Rättegången mot arbetardeputerades sovjet är bara en episod i revolutionens kamp mot konspiratö-rernas regering i Peterhof. Knappast någon, inte ens bland åklagarens polisrepresentanter, kan verkligen tro att rättegången mot sovjetens medlemmar är en helt igenom laglig affär – att den påbörjades och genomfördes på de juridiska myndigheternas oberoende initiativ i intresset för lagens ”inre logik”. Alla vet att arresteringen av sovjetens medlemmar inte var en juridisk, utan en militärpolitisk handling, en av många händelser i den mordiska kampanj som genomfördes av en makt som hade blivit kasserad och förkastad av folket.
Här ska vi inte gå in på frågan om varför myndigheterna, av alla de metoder som finns för att behandla arbetarnas representanter, valde den ganska komplicerade vägen att ställa dem inför justitiekammaren som fick hjälp av representanter för ständerna. De kunde ha valt vilken som helst av ett antal andra åtgärder som skulle ha varit lika effektiva och också enklare. Förutom en rik flora av administrativa åtgärder finns det till exempel krigsrätt eller den form av rättvisa som visserligen inte finns inskriven i någon lagbok men som framgångsrikt har använts ett flertal gånger. Den går till så att den åtalade ombeds ta några steg bort från domarna och sedan vända dessa ryggen. När den åtalade har gått med på detta, har en rad skott avlossats för att visa på ett domslut som inte går att överklaga.
Faktum är att regeringen, i stället för att använda tortyrkammarmetoden för att ta hand om de 52 personer som har pekats ut av dess agenter, har organiserat en helt laglig rättegång, som för övrigt inte enbart är en rättegång mot 52 personer, utan en rättegång mot arbetardeputerades sovjet.
Genom att göra så tvingar den oss att analysera och kritisera lagligheten i dess handlande.
I åtalet står att nämnda 52 personer är anklagade för att ”ha gått med i en sammanslutning… vilken enligt deras vetskap syftade till att ändra regeringssystemet i Ryssland, som upprättats med hjälp av grundläggande lagar, och ersätta det med en demokratisk republik”. Däri ligger pudelns kärna.
Åtalet antas komma under artiklarna 101 och 102 i lagboken.
Åtalet framställer alltså arbetardeputerades sovjet som en revolutionär ”sammanslutning” som har grundats på grundval av ett tidigare formulerat politiskt mål – som en organisation vars medlemmar, enbart genom att gå med i den, anslöt sig till ett bestämt, tidigare utarbetat politiskt program. En sådan definition av sovjeten motsägs helt och hållet av den bild som presenterades i åtalet av de omständigheter som låg bakom bildandet av organisationen. På första sidan läser vi att
initiativtagarna till den framtida sovjeten uppmanade till ”val av deputerade till en arbetarkommitté som skulle kunna ge arbetarklassens rörelse organisation, enighet och styrka” samt ”fungera som talesman inför övriga samhället om Petersburgarbetarnas behov. Val av deputerade genomfördes genast vid ett antal fabriker”, fortsätter åtalet. Vilket var då sovjetens politiska program, när den bildades? Det fanns inget: det kunde verkligen inte finnas något, för sovjeten bildades inte, som vi har sett, på basis av en grupp personer som hade samma politiska uppfattning (som ett politiskt parti eller en konspiratorisk organisation), utan på basis av vald representation (som en duma eller
zemstvo). När man betänker de förhållanden under vilka sovjeten bildades, är det ingen tvekan om att de åtalade, precis som alla andra medlemmar i sovjeten, inte gick med i en konspiratorisk förening som, enligt deras vetskap, hade som målsättning att med våld kasta det nuvarande
regeringssystemet över ända och grunda en demokratisk republik, utan ett representativt organ vars vidare aktiviteter skulle bestämmas av framtida kollektiva beslut av medlemmarna.
