Under denna kamp stod proletariat ensamt. Ingen ville eller kunde hjälpa det. Denna gång handlade inte tvistefrågan om pressfrihet, de uniformerade ligisternas styre eller ens allmän rösträtt.
Arbetarna krävde garantier för att deras muskler, nerver och hjärna skulle skyddas. De hade bestämt sig för att erövra tillbaka en del av sitt eget liv. De kunde inte – och ville inte – vänta längre. Under revolutionen hade de känt sin egen styrka för första gången, och under samma händelser hade de för första gången fått en skymt av ett annat, högre liv. Det var som om de hade fötts på nytt till ett spirituellt liv. Alla deras sinnen var spända som strängarna på ett musikinstrument. Nya, oändliga, strålande världar öppnade sig för dem... Kommer han snart att födas, den stora poet som kommer att återskapa arbetarmassornas revolutionära uppror för oss?
Efter oktoberstrejken som hade förvandlat nedsotade fabriker till tempel för revolutionära tal, efter segern som hade fyllt de tröttaste hjärtan med stolthet, fann sig arbetarna än en gång i maskinernas förbannade grepp. Halvsovande i den grå gryningen kastade de sig in i industrihelvetets gapande mun. Sent på kvällen, efter att den blidkade maskinen hade blåst i visslan, släpade sig deras på nytt halvsovande trötta kroppar till de mörka, motbjudande hål som var deras hem. Ändå lyste ljus överallt, så nära och ändå så fjärran – ljus som de själva hade tänt. Den socialistiska pressen, politiska möten, partikampen – en enorm och underbar fest av intressen och känslor. Vad var lösningen? Åttatimmarsdagen. Det var programmens program, skrivelsernas skrivelse. Bara åttatimmarsdagen kunde omedelbart frigöra proletariatets klasskrafter för tidens revolutionära politik. Till vapen, proletärer i Petersburg! Ett nytt kapitel öppnar sig i kampens obevekliga bok.
Redan under den stora strejken hade delegaterna ofta sagt att massorna inte på några villkor skulle gå med på att arbeta under de gamla förhållandena när arbetet väl återupptogs. Den 26 oktober beslutade sig delegater från ett av Petersburgs distrikt, utan sovjetens vetskap, för att med hjälp av revolutionära medel införa åttatimmarsdagen på sina fabriker. Den 27 antogs delegaternas förslag enhälligt vid flera arbetarmöten. På Alexandrovskijs mekaniska verkstad avgjordes frågan med sluten omröstning för att undvika påtryckningar. Resultatet blev 1.668 för, 14 mot. Den 28 började flera större metallindustrier arbeta åtta timmars arbetsdag. Samtidigt blossade en annan likadan rörelse upp i andra ändan av Petersburg. Den 29 rapporterade kampanjens initiativtagare till sovjeten att åttatimmarsdagen hade införts med hjälp av ”övertagande” på tre stora fabriker.
Dundrande applåder. Inget utrymme för tvivel och tvekan. Var det inte övertagande som hade givit oss församlings- och pressfrihet? Var det inte med hjälp av revolutionära initiativ som vi hade kunnat inhösta det konstitutionella manifestet? Var kapitalets privilegier heligare än monarkins privilegier? Skeptikernas försagda röster drunknade i en våg av allmän entusiasm.
Sovjeten tog ett oerhört viktigt beslut: den uppmanade alla fabriker och verkstäder att införa åtta timmars arbetsdag genom att på eget initiativ överta makten. Detta beslut togs nästan utan
diskussion, som om det var en helt naturlig åtgärd. Sovjeten gav arbetarna i Petersburg 24 timmar för att vidta förberedelser. Och arbetarna ansåg att det räckte. ”Sovjetens förslag möttes med entusiasm av våra arbetare”, skrev min vän Nemtsov, en delegat från en metallverkstad.
