bidrar till att återskapa höga naturvärden och/eller motverka risk för vattenbrist under torra år kan dessa motiv ”bidra till” att bekosta åtgärden. I vissa fall bedöms återvätning även kunna motverka översvämningsrisker nedströms. Analys av behov av styrning inom området
Om man vill utnyttja potentialen för kostnadseffektiv minskning av nettoutsläppen från dikad mark vore det lämpligt med ett riktat statsstöd i någon form utsträckt över kanske en tioårsperiod. Då kan verksamheten utvecklas och effektiviseras i lagom takt och sedan avvecklas på ett bra sätt när den kostnadseffektiva potentialen är uttömd.
Stödet kan utformas genom en riktad satsning på klimatnyttig återvätning inom LONA-programmet85, som redan idag stöder återvätningsåtgärder med andra
huvudsyften (biologisk mångfald, ökade grundvattennivåer sommartid, minskad näringsutlakning, etc. Även markägare bör kunna söka stödet. Bördiga torvmarker med ett torvlager som är över 40 cm tjockt söder om Mälardalen bör prioriteras, men nyttan för något annat miljömål får gärna också vara stor. Kostnadseffektiva projekt kan prioriteras genom att kostnaden för projektet jämförs med framtagna emissionsfaktorer för olika marker. Skogsstyrelsen och länsstyrelserna bör, i samråd med befintlig rådgivningsverksamhet vid Jordbruksverket, snarast utveckla en kostnadseffektiv rådgivning som kan användas vid bedömning av projektens lämplighet och prioritering.
85 Naturvårdsverket, Lokala naturvårdssatsningen – LONA-bidraget.
107 Förslagets effekter på olika samhällsmål VÄNTAD EFFEKT AV FÖRSLAGET, PÅ MILJÖMÅLEN
Under gångna två sekler har en stor andel av de bördiga torvmarkerna dikats ut eftersom de varit allra mest lönsamma att dika. Därför råder brist på denna typ av våtmarker i relation till vad som förlorats historiskt. Dessa utgör livsmiljöer för skyddsvärd flora och fauna, olika groddjur inte minst.
EVENTUELLA VÄNTADE EFFEKTER AV FÖRSLAGET, PÅ ANDRA MÅL ÄN MILJÖMÅLEN
Åtgärderna minskar tillgången på odlingsmark och skogsbiomassa, om än
marginellt. Den skogsbiomassan kan ändå inte räknas som klimatnyttig på samma sätt som biomassa som vuxit på vanlig mark. Odlingsintensiteten är i allmänhet lägre på de organogena jordarna i jämförelse med mineraljordarna och arealen jordbruksmark på organogen jord har minskat i snabbare takt än den totala minskningen av jordbruksmark. Skördenivåerna kan trots detta vara högre i vissa fall men eftersom styrmedelsförslaget bygger på frivillighet kommer troligtvis inte de mest effektiva markerna vara aktuella.