Om sovjeten är en sammanslutning som artiklarna 101 och 102 föreskriver, vilka är då gränserna för denna sammanslutning? Deputerade sitter inte i sovjeten för att de har valt att göra det, som medlemmar i en sammanslutning gör, utan för att de är valda att sitta där. För övrigt har
valorganisationen aldrig upplösts; den existerar alltid vid fabriken, den deputerade är ansvarig inför den för sina handlingar, och genom sin deputerade har den helt klart inflytande över sovjetens aktiviteter. Initiativet till alla de viktigaste frågorna – strejker, kampen för åttatimmarsdag,
arbetarnas beväpning – kom inte från sovjeten utan från de mest progressiva fabrikerna. Arbetarna, det vill säga valmanskåren höll möten och antog resolutioner som sedan lades fram till sovjeten av deras deputerade. Alltså var sovjeten, såväl formellt som i praktiken, en organisation av majoriteten av Petersburgs arbetare. Den baserade sig på en sammanslagning av olika valmanskårer, där
sovjeten på ett sätt spelade samma roll som exekutivkommittén spelade i relation till sovjeten som helhet. Vid ett tillfälle medger åtalet detta med emfas. ”Arbetarkommitténs75 strävan efter att beväpna medborgarna” står det ”uttrycktes ….. i de beslut och resolutioner från enskilda
organisationer som bildade arbetarkommittén” och åtalet går vidare med att citera det relevanta beslut som fattades vid ett möte med typograferna. Men om nu typografernas fackförening, i åklagarens ögon, ”utgjorde en del” av sovjeten (eller snarare sovjetens organisation), är det helt klart att varje medlem i den fackföreningen, med den måttstocken, var medlem i en organisation som hade som mål att med våld kasta det nuvarande systemet över ända. Det gäller inte bara typografernas fackförening, utan genom att sända deputerade till sovjeten, gick arbetare i varje fabrik med i Petersburgproletariatets organisation såsom en valmanskår. Så om nu åklagarna hade för avsikt att tillämpa artiklarna 101 och 102 fullständigt bokstavligt skulle inte mindre än 200.000 Petersburgarbetare stå inför skranket; det är i själva verket den ståndpunkt dessa arbetare själva intar, vilket visas av ett antal starkt formulerade resolutioner som de antog i juni där de begärde att ställas inför rätta. Och det kravet är inte enbart en politisk demonstration; det är en påminnelse till åklagarsidan om dess elementära lagliga förpliktelser.
Men lagliga förpliktelser är det sista som intresserar åklagarsidan. Den vet att myndigheterna vill ha några få dussin offer så att de kan fullborda sin ”seger”, och de begränsar alltså antalet åtalade genom en rad motsägelser och grova felslut.
1. Den blundar fullständigt för att sovjetens är vald och framhärdar med att betrakta den som ett band av likasinnade revolutionärer.
2. Eftersom det totala antalet medlemmar i sovjeten – 500 till 600 personer – är för stort för syftet med en tendentiös rättegång av inbillade konspiratörer som manipulerar massan av arbetarklassen, valde åklagarsidan helt konstlat ut exekutivkommittén. Den ignorerar medvetet att exekutivkommittén är vald och att dess sammansättning varierade och den tog ingen hänsyn till dokumentära bevis, utan tillskriver exekutivkommittén beslut som i själva verket togs av sovjeten i plenarsession.
3. Av sovjetens medlemmar ställs, förutom medlemmar i exekutivkommittén, endast de deputerade inför rätta som ”deltog aktivt och (?) personligt i sovjetens aktiviteter”. Ett sådant urval är helt slumpmässigt. Lagen fördömer inte enbart ”aktivt och personligt” utan all sorts deltagande i en kriminell organisation. Graden av aktivitet bestämmer endast hur hårt straffet blir.
Men inom vilket område finns åklagarsidans kriterier? I dess ögon är sådana aktiviteter som att kontrollera entrébiljetter, delta i en strejkvaktskedja eller till och med medge att man tillhörde sovjeten bevis för aktivt och personligt deltagande i en sammanslutning som har som mål att med våld kasta regeringen över ända. När det till exempel gäller de åtalade Krasin, Lukanin, Ivanov och Marlotov går åklagarsidan enbart på deras eget medgivande att de deltagit i sovjeten och utifrån det medgivandet drar den på något sätt slutsatsen att deras deltagande var ”aktivt och personligt”.
4. Om vi lägger till den handfull ”utomstående” som arresterades av en ren olyckshändelse den tredje december som sovjetens gäster, och som inte hade någon som helst relation till
sovjeten och aldrig hade öppnat munnen vid något möte med denna, får vi en än klarare bild av det otillständigt slumpmässiga sätt man valde ut de åtalade.
