Om den mensjevikiska teorin om den ryska revolutionen53
Varje god europé, eller åtminstone varje europeisk socialist, tänker sig Ryssland som det oväntades land, av den enkla anledningen att resultat alltid verkar oväntade när man inte vet deras orsaker. På 1700-talet rapporterade franska resenärer att ryssarna värmde upp sina gator med brasor. På 1900-talet trodde europeiska socialister naturligtvis inte på detta, men de ansåg trots det att det ryska klimatet var alltför hårt för att tillåta socialdemokratin att utvecklas. Motsatsen gäller också. En viss fransk romanförfattare, jag minns inte om det var Eugène Sue eller Dumas d.ä., låter sin hjälte dricka te i Ryssland sous l’ombre d’une kljukwa, i skuggan från en kljukva, det ryska ordet för tranbär. Varje utbildad europé vet givetvis idag att det nästan är lika svårt för en man och en
samovar att få plats under en tranbärsplanta som det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga.
Men de kolossala händelserna under den ryska revolutionen har tack vare själva sin oväntade karaktär fått många socialister i väst att tro att det ryska klimatet, som alldeles nyss behövde
uppvärmning av gatorna, plötsligt kan omvandla sköra arktiska plantor till enorma apbrödsträd. Och så fort revolutionens första mäktiga följder krossades av tsarismens militära styrkor är det därför så många som skyndade sig från kljukvans skugga till besvikelsens skugga.
Lyckligtvis har den ryska revolutionen framkallat ett verkligt intresse i det socialistiska väst att förstå det ryska samhället. Men jag tycker att det är svårt att säga vad som är mest värdefullt – detta intellektuella intresse eller den tredje duman, som trots allt också är en gåva från revolutionen, åtminstone i samma mening som en död hund som spolas upp på en sandbank av tidvattnet är en
”gåva” från havet.
Vi är förvisso skyldiga förlaget Dietz i Stuttgart ett stort tack, som har givit ut tre böcker för att möta det intresse som revolutionen har väckt.54 Vi måste dock framhålla att de tre böckerna ingalunda är lika värdefulla. Maslovs verk är en betydelsefull studie av förhållandena inom det ryska jordbruket. Dess vetenskapliga värde är så stort att författaren är förlåten, inte bara för bokens oerhörda formella svagheter, utan också för hans långt ifrån riktiga version av Marx’ teori om jordräntan. Även om Pasjitnovs bok på intet sätt är en självständig studie, så presenterar den en hel del värdefullt material angående de ryska arbetarnas läge – i fabriker och gruvor, hemma, på sjukhus, i viss mån inom sina fackföreningar, men inte i landets samhällsorganism. Men å andra sidan var det aldrig författarens syfte. Följaktligen är hans arbete av föga hjälp för att förstå det ryska proletariatets revolutionära roll.
Tjerevanins broschyr, som nyligen gavs ut i tysk översättning, försöker belysa denna viktiga fråga.
Och det är denna broschyr som vi vill diskutera på de följande sidorna.
I
Tjerevanin inleder med att analysera revolutionens allmänna orsaker. Han ser den som ett resultat av en kollision mellan den kapitalistiska utvecklingens oemotståndliga krav och den ryska statens och dess lagars feodala former. ”Den ekonomiska utvecklingens obönhörliga logik”, skriver han,
”skapade en situation där alla befolkningsskikt med undantag för den feodala adeln till sist tvingades inta en fientlig hållning till regeringen.” (Sid 10.)
I denna gruppering av de oppositionella och revolutionära krafterna ”spelade proletariatet otvivelaktigt en central roll”. (Ibid.) Men proletariatet var bara betydelsefullt som en del av hela oppositionen. Det kunde bara verka inom den historiska ramen av en övergripande kamp för att skapa ett nytt borgerligt samhälle i den mån det fick stöd från den borgerliga oppositionen, eller
53 A Tscherewanin, Das Proletariat und die russische Revolution, Stuttgart: Verlag Dietz, 1908.
54 Peter Maslow, Die Agrarfrage in Russland. Paschitnow, Lage der arbeitenden Klasse in Russland. A Tscherewanin, Das Proletariat und die russische Revolution.
snarare i den mån proletariatet själv stödde den borgerliga oppositionen med sina revolutionära aktioner. Och vice versa: varje gång proletariatet isolerade sig från den borgerliga oppositionen med sina överdrivna aktioner (eller om ni så önskar sina historiskt förhastade aktioner), så led den nederlag och bromsade revolutionens utveckling. Det är kontentan av Tjerevanins historiska teori.55 Genomgående i hela broschyren är han en oförtröttlig motståndare mot att överskatta det ryska proletariatets revolutionära styrka eller politiska roll.
