Framför oss har vi ett pappersark på vilket det finns skrivet ett program och en taktisk
handlingsplan. Det heter Det ryska proletariatets uppgifter. Ett brev till kamrater i Ryssland, och det är undertecknat av P Axelrod, Astrov, A Martynov, L Martov och S Semkovskij.
Brevet ställer revolutionens frågor på ett väldigt allmänt sätt. När författarna går från att beskriva den situation som orsakades av kriget till att försöka diskutera politiska framtidsutsikter och taktiska slutsatser, då blir deras analyser mindre klara och entydiga, till och med de begrepp de använder blir diffusa och de sociala definitionerna blir oklara.
För en utomstående verkar dagens ryska förhållanden vid en första anblick domineras av två huvudsakliga sinnesstämningar eller inställningar: å ena sidan omsorg om nationens försvar (som uppenbarligen delas av alla från Romanov till Plechanov), och å den andra ett utbrett missnöje, som också uppvisas av alla, från den byråkratiska oppositionen ända ner till deltagare i spontana
gatusammanstötningar. Dessa två dominerande stämningar ger upphov till en föreställning att folkets revolution kommer att växa fram direkt ur det nationella försvaret. Men samma stämningar avgör också till stor del hur diffust frågan om ”folkets revolution” framställs, till och med när den som hos Martov et al formellt ställs mot det ”nationella försvaret”.
Det var inte kriget och nederlagen som skapade revolutionens problem och det skapade inte heller de revolutionära krafter som kan lösa dem. För oss börjar inte historien med att Warszawa
överlämnades till Bayerns furste. Både de revolutionära motsättningarna och samhällskrafterna är samma idag som när vi för första gången stod ansikte mot ansikte med dem 1905 – med de mycket betydande förändringar som uppstått under de tio år som har gått sedan dess. Det enda som kriget med mekanisk tydlighet har visat, är att regimen objektivt sett inte är livsduglig. På samma gång har det givit upphov till en avsevärd förvirring i allmänhetens sinnen, så att ”alla” verkar lika besjälade av en önskan att göra motstånd mot Hindenburg, samtidigt som de hyser avsky mot regimen från 3 juni. Men precis som de första åtgärderna för att organisera ett ”folkkrig” med nödvändighet
kommer att drabba samman med tsarens polis, och göra det uppenbart att Ryssland efter 3 juni är ett faktum medan ”folkkriget” är en dröm, så står Plechanovs inställning redan från början i vägen för en ”folkrevolution”. Och om inte han och hans lärjungar hade fått stöd från Kerenskij, Miljukov och Gutjkov och överhuvudtaget från den ickerevolutionära och antirevolutionära liberalismen, så skulle de också kunna betraktas som en fantasi.
Brevet kan givetvis inte bortse från att vårt land, som antas rädda sig från krigets och den nuvarande regimens konsekvenser med hjälp av en revolution, är splittrat i olika klasser. ”Nationalisterna och oktobristerna, de progressiva, kadeterna, industrimännen och till med delar (!) av den radikala intelligentsian, skriker unisont att byråkratin inte kan försvara landet, och kräver att allmänhetens styrkor mobiliseras till nationens försvar.” Brevet drar helt riktigt slutsatsen att denna inställning förutsätter ”en allians för det nationella försvarets sak med Rysslands nuvarande härskare, hennes byråkrater, adelsmän och generaler”, och därmed är antirevolutionär. Och det påpekar återigen helt riktigt, att antirevolutionära uppfattningar är typiska för ”borgerliga patrioter av alla schatteringar” – liksom socialpatrioterna, som Brevet inte nämner.
Av detta följer att det socialdemokratiska partiet inte bara är det mest konsekvent revolutionära partiet, utan i själva verket det enda revolutionära partiet i landet, och att alla andra partier inte bara är mindre övertygade om de revolutionära metoderna utan faktiskt är ickerevolutionära. Eftersom det socialdemokratiska partiet tittar på frågorna ur revolutionens synpunkt, så är partiet trots det
”allmänt utbredda missnöjet” med andra ord helt isolerat på den öppna politiska scenen. Det är den
67 Ur tidningen Nasje Slovo, Paris 17 oktober 1915. Vi återger denna artikel, som skrevs under en senare period, eftersom den ger en kortfattad beskrivning av de förhållanden som gällde under perioden från den första revolutionen 1905 till den andra 1917 – Trotskijs anmärkning.
första slutsats som vi måste vara helt klara över.
Men partier är naturligtvis inte exakt lika med klasser. Ett politiskt partis inställning kanske inte helt och hållet sammanfaller med intressena hos det samhällsskikt som det företräder, och det kan så småningom leda till djupa motsättningar. Å andra sidan kan partiernas uppträdande påverkas av stämningarna bland folkmassorna. Det är förvisso sant. Men det innebär att det är ännu viktigare att våra bedömningar inte tar så mycket hänsyn till mindre varaktiga och tillförlitliga faktorer, såsom partiparoller och partitaktik, utan koncentrerar sig på mer bestående historiska faktorer, såsom landets samhällsstruktur, förhållandena mellan klasskrafterna, och odisputabla utvecklingstrender.
