Långt från att återställa ordningen hjälpte tsarens manifest bara till att fullt ut visa på motsätt-ningarna mellan det ryska samhällets två motpoler: adelns och byråkratins reaktionära pogrom-mentalitet och arbetarnas revolution. Under de första dagarna, eller snarare timmarna, verkade det som om manifestet inte hade ändrat stämningarna bland oppositionens mest måttfulla delar. Men det var bara som det såg ut. Den 18 oktober skrev den så kallade Järngjutarnas rådgivande byrå, ett av kapitalets mäktigaste organisationer, till greve Witte: ”Vi måste säga det rent ut: Ryssland tror bara på fakta, hennes blod och fattigdom kommer inte längre att göra det möjligt för henne att tro på ord.” Byrån förde fram kravet på fullständig amnesti, och ”noterade med särskild tillfredsställelse”
att de revolutionära massornas våld hade varit ytterst begränsat och att de hade uppvisat en förut aldrig skådad disciplin. Enligt sin egen deklaration var inte Byrån någon ”teoretisk” anhängare av allmän rösträtt, men hade ändå blivit övertygad om att ”arbetarklassen, som så kraftfullt hade visat sin politiska medvetenhet och partidisciplin, måste delta i ett folkligt självstyre”.
Allt detta var generöst och vidsynt, men tyvärr ytterst kortlivat. Att kalla det en rent cynisk gest vore dock alltför förenklat. Utan tvekan spelade illusioner en viktig del i det hela: kapitalet hade fortfarande vissa förhoppningar om att omfattande politiska reformer omedelbart skulle göra det möjligt för industrins svänghjul att röra sig obehindrat. Det förklarar att en stor del av företagarna, om inte majoriteten, intog en vänskapligt neutral inställning till strejken i oktober. Nästan inga fabriker stängdes. Ägarna till de mekaniska verkstäderna i Moskva-regionen beslutade sig för att vägra utföra tjänster åt kosackerna. Men den ovanligaste sympatiyttringen till kampens mål var att lönerna betalades ut under hela oktoberstrejken. Medan de liberala företagarna väntade på att industrin skulle blomstra under ”lagliga normer”, var de beredda att föra in dessa utgifter under rubriken speciella produktionskostnader. Men när kapitalisterna betalade arbetarna för strejkerna under dessa dagar, så gjorde de helt klart att det var för sista gången. Styrkan i arbetarnas aktioner hade visat dem att de måste vara på sin vakt. Kapitalets fåfänga förhoppningar infriades aldrig:
massrörelsen lugnade inte ner sig efter manifestet. Tvärtom visade den för varje dag som gick att den blev allt starkare, alltmer självständig, alltmer samhälleligt revolutionär. Sockerindustrins ägare hotades av att deras mark skulle konfiskeras, och den kapitalistiska borgarklassen i sin helhet tvingades att steg för steg retirera inför arbetarna, höja deras löner och förkorta arbetsdagen.
Rädslan för det revolutionära proletariatet nådde sin kokpunkt under de två sista månaderna 1905, men det fanns också snävare men inte mindre intensiva intressen som pressade kapitalet i riktning mot en omedelbar allians med regeringen. För det första deras vardagliga men oemotståndliga behov av pengar, och Statsbanken var målet både för företagarnas begär och deras angrepp. Denna institution fungerade som en hydraulisk press för enväldets ”ekonomiska politik”, som Witte hade härskat över under det årtionde då han hade styrt finanserna. De stora industriföretagens liv och död var beroende av bankens verksamhet, och därutöver av ministerns åsikter och sympatier.
Författningsstridiga lån, diskontering av orimliga räkningar, utbredd favorisering på det ekonomiska området – dessa och andra faktorer bidrog i stor omfattning till att kapitalet blev en kraft inom oppositionen. Men när banken under den tredubbla inverkan av krig, revolution och ekonomisk kris minskade sin verksamhet till ett minimum hamnade många kapitalister i knipa. De brydde sig inte längre ett dyft om övergripande politiska perspektiv. De behövde pengar, kosta vad det kosta vill.
