Våren

I

Den nu bortgångne general Dragomirov skrev en gång i ett personligt brev om den dåvarande inrikesministern Sipjagin: ”Vad kan han egentligen föra för sorts inrikespolitik? Han är bara en kavalleriunderofficer, och dessutom en träskalle.” Denna beskrivning är så riktig att vi kan överse med dess ganska tillgjort rättframma militära stil. Efter Sipjagin intog Plehve samma ställning, därefter prins Svjatopolk-Mirskij, sedan Bulygin, och senare Witte-Durnovo. En del av dessa skilde sig bara från Sipjagin genom att inte vara kavalleriunderofficerare, medan andra på sitt sätt var intelligenta personer. Men en efter en lämnade de scenen och efterlämnade bara oro och förvirring däruppe och hat och förakt därnere. En efter en kom kavalleriunderofficerare med liten hjärna, detektiver, generösa men korkade herrar, börsmäklare utan samvete och ära, med föresatsen att göra slut på upprorsandan, återupprätta myndigheternas förlorade prestige, och bevara statens grundvalar – och på sitt eget sätt öppnade var och en av dem revolutionens dammluckor och sveptes med av dess strömmar.

Upprorsstämningarna växte som enligt en majestätisk plan och utvidgade hela tiden sitt territorium, befäste sina positioner och röjde undan hinder efter hinder. Och mot bakgrund av denna enorma kraftansträngning, med sin inre rytm och omedvetna genialitet, uppträdde statsmaktens rad av små kryp som utfärdade nya lagar, skaffade sig nya skulder, besköt arbetare, ruinerade bönder – och sänkte på så sätt den regeringsmakt de försökte skydda allt djupare i ett träsk av vanvettig makt-löshet.

Fostrade som de är i en anda av ämbetskonspirationer och departementsintriger där oförskämd okunnighet tävlar med oblyg trolöshet, utan minsta aning om den dåtida historiens riktning eller innebörd, massornas rörelse eller revolutionens lagar, beväpnade med två eller tre patetiska programmatiska idéer till upplysning för börsmäklarna i Paris – försöker dessa män (och hårdare och hårdare vart efter tiden gick) kombinera de metoder som användes av 1700-talets legoknektar med ett beteende som uppvisas av ”statsmän” i det parlamentariska väst. De hoppas att på ett krypande sätt kunna nästla in sig, och talar med nyhetskorrespondenter från börsens Europa, utvecklar sina ”planer”, ”förutsägelser”, ”program” för dem, och alla uttrycker förhoppningen att i alla fall han kommer att lyckas lösa de problem som hans företrädare förgäves försökte komma till rätta med. Om de bara först kunde få slut på upprorsandan! De börjar på olika sätt, men till sist ger de alla order om att skjuta rakt mot upprorsandan. Men till sin fasa finner de att upprorsstäm-ningarna inte går att döda. Det är de själva som till sist faller ihop på ett skamligt sätt. Om de inte befrias från sin bedrövliga tillvaro av en kula från en terrorist, så överlever de för att se hur upprors-andan, med sin egen elementära genialitet, vänder allt som de planerade och förutsade till sin egen triumferande fördel.

Sipjagin föll offer för en revolutionärs kula. Plehve slets i stycken av en bomb. Svjatopolk-Mirskij förvandlades till ett politiskt lik av 9 januari. Bulygin kastades ut som en gammal stövel av

strejkerna i oktober. Greve Witte utmattades fullständigt av arbetarnas och soldaternas uppror, och föll ärelöst efter att ha snubblat på tröskeln till den riksduma som han själv hade skapat.

Inom vissa av oppositionens kretsar, speciellt bland de liberala godsägarna och den demokratiska intelligentsian, knöt man osvikligt vaga förhoppningar, förväntningar och planer till den ena ministern efter den andra. Och det var förvisso inte utan intresse för de liberala tidningarnas propaganda eller de konstitutionalistiska godsägarnas politik om det var den gamla polisräven Plehve, eller ”tillitsminister” prins Svjatopolk-Mirskij som satt vid makten.

Plehve var naturligtvis lika maktlös mot upprorsandan som sin efterträdare, men han var ett fruktansvärt gissel för de liberala tidningsmännens och landsbygdskonspiratörernas kungadöme.

Han avskydde revolutionen med den vildsinta avskyn hos en polisinspektör som hade vuxit upp

med sitt yrke, och hotats av bomber i vartenda gathörn. Med blodsprängda ögon satte han av efter upprorsandan – men förgäves. Så han skaffade sig ett annat mål för sitt hat i professorer, lands-bygdskonstitutionalister, journalister, som han låtsades betrakta som revolutionens lagliga

”anstiftare”. Han drev den liberala pressen till förödmjukelsens yttersta gräns. Han behandlade journalisterna som slödder: han inte bara landsförvisade dem och låste in dem, utan hötte också med fingret mot dem som vore de skolpojkar. Han behandlade de måttfulla medlemmarna i de jordbruks-kommittéer som hade organiserats på Wittes initiativ som om de var upproriska studenter istället för

”respektabla” herrar på landsbygden. Och han fick som han ville: det liberala samhället darrade inför honom och hatade honom med maktlöshetens stumma hat. Många av de liberala fariséer som outtröttligt fördömde ”våldet från vänster” såväl som ”våldet från höger” välkomnade bomben den 15 juli som om den var ett meddelande från Messias.

Enligt liberalerna var Plehve fruktansvärd och vedervärdig, men mot upprorsandan var han varken bättre eller sämre än de andra. Av nödvändighet ignorerade massornas rörelse gränserna för vad som var tillåtet och vad som var förbjudet: och vad gjorde det då om dessa gränser var lite snävare eller lite vidare?

II

De reaktionära lovtalens officiella författare försökte allt vad de kunde framställa Plehves regering, om inte som en period av allmän lycka så åtminstone allmänt lugn. Men i själva verket lyckades denne tsarens favorit inte ens upprätta ett poliskontrollerat lugn. Knappt hade han tagit makten och fått idén att – med en falskt omvänds hela ortodoxa glöd – besöka Lavraklostret heliga reliker, innan han tvingades skynda söderut därför att en större jordbruksrörelse hade blossat upp i provinserna Charkov och Poltava. Därefter tog bondeoroligheter i mindre skala aldrig slut. Den berömda strejken i Rostov i november 1902 och julidagarna 1903, som sträckte sig över hela den industriali-serade södern, pekade fram mot proletariatets alla framtida handlingar. Gatudemonstrationer

efterträdde varandra den ena efter den andra utan uppehåll. Debatterna och besluten i kommittéerna som hade hand om jordbrukets behov var ett förspel till de jordbrukskampanjer som skulle komma.

Redan före Plehve hade universiteten blivit centrum för intensiv politisk oro, och de fortsatte att vara det under hans styre. Två kongresser som hölls i Petersburg i januari 1904 – den tekniska kongressen och Pirogovkongressen – spelade rollen av förtruppsstrejk för den demokratiska intelligentsian.

Således ägde förspelet till den samhälleliga ”våren” rum under Plehves styre. De våldsamma repressalierna, arresteringarna, förhören, husrannsakningarna och domarna till landsförvisning provocerade fram terrorism, men lyckades inte ens helt lamslå det liberala samhällets

mobiliseringar.

Plehves sex sista månader vid makten sammanföll med inledningen av det ryska-japanska kriget.

Det folkliga missnöjet lugnade ner sig, eller gick snarare in i en latent fas. En bok vid namn Vor der Katastrophe [Före katastrofen] av Wienjournalisten Hugo Ganz ger en uppfattning om de

stämningar som var förhärskande inom de byråkratiska kretsarna och de översta skikten i Peters-burgs liberala samhälle under krigets första månader. Den dominerande stämningen var förvirring på gränsen till förtvivlan. ”Saker och ting kan inte fortsätta som de är!” Men vad fanns det för utväg? Ingen kunde svara: varken de pensionerade höga tjänstemännen eller de berömda liberala journalisterna. ”Samhället är helt maktlöst. Det går inte ens att tänka sig en revolutionär rörelse inom folket, och även om folket verkligen rörde sig så skulle de inte bara gå mot de styrande, utan mot aristokratin i sin helhet.” Vari låg då hoppet om räddning? I ekonomisk bankrutt och ett militärt nederlag.

Hugo Ganz tillbringade krigets första tre månader i Petersburg, och rapporterar att inte bara de måttfulla liberalernas, utan också många konservativas, gemensamma bön var: ”Gott, hilf uns damit wir geschlagen werden”. (Kära Gud, låt oss bli besegrade.) Det förhindrade givetvis inte det liberala

samhället från att hyckla en ton av officiell patriotism. Den ena efter den andra svor zemstvoerna och dumorna, alla utan undantag, sin lojalitet till tronen och att offra sina liv och egendomar – mycket väl medvetna om att de inte skulle behöva göra det – för tsarens och Rysslands ära och makt.

Zemstvoerna och dumorna följdes av en skamlig rad av lärda organ. Den ena efter den andra besvarade de krigsförklaringen med tal där stilens blomsterprakt – en stil som de skaffat sig i prästseminarierna – passade ihop med innehållets bysantinska dårskaper. Det var inget förbiseende eller missförstånd. Det var en taktik som grundades på en enda princip: att till varje pris återuppta de vänskapliga förbindelserna! Därav ansträngningarna att göra försoningens känslomässiga

skådespel lite lättare för absolutismen. Att organisera sig, inte för att bekämpa enväldet, utan i syfte att tjäna det. Inte besegra regeringen utan locka den. Förtjäna dess tacksamhet och förtroende. Att bli oundgänglig för den. En taktik som är lika gammal som den ryska liberalismen och som inte har blivit klokare eller mer värdig med åren. Ända från krigets början gjorde den liberala oppositionen allt för att förstöra situationen. Men det gick inte att hindra händelsernas revolutionära logik. Flottan i Port Arthur ödelades, amiral Makarov dödades, kriget drog in på fastlandet. Yalu, Kin-Chzhou, Dashichao, Eafangou, Liaoyan, Shakhe – alla dessa namn var namn på en enda sak, enväldets förödmjukande nederlag. Regeringens ställning blev mycket svårare än någonsin. Regerings-kretsarnas demoralisering gjorde det omöjligt med fasthet och beslutsamhet på det inrikespolitiska området. Det blev oundvikligt med tvekan, kompromisser, försoning. Plehves död var en lämplig förevändning för att ändra politiken.

III

Den före detta befälhavaren för gendarmeriet, prins Svjatopolk-Mirskij, fick i uppgift att inleda regeringens ”vår”.¹⁹ Varför? Han är den siste som skulle kunna förklara sin utnämning.

Denne statsmans politiska personlighet framgår allra klarast ur de intervjuer han gav om sitt program till utländska korrespondenter.

”Vilken är prinsens uppfattning”, frågar Echo de Paris' korrespondent, ”om allmänhetens åsikt att Ryssland behöver ministrar som är ansvariga inför allmänheten?”

Prinsen ler.

”Allt sådant ansvar vore konstgjort och blott till namnet.”

”Vad är prinsens åsikt i fråga om religionsfrihet?”

”Jag är motståndare till religiösa förföljelser, men med vissa förbehåll.”

”Stämmer det att ni lutar åt att ge judarna mer frihet?”

”Det går att uppnå lyckliga resultat med hjälp av vänlighet.”

”Allmänt sett, herr minister, skulle ni beskriva er själv som varande på framåtskridandets sida?”

Svar: ministern har för avsikt ”att planera sina handlingar i en anda av sant och omfattande framåtskridande, åtminstone i så måtto som detta inte är oförenligt med den existerande samhällsordningen”. Det är hans exakta ord.

Men inte ens prinsen själv tog sitt program på allvar. Det är sant att regeringens ”mest omedelbara”

mål var ”väl och ve för befolkningen som överlämnats i vår vård”, men han erkände för herr Thomson, en amerikans korrespondent, att han i allt väsentligt ännu inte visste hur han skulle använda sin makt.

19 Denna benämning, som blev mycket populär, myntades av Suvorin, redaktör för Novoje Vremja [Ny tid], för denna

”epok av närmande mellan myndigheterna och folket” – Trotskijs anmärkning.

”Jag skulle ha fel”, sa ministern, ”om jag sa att jag redan hade ett definitivt program. Jordbruks-frågan? Ja, ja, vi har ett omfattande material om den frågan, men än så länge är jag bara bekant med det via tidningarna.”

Prinsen lirkade med tsaren i Peterhof och lugnade de utländska korrespondenterna, som vittnade om hans vänlighet men ohjälpligt avslöjade hans bristande statsmannaförmåga.

Och denna hjälplösa, kultiverade person som var klädd i gendarmernas epåletter²⁰ var – inte bara i Nikolaj II:s ögon, utan också i liberalernas fantasi – den man som skulle avlägsna de sekelgamla bojor som skär in i vår stora nations kött!

IV

Det verkade som om alla tog emot Svjatopolk-Mirskij entusiastiskt. Prins Mesjerskij, redaktör för den reaktionära Grazjdanin [Medborgare], skrev att det var en glädjedag för ”den ofantliga familjen av ärbara människor i Ryssland”, eftersom det äntligen hade utsetts ”en fullkomligt ärbar man” till minister. ”En självständig man är en man med ett ädelt sinne”, skrev den åldrande Suvorin, ”och vi behöver män med ädla sinnen.” Prins Uchtomskij från Petersburgskie Vedomostij [Petersburgs nyhetsblad] pekade på det faktum att den nye ministern var en ättling till ”en gammal fursteätt som går tillbaka ända till Monomach och Ryjurik”. Neue Freie Presse i Wien noterade med tillfreds-ställelse att prinsens mest påfallande kännetecken var: ”medmänsklighet, rättvisa, objektivitet, en välvillig inställning till upplysning”. Birzjevje Vedomostij [Börsens nyhetsblad] påpekade att prinsen bara var 47 år gammal, och att han därmed ännu inte hade haft tid att bli genomsyrad av byråkratisk slentrian.

Det publicerades poesi och prosa som berättade hur ”vi hade sovit”, och hur den tidigare befäl-havaren i gendarmerikåren med hjälp av en liberal gest hade väckt oss ur vår sömn och pekat ut vägen för ett ”närmande mellan regeringen och folket”. När man läser dessa utgjutelser får man känslan av att andas in dumhet vid ett tryck av 20 atmosfärer.

Bara den yttersta högern undvek att tappa huvudet under detta ”vilt uppsluppna liberala firande”.

Moskovskie Vedomostij påminde skoningslöst prinsen om att han, utöver Plehves ministerportfölj, också fick ta över hans problem. ”Om våra inhemska fiender i de underjordiska tryckerierna, inom diverse offentliga organisationer, på skolorna, i pressen och på gatorna med bomber i händerna, har lyft på huvudet för att förbereda sin attack mot vårt inrikespolitiska Port Arthur, så är det bara möjligt på grund av att de förvirrar samhället, såväl som vissa härskande kretsar, med ytterst falska teorier om att man måste avskaffa den ryska statens allra tryggaste grundvalar – tsarens envälde, kyrkans ortodoxi, och folkets nationella självmedvetenhet.”

Prins Svjatopolk försökte hålla en medelkurs: envälde, men lite mindre stelbent med hjälp av legalitet; byråkrati men med stöd från allmänheten. Novoje Vremja, som stödde prinsen därför att prinsen satt vid makten, fyllde rollen som halvofficiell politisk kopplerska. Uppenbarligen fanns det gynnsamma möjligheter till det.

Ministern, vars generositet inte fick något passande gensvar från klicken som styrde tsar Nikolaj, gjorde ett försagt försök att få stöd från zemstvoerna: det var målet för den konferens han föreslog för representanter från landsbygdsråden. Men upphetsningen i samhället och pressens alltmer högljudda ton gjorde att konferensens resultat föreföll alltmer hotfullt. 30 oktober hade Novoje Vremja definitivt bytt tonfall. ”Oavsett hur intressanta och lärorika beslut som medlemmarna i konferensen skulle kunna nå fram till, så bör man inte glömma att den, på grund av sin sammansätt-ning och det sätt på vilket inbjudan gjordes, i offentliga kretsar med rätta betraktas som en privat sammankomst, och dess beslut har bara akademisk betydelse och moraliska förpliktelser.”

20 Epålett (av franska épaule axel) eller axelstycke är en del av vissa uniformer – öa.

Till sist förbjöds konferensen av just den ”progressiva” minister som konferensen skulle ge en stödjepunkt, och den fick hållas halvt i hemlighet i en privat lägenhet.

V

6-8 november 1904 krävde 100 framstående personer i zemstvoerna, med en majoritet på 70 mot 30, allmän frihet, personlig immunitet och folklig representation med deltagande i den lagstiftande makten, men utan att uttala det heliga ordet konstitution.

Den liberala europeiska pressen noterade respektfullt detta finkänsliga utelämnande: liberalerna hade upptäckt ett sätt att säga det de ville samtidigt som de undvek ett ord som skulle ha gjort det omöjligt för prins Svjatopolk att godta deras uttalande.

Det är en helt riktig förklaring till den betydelsefulla försummelsen i zemstvoernas uttalande. När de formulerade sina krav tänkte zemstvo-representanterna bara på den regering som de försökte uppnå en överenskommelse med, men inte på de folkmassor som de kunde ha vädjat till.

De utarbetade olika punkter i en politisk kompromiss, men de hade inga politiska agitatoriska paroller. Med detta var de bara sig själv trogna.

”Allmänheten har gjort sitt, nu är det regeringens tur!” utropade pressen i en ton av trots blandad med underdånighet. Prins Svjatopolk-Mirskijs regering tog upp ”utmaningen” och gav omedelbart den liberala tidningen Pravo [Rätt] en varning – för att ha gjort den underdåniga vädjan som citerats ovan. Tidningarna förbjöds att trycka eller diskutera zemstvo-konferensens resolutioner. En blygsam petition från zemstvon i Tjernigov förklarades vara ”oförskämd och taktlös”. Regeringens vår närmade sig sitt slut, liberalismens vår hade bara just börjat.

Zemstvo-konferensen var en säkerhetsventil för den ”bildade allmänhetens” oppositionella

stämningar. Visserligen bestod inte konferensen av officiella representanter för alla zemstvoer, men den omfattade ordförande från stadsråd och många ”myndiga” personer (vars kolossala okunnighet gav tyngd och betydelse åt deras åsikter). Visserligen hade inte byråkratin godkänt konferensen, men den ägde rum med byråkratins goda minne, och intelligentsian, som inskränkts till yttersta försagdhet, trodde därför att dess innersta konstitutionella önskningar, deras sömnlösa nätters hemliga drömmar, nu hade fått ett halvofficiellt godkännande. Och inget kunde uppmuntra det liberala samhället lika mycket som en känsla – om än illusorisk – av att dess krav hade en legal grundval.

Det inleddes en tid av banketter, resolutioner, deklarationer, protester, noter och petitioner. Alla möjliga sorters samfund och sammanslutningar startades med akademiska och lokala händelser och jubileer, och de avslutades med samma formulerande av konstitutionella krav som fanns i de hädanefter hyllade ”11 punkterna” från zemstvo-konferensens resolution. Demokraterna skyndade sig att bilda en kör kring zemstvoernas körledare för att betona hur viktiga zemstvoernas beslut var och öka deras inflytande över byråkratin. För det liberala samhället inskränkte sig den aktuella politiska uppgiften till att utöva tryck mot regeringen bakom zemstvo-representanternas rygg. Först såg det ut som om resolutionerna, precis som Whiteheads mina, skulle spränga byråkratin i luften.

Men det blev inte så. Resolutionerna började bli alltför bekanta för de som skrev dem liksom för dem som de skrevs mot. Pressen, som hölls i ett allt hårdare grepp av ministeriet för inrikes tillit, blev successivt alltmer irriterad utan att ha något bestämt mål för sin irritation.

Samtidigt började oppositionen splittras. Allt oftare steg otåliga, ohyfsade och intoleranta personer fram på banketterna – ena dagen en intellektuell, nästa dag en arbetare – och angrep zemstvo-representanterna hårt och krävde att intelligentsians paroller skulle skrivas klarare och deras taktik göras mer exakt. Folk försökte lugna ner dessa personer, blidka dem, smickra dem, skälla ut dem, tysta dem, göra dem mildare stämda, lirka med dem. Till sist slängde de ut dem. Men de otåliga personerna fortsatte med sitt arbete, och tvingade ut intelligentsians vänsterelement på

revolutionens väg.

Medan högern som materiellt eller ideologiskt var förknippad med liberalismen försökte visa hur återhållsam och lojal zemstvo-konferensen var och vädjade till prins Svjatopolks statsmannamässiga förnuft, så anslöt sig den radikala intelligentsian, som huvudsakligen bestod av unga studenter, till novemberkampanjen i syfte att få den att vika av från sin ömkliga inriktning och ge den en mer militant karaktär och knyta ihop den med arbetarnas revolutionära rörelse i städerna. Det gav upp-hov till två gatudemonstrationer: en i Petersburg den 28 november och en i Moskva den 5 och 6 december. De radikala ”sönernas” demonstrationer var ett direkt och oundvikligt resultat av de

Medan högern som materiellt eller ideologiskt var förknippad med liberalismen försökte visa hur återhållsam och lojal zemstvo-konferensen var och vädjade till prins Svjatopolks statsmannamässiga förnuft, så anslöt sig den radikala intelligentsian, som huvudsakligen bestod av unga studenter, till novemberkampanjen i syfte att få den att vika av från sin ömkliga inriktning och ge den en mer militant karaktär och knyta ihop den med arbetarnas revolutionära rörelse i städerna. Det gav upp-hov till två gatudemonstrationer: en i Petersburg den 28 november och en i Moskva den 5 och 6 december. De radikala ”sönernas” demonstrationer var ett direkt och oundvikligt resultat av de