I oktober kämpade vi för hela landets krav, men nu för vi fram våra egna proletära krav, som helt klart kommer att visa våra borgerliga chefer att vi inte för ett ögonblick glömmer de krav vår klass har. Efter diskussion beslutade verkstadskommittén (en församling av representanter från verkstäderna, där den ledande rollen spelades av delegater från sovjeten) enhälligt att införa åttatimmarsdagen från 1 november. Samma dag tillkännagav ombuden
verkstadskommitténs beslut i alla verkstäder, och föreslog att arbetarna borde ta med sig mat till arbetet, så att de inte behövde ta den vanliga lunchrasten. 1 november anlände arbetarna till fabriken klockan 6.45 som vanligt. Mitt på dagen visslade fabriksvisslan för lunchrast. Det gav upphov till många skämt bland arbetarna, som hade beslutat att bara ta 30 minuters lunch istället för den föreskrivna 1 timma och 45 minuter. Halv fyra på eftermiddagen slutade hela personalen arbeta, efter att ha jobbat exakt åtta timmar.
”Måndagen den 31 oktober”, kan vi läsa i nummer 5 av Izvestija, ”lämnade alla fabriksarbetare i vårt distrikt, i enlighet med sovjetens beslut, fabriken efter att ha fullgjort åtta timmars arbete, och
gick ut på gatan med röda fanor och sjungande ’Marseljäsen’. På vägen ’drog’ demonstranterna med sig flera små företag som fortfarande arbetade.” Sovjetens beslut genomfördes med samma
revolutionära enhet i andra distrikt. 1 november spred sig rörelsen till nästan alla metallverkstäder och de större textilfabrikerna. Arbetarna på Schlisselburgfabrikerna telegraferade sovjeten med frågan: ”Hur många timmar ska vi arbeta idag?” Kampanjen spred sig med oemotståndlig enhällighet. Men den fem dagar långa novemberstrejken drev ända från början in en kil i kampanjen. Situationen blev allt svårare. De reaktionära elementen inom regeringen gjorde desperata försök att komma på fötter, och inte utan framgång. Under Wittes beskydd enade sig kapitalisterna energiskt för att slå tillbaka. De borgerliga demokraterna var trötta på strejkerna och längtade efter lugn och ro.
Fram till novemberstrejken hade kapitalisterna reagerat på olika sätt mot att arbetarna förkortade arbetsdagen: vissa hotade omedelbart att stänga sina fabriker, andra drog bara bort motsvarande summa från lönerna. På ett antal fabriker gjorde företagsledningen eftergifter och gick med på att minska arbetsdagen till 9½ och till och med nio timmar. Tryckeriarbetarnas fackförening, till exempel, gick med på ett sådant erbjudande. Stämningarna bland arbetsgivarna var i allmänhet osäkra. Men mot slutet av novemberstrejken hade kapitalet haft tid att återhämta sina krafter och intog en helt oförsonlig ståndpunkt: det skulle bli en allmän lockout. Regeringen röjde vägen för arbetsgivarna genom att först av alla stänga de statliga fabrikerna. Allt oftare skingrades mötena av väpnade styrkor för att demoralisera arbetarna. Situationen blev allt allvarligare. Efter de statligt drivna företagen stängdes ett antal privata. Tiotusentals arbetare kastades ut på gatan. Proletariatet stod med ryggen mot väggen. Det blev oundvikligt att slå till reträtt. Men arbetarmassorna vidhöll sitt krav, och vägrade ens att höra talas om att återgå till arbetet under de gamla förhållandena.
Den 6 november antog sovjeten en kompromisslösning och tillkännagav att kravet inte längre var allmänt, och uppmanade bara till fortsatt kamp på de företag där det fanns visst hopp om seger.
