Revolutionens avgörande händelser ägde rum i städerna. Men även landsbygden var orolig. Den började högljutt röra på sig, klumpigt, stapplande som efter en lång tids sömn. Men till och med dessa första, osäkra rörelser fick de härskande klassernas hår att stå på ända.
Under de två eller tre sista åren innan revolutionen hade förhållandena mellan bönderna och godsägarna blivit ytterst spända. ”Missförstånd” blossade ständigt upp, än här och än där. Från och med våren 1905 ökade oroligheterna på landsbygden på ett hotfullt sätt, och antog olika former i olika delar av landet. I grova drag berörde ”bonderevolutionen” tre viktiga områden: 1) i norr, som kännetecknades av en mycket utvecklad processindustri, 2) i sydost, som var relativt rikt på jord, och 3) centrum, där bristen på jord blev särskilt besvärlig genom industrins beklämmande tillstånd.
Å sin sida utvecklade bonderörelsen fyra huvudsakliga sorters kamp: ta över godsägarnas mark, varefter godsägarna kastades ut och deras egendomar förstördes för att utöka den jord som bönderna själva kunde använda; beslagtaga spannmål, boskap och hö och fälla skog, för att omedelbart
tillfredsställa de svältdrabbade byarnas behov; en rörelse av strejker och bojkotter med målet att antingen minska jordräntorna eller öka lönerna, och slutligen; vägran att tillhandahålla rekryter eller att betala skatter och skulder. I olika kombinationer spred sig dessa olika kampformer över landet, och anpassades till de olika regionernas ekonomiska förhållanden. Bonderörelsen var allra
våldsammast i den underprivilegierade centrala delen. Där var ödeläggelsen av godsägarnas hem och egendom förödande. Strejker och bojkotter användes främst i söder, och i norr, där rörelsen var svagast, tog den vanligtvis formen av att fälla skog. På de ställen där det ekonomiska missnöjet började blandas med radikala politiska krav vägrade bönderna erkänna de administrativa myndigheterna och betala skatter. Låt oss titta närmare på böndernas sätt att göra revolution.
I provinsen Samara spred sig oroligheterna till fyra distrikt. Till en början kom bönderna till gårdar som ägdes av godsägare och tog bara med sig foder till boskapen, gjorde en exakt beräkning av hur mycket boskap som tillhörde gården och lämnade kvar precis så mycket foder som behövdes till dem och tog med sig resten i sina vagnar. Bönderna agerade tyst, utan våld, och försökte uppnå överenskommelser så att det inte skulle bli ”några obehagligheter”. De förklarade för ägarna att det var nya tider och att folk måste leva på ett nytt sätt, mer rättvist. De som ägde mycket skulle dela med sig till dem som inte ägde någonting, etc.
Senare kom grupper av ”delegater” till järnvägsstationerna där stora mängder av godsägarnas spannmål lagrades. De tog reda på vems spannmål det var och förkunnade att de ”efter ett gemensamt beslut” skulle ta med sig det. ”Hur menar ni bröder, ta med er det?” protesterade stationschefen, och fortsatte: ”Jag kommer ju att hållas ansvarig... ha medlidande med mig...” ”Det är sant”, höll de fruktansvärda ”expropriatörerna” med om, ”vi vill inte ställa till med problem för dig. Men saken är den att järnvägsstationen ligger närmare, vi ville inte åka ända ut till gården, det är så långt. Men det hjälps inte, vi måste åka till ’Vederbörande’ och ta spannmålet direkt från hans lada.” Spannmålet som lagrades vid stationen förblev orört, bönderna åkte ut till lantgården och delade upp spannmålet som fanns där på ett rättvist sätt. Men snart bet inte argumenten om ”nya tider” på godsägaren längre. Han repade mod och försökte köra iväg dem. Då stegrade sig de godmodiga bönderna – och lämnade inte en sten kvar på godsherrens egendom.