”Vi tror inte på ord”, sa de till greve Witte klockan 2 den 19 oktober, ”ge oss fakta.” Greve Witte grävde i Statsbankens kassaskrin och gav dem ”fakta”. Massor av fakta.
Mängden diskonteringar ökade brant – 138,5 miljoner rubel i november och december 1905 mot 83,1 miljoner under samma period 1904. Krediterna till privata banker ökade ännu mer – 148,2 miljoner rubel den 1 december 1905, mot 39 miljoner 1904. All annan verksamhet upplevde en liknande ökning. Wittes regering tog i vederbörlig ordning hänsyn till parollen om ”Rysslands blod och fattigdom”, som det kapitalistiska syndikatet hade fört fram. Resultatet blev inrättandet av ”17 oktober-förbundet”. Detta parti var inte så mycket en frukt av politiska manövrer som av vanliga
mutor. Ända från början stod arbetardeputerades sovjet inför en beslutsam och medveten fiende i form av de företagare som organiserade sig i yrkes- eller politiska förbund.
Medan oktobristerna redan från början i alla fall intog en klart revolutionsfientlig inställning, så spelades den mest bedrövliga politiska rollen under dessa dagar av den lägre medelklassens och de intellektuella radikalernas parti. 6 månader senare skulle detta parti spela upp en utomordentligt falsk föreställning av klassisk känslofullhet på Tauridpalatsets scen. Vi tänker på kadetpartiet.
Det Konstitutionellt demokratiska partiets (kadeternas) grundningskongress pågick medan
oktoberstrejken stod på sin höjdpunkt. Mindre än hälften av delegaterna kom till kongressen, resten kunde inte komma fram på grund av järnvägsstrejken. Den 14 oktober slog det nya partiet fast sin hållning till händelserna på följande sätt: ”I betraktande av att vi är helt överens med de krav som ställs, anser partiet det vara sin plikt att förklara sin fullständiga solidaritet med strejkrörelsen. Det förkastar kategoriskt (kategoriskt!) åsikten att man kan uppnå sina mål med hjälp av förhandlingar med maktens företrädare. Det kommer att göra allt för att förhindra en sammandrabbning, men om det inte skulle lyckas så förklarar det redan på förhand att dess sympati och stöd står på folkets sida.” Tre dagar senare undertecknades tsarens manifest. Äntligen slapp de revolutionära partierna ut ur den underjordiska tillvarons förbannelse, och innan de hann torka blodet och svetten ur pannan kastade de sig huvudstupa in bland folkmassorna, vädjade till dem och förenade dem inför kampen.
Det var en tid av storhet, då revolutionens hammare smidde om folkets hjärta.
Vad skulle kadeterna, dessa frackklädda politiker, dessa demagoger från landsbygdsförsamlingarna, göra i denna situation? De väntade passivt på att de konstitutionella floderna skulle börja rinna. Det fanns ett manifest men inget parlament. Och de visste inte när och hur det skulle uppstå, eller om det överhuvudtaget skulle uppstå. Deras hemliga dröm var att rädda revolutionen från sig själv, men de kunde inte hitta några sätt att göra det på. De vågade inte bege sig till de folkliga mötena. Deras press avslöjade hur ryggradslösa och räddhågsna de var. Den hade ingen särskilt stor läsekrets.
Under den ryska revolutionens mest prövande period befann sig kadeterna således utanför det aktiva politiska livet. Ett år senare medgav Miljukov helt och hållet detta faktum, och försökte rättfärdiga sitt parti – inte för att det hade försummat att lägga sin vikt i revolutionens vågskål, utan för att det inte hade försökt att stoppa revolutionen. ”Under de sista månaderna 1905”, skrev han vid tiden för valen till den andra duman, ”var varje protest, till och med från ett parti som det
Konstitutionellt demokratiska partiet, fullständigt omöjlig. De som nu förebrår partiet för att det inte protesterade i tid, genom att organisera möten mot trotskismens revolutionära illusioner... inser inte eller har glömt stämningarna hos den demokratiska publik som bevistade de folkliga mötena.” Så försvarar sig det ”folkliga” partiet: det vågade inte se folket i vitögat, av fruktan för att folket skulle stötas bort av deras fula nuna.
Under denna period spelade Föreningsförbundet en mindre ovärdig roll. Den radikala intelligentsian hjälpte aktivt till att sprida strejken i oktober. Genom att organisera strejkkommittéer och skicka deputationer för deras räkning, stoppade de verksamheten på inrättningar som låg utanför arbetarnas direkta inflytandesfär. På så sätt stoppades arbetet i rådsförsamlingarna på landet och i städerna, på banker, kontor, domstolar, skolor och till och med i Senaten. Den ekonomiska hjälp som
intelligentsians vänster erbjöd arbetardeputerades sovjet spelade heller inte någon oviktig roll. Men den bild som den borgerliga pressen i Ryssland och i väst målade upp av Föreningsförbundets enorma roll förefaller absurd om vi tar deras aktiviteter på den offentliga scenen i betraktande.
Föreningsförbundet skötte om revolutionens leveranser, och fungerade i bästa fall som en extra kampenhet. Det gjorde aldrig anspråk på någon ledande ställning.
Och kunde det egentligen ha gjort det? Förbundets typiska medlem var och förblev samma gamla utbildade kälkborgare som hade vingklippts av historien. Revolutionen väckte dem och lyfte upp dem på ett högre plan. Den lämnade dem utan sin dagliga tidning, släckte deras elektriska ljus, och på de mörka väggarna skrev den i eldskrift namnen på nya och stora, om än vaga, ideal. De ville tro
på det men vågade inte. Kanske vi skulle få en bättre insikt i deras själsliga drama om vi inte betraktar dem när de skriver en radikal resolution, utan när de sitter ner och tar en kopp te vid sitt tebord.
* * *
Dagen efter att strejken hade tagit slut besökte jag en familj som jag kände, och som bodde i ett vanligt radikalt medelklassområde med den atmosfär som brukade råda där. Vårt partiprogram, som just hade tryckts på stora pappersark, hängde på väggen i matsalen. Det hade kommit ut som bilaga till det första numret av socialdemokraternas tidning som gavs ut efter strejken. Hela familjen var upphetsad.
”Ser man på... inte illa!”
”Vad är inte illa?”
”Hur kan du fråga? Ert eget program! Bara läs vad som står där.”
”Jag har haft tillfälle att läsa det mer än en gång.”
”Lyssna på mig då. Det säger bokstavligen: ’Partiet ställer som omedelbart politiskt mål att störta det tsaristiska enväldet’... hör du, störta!... ’och ersätta det med en demokratisk republik’... en republik! Inser du vad det betyder?”
”Jag tror att jag gör det.”
”Men det har tryckts lagligt, det säljs öppet mitt framför polisens ögon, man kan köpa det för 5 kopek utanför Vinterpalatset! Att störta tsarens envälde, cirkapris 5 kopek! Försök slå det du!”
”Och du gillar det?”
”Vad kvittar väl det om jag gillar det eller inte, vi talar inte om mig. Det är dom där nere i Peterhof som måste möta det nu. Låt mig fråga dig: gillar dom det?”
”Det betvivlar jag.”
Familjeöverhuvudet var mest upphetsad av alla. Bara två eller tre veckor tidigare hade han hatat socialdemokratin med det blinda hatet hos en småborgare som sedan unga år hade genomsyrats av populistiska fördomar. Idag var hans känslor mot den en helt annan, en blandning av tillbedjan och fruktan.
”I morse läste vi samma program på Kejserliga offentliga bibliotekets kontor. Samma nummer av tidningen levererades dit, vet du. Du skulle ha sett herrarna! Direktören kallade in sina två
ställföreträdare och mig på sitt kontor, låste dörren och läste upp programmet högt från början till slut. Jag ger dig mitt hedersord, vi var alla helt andlösa. ’Vad säger du om det?’ frågade direktören mig.”
”’Vad säger ni om det?’, svarade jag.”
”’Vet du”, sa han, ”’jag är mållös. Alldeles nyss var det ett brott att kritisera polisen i tidningen.
Idag säger de öppet till hans kejserliga majestät: försvinn! Dessa personer bryr sig inte ett dugg om etikett, nej det gör de verkligen inte. De säger allt de tänker.’ Då sa en av ställföreträdarna, ’Texten är lite tungläst väl, de vill ha en lättare stil.’ Direktören tittade på honom över sina glasögon, ’Detta är inte någon söndagsartikel, min käre herre, det är ett partiprogram.’ Och vet du vad det sista de sa, dessa herrar på det offentliga biblioteket? De frågade varandra: hur går man med i det
socialdemokratiska partiet? Vad tycker du om det?”
”Jag tycker om det väldigt mycket.”
”Nå... hur går man egentligen med?”, frågar min värd lite tveksamt.
”Det kan inte vara lättare. Huvudvillkoret är att man skriver under på programmet. Sedan går man med i sin lokalorganisation och betalar regelbundna medlemsavgifter. Du tycker om programmet, eller hur?”
”Banne mig, det är inte dåligt alls, det går inte att förneka. Men vad tycker du om det nuvarande läget? Men kom ihåg, tala inte i egenskap av redaktör på en socialdemokratisk tidning, utan helt ärligt. Det är naturligtvis en bra bit kvar till en demokratisk republik, men konstitutionen är där, eller hur?”
”Nej, enligt min uppfattning är republiken mycket närmare och konstitutionen mycket längre bort än vad det verkar för dig.”
”Men vad har vi nu då, för helsike? Är inte det en konstitution?”
”Nej, det är bara förspelet till ett undantagstillstånd.”
”Vad? Dumheter. Det är ditt journalistsnack. Du kan inte tro på det du säger. Det är befängt.”
”Nej, det är ren och skär realism. Revolutionen blir allt starkare och djärvare. Se vad som händer i fabrikerna, på gatorna. Titta på de tidningssidor som du har satt upp på väggen. Du skulle inte ha satt dit dem för två veckor sedan. Låt nu mig fråga dig det du frågade mig om för en stund sedan:
vad tycker dom i Peterhof om det hela? De är fortfarande vid liv, vet du, och de vill fortsätta leva.
Och de har fortfarande armén. Hoppas du händelsevis att de ska ge upp utan kamp? Nej, tro mig, innan de försvinner kommer de att använda allt de har, till sista bajonetten.”
”Och manifestet? Amnestin? De är verkliga, eller hur?”
”Manifestet är bara en tillfällig vapenvila, bara ett andrum. Och amnestin? Från ditt fönster kan du se Peter och Paulfästningen, den står fortfarande ganska stadigt. Och även Krestijfängelset. Och det hemliga politiska polisdepartementet. Du betvivlar min ärlighet, men låt mig säga detta: jag är personligen fullt berättigad till amnesti, men jag har inte bråttom att återta min lagliga status. Innan det hela är över kommer jag att fortsätta att leva med mitt falska pass. Manifestet har varken ändrat min status inför lagen eller min taktik.”
”Men i så fall kanske dina kamrater borde föra en försiktigare politik?”
”Så som?”
”Som att låta bli att tala om att störta enväldet.”
”Menar du att du tror att om vi använder ett artigare språk, så kanske Peterhof kommer att gå med på republik och att beslagta jord?”
”Hmmm... jag tror ändå att du överdriver.”
”Vi får se. Adjö. Jag ska på ett möte med sovjeten. Men hur ska du göra med att gå med i partiet?
Säg bara till så skriver vi in dig på nolltid.”
”Tack, tack... det är gott om tid... situationen är så osäker... vi får ha ett samtal till... Adjö och ha det så bra!”