75 Sovjeten kallades ibland så i början.
5. Men inte ens det räcker. Efter 3 december anslöt sig nya medlemmar till vad som återstod av sovjeten. Exekutivkommittén återskapades, Izvestija fortsatte att komma ut (nr 8 kom ut dagen efter det att sovjeten arresterades), och den återskapade exekutivkommittén
uppmanade till decemberstrejken. Efter en viss tid arresterades exekutivkommittén till den nya sovjeten. Och vad hände? Trots att den bara fortsatte den gamla sovjetens arbete och inte på något sätt skiljde sig från den beträffande målsättning eller kampmetoder, behandlas fallet med den nya sovjeten, av någon anledning, inte på laglig väg, utan med administrativa åtgärder.
Stod då sovjeten på laglig grund? Nej, det gjorde den inte eftersom det inte existerade någon sådan grund.
Även om den hade velat kunde sovjeten inte ha bildats på grundval av manifestet från den 17 oktober av den enkla anledning att den bildades innan manifestet antogs; faktum är att den uppstod ur den revolutionära rörelse som också födde manifestet.
Hela åtalet konstruerades utifrån det grova antagandet att det existerade en kontinuerlig laglighet i Ryssland under förra året. Åklagarsidan utgår från det absurda antagandet att alla paragrafer i lagboken hade kvar sin styrka hela tiden och att de användes hela tiden och aldrig avskaffades – varken på papperet eller ens de facto.
Vad som i verkligheten hände var att ett antal paragrafer revs ut ur lagboken av revolutionen med myndigheternas tysta medgivande.
Ägde zemstvo-kongresserna rum helt enligt lagboken? Överensstämde alla banketter och demonstrationer med lagboken? Följde pressen alla censurens regler? Var det inte så att olika sammanslutningar för intelligentian bildades, ostraffat och ”utan preliminärt tillstånd”, som det heter.
Men låt oss uppehålla oss vid själva sovjetens öde. Eftersom man antar att paragraferna 101 och 102 i lagboken kunde användas hela tiden betraktar åklagarsidan sovjeten som en medvetet
kriminell organisation från och med dess födelse, och man ser därför själva handlingen att gå med i sovjeten som ett brott. Men, om man intar den ståndpunkten, hur förklarar man då det faktum att maktens höga representanter ingick förhandlingar med en kriminell organisation som hade som mål att med revolutionära medel åstadkomma republik? Utifrån ståndpunkten om legal kontinuitet var greve Wittes underhandlingar med sovjeten kriminella.
Händelsen med greve Witte demonstrerar vilka absurditeter åklagarsidan hemfaller åt när den insisterar att lagligheten fortsatte oavbrutet i Ryssland under hela 1905.
När man citerar debatten som ägde rum i samband med att man sände deputationen till Witte som begärde frigivandet av tre av sovjetens medlemmar som arresterades vid ett torgmöte utanför Kazanskijkatedralen, talar åklagarsidan om denna vädjan till Witte som ett ”legitimt försök att åstadkomma frigivandet av de arresterade”. (sid. 6)
Alltså anser åklagarsidan att det var ”legitimt” för greve Witte, statsmaktens högste representant, att förhandla med en revolutionär organisation som hade som mål att störta det statssystem som Witte skulle försvara.
Vad var då resultatet av detta ”legitima försök”?
Åtalet beskriver helt riktigt att ordföranden för ministerkommittén ”efter diskussion med stadens guvernör beordrade att de arresterade skulle friges” (sid. 6) Alltså tillmötesgick statsmakten kraven från en kriminell organisation vars medlemmar enligt paragraf 101 och 102 inte skulle ha befunnit sig i premiärministerns vardagsrum utan i straffarbete.
Var fanns då ”lagligheten”? Var torgmötet utanför Kazanskijkatedralen den 18 oktober lagligt?
Tydligen inte eftersom de sovjetmedlemmar som genomförde mötet arresterades. Var det lagligt att en regeringsfientlig organisation sände en deputation till regeringen? Åklagarsidan besvarar frågan jakande. Det tycks som om ”lagligheten” krävde, inte att de arresterade frigavs utan att deras medbrottslingar som fortfarande var på fri fot skulle arresteras. Eller gav greve Witte amnesti till brottslingarna? Vem gav honom i så fall rätten att bevilja amnesti?
Arbetardeputerades sovjet stod inte på laglig grund. Men det gjorde inte regeringen heller. Laglig grund existerade inte.