Ändå undviker författarna till Brevet helt och hållet dessa frågor. Det enda de säger om den
”folkliga revolutionens” karaktär i Ryssland 1915 är att den ”måste genomföras” av proletariatet och demokratin. Vi vet vad proletariatet är, men vad är ”demokratin”? Ett politiskt parti? Av det föregående framgår att det inte kan vara det. Folkmassorna då? Vilka? Det man menar är otvivelaktigt småbourgeoisin inom industrin och handeln, intelligentsian och bönderna.
I en artikelserie med titeln Den militära krisen och de politiska framtidsutsikterna har vi gjort en övergripande bedömning av de olika samhällskrafternas möjliga revolutionära betydelse. Utifrån erfarenheterna från revolutionen 1905 har vi studerat hur styrkeförhållandena har förändrats under det senaste årtiondet och frågat oss om dessa förändringar är för eller mot demokratin (den
borgerliga). Denna fråga är central när man diskuterar de revolutionära perspektiven och den proletära taktiken. Har den borgerliga demokratin blivit starkare i Ryssland efter 1905 eller har den blivit ännu svagare än tidigare? Frågan om vår borgerliga demokrati har diskuterats många gånger, och den som fortfarande inte vet svaret kommer med nödtvång att sväva i okunnighet. Vi har givit svaret. Det är otänkbart med en nationell borgerlig revolution i Ryssland eftersom det saknas en verkligt revolutionär borgerlig demokrati. Tiden för nationella revolutioner är förbi, åtminstone i Europa, och även tiden för nationella krig. Det finns ett djupt och nära samband mellan de två. Vi lever i imperialismens tidsålder, som inte bara innebär ett system av kolonial expansion utan också en mycket speciell sorts inhemsk regim. Det handlar inte längre om en borgerlig nation som står mot en gammal regim, utan om att proletariatet står mot den borgerliga nationen.
Redan under revolutionen 1905 hade småbourgeoisin inom hantverket och handeln en försumbar roll. Under de tio år som har gått sedan dess har denna klass fått en ännu mindre social betydelse.
Kapitalismen i Ryssland behandlar de mellanliggande klasserna på ett ojämförligt mycket grymmare och drastiskt sätt än den gamla ekonomiska kulturens länder.
Intelligentsian har givetvis blivit större och den har fått en viktigare ekonomisk roll. Men på samma gång har dess tidigare skenbara ”oberoende” slutgiltigt upphört. Intelligentsians samhälleliga betydelse bestäms helt och hållet av dess roll i att organisera den kapitalistiska ekonomin och av den borgerliga allmänna opinionen. Dess materiella band till kapitalismen har gjort den helt
genomsyrad av imperialistiska tendenser. Vi har redan nämnt att Brevet sa att ”till och med delar av den radikala intelligentsian... kräver att allmänhetens styrkor mobiliseras till nationens försvar”. Det är helt fel. Inte ”delar” av den radikala intelligentsian utan hela den radikala intelligentsian kräver sådana mobiliseringar. Och inte bara hela den radikala intelligentsian utan också en stor del, om inte till och med den viktigaste delen, av den socialistiska intelligentsian. Vi kommer knappast att öka
”demokratins” led genom att göra intelligentsian bättre än vad den verkligen är.
Alltså är småbourgeoisin inom industrin och handeln svagare än någonsin, och intelligentsian har övergivit sina revolutionära ståndpunkter. Demokratin i städerna förtjänar knappast att nämnas som en revolutionär faktor. Då återstår bönderna. Men så vitt vi vet har varken Axelrod eller Martov någonsin hyst några överdrivna förhoppningar om böndernas självständiga revolutionära roll. Har de dragit slutsatsen att denna roll har förstärkts under de senaste tio årens ständigt ökande skiktning bland bönderna? Ett sådant antagande skulle uppenbarligen strida mot både teoretiska
överväganden och alla våra historiska erfarenheter.
Men vilken ”demokrati” tänker Brevet då på? Och vad menar det med en folklig revolution?
Parollen om en konstituerande församling förutsätter en revolutionär situation. Existerar en sådan situation? Ja, det gör det. Men frågan om Ryssland äntligen har givit upphov till en borgerlig demokrati som kan och vill göra upp med tsarismen har ingenting med det att göra. Om kriget har klargjort någonting, så är det tvärtom att det saknas en revolutionär demokrati i Ryssland.
Rysslands försök från den 3 juni att försöka lösa sina revolutionära problem på hemmaplan med hjälp av imperialistiska aktioner har uppenbarligen misslyckats. Men det innebär inte att de partier som är ansvariga eller halvt ansvariga för 3-juni-regimen kommer att slå in på en revolutionär väg.