Han analyserar det stora dramat den 9 januari, och kommer till följande slutsats: ”Trotskij har fel när han skriver att arbetarna inte marscherade med ödmjuka vädjanden till Vinterpalatset den 9 januari, utan med krav.” (Sid 27.) Han anklagar partiorganisationen för att överskatta proletariatets mognad i februari 1905 i frågan om senator Sjidlovskijs kommission, då massornas valda
representanter krävde offentliga och lagliga garantier för sig själva, och lämnade när de förvägrades dem, och när arbetarna besvarade arresteringen av sina representanter med att gå ut i strejk. Han gör en kort historisk skiss över den stora oktoberstrejken, och formulerar sina slutsatser så här: ”Vi har sett vilka element som formade oktoberstrejken och den roll som borgarklassen och intelligentsian spelade under den. Vi har klart slagit fast att proletariatet inte utdelade detta hårda och möjligen dödliga slag mot absolutismen på egen hand eller bara med sina egna styrkor.” (Sid 56.) Efter utfärdandet av 17-oktobermanifestet ville hela det borgerliga samhället att lugnet skulle återupprättas. Det var därför ”galenskap” från proletariatets sida att välja vägen mot ett revolutionärt uppror. Proletariatets energi skulle ha kanaliserats i valen till duman.
Tjerevanin angriper de som vid den tiden påpekade att duman bara var ett löfte, och att ingen visste när och hur valen skulle äga rum eller om de överhuvudtaget skulle äga rum. Han citerar ur en artikel som skrevs av mig samma dag som manifestet utfärdades, och säger: ”Den seger som just hade uppnåtts förringades helt felaktigt i Izvestija, arbetardeputerades sovjets tidning, som strax efter manifestet skrev: ’Vi har fått en konstitution, men enväldet består. Vi har fått allt, och vi har inte fått någonting.’”
Enligt Tjerevanin blev saker och ting därefter bara allt sämre. Istället för att stöda zemstij-kongressen, som krävde allmän rösträtt under valen till duman, drev proletariatet fram en brutal brytning med liberalismen och den borgerliga demokratin genom att välja två nya och ”tveksamma”
allierade: bönderna och armén. Införandet av åttatimmarsdagen med hjälp av revolutionära medel, strejken i november som ett svar på undantagstillståndet i Polen – misstag följde på misstag, och vägen ledde fram till det ödesdigra nederlaget i december, som i sin tur, tillsammans med fler misstag från socialdemokraternas sida, röjde vägen för den första dumans sammanbrott och kontrarevolutionens seger.
Sådan är Tjerevanins syn på historien. Den tyska översättaren har gjort allt för att tona ner
författarens anklagelser och smädelser, men även i denna uppmjukade form låter Tjerevanins arbete mycket mer som en anklagelseakt mot proletariatets revolutionära brott än en riktig beskrivning av proletariatets revolutionära roll.
Tjerevanin ersätter en materialistisk analys av samhällsförhållandena med en formalistisk
härledning längs dessa linjer: vår revolution är en borgerlig revolution; en framgångsrik borgerlig revolution måste ge makten till borgarklassen; proletariatet måste samarbeta under den borgerliga revolutionen; följaktligen måste det samarbeta för att överföra makten i borgarklassens händer;
därmed går det inte att förena tanken att proletariatet ska ta över makten med en bra taktik för proletariatet under en period av borgerlig revolution; den taktik som proletariatet faktiskt förde fick det att kämpa om statsmakten och var därför dålig.