Oktober- och novemberdagarna satte stora delar av befolkningen i rörelse, avslöjade en mängd dunkla intressen, skapade en mängd nya organisationer och nya former av politiskt liv. Det gamla systemet avvecklade högtidligen sig själv genom manifestet från den 17 oktober. Men inget nytt system existerade ännu. Gamla lagar som helt klart stod i motsättning med manifestet hade inte avskaffats; men de överträddes de facto för varje steg. Myndigheterna inte bara tolererade tusentals sådana överträdelser, utan ibland uppmuntrade man dem öppet. Genom manifestet från den 17 oktober fick inte bara en rad existerande lagar ett logiskt värde som var noll och intet. Manifestet likviderade absolutismens faktiska lagstiftande apparat.
Nya former av offentligt liv började komma till stånd och existerade utanför varje laglig definitions gränser. Sovjeten var en av dessa former.
Den löjliga motsägelsen mellan definitionen i paragraf 101 och sovjetens verkliga ansikte beror på att sovjeten var en institution som man absolut inte tänkt på i det gamla Rysslands lagar. Den uppstod vid ett tillfälle när legalitetens gamla, ruttna kläder brast i alla sömmar och dess trasor föll till marken bara för att trampas på av den revolutionära nationen. Sovjeten uppstod inte för att den lagligt kunde försvaras utan för att den helt sonika behövdes.
När de regerande reaktionära krafterna efter de första kraftmätningarna började återfå krafterna, började de med att åberopa lagar som i verkligheten hade avskaffats, på samma sätt som de som är inblandade i ett gatubråk använder den första sten de får tag på. Paragraf 101 i lagboken var den första sten de plockade upp, och justitiekammaren stod till tjänst med att spela rollen som slangbåge genom att döma de personer som fördes fram av ett okunnigt gendarmeri och krypande åklagare till ett visst straff.
Frågan om officiella partirepresentanter deltog i sovjetens beslut avslöjar tydligare än något annat hopplösheten i åklagarsidans lagliga ställningstagande.
Alla som hade något som helst att göra med sovjeten vet att representanter för partierna inte hade någon rösträtt varken i sovjeten eller i exekutivkommittén; de deltog i diskussionerna men inte i omröstningarna. Det berodde på att sovjeten organiserades enligt principen av arbetarrepresentation från företag och yrken och inte från partigrupper. Partirepresentanter kunde delge sovjeten sin politiska erfarenhet och kunskap och de gjorde det men de kunde inte rösta utan att kränka
principen av representation från de arbetande massorna. De var så att säga politiska experter bland sovjetens medlemmar.
Detta enkla faktum kunde ha fastställts utan svårighet, men ändå erbjöd det de största svårigheter för de undersökande och åklagande myndigheterna.
Den första svårigheten var av helt laglig natur. Om sovjeten är en kriminell sammanslutning som har vissa på förhand uppsatta mål , om de åtalade är medlemmar i denna kriminella sammanslutning och måste framträda som sådana inför rätta, vad ska man då göra med dessa åtalade som tillhörde sovjeten enbart som konsulter och som enbart kunde uttrycka sin åsikt men inte delta i omröst-ningarna, det vill säga i att direkt avgöra den kriminella föreningens kollektiva vilja? Precis som en experts uttalande i rätten kan ha ett avgörande inflytande på domen, men utan att göra experten ansvarig för domen, kan partirepresentanters uttalanden, oberoende av hur stort inflytande de hade
på sovjetens agerande, inte göra dem lagligt ansvariga för dessa handlingar. De sa till sovjeten: Här är vår åsikt, här är vårt partis åsikt, men det är ni som måste besluta. Det behöver inte påtalas att partirepresentanterna inte har för avsikt att gömma sig undan åtal med detta argument. Trots allt så försvarar åklagarsidan inte några ”paragrafer”, någon ”laglighet”, någon ”lag”, utan en speciell kasts intressen. Och eftersom partirepresentanterna med sitt arbete tillfogade den kasten lika många slag som vilken annan medlem av sovjeten som helst, är det helt i sin ordning att regeringens hämnd, i form av utslaget från justitiekammaren, skulle slå mot dem på samma sätt som den slår mot industrirepresentanterna.
Men en sak är säker, eftersom det genom en grov förvrängning av fakta och deras legala betydelse kan vara helt möjligt att utpeka de deputerade som medlemmar av en kriminell organisation, är användandet av paragraf 101 om representanterna för de politiska partierna i sovjeten förkropps-ligandet av juridisk absurditet. Det är i alla fall vad mänsklig logik säger oss, och juridisk logik kan inte vara något annat än tillämpningen av universell mänsklig logik på ett specifikt fenomen.
Den andra svårigheten som åklagarsidan stötte på i samband med partidelegaternas status i sovjeten var politisk. Uppgiften som låg framför general Ivanov, och senare assisterande åklagare Batltz, eller vem det nu var som dolde sig bakom honom, var verkligen enkel: De var tvungna att fram-ställa sovjeten som en konspiratorisk organisation som, under press från en grupp energiska
revolutionärer, kontrollerade de terroriserade massorna. Allting talar emot denna jakobinska parodi av sovjeten som den sågs av polisen; sovjetens medlemmar, dess aktiviteters öppna karaktär, dess metod att diskutera och besluta alla frågor och slutligen frånvaron av rösträtt för partirepresentanter.
Vad gjorde då den undersökande myndigheten? Om fakta talar emot den, då är det illa för fakta;
man gör sig av med dem med ”byråkratiska metoder”. Genom protokollen och rösträkningen, faktiskt genom sina egna agenters vittnesmål, kunde gendarmeriet enkelt upptäcka att partirepresen-tanterna enbart åtnjöt rådgivande rättigheter i sovjeten. Gendarmeriet visste det, men eftersom detta skulle ha minskat omfattningen på dess svävande överväganden och planer, gjorde man allt man kunde för att vilseleda åklagarsidan på denna punkt. Trots att frågan om partirepresentanternas lagliga status i sovjeten var så viktig, undvek gendarmeriet systematiskt och medvetet denna fråga vid förhören. Gendarmeriet var mycket intresserat av att veta var individuella medlemmar av exekutivkommittén satt och hur de kom in i och gick ut ur kommittérummet, men de var inte alls intresserade av att veta om de 70 socialdemokraterna och 35 socialistrevolutionärerna, allt som allt 105 personer, hade rätt att rösta i sådana frågor som generalstrejken, åttatimmarsdagen mm. De avhöll sig från att ställa vissa frågor till de åtalade och vittnena bara därför att man inte ville få fram vissa fakta.76 Det är helt klart och ingen kan förneka det.
Vi har sagt att den undersökande myndigheten på så sätt vilseledde åklagarsidan. Men är det så? En åklagarrepresentant är närvarande vid förhören, eller undertecknar i alla fall protokollen från för-hören. Det saknas alltså inte tillfälle att visa intresse för sanningen, allt som behövs är ett sådant intresse. Men det finns naturligtvis inte ett spår av något sådant intresse. Åklagarsidan har inte bara dolt ”misstagen” från den preliminära undersökningen utan i verkligheten använt dem för att dra slutsatser som de visste var falska.
Det här är allra tydligast i den del av åtalet som rör sovjetens aktivitet med att beväpna arbetarna.
Vi har inte för avsikt att här diskutera frågan om ett väpnat uppror och sovjetens ställningstagande i frågan. Den frågan har tagits upp i andra artiklar. Här är det helt tillräckligt för oss att säga att det väpnade upproret som en revolutionär idé som inspirerar massorna och vägleder deras valda organ skiljer sig från åklagarsidans och polisens uppfattning om ett väpnat uppror lika mycket som arbetardeputerades sovjet skiljer sig från den organisation som man tänker sig i paragraf 101. Men
76 Bara på ett ställe sägs det i åtalet att partirepresentanterna, enligt Rastorguijev, tydligen inte hade rätt att rösta (sid.39). Men åklagarsidan har inte ansträngt sig för att själv bilda sig en uppfattning i frågan, eller man har snarare undvikit att göra det.
myndigheternas hopplösa misslyckande med att förstå sovjetens mening och anda, deras hopplösa förvirring när det gäller dess politiska idéer, är helt i linje med deras önskan att basera sina
anklagelser på en mycket enkel mekanisk sak; en Browningrevolver.
Även om, som vi ska se, polisundersökningen lade fram väldigt litet material i den frågan, försöker
Även om, som vi ska se, polisundersökningen lade fram väldigt litet material i den frågan, försöker