Lösningen var uppenbarligen otillfredsställande, eftersom den inte lyckades föra fram en entydig paroll och därmed hotade att splittra rörelsen i en rad osammanhängande strider. Samtidigt fortsatte situationen att försämras. Medan de statligt ägda fabrikerna på delegaternas enträgna krav öppnades för arbete under de gamla förhållandena, så stängde de privata arbetsgivarna grindarna på ytterligare 13 fabriker. Ytterligare 19.000 personer blev utan arbete. Intresset att öppna fabrikerna till och med under de gamla villkoren gjorde att frågan om att införa åttatimmarsdagen med tvång alltmer hamnade i bakgrunden.
Det krävdes drastiska åtgärder, och den 12 november beslutade sovjeten att blåsa till reträtt. Det var det mest dramatiska mötet av arbetarparlamentets alla möten. Omröstningen var delad. Två ledande metallföretag krävde att kampen skulle fortsätta. De fick stöd från representanter från flera textil-, glas- och tobaksfabriker. Putilovverken var definitivt mot. En medelålders kvinna från
Maxwellfabriken reste sig för att tala. Hon hade ett vackert, öppet ansikte och trots att det var sent på hösten bar hon en urblekt bomullsklänning. Händerna darrade av sinnesrörelse när hon nervöst fingrade på sin krage. Hennes röst hade en klingande, inspirerad, oförglömlig karaktär. ”Ni har vant era fruar vid att sova i mjuka sängar och äta god mat”, for hon ut mot Putilovdelegaterna. ”Det är därför ni är rädda för att bli av med arbetet. Men vi är inte rädda. Vi är beredda att dö, men vi ska ha vår åttatimmarsdag. Vi kommer att kämpa till slutet. Seger eller död! Länge leve
åttatimmarsdagen!”
Än idag, 30 månader senare, klingar denna röst av hopp, förtvivlan och lidelse i mina öron, en varaktig förebråelse, en okuvlig uppmaning till handling. Var är du nu, du hjältemodiga kamrat i urblekt bomull? Åh, säkert ingen som har vant sig vid att sova i en mjuk säng och äta god mat...
Den klingande rösten tystnade. Det blev en stunds pinsam tystnad. Därefter en storm av dånande applåder. Delegaterna, som hade tyngts ner av en förtryckande känsla av hjälplöshet under det kapitalistiska oket, höjde sig i detta ögonblick högt över sina vardagliga bekymmer. De applåderade
sin framtida seger över grymhet och omänsklighet.
Efter en debatt som varade fyra timmar antog sovjeten med överväldigande majoritet en resolution om att slå till reträtt. Efter att ha pekat på att förbundet mellan det enade kapitalet och regeringen hade förvandlat frågan om åttatimmarsdagen i Petersburg till en statlig fråga, och att arbetarna i Petersburg därmed inte kunde segra skilt från landet i sin helhet, slog resolutionen fast: ”Av denna orsak anser arbetardeputerades sovjet det nödvändigt att tillfälligt avbryta det omedelbara och allmänna införandet av åttatimmarsdagen med hjälp av övertagande.” Det krävdes en hel del arbete för att genomföra reträtten på ett organiserat sätt. Många arbetare föredrog den linje som den kvinnliga väverskan från Maxwells hade pekat ut. Arbetarna på en stor fabrik som hade beslutat sig för att fortsätta kampen för 9½ timmars arbetsdag skrev till sovjeten: ”Kamrater arbetare från andra fabriker och verkstäder, förlåt oss för att vi gör så här, men vi orkar inte längre med denna både fysiska och moraliska gradvisa utmattning. Vi kommer att kämpa till sista blodsdroppen...”