Vad det betyder är, att medan de problem som den militära katastrofen avslöjade har tvingat in landets härskare på en imperialistisk väg, så fördubblar det samtidigt den betydelse som landets enda revolutionära klass har.
3-juni-blocket har splittrats. Det lider av interna motsättningar och stridigheter. Det innebär inte att oktobristerna och kadeterna är redo att anamma en revolutionär syn på makten, eller är beredda att storma byråkratins och den förenade adelns fästningar. Men däremot betyder det att regimens förmåga att stå emot ett revolutionärt angrepp otvivelaktigt har försvagats för en period framåt.
Monarkin och byråkratin har komprometterats. Det betyder inte att de kommer att överlämna makten utan strid. Upplösningen av duman och de senaste förändringarna av regeringen visade hur långt ifrån de är att ge sig. Men byråkratins instabilitet är dömd att öka, och det kommer att hjälpa socialdemokraterna en hel del i deras arbete för att mobilisera proletariatet på ett revolutionärt sätt.
De lägsta befolkningsskikten i städerna och på landet kommer att bli alltmer utarmade, omilt behandlade, missnöjda, förbittrade. Det innebär inte att en självständig revolutionärt demokratisk kraft kommer att kämpa sida vid sida med proletariatet. Det finns varken något samhälleligt underlag eller några ledare för en sådan kraft. Men däremot innebär det att detta klimat av djupt missnöje inom befolkningens lägsta skikt kommer att hjälpa arbetarklassens revolutionära anlopp.
Ju mindre proletariatet räknar med att det ska uppstå en borgerlig demokrati, desto mindre försöker det anpassa sig till småbourgeoisiens och böndernas passivitet och trångsynthet, desto mer
beslutsamt och oförsonligt blir det, desto klarare visar det sin beslutsamhet att kämpa ”till slutet” – det vill säga tills det har gripit makten – och desto större chans har det att få med sig de icke-proletära massorna i det avgörande ögonblicket. Paroller som att konfiskera mark etc, är
meningslösa i sig själva. Och det är ännu mer sant om armén, på vilken statsmakten står och faller.
Arméns stora massor kommer att svänga till den revolutionära klassens förmån först när den blir övertygad om att denna klass inte bara demonstrerar eller protesterar, utan faktiskt kämpar om makten och kan vinna.
I Ryssland existerar ett objektivt revolutionärt problem – frågan om statsmakten – vilket kriget och nederlagen har visat tydligare än någonsin. Desorganiseringen bland de härskande blir allt större.
Missnöjet bland massorna i städerna och på landsbygden ökar. Men i ojämförligt större grad än 1905 är proletariatet den enda revolutionära faktor som kan utnyttja denna situation.
Det finns en mening i Brevet som verkar beröra denna centrala del av hela frågan. Rysslands socialdemokratiska arbetare, säger det, måste ställa sig ”i spetsen för den nationellt omfattande kampen för att störta monarkin från den 3 juni”. Vi har just förklarat vad ”nationellt omfattande”
måste betyda. Men om orden ”i spetsen” inte bara betyder att de politiskt medvetna arbetarna måste spilla mer blod än någon annan utan att exakt förstå vad de kommer att uppnå med det, utan istället att de måste ta den politiska ledningen över kampen som framförallt kommer att vara proletariatets egen kamp, då är det uppenbart att en seger i denna kamp måste överföra makten till de som har lett den, det vill säga till det socialdemokratiska proletariatet.
Vi talar följaktligen inte om en ”provisorisk revolutionär regering” (en tom formulering som historien förmodas fylla med ett än så länge okänt innehåll) utan en revolutionär arbetarregering –
att det ryska proletariatet griper makten.
En allnationell konstituerande församling, republik, åttatimmarsdag, konfiskering av godsägarnas mark, är allihopa paroller som – tillsammans med paroller om att omedelbart avbryta kriget, nationernas rätt till självbestämmande, och ett Europas förenade stater – kommer att spela en oerhörd roll i det socialdemokratiska partiets agitatoriska arbete. Ändå är revolutionen först och främst en fråga om makt – inte den politiska formen (konstituerande församling, republik, europeisk federation) utan maktens samhälleliga innehåll. Under nuvarande förhållanden förlorar parollen om en konstituerande församling eller att konfiskera godsägarnas mark all direkt mening om de inte backas upp med proletariatets omedelbara beredskap att kämpa för att gripa makten. Ty om inte proletariatet tar makten från monarkin så kommer ingen annan att göra det.
Hur snabbt den revolutionära processen kommer att utvecklas är en annan fråga. Det beror på många faktorer, militära, politiska, nationella och internationella. Dessa faktorer kan skynda på eller sakta ner utvecklingen, garantera revolutionens seger eller leda till ytterligare ett nederlag. Men oavsett omständigheterna så måste proletariatet se sin väg klart och träda in på den helt medvetet.
Framförallt måste det ske utan illusioner. Och proletariatets största illusion under hela sin historia har alltid varit att lita på andra.