Denna trevliga och logiska konstruktion, som jag tror skolastikerna kallade för sorites, bortser från
55 F Dan utvecklar samma ståndpunkt i sin nyligen publicerade artikel i nr 2 av Neue Zeit. Men hans slutsatser, åtminstone de som gäller det förflutna, är mindre djärva än Tjerevanins – Trotskijs anmärkning.
den viktigaste frågan: frågan om de faktiska inre samhällskrafterna och klassmekanismerna under en borgerlig revolution. Vi känner till det klassiska exemplet. Under den franska revolutionen förbereddes förutsättningarna för den kapitalistiska borgarklassens herravälde av de segerrika sansculotternas terroristiska diktatur. Det ägde rum vid en tidpunkt då huvuddelen av städernas befolkning utgjordes av en småbourgeoisie av hantverkare och butiksinnehavare. Denna massa leddes av jakobinerna. I dagens Ryssland utgörs huvuddelen av städernas befolkning av
industriproletariatet. Räcker denna jämförelse för att antyda en möjlig historisk situation där en
”borgerlig” revolutions seger bara kan bli möjlig genom att proletariatet erövrar den revolutionära makten? Eller upphör därmed revolutionen att vara borgerlig? Ja och nej. Svaret beror inte på formella definitioner utan på den fortsatta händelseutvecklingen. Om proletariatet störtas av en koalition av borgerliga klasser, inklusive bönderna som proletariatet själv har befriat, då kommer revolutionen att behålla sin begränsade borgerliga karaktär. Men om proletariatet lyckas använda alla medel för att uppnå sitt eget politiska herravälde och därmed bryter den ryska revolutionens nationella begränsningar, då skulle denna revolution kunna bli inledning till en socialistisk världsrevolution.
Frågan om hur långt den ryska revolutionen kommer att nå går givetvis bara att besvara villkorligt.
Men en sak är villkorslös och säker: bara för att man definierar den ryska revolutionen som en borgerlig revolution så säger det inget om dess inre utveckling, och innebär absolut inte att proletariatet måste anpassa sin taktik till den borgerliga demokratin därför att denna är den enda legitima pretendenten till statsmakten.
II
För det första: vad är dessa ”borgerliga demokrater” för sorts politiskt organ? När folk talar om liberalerna, så identifierar de dem vanligtvis med folkmassorna, det vill säga framförallt med
bönderna. Men i själva verket, och där har vi pudelns kärna, har denna identifiering inte ägt rum och kan inte äga rum.
Kadeterna – det parti som under de senaste två år har slagit an tonen i liberala kretsar – bildades 1905 genom en sammanslagning mellan zemstvo-konstitutionalisterna och ”Förbundet för
befrielse”. Zemstijs liberala opposition uttryckte å ena sidan jordägarnas avund och missnöje med den enorma statliga industriprotektionismen, och å den andra de mer progressiva jordägarnas opposition, som såg att de ryska jordbruksförhållandenas barbariska efterblivenhet var ett hinder mot att de skulle kunna ekonomin en kapitalistisk grund. Bakom sin fana förenade Förbundet för frigörelse de delar av intelligentsian, vars ”anständiga” sociala ställning och därav följande välstånd hindrade dem att slå in på en revolutionär väg. Många av dessa herrar hade tidigare gått igenom den
”legala” marxismens skola. Zemstvo-oppositionen kännetecknades alltid av feg oförmåga, och vår Högst Vördnadsvärda dumskalle slog bara fast en bitter sanning när han 1894 kallade dess politiska strävanden för ”fåfänga drömmar”. Men å andra sidan är inte heller intelligentsians privilegierade medlemmar förmögna att bilda någon politisk opposition som ens är måttligt imponerande, eftersom de inte har någon en egen social tyngd och är direkt eller indirekt beroende av staten, av det statligt beskyddade storkapitalet eller av det liberala jordägandet.
Följaktligen var kadetpartiet en kombination av zemstijs oppositionella oförmåga och den diplombärande intelligentsians allomfattande oförmåga. Zemstij-liberalismens verkliga ansikte visade sig tydligt i slutet av 1905, då godsägarna som hade skrämts upp av oroligheterna på landsbygden svängde skarpt och stödde den gamla regimen. Med tårar i ögonen tvingades den liberala intelligentsian överge lantegendomarna, där de när allt kommer omkring bara hade varit fosterbarn, och söka erkännande i sitt historiska hem, städerna. Om vi sammanfattar resultaten från de tre valkampanjerna så ser vi att Petersburg och Moskva, med sin speciella befolkningssamman-sättning, var tillflyktsorter för kadeterna. Men hela den ryska liberalismens beklämmande beteende visar att den aldrig lyckades övervinna sin fullständiga obetydlighet. Varför? Förklaringen ska inte
sökas i det revolutionära proletariatets överdrifter utan i mycket mer djupgående historiska orsaker.