I provinsen Cherson gick stora bondemassor från det ena godset till det andra med kärror för att ta med sig ”utdelad” egendom. Det blev inget våld och inget dödande eftersom de skrämda gods-ägarna och deras förvaltare flydde, och öppnade alla lås och fönsterluckor så fort bönderna krävde det. I samma provins utkämpades en energisk strid för att sänka jordräntorna. Böndernas föreningar bestämde priserna på grundval av ”rättvisa”. Enbart från klostret Bezjukov beslagtogs 15.000 desjatiner utan betalning, därför att ”munkarna borde be till Gud, och inte köpa och sälja mark med vinst”.
Men de allra stormigaste händelserna ägde rum i Saratov i slutet av 1905. Inte en enda bonde var
passiv i de byar som drogs med i rörelsen. Alla var med i upproret. Godsägarna och deras familjer kastades ut från sina hem, all lösegendom delades ut, boskapen fördes bort, arbetare och hem-biträden fick lön, och slutligen sattes den ”röda tuppkycklingen” på byggnaderna (det vill säga de sattes i brand). Beväpnade avdelningar gick i spetsen för ”bondekolonnerna” som genomförde räderna. Polisen och vakterna i byarna höll sig undan, och på vissa ställen arresterades de av beväpnade bönder. Godsägarnas byggnader eldades upp för att de inte skulle kunna återvända till sin mark efter en tid. Men det förekom inget våld.
Efter att ha förstört hela egendomen utfärdade bönderna en ”dom” som slog fast att marken under kommande vår skulle övergå i bondesamfundets ägo. De pengar som beslagtogs på gårdarnas kontor, på de statligt ägda spritbutikerna och från de som samlade in betalning för sprit, förvand-lades omedelbart till gemensam egendom. Lokala bondekommittéer eller ”brödraskap” hade till uppgift att dela ut den beslagtagna lösegendomen. Godsen plundrades nästan oavsett vilka
relationerna var mellan bönderna och enskilda godsägare: både reaktionära och liberala godsägares egendomar ödelades. Politiska nyanser sopades bort av vågen av klasshat. Lokala zemstij-liberalers hem jämnades med marken, gamla herrgårdar med värdefulla bibliotek och konstgallerier brändes ner så att inte ett spår återstod. I vissa distrikt kunde man räkna de godsägarhus som stod kvar på ena handens fingrar. Böndernas korståg såg likadant ut överallt.
En tidning skrev: ”Det börjar, och under hela natten lyser himlen upp av eldar. Det är en fruktans-värd bild. På morgonen ser man långa rader av hästdragna ekipage som flyr från godsen. Så fort kvällen kommer är det som om horisonten bär ett halsband av eldar. Vissa nätter gick det att räkna upp till 16 eldar... Godsägarna flyr i panik och paniken sprider sig längs hela deras väg.”
Inom kort hade mer än 2.000 godsegendomar ödelagts och bränts ner i hela landet, inklusive 272 bara i provinsen Saratov. Enligt officiella siffror för de tio mest drabbade provinserna uppgick godsägarnas förluster till 29 miljoner rubel, inklusive ungefär 10 miljoner i Saratov.
* * *
Om det allmänt sett är så att klasskampens förlopp inte avgörs av den politiska ideologin, så gäller det tredubbelt för bönderna. Bonden i Saratov måste naturligtvis ha haft tungt vägande skäl –
konkreta skäl på sin egen gård, sitt loggolv och sin by – för att slänga en brinnande bunt halmstrå på godsägarens tak. Men det vore ett misstag att helt och hållet bortse från effekterna av politisk
agitation. Även om bonderevolterna var förvirrade och kaotiska, så innehöll de ändå omisskännliga element av försök att göra politiska generaliseringar, och dessa element hade förts in av partiernas arbete. 1905 försökte till och med de liberala zemstij upplysa bönderna och få dem att göra
motstånd. Halvofficiellt införde man representation för bönderna i ett antal landsbygdsråd, och frågor av allmänt intresse togs upp till diskussion. De anställda i landsbygdsråden – statistiker, lärare, agronomer, sköterskor – var ojämförligt mycket mer aktiva än de jordägande liberalerna.
Många av dem var socialdemokrater eller socialistrevolutionärer, majoriteten var partilösa radikaler, för vilka privat ägande av jorden inte på något sätt var en helig institution.
Under ett antal år innan 1905 hade de socialistiska partierna via lantarbetare organiserat revolutio-nära grupper bland bönderna och spridit olaglig politisk litteratur. 1905 antog den politiska agitation massomfattning och trädde fram ur underjorden. Den befängda förordningen från 18 februari, som införde någon sorts rätt att lämna in petitioner, spelade en viktig roll för denna utveckling. De politiska agitatorerna utnyttjade denna rätt, eller snarare den förvirring som förordningen hade orsakat bland de lokala myndigheterna, för att organisera möten i byarna och uppmuntra bönderna att anta resolutioner att avskaffa det privata ägandet av jorden och införa folklig representation. På många ställen betraktade sig de bönder som hade skrivit under dessa resolutioner som medlemmar i en ”bondefackförening”, och de valde kommittéer ur sina egna led, som i många fall helt åsidosatte byarnas lagliga myndigheter.
Det var exempelvis vad som hände inom kosackbefolkningen i Donregionen. Möten med 600 eller 700 personer sammanträdde i kosackernas byar. ”En märklig samling”, skrev en av agitatorerna.
”Bakom bordet sitter kosackernas ataman (hövding), fullt beväpnad. Män med och utan sablar står och sitter överallt. Vi har vant oss vid att se dessa män som en något obehaglig höjdpunkt på våra möten och sammanträden. Nu är det egendomligt att se hur deras ögon sakta lyser upp av ilska mot godsägarna och ämbetsmännen. Vilken enorm skillnad det är mellan kosacken som gör militärtjänst och kosacken bakom plogen!” Agitatorer välkomnades entusiastiskt, grupper av kosacker red för att hämta dem dussintals kilometer bort och vaktade dem noga mot polisen. Men många bönder i avlägsna regioner hade en förvirrad bild av sin egen roll. ”Det är snälla herrar”, sa många bönder efter att ha skrivit under resolutionen, ”de kommer att skaffa oss en bit egen mark”.
Den första bondekongressen ägde rum nära Moskva i augusti 1905. Mer än 100 representanter från 22 provinser träffades under två dagar i en stor lada en bra bit från vägen. Vid denna kongress tog för första gången tanken på en allrysk bondefackförening, som skulle förena många partianslutna och partilösa bönder, form.
Manifestet från 17 oktober öppnade upp ännu större perspektiv för politisk agitation på lands-bygden. Till och med den nu bortgångne greve Hezden, en oerhört måttfull medlem i zemstvon i provinsen Pskov, började organisera lokala möten för att förklara det ”nya systemet”. Till en början var inte bönderna särskilt intresserade, men så småningom vaknade de och beslutade att det var dags att gå från ord till handling, de skulle ”strejka” en privatägd skog.41 Den liberala greven hade inte räknat med något sådant. Under sina försök att få till stånd samförstånd mellan klasserna på grundval av tsarens manifest brände alltså de jordägande liberalerna bara fingrarna, men den revolutionära intelligentsian kunde glädja sig åt fantastiska framgångar.
Bondekongresser hölls i olika provinser, den politiska agitationen blev febril, berg av revolutionär litteratur lämnades av i byarna, bondefackföreningen växte i styrka och storlek. En kongress med 200 bondeombud hölls i den avlägsna provinsen Vjatka. Tre kompanier från den lokala armébatal-jonen skickade också delegater som uttryckte sin sympati och utlovade stöd. En liknande deklara-tion kom från företrädare för de lokala arbetarna. Myndigheterna togs med överraskning och gav kongressen tillåtelse att organisera möten i städerna och byarna. Mötena pågick oavbrutet i två veckor, och en kongressresolution att vägra betala skatt följdes med eftertryck.
Trots att bonderörelsen hade så många olika former, blev den ett massfenomen i hela landet. Nära gränserna antog den omedelbart en klart revolutionär karaktär. I linje med ett beslut vid en kongress med mer än 2.000 representanter i Vilnius, använde bönderna i Litauen revolutionära metoder för att byta ut tjänstemän i byarna, församlingsäldste och grundskolelärare, avskeda gendarmer och distriktsbefälhavare på landsbygden, och införa valda domstolar och exekutivkommittéer för distrikten. Georgiska bönder i Kaukasus använde ännu mer drastiska aktionsmetoder.
Bondefackföreningarnas andra kongress inleddes i Moskva den 6 november, utan några försök till hemlighetsmakeri. 187 delegater från 27 provinser deltog, och av dessa var 105 godkända av bya- och distriktskommittéer och resten av provins- och områdeskommittéer och lokala fackföreningar.
Bland delegaterna fanns 145 bönder, och resten var intellektuella med nära band till bönderna, som manliga och kvinnliga lärare, anställda i landsbygdsråd, läkare, etc. Folkloristiskt sett var detta en av revolutionens mest intressanta församlingar. Där fanns många livfulla individer, ”naturbegåv-ningar” från landet, spontana revolutionärer som hade ”tänkt ut alltihop alldeles själva”, byapoliti-ker med hetsigt temperament och ännu mer lidelsefulla förhoppningar, men med ganska förvirrade teorier.
41 Ordet ”strejkande” blev liktydigt med ”revolutionär” bland bönderna och de breda befolkningslagren. ”Att strejka”
betydde att genomföra en revolutionär handling. ”Att strejka distriktets polisofficer” betydde att arrestera eller döda honom. Detta egendomliga sätt att använda ordet vittnar om vilket enormt revolutionärt inflytande arbetarna och deras kampmetoder hade – Trotskijs anmärkning.
Här är några karaktärsskildringar som har gjorts av en deltagare på kongressen:
Anton Sjtjerbak, ”nestor” bland kosackerna, lång, gråhårig med en kort mustasch och genomträngande ögon, såg ut som om han hade promenerat ut från Repins tavla Zaporozjtsi. Efter att ha tillbringat 20 år i Amerika och ha ägt en välutrustad lantgård med sin ryska familj i Kalifornien beskrev han dock sig själv som en lantbrukare från båda halvkloten... Prästen Miretskij, delegat från provinsen Voronezj, presenterade fem ”utlåtanden” från distriktsför-samlingar. I ett av sina tal beskrev fader Miretskij Jesus Kristus som en av de första socialisterna. ”Om Kristus hade levt idag så skulle han ha stått på vår sida.”... Två bondekvinnor i bomullsblusar, yllesjalar och skor av getskinn deltog som delegater för kvinnorna i en by från samma provins Voronezj... Kapten Perelesjin kom som delegat för bomullshantverkarna i samma provins. Han anlände i uniform och med sabel, och gav upphov till en hel del tumult.
Någon i salen ropade: ”Ut med polisen!” Då reste sig kaptenen och förkunnade, till allmänna applåder: ”Jag är kapten Perelesjin från provinsen Voronezj, jag har aldrig dolt mina övertygelser och har alltid agerat öppet, det är därför jag bär min uniform.”
Den viktigaste diskussionen rörde taktiken. Vissa av delegaterna var för fredlig kamp – möten,
”utlåtanden”, ”fredlig” bojkott av myndigheterna, skapande av revolutionärt självstyre, ”fredligt”
övertagande av odlingsbar mark, ”fredlig” vägran att betala skatt och tillhandahålla rekryter. Andra, i synnerhet de från provinsen Saratov, uppmanade till väpnad kamp och att omedelbart stöda alla uppror så fort de blossade upp. Till slut tog man ett kompromissbeslut.
”Folkets svåra problem orsakas av bristen på jord”, stod det att läsa i resolutionen, ”och kan bara lösas genom att all mark överförs i hela folkets gemensamma ägo, på villkor att jorden bara utnyttjas av de som själva arbetar på den, med hjälp av enbart sina familjer eller i frivilligt sam-arbete med andra.” Upprättandet av ett rättvist jordbrukssystem anförtroddes den Konstituerande församlingen, som skulle sammankallas på basis av de allra renaste demokratiska principer, ”senast nu i februari(!)”. För att uppnå detta mål ”kommer böndernas fackförening att komma överens med sina bröder arbetarna, med kommunala, fabriks-, verkstads- och järnvägsfackföreningar etc, och även med alla andra organisationer som försvarar det arbetande folkets intressen... I den händelse att folkets krav inte blir uppfyllda, kommer böndernas fackförening att ta till en allmän jordbruks-strejk(!), det vill säga att den kommer att vägra att arbeta åt alla jordbruksföretag och kommer således att stänga ner dessa företag. Vad gäller organiseringen av en generalstrejk, kommer detta att beslutas med hjälp av en överenskommelse med arbetarklassen.”
Efter att vidare ha lovat att sluta dricka sprit, slog resolutionen slutligen fast: ”på grundval av de informationer som vi fått från Rysslands alla hörn skulle en underlåtenhet att tillfredsställa folkets krav orsaka stora problem i vårt land och oundvikligen leda till ett allmänt bondeuppror, ty
böndernas tålamod har tagit slut.” Trots att resolutionen i vissa stycken var naiv, så visade den ändå att de progressiva bönderna antog en revolutionär linje. Från mötena i detta bondeparlament steg gräsligt verkliga spöken om jordexpropriering fram inför regeringens och adelns ögon. Reaktionen slog larm – och den hade all anledning att göra det.
3 november, det vill säga bara några få dagar innan kongressen, publicerade regeringen ett manifest som kungjorde att man gradvis skulle avskaffa betalningen för inlösen av jordtilldelning, och att böndernas banktillgångar skulle utvidgas. Manifestet uttryckte förhoppningen att regeringen, tillsammans med duman, skulle lyckas tillfredsställa böndernas viktigaste behov – ”utan att vara till skada för andra jordägare”. Bondekongressens resolution verkade inte motsvara dessa
förhoppningar. Men den faktiska praktik som genomfördes lokalt av ”den oss så kära bondebefolkningen” var ännu mindre tillfredsställande. Ödeläggelse och bränder, ”fredligt”
övertagande av privat odlingsbar mark, och ett ensidigt fastställande av löner och jordräntor fick godsägarna att utöva ett våldsamt tryck mot regeringen. Från alla hörn i landet kom krav på att skicka trupper. Regeringen skakade på sig för att vakna och insåg att tiden för sentimental öppenhjärtighet var slut och att det var dags för ”affärer”.
Bondekongressen avslutades den 12 november. Redan den 14:e var fackföreningens ledare i Moskva arresterade. Det var bara början. Som ett svar på frågor rörande de fortsatta oroligheterna
bland bönderna, utfärdade inrikesministern två eller tre veckor senare följande förhållningsorder, som vi återger ordagrant: ”Upprorsmakare ska i händelse av motstånd omedelbart tillintetgöras med vapenmakt, och deras bostäder brännas ner. Egenmäktigt självstyre ska undanröjas en gång för alla – nu. Arresteringar fyller för närvarande inget syfte och det är hursomhelst omöjligt att rannsaka hundratals och tusentals personer. Det är avgörande att trupperna helt och fullt ska förstå
ovanstående instruktioner. P Durnovo.”
Denna kannibaliska order öppnade en ny fas i kontrarevolutionens djävulska orgie. Den nya fasen påbörjades i städerna, och spred sig först därefter till landsbygden.