Sovjeten kunde inte överge den offentliga scenen efter arresteringen av Chrustaljov: det var just verksamhetens offentliga karaktär som gav arbetarklassens fritt valda parlament dess styrka. Att upplösa organisationen hade varit att medvetet ge fienden en öppning. Bara en lösning återstod: att fortsätta längs samma väg som tidigare, att sätta kurs mot en konflikt. Vid ett möte med exekutiv-kommittén den 26 november föreslog socialistrevolutionärernas representant (Tjernov ”själv”) att man skulle utfärda en deklaration med innebörden att sovjeten skulle besvara allt förtryck från regeringens sida med en terroristisk kupp. Vi gick mot detta förslag. Under den korta period som återstod innan de militära operationerna inleddes måste sovjeten upprätta så nära förbindelser som möjligt med andra städer, med böndernas fackförening, järnvägsarbetarnas fackförening, post- och telegrafarbetarnas fackförening och med armén (i mitten av november skickas två delegater iväg i detta syfte, en till Volga och den andra till södern). Terroristiska angrepp på enskilda ministrar skulle säkerligen ha engagerat exekutivkommitténs hela energi och uppmärksamhet.
Istället föreslog vi att följande resolution skulle läggas fram inför sovjetens nästa möte: ”26 november arresterade den tsaristiska regeringen ordföranden för arbetardeputerades sovjet, kamrat Chrustaljov-Nosar. Sovjeten väljer ett tillfälligt presidium och fortsätter att förbereda sig för väpnat uppror.” Tre personer utsågs som kandidater till presidiet: Janovskij, exekutivkommitténs rapportör (det var det namn som författaren till denna bok gick under i sovjeten), kassören Vvedenskij (Svertjkov) och Zlydnjev, en arbetardeputerad från Obuchovfabriken.
Sovjetens allmänna möte ägde rum nästa dag, öppet som alltid, och med 302 deputerade
när-varande. Atmosfären var mycket laddad. Många av sovjetens medlemmar ville att man skulle ge ett omedelbart och direkt svar på regeringens gerillaräd. Men efter en kort diskussion antog mötet enhälligt exekutivkommitténs resolution, och valde efter en sluten omröstning de kandidater som hade föreslagits till presidiet.
Ordföranden för bondefackföreningens huvudkommitté var närvarande under mötet, och talade om fackföreningens beslut vid kongressen i november att inte förse regeringen med rekryter, att inte betala skatt och att ta ut de pengar som de hade satt in på statliga banker och sparbanker. Eftersom exekutivkommittén redan den 23 november hade antagit en resolution, som ”med tanke på rege-ringens omedelbart förestående bankrutt” uppmanade arbetarna att bara godta löner i guld och ta ut sina pengar från sparbankerna, så beslutade man att slå samman dessa ekonomiska bojkottaktioner och tillkännage dem i ett manifest som skulle riktas till folket i sovjetens, bondefackföreningens och de socialistiska partiernas namn.
Skulle det proletära parlamentet kunna hålla några fler allmänna möten? Man kunde inte vara säker på det. I händelse av att det skulle bli omöjligt att sammankalla sovjeten beslutade mötet att dess funktioner skulle överföras till en utvidgad exekutivkommitté. Efter arresteringen av sovjeten den 3 december var det detta beslut som låg bakom att makten övergick i händerna på den andra sovjetens exekutivkommitté.
Därefter fick mötet varma hälsningar från politiskt medvetna soldater i de finska bataljonerna, samt från det polska socialistpartiet och den allryska bondefackföreningen. De revolutionära böndernas delegat lovade ett broderligt stöd när avgörandet timme skulle slå. Till ombudens och gästernas obeskrivliga entusiasm och till ljudet av dundrande applåder, skakade representanten från böndernas fackförening och sovjetens ordförande hand. Mötet bröt upp sent på kvällen. De sista som lämnade mötet var de tjänstgörande poliser som, precis som alltid, på stadsguvernörens order hade vaktat ingången till mötet. Det är en intressant aspekt på situationen att en lägre polistjänsteman samma kväll, och på order från samma stadsguvernör, stoppade ett lagligt och fredlig möte med borgerliga väljare under ledning av Miljukov.
Majoriteten av fabrikerna i Petersburg anslöt sig till sovjetens resolution, som också fick ett positivt
gensvar i de resolutioner som antogs av sovjeterna i Moskva och Samara, järnvägsarbetarnas och post- och telegrafarbetarnas fackföreningar, och ett antal lokala organisationer. Till och med
”Föreningsförbundets” centralbyrå stödde sovjetens beslut och publicerade en uppmaning ”till landets livskraftiga element” att aktivt förbereda sig för en omedelbart förestående politisk strejk och för ”en sista väpnad sammandrabbning med fienderna till folkets frihet”.
Men den sympati som den liberala och radikala borgarklassen hade känt gentemot proletariatet i oktober höll nu på att svalna. Situationen blev alltmer tillspetsad, och liberalismen som var frustre-rad över sin egen passivitet blev mer och mer vresig mot sovjeten. Mannen på gatan som inte kände till mycket om politik hade en halvt välvillig och halvt undergiven inställning till sovjeten. Om han var rädd för att det skulle bryta ut en järnvägsstrejk medan han var ute och reste så ringde hans sovjetens kontor för att få upplysningar. Han gick också dit i förhoppning om att kunna skicka telegram under post- och telegrafstrejken. Och om telegrammet ansågs vara tillräckligt viktigt så skickades det i vederbörlig ordning. (Exempelvis vädjade senator B:s änka, efter flera fruktlösa besök på diverse departement, slutligen till sovjeten om att få skicka ett telegram i en viktig familjeangelägenhet.) Sovjetens skriftliga order befriade stadsbor från att vara tvungna att följa lagen. Efter att ha fått en skriftlig ”tillåtelse” från sovjeten gick till exempel en gravyrfirma med på att göra ett sigill till post- och telegrafarbetarnas illegala fackförening. Norra banken gottskrev sovjeten för en utgången check. Örlogsministeriets tryckeri bad sovjeten om instruktioner huruvida det skulle gå ut i strejk.
Alla möjliga personer och organisationer vädjade till sovjeten i farans stund, och bad om hjälp mot enskilda personer, ämbetsmän och regeringen själv. När undantagstillstånd förklarades i provinsen Livland, så vände sig den lettiska befolkningen i Petersburg till sovjeten och bad den ”sätta sig till motvärn” mot detta senaste exempel på godtyckligt tsaristiskt styre. Den 30 november vädjade bårbärarnas fackförening till sovjeten å sina medlemmars vägnar. Dessa hade lockats att delta i det rysk-japanska kriget med falska löften från Röda korset, och hade sedan skickats hem utan
belöning. Arresteringen av sovjeten satte stopp för dess livliga brevväxling i denna fråga med Röda korsets centrala styrelse.
Sovjetens lokaler var ständigt fyllda med alla möjliga sorters kärande och målsägare – mest arbetare, hembiträden, butiksbiträden, bönder, soldater och matroser. Vissa hade helt fantastiska uppfattningar om sovjetens makt och metoder. En blind veteran från det rysk-turkiska kriget, täckt med kors och ordnar, klagade på sin förfärliga fattigdom och bad sovjeten att ”sätta lite tryck på Nummer ett” (det vill säga tsaren). Hänvändelser och petitioner anlände från avlägsna delar av landet. Efter strejken i november skickade invånarna i ett distrikt i en polsk provins ett tacktelegram till sovjeten. En gammal kosack från provinsen Poltava klagade på att han behandlades orättvist av prinsarna Repnin, som hade använt honom som kontorist i 28 år och sedan avskedat honom utan anledning. Den gamle mannen bad sovjeten förhandla med prinsarna åt honom. Brevet med denna märkliga begäran hade bara adresserats till Arbetarregeringen, Petersburg, men levererades
omedelbart av den revolutionära posttrafiken.
Ett specialombud från en grupp rallare i provinsen Minsk kom till sovjeten. En godsägare ville betala sin skuld på 3.000 rubel i någon sorts aktier. ”Hur ska vi göra?”, frågade ombudet, ”vi skulle vilja ta aktierna, men vi är rädda: vi har hört rykten om att er regering vill att vi arbetare bara ska acceptera betalning i guld eller silver...” Saken undersöktes, och det visade sig att godsägarens aktier var nästan värdelösa.
Nyheter om sovjeten började nå landsbygden först mot slutet av dess existens, och det kom allt oftare önskemål från bönderna. Bönder från provinsen Tjernigov ville komma i kontakt med den lokala socialistiska organisationen, bönder från provinsen Mogilev skickade sändebud med ”domar”
från flera byar som började agera ihop med arbetarna och sovjeten i staden.
Ett enastående verksamhetsområde öppnade sig för sovjeten. Överallt väntade enorma vidder av ny
politisk mark på att bli plöjda av revolutionens djupa plogbill. Men tiden var knapp. Reaktionen smidde febrilt sina vapen och timme för timme väntade man på slaget. Mitt under allt det dagliga arbetet skyndade sig exekutivkommittén att genomföra sovjetens resolution från den 27 november.
Den utfärdade ett tillkännagivande som riktades till trupperna (se Novemberstrejken), och vid ett möte tillsammans med de revolutionära partierna antog den texten till ett ”ekonomiskt” manifest som hade lagts fram av Parvus. Manifestet publicerades den 2 december i åtta tidningar i
Petersburg, fyra socialistiska och fyra liberala. Här är texten till detta historiska dokument:
”MANIFEST”
Regeringen är på randen till konkurs. Den har störtat landet i ruiner och bestrött det med lik. De av lidande och hunger utmattade bönderna klarar inte av att betala skatterna. Regeringen gav godsägarna lån med hjälp av folkets pengar. Nu har den ingen aning om vad den ska göra med godsägarnas intecknade egendomar. Fabriker och verkstäder står stilla. Det råder arbetslöshet och allmän stagnation för handeln. Regeringen har använt det kapital den fått via utländska lån för att bygga järnvägar, krigsskepp och fästningar och till att lagra vapen. Handelsmännen, leverantörerna, entreprenörerna, fabriksägarna som är vana att berika sig på statskassans bekostnad finner sig bli utan vinst och stänger sina kontor och verkstäder. Den ena konkursen följer på den andra. Banker går omkull. Allt handelsutbyte har reducerats till ett absolut minimum. Regeringens kamp mot revolutionen ger dagligen upphov till oroligheter. Ingen är längre säker på vad morgondagen kommer att föra med sig.
Det utländska kapitalet återvänder hem. Även ”rent ryskt” kapital sipprar iväg till utländska banker. De rika säljer sin egendom och reser utomlands på jakt efter trygghet. Rovfåglarna flyr landet och tar med sig folkets egendom.
Under många år har regeringen spenderat alla statliga inkomster på armén och flottan. Det är brist på skolor.
Vägarna har misskötts. Ändå finns det inte ens pengar att hålla trupperna med mat. Kriget förlorades delvis därför att de militära förnödenheterna var otillräckliga. Myterier bland utarmade, hungriga trupper blossar upp över hela landet.
På grund av regeringens misstag är järnvägarna ekonomiskt osunda. Det behövs många miljoner rubel för att återställa järnvägsekonomin.
Regeringen har snattat från sparbankerna och har lämnat ut insatta pengar för att stöda privatbanker och industriföretag, ofta helt fingerade sådana. Den använder småspararnas kapital för att leka på börsen, där detta kapital riskeras dagligen.
Den statliga bankens guldreserver är försumbara i jämförelse med de nuvarande fordringarna på regeringslån och kraven från omsättningen inom handeln. De kommer att krympa ihop till ett intet om det skulle krävas guldmynt för varje transaktion.
Regeringen har sedan länge utnyttjat den totala avsaknaden av kontroll av statens finanser för att utfärda lån som vida överstiger landets möjligheter att betala. Den täcker räntekostnaderna på gamla lån med nya lån.
År efter år redovisar regeringen felaktiga utgifts- och inkomstuppgifter, som visar att båda är mindre än de är i verkligheten. Den plundrar urskillningslöst för att visa ett överskott istället för ett årligt underskott. Det står byråkraterna fritt att plundra statskassan som hursomhelst redan är tömd.
Bara genom att störta envälde och inrätta en konstituerande församling kan man stoppa det ekonomiska förfallet.
Den konstituerande församlingen kommer att genomföra en noggrann undersökning av statens finanser och kommer att utarbeta en detaljerad, klar, exakt och bestyrkt balansräkning av statens inkomster och utgifter (budget).
En folklig kontroll skulle avslöja regeringens ekonomiska obestånd inför hela världen, och rädslan för detta tvingar regeringen att skjuta upp sammankallandet av folkets representativa församling.
För att skydda sin rovgiriga verksamhet tvingar regeringen folket att kämpa till döds. Under denna kamp går hundratusentals medborgare under och omkommer, och industrier, handel och kommunikationsmedel förstörs i grunden.
Det finns bara en utväg: att störta regeringen, att beröva den sin sista styrka. Vi måste skilja regeringen från sin sista källa till liv: de ekonomiska inkomsterna. Det är inte bara nödvändigt för landets politiska och ekonomiska befrielse, utan också och i synnerhet för att återställa statens ekonomiska balans.
Vi har därför beslutat:
Att vägra betala för inlösen av jord och alla andra inbetalningar till statskassan. Att kräva guld vid alla
affärsuppgörelser och som betalning av löner, och i fråga om summor under fem rubel kräva alltihopa i hårdvaluta (mynt).
Att ta ut tillgodohavanden från sparbankerna och den statliga banken, och kräva att hela summan betalas i guld.
Enväldet har aldrig haft folkets förtroende och har aldrig fått någon makt från folket.
För närvarande beter sig regeringen som om den styr ett erövrat territorium inom sitt eget lands gränser.
Vi har därför beslutat att inte tillåta återbetalning av lån som regeringen tecknade avtal om medan den klart och öppet förde krig mot hela folket.
Undertecknat av: Arbetardeputerades sovjet.
Allryska bondefackföreningens huvudkommitté.
Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets centralkommitté och organisationskommitté Socialistrevolutionära partiets centralkommitté.
Polska socialistpartiets centralkommitté.
Det säger sig självt att detta i sig själv inte kunde störta tsarismen och dess finanser. Det var den första riksduman som sex månader senare förväntade sig att dess Viborgdeklaration skulle
åstadkomma ett sådant underverk, genom att uppmana folket att ”fridfullt, enligt engelsk modell”
vägra att betala skatt. Sovjetens ekonomiska manifest var bara ett förspel till decemberupproret.
Stärkt av strejken och kampen på barrikaderna gav det ett mäktigt eko i hela landet. Medan insättningarna i sparbankerna i december föregående år hade överstigit uttagen med 4 miljoner rubel, så översteg uttagen i december 1905 insättningarna med 90 miljoner: under en enda månad hade manifestet plockat ut 94 miljoner rubel från regeringens reserver! När de tsaristiska horderna hade krossat upproret, så återställdes återigen balansen på sparbankerna.
* * *
De tio sista dagarna i november förkunnades undantagstillstånd i Kiev och dess administrativa distrikt, och i provinserna Livland, Tjernigov, Saratov, Penza och Simbirsk, som stod i centrum för oroligheterna på landsbygden.
Den 24 november, samma dag som det infördes ”tillfälliga” pressregler, utvidgades provins- och stadsguvernörernas rättigheter betydligt.
Den 28 november inrättades en ”tillfällig” post som generalguvernör över Baltikum. Den 29 november bemyndigades de lokala despoterna att i händelse av järnvägs- eller post- och telegraf-strejk införa undantagstillstånd i sina provinser utan att behöva vända sig till centrala myndigheter.
Den 1 december gav Nikolaj II audiens till en hastigt sammansatt, brokig deputation bestående av skrämda godsägare, munkar och pogromdeltagare från städerna. Denna deputation krävde att de revolutionära missdådarna skulle straffas skoningslöst, tillsammans med de personer på höga poster som bistod revolutionen. Deputationen, som inte var nöjd med denna anspelning på Witte, tillade:
”vänligen återkalla med enväldig order vissa tjänare till Er kungliga vilja”. ”Jag tar emot er”, svarade Nikolaj II detta smutsiga gäng av slavhandlare och pengaälskande ligister, ”i förvissningen att jag framför mig har Rysslands verkliga söner, som av allt sitt hjärta är hängivna mig och
fosterlandet.” På tecken från Petersburg skickade provinsadministratörerna en stor mängd
tackmeddelanden till tsaren, vilka utgav sig för att komma från bönder och medlemmar i den lägre medelklassen. ”Ryska folkunionen”, som såvitt vi förstår fick sitt första stora bidrag vid denna tidpunkt, organiserade ett antal möten och spred patriotisk pogromlitteratur.