Den borgerliga demokratins samhälleliga grund och den europeiska revolutionens drivkraft var det tredje ståndet, vars kärna utgjordes av städernas småbourgeoisie – hantverkare, köpmän och intellektuella. Under den andra halvan av 1800-talet föll denna fullständigt samman. Den
kapitalistiska utvecklingen krossade inte bara hantverksdemokratin i väst, utan hindrade den också från att överhuvudtaget uppstå i öst.
När det europeiska kapitalet kom till stughantverkarnas Ryssland så gav det dem aldrig tid att avskilja sig från bönderna eller bli hantverkare i städerna, utan placerade dem genast i fabrikens bojor. På samma gång förvandlade det Rysslands gamla, ålderdomliga städer – inklusive den ”stora byn” Moskva – till moderna industricentra. Proletariatet saknade ett hantverksförflutet, och var utan hantverkstraditioner och -fördomar, och koncentrerades redan från början i enorma massor. Inom industrins alla viktiga branscher ryckte storkapitalet utan ansträngning undan marken under det medelstora och lilla kapitalet. Petersburg och Moskva går inte att jämföra med Berlin eller Wien 1848, och ännu mindre med Paris 1789, som inte ens hade drömt om järnvägarna eller telegrafen och ansåg att en verkstad med mer än 300 arbetare var det största företag man kunde tänka sig. Men det är ytterst påfallande att den ryska industrin, vad gäller koncentrationsgrad, inte bara tål att jämföras med andra europeiska länder, utan faktiskt lämnar dem alla långt bakom sig. Nedanstående lilla tabell illustrerar detta:
Vi har inte tagit med företag med mindre än 50 arbetare, eftersom tillgängliga data angående detta är ytterst ofullständiga för Ryssland. Men redan dessa två rader med siffror visar den ryska indust-rins enorma överlägsenhet över den österrikiska när det gäller koncentrationen av produktionen.
Medan det totala antalet mellanstora och stora företag av en slump råkar vara samma, så är antalet jättelika företag (mer än 1000 arbetare) fyra gånger fler i Ryssland än i Österrike. Vi får samma resultat om vi istället för det efterblivna Österrike grundar vår jämförelse på utvecklade kapitalis-tiska länder som Tyskland och Belgien. Tyskland har 255 jättelika företag med totalt nästan ½ miljon arbetare. Ryssland har 458 med ett totalt antal arbetare på mer än en miljon. Samma punkt kan belysas på ett livfullt sätt genom att jämföra de profiter som inhöstas från olika sorters handels- och industriföretag i Ryssland.
Antal företag Profit i miljoner rubel Profit mellan 1000 till
2000 rubel
37.000 eller 44,5% 56 eller 8,6%
Profit över 50.000 rubel 1.400 eller 1,7% 291 eller 45%
56 Remeslo i torgovlja v Germanskoj imperij, s 42.
57 Österrikisk statistisk årsbok 1907, s 229.
58 A V Polezjajev, Utjijot tjislennistij i sostava rabotjich v Rossij, Petersburg, s 46 ff.
Med andra ord får ungefär hälften av alla företag mindre än en tiondel av de totala profiterna, medan en sextiondel av alla företag står för nästan hälften av allt mervärde.
Dessa få siffror visar på ett lysande sätt det faktum att kapitalismens sena ankomst till Ryssland har medfört att motsättningarna mellan kapitalister och arbetare – det borgerliga samhällets tvilling-poler – är ytterst skarpa. Arbetarna i Ryssland innehar den plats som under motsvarande period i Västeuropa innehades av hantverkar- och handelsdemokratin som hade uppstått ur skråna och gillena – inte bara inom den offentliga ekonomin, inte bara i stadsbefolkningens sammansättning, utan också i den revolutionära kampens ekonomi. I Ryssland finns inte ett spår av den ståndaktiga småbourgeoisie som med hjälp av en stormning erövrade feodalismens Bastiljen hand i hand med det unga proletariat som ännu inte hade haft tid att formera sig som klass.
Det är sant att småbourgeoisin alltid och överallt har varit en politiskt något formlös grupp. I sina historiskt bästa dagar utvecklade den icke desto mindre en oerhörd politisk aktivitet. Men när det som i Ryssland finns en hopplöst efterbliven borgerligt-demokratisk intelligentsia som svävar över en avgrund av klassmotsättningar, som är insnärjd i ett nät av feodala traditioner och akademiska förutfattade meningar, som har uppstått till ackompanjemang av socialistiska förbannelser, och inte ens har vågat att tänka på att påverka arbetarna, och inte kan ersätta proletariatet som ledare för bönderna genom att bekämpa godsägarnas intressen – då blir denna bedrövliga demokrati-utan-ryggrad kadetpartiet.
Utan att hemfalla åt känslor av nationell stolthet kan vi hävda att den ryska liberalismens korta historia uppvisade en inneboende sjabbighet och intensiv dumhet som var utan motstycke i de borgerliga ländernas historia. Men det går naturligtvis inte att förneka, att ingen tidigare revolution någonsin har gjort av med så mycket folklig energi och uppnått så försumbara objektiva resultat.
Oavsett ur vilken vinkel vi betraktar händelserna, så faller det nära sambandet mellan de borgerliga demokraternas totala obetydlighet och revolutionens brist på resultat en i ögonen. Sambandet är obestridligt men innebär inte att våra slutsatser måste vara negativa. Den ryska revolutionens brist på resultat är bara andra sidan på dess djupgående och bestående drag.
Vad beträffar de omedelbara problem som orsakade den är vår revolution en borgerlig revolution.
Men i och med de enorma klasskillnaderna bland våra handels- och industriidkare finns det ingen borgarklass som kan ställa sig i ledningen för folkmassorna och slå ihop sin samhälleliga tyngd med deras revolutionära energi. De förtryckta arbetar- och bondemassorna måste själva lära sig av de skoningslösa konflikternas och grymma nederlagens hårda skola, och skapa de politiska och
organisatoriska förutsättningar som krävs för deras egen seger. Ingen annan väg står öppen för dem.
III
När proletariatet tog över hantverksdemokratins industriella funktioner så tvingades det också ta över dess uppgifter, men inte dess metoder eller medel.
Till sin tjänst har den borgerliga demokratin ämbetsmannaapparatens alla offentliga institutioner – skolorna och universiteten, de kommunala organisationerna, pressen, teatrarna. Detta är en oerhörd fördel, och det visade sig i det faktum att till och med vår skrangliga liberalism märkte att den automatiskt var organiserad och utrustad när tillfället kom för de aktioner som den är förmögen till:
nämligen resolutioner, petitioner och valrörelser.
Proletariatets enda kulturella och politiska arv från det borgerliga samhället var den inre
sammanhållning som härrör ur själva produktionsprocessen. På denna grundval tvingades det skapa sina politiska organisationer mitt under eldgivningen och röken från de revolutionära striderna. Det klev fram ur denna svårighet med flygande fanor: den period då dess revolutionära energi var som störst, i slutet av 1905, var på samma gång den period då det skapade en utomordentlig
klassorganisation, arbetardeputerades sovjet. Men det var bara problemets mindre hälft. Arbetarna var inte bara tvungna att besegra sin egen oordning utan också fiendens organiserade styrka.
Generalstrejken framstod som den revolutionära kampmetod som var mest lämplig för proletariatet.
Trots sitt relativt ringa antal kontrollerar det ryska proletariatet statsmaktens centrala maskineri och den enorma massa som landets samlade produktivkrafter utgör. Det var detta som gjorde det
strejkande proletariatet så mäktigt att själva absolutismen i oktober 1905 tvingades stå i givakt inför det. Men det visade sig snabbt att en generalstrejk bara ställer revolutionens frågor, den löser dem inte.
Revolutionen är först och främst en kamp om statsmakten. Men som analysen antyder och händelserna har visat, så är en strejk ett revolutionärt sätt att utöva tryck mot den existerande makten. Det är för övrigt just därför kadetliberalerna, vars krav aldrig gick utöver att bevilja en konstitution, stödde generalstrejken som kampmedel. Men de gjorde det bara tillfälligt och i efterhand, när proletariatet redan hade insett strejkens begränsningar och förstod att man oundvikligen måste överskrida dess gränser.
Stadens herravälde över landsbygden, industrins herravälde över jordbruket, samt den ryska industrins moderna karaktär, avsaknaden av en stark småbourgeoisie för vilka arbetarna kunde ha fungerat som hjälptrupper, alla dessa faktorer gjorde det ryska proletariatet till revolutionens
viktigaste kraft och ställde det inför frågan om att erövra statsmakten. De skolastiker som bara anser sig vara marxister därför att de betraktar världen genom ett papper på vilket Marx’ skrifter finns
viktigaste kraft och ställde det inför frågan om att erövra statsmakten. De skolastiker som bara anser sig vara marxister därför att de betraktar världen genom ett papper på vilket Marx’ skrifter finns