* * *
När kampanjen för åtta timmars arbetsdag inleddes, skrek givetvis den kapitalistiska pressen att sovjeten var ute efter att ruinera landets industri. Den liberalt demokratiska pressen, som under denna period var rädd och darrade inför sin herre till vänster, höll tyst som om den blivit stum. Först när revolutionens nederlag i december hade befriat den från sina bojor började den översätta
reaktionens anklagelser mot sovjeten till sin egen liberala jargong. Kampen för åttatimmarsdagen var den aktion som de liberala demokraterna efteråt fördömde allra starkast. Men vi bör komma ihåg att tanken på att förkorta arbetsdagen med hjälp av övertagande – det vill säga att i själva verket avbryta arbetet utan att på förhand ha kommit överens med arbetsgivarna – inte uppstod i oktober, och inte heller i sovjeten. Den sortens försök gjordes många gånger under loppet av strejkerna 1905, och de var inte alltid resultatlösa. På de statligt drivna verkstäderna, där politiska motiv är starkare än ekonomiska, fick arbetarna nio timmars arbetsdag med hjälp av sådana aktioner. Icke desto mindre kan det förefalla helt befängt att efter bara 24 timmars förberedelser tänka sig att införa en normal arbetsdag enbart i Petersburg med hjälp av revolutionära metoder. En respektabel kassör i en respektabel fackförening skulle exempelvis kunna anse att det är rent ut sagt vansinnigt. Och det var verkligen vansinnigt – utifrån en normal ”förnuftig” synvinkel. Men under förhållanden av revolutionär ”galenskap” hade det sin egen ”logiska grund”. Givetvis är det inte meningsfullt med en normal arbetsdag enbart i Petersburg. Men sovjeten trodde att kampanjen i Petersburg skulle få hela landet på fötter. Åttatimmarsdagen kan naturligtvis bara införas med hjälp av statsmakten. Men det var precis statsmakten som proletariatet kämpade om vid denna tidpunkt.
Om det hade vunnit en politisk seger så hade införandet av åttatimmarsdagen bara varit ett naturligt resultat av det ”befängda experimentet”. Men det lyckades inte vinna, och det är så klart dess allvarligaste ”misstag”.
Och ändå anser vi även nu att sovjeten handlade som den var berättigad att göra och skulle göra.
Den hade i själva verket inget val. Om den utifrån ”realistiska” överväganden och hänsyn hade börjat uppmana massorna att vända tillbaka så hade de helt enkelt inte lytt. Kampen hade blossat upp ändå, men utan någon ledning. Det skulle ha blivit strejker men isolerade. Under sådana
förhållanden skulle ett nederlag ha lett till fullständig demoralisering. Sovjeten såg sin uppgift på ett annat sätt. Dess ledare räknade ingalunda med att kampanjen skulle leda till omedelbar och
fullständig seger. Men de betraktade den mäktiga, spontana rörelsen som ett obestridligt faktum, och de bestämde sig för att omvandla den till en majestätisk demonstration för åttatimmarsdagen av aldrig tidigare skådat slag inom någon socialistisk rörelse.
Arbetsgivarna tog snabbt tillbaka kampanjens praktiska resultat, nämligen den avsevärda
minskningen av arbetstiden på ett antal företag. Men de politiska resultaten lämnade ett outplånligt intryck i massornas medvetande. Hädanefter hade tanken på åtta timmars arbetsdag blivit populär även inom arbetarklassens mest efterblivna skikt, på ett sätt som många års strävsam propaganda
aldrig kunde ha uppnått. Samtidigt smälte detta krav organiskt samman med den politiska
demokratins grundläggande paroller. Efter att ha stött på kapitalets organiserade motstånd återgick massorna än en gång till revolutionens grundläggande fråga, nämligen att upproret är ofrånkomligt, det avgörande behovet av vapen.
När han i sovjeten försvarade resolutionen att avsluta kampanjen, sammanfattade exekutivkommitténs talare kampanjen med följande ord: ”Vi kanske inte har erövrat åttatimmarsdagen åt massorna, men vi har förvisso vunnit massorna för åttatimmarsdagen.
Hädanefter kommer stridsropet Åtta timmar och ett gevär! att finnas i hjärtat på varenda arbetare i Petersburg.”