Den 2 december konfiskerades de åtta tidningar som hade tryckt sovjetens ekonomiska manifest, och deras utgivning stängdes. Samma dag infördes drastiska nya förordningar, som gjorde det olagligt för anställda vid järnvägarna och post-, telegraf- och telefonverken att strejka eller bilda fackföreningar, med hot om straff på upp till fyra års fängelse. De revolutionära tidningarna publicerade följande order från guvernören i provinsen Voronezj, som grundade sig på ett hemligt cirkulärbrev från Durnovo: ”Topphemligt. Identifiera omedelbart alla som anstiftat den regerings-fientliga rörelsen samt jordbruksrörelsen och spärra in dem på lokala fängelser i väntan på vidare åtgärder i enlighet med inrikesdepartementets instruktioner.” Regeringen gav ut sitt första hotfulla
tillkännagivande. De extremistiska partierna, sa den, har satt upp som mål att bryta ner landets ekonomiska, sociala och politiska struktur. Socialdemokraterna och socialistrevolutionärerna var i själva verket anarkister: de förklarade krig mot regeringen, svärtade ned sina motståndare,
förhindrade samhället att njuta av den nya regimens fördelar; de provocerade fram strejker för att förvandla arbetarna till råmaterial för revolutionen. ”Utgjutandet av arbetarnas blod (som
regeringen orsakade!) ger inte dem (revolutionärerna!) några samvetskval.” Om det inte skulle räcka med vanliga åtgärder mot dessa fenomen, så ”kommer det otvivelaktigt att uppstå behov av helt exceptionella åtgärder”.
De privilegierades och de skrämdas kastintressen, byråkraternas hämndlystna raseri, de köptas kryperi, de lurades obestämda hat, allt detta blandades samman för att bilda ett enda frånstötande, blodigt, smutsigt reaktionärt block. Tsarskoje Selo tillhandahöll guld, Durnovos regering vävde ett lömskt nät av sammansvärjningar, de anställda mördarna slipade sina knivar.
Samtidigt växte revolutionen oemotståndligt. Nya styrkor anslöt sig hela tiden till huvudarmén, till industriproletariatet. I städerna hölls möten med fastighetsskötare, dörrvakter, kockar, hembiträden, golvbonare, vaktmästare, biträde på offentliga badinrättningar, tvätterskor. Häpnadsväckande figu-rer dök upp på offentliga möten och kom till den revolutionära pressens lokaler: ”politiskt med-vetna” kosacksoldater, järnvägspoliser, vanliga poliser och polisbefäl, till och med några ångerfulla kriminalare. Ur mystiska, okända djup skakade den samhälleliga jordbävningen hela tiden upp nya skikt, vars själva existens man inte anar i tider av fred. På de revolutionära tidningarnas kontor väntade lägre tjänstemän, fängelsevakter, armékontorister på sin tur att bli lyssnade på.
Novemberstrejken fick en enorm effekt på armén. En våg av möten inom armén svepte fram över hela landet. Kasernerna var fyllda med en anda av uppror. Där uppstår i allmänhet missnöjet på grundval av soldaternas omedelbara behov, och utvecklas sedan snabbt och antar en politisk inriktning. Från och med den sista tredjedelen av november ägde ytterst allvarliga militära oroligheter rum i Petersburg (bland matroserna), Kiev, Jekaterinodar, Jelisavetpol, Porskurovo, Kursk och Lomzja. I Warszawa krävde gardisterna att deras arresterade officerare skulle släppas fria. Från alla håll kom rapporter som tydde på att hela armén i Manchuriet var upptänd av
revolutionära stämningar. Vid ett möte i Irkutsk den 28 november deltog hela garnisonen – omkring 4.000 man. Under ordförandeskap av en underofficer beslutade mötet att stöda kravet på en
konstituerande församling. I många städer umgicks soldater vänskapligt med arbetare vid mötena.
Den 2 och 3 december började upplopp bland trupperna på Moskvagarnisonen. Vid en del möten deltog till och med kosackerna, gatudemonstrationer hölls till tonerna av ”Marseljäsen”, officerare på vissa regementen tvingades med våld bort från sina poster...
Och som en bakgrund till städerna som sjöd som kittlar kom slutligen flammorna från bonde-upproren på landsbygden. I slutet av november och början av december spred sig jordbruksorolig-heterna till ett stort antal områden på landsorten: i centrum nära Moskva, vid Volga, vid Don, och i kungadömet Polen förekom det oavbrutna strejker bland bönderna, statliga spritbutiker slogs sönder, lantegendomar brändes, egendom och jord övertogs. Hela provinsen Kovno låg i händerna på lettiska bondeuppror. Alltmer oroliga meddelanden kom från Livland. Godsägare flydde från sina egendomar, provinsadministratörer övergav sina poster.
Med en klar bild av Ryssland vid den tiden inser man hur oundviklig konflikten i december var.
Med en klar bild av Ryssland vid den tiden inser man hur oundviklig konflikten i december var.