Perioden av kontrarevolutionära sammansvärjningar började den 3 december 1905 med
arresteringen av arbetardeputerades sovjet. Decemberstrejken i Petersburg och decemberupproren i olika delar av landet var heroiska försök från revolutionens sida att hålla fast vid de ställningar man hade vunnit i oktober. Under den tiden hade ledarskapet för Petersburgs arbetande massor övergått till den andra sovjeten, som hade bildats av återstoden av den första tillsammans med några nyvalda deputerade. Ungefär 300 medlemmar av den första sovjeten hölls inspärrade i tre fängelser i
Petersburg. Deras framtida öde var under lång tid ett mysterium, inte bara för dem själv utan också för den styrande byråkratin. Den välinformerade pressen förklarade att justitieministern absolut förkastade möjligheten att de arbetardeputerade skulle dömas av en vanlig domstol. Om deras helt öppna aktiviteter var kriminella, då var också den högre administrationens roll, som inte bara stod i maskopi med sovjeten utan också ingick en relation med den, ett brott i ministerns ögon. Regerings-medlemmar bråkade sinsemellan, gendarmer genomförde förhör, deputerade satt i sina isolerings-celler. Vid tiden för decembers och januaris straffexpeditioner fanns det all anledning att tro att sovjeterna skulle hamna i snaran hos en krigsrätt. I slutet av april, under den första dumans första dagar förväntade sig de arbetardeputerade, liksom landet som helhet en amnesti. Alltså svängde deras utsikter mellan dödsstraff och frikännande.
Till slut mötte pendelrörelsen en motkraft. Regeringen i Goremykins duma (eller snarare anti-duma) skickade fallet med sovjeten till justitiekammaren för undersökning. Denna assisterades av
representanter för ständerna.69
Anklagelsen, ett patetiskt hopkok, som var uppdiktat av gendarmerna och åklagarna tillsammans är av intresse som ett dokument över denna underbara era. Den återspeglar revolutionen på samma sätt som en smutsig vattenpöl på polisstationens gård reflekterar solen. Medlemmarna i sovjeten ankla-gades för att ha förberett väpnat uppror enligt två artiklar, varav en medförde max 8 års straffarbete och den andra 12 år. Författaren till dessa rader har analyserat den juridiska grunden för dessa anklagelser, eller snarare den absoluta avsaknaden av en sådan grund i en kort uppsats70 som han skickade från häktet till den socialdemokratiska partigruppen i första duman med åtanken att en interpellation skulle ställas angående rättegången mot sovjeterna. Interpellationen ställdes aldrig eftersom första duman upplöstes och den socialdemokratiska partigruppen ställdes inför rätta.
Det datum som sattes för rättegången, som skulle hållas inför publik, var 20 juni. En våg av
protestmöten svepte genom Petersburgs alla fabriker. Om åklagaren låtsades att sovjetens exekutiv-kommitté var en grupp konspiratörer som hade försökt pracka på massorna sina egna beslut; om den liberala pressen efter decemberhändelserna dag efter dag upprepade att sovjeternas ”naiva
revolutionära metoder” för länge sedan hade förlorat sin lockelse hos massorna, som bara ville leva ett stilla liv under den nya ”konstitutionella” lagen – vilket underbart sätt att vederlägga polisens baktaleri och liberalernas dumheter var då inte junimötena och resolutionerna från Petersburg-arbetarna som i sina fabriker deklarerade sin solidaritet med sina fängslade representanter, vilka i sin tur begärde att ställas inför rätta som aktiva deltagare i de revolutionära händelserna, också insisterade att sovjeten enbart hade utfört deras kollektiva önskan, och även svor att genomföra sovjetens arbete till fullo.
Domstolens förgård och de angränsade gatorna förvandlades till ett militärläger. Hela Petersburgs polisstyrkor mobiliserades. Trots dessa enorma förberedelser kunde rättegången inte äga rum.
Tvärtemot vad såväl åklagaren som försvaret, samt, något som blev bekant senare, även ministeriet,
69 Sju personer; fyra krondomare; greve Gudovic, representant för adeln i Petersburgdistriktet; Trojnitskij, representant för Petersburgs duma, en tidigare provinsguvernör som avskedats för förskingring, en medlem av de Svarta hundradena och sist en representant för ett av de administrativa underdistrikten i Petersburgdistriktet, en ”progressiv” om jag inte missminner mig – Trotskijs anmärkning.
70 Se kapitlet med titeln ”Sovjeten och åtalet” nedan.
önskade uppsköt presidenten för justitiekammaren rättegången i tre månader, till den 19 september, med en formell förevändning. Det här var en utstuderat politisk manöver. I slutet av juni var
situationen full av ”obegränsade möjligheter”: en kadet-regering verkade lika möjlig som en återgång till absolutismen. Ändå krävde rättegången mot sovjeten att domstolens ordförande skulle kunna driva en helt tillitsfull linje under rättegången. Därför valde mannen i fråga att ge historien ytterligare tre månader för eftertanke. Tyvärr tvingades denne diplomatiske förhalare lämna sin post bara några få dagar senare. Linjen som valdes bestämdes till fullo vid Peterhof. Tsaren och hans anhängare krävde fullständig skoningslöshet.
Rättegången öppnade under en ny ordförande den 19 september och varade en månad under den mest kritiska fasen för den första mellan-duma-perioden, smekmånaden för krigsrättegångarnas era.
Trots det genomfördes domstolens granskning av många, om inte alla, de inblandade frågorna med en frihet som skulle ha varit fullständigt oförståelig om man inte i bakgrunden kunde ana
byråkratiska spetsfundigheter; det här var tydligen det sätt på vilket Stolypins regering hade valt att parera greve Wittes attacker. Stolypins uträkningar var fullständigt korrekta: Ju mer fakta som rättegången avslöjade, desto tydligare avslöjade den bilden av regeringens förödmjukelse vid slutet av 1905. Wittes flathet, hans tvetydiga intriger, hans falska försäkringar till Peterhof, hans ohyfsade sätt att försöka ställa in sig hos revolutionen – detta var de bevis som de högre byråkratiska
intressena fick fram från rättegången mot sovjeten. Allt som de svarandena kunde göra var att utnyttja den fördelaktiga situationen för politiska syften och att så mycket som möjligt bredda rättegångens ramar.
Omkring 400 vittnen kallades, av dem framträdde mer än 200 och vittnade inför rätten.71 Arbetare, fabriksägare, gendarmer, ingenjörer, tjänstefolk, vanliga medborgare, journalister, postanställda, skolpojkar, medlemmar i Duman, portvakter, senatorer, huliganer, deputerade, professorer och soldater passerade revy inför rätten under månaden och under rättens korsförhör kunde åklagaren, försvaret och de åtalade – speciellt de åtalade rad för rad, penseldrag för penseldrag återskapa bilden av arbetarsovjetens aktivitetsperiod, så rik på händelser.
Framför ögonen på rätten defilerade den allryska strejk som hade lagt Bulygins duma till ro;
novemberstrejkens demonstration i Petersburg, denna ädla och majestätiska protest av proletariatet mot krigsrättegången mot Kronstadtmatroserna och mot våldtäkten på Polen; Petersburgarbetarnas heroiska kamp för åttatimmarsdag; slutligen det uppror, som leddes av sovjeten, av de sedan länge lidande slavarna vid post- och telegrafadministrationen. Protokollen från mötena med sovjeten och dess exekutivkommitté, som för första gången offentliggjordes inför rätten, avslöjade för
befolkningen det enorma arbete som dagligen utfördes av representanterna för proletariatet med att organisera hjälp till de arbetslösa, åstadkomma överenskommelser mellan arbetare och arbetsgivare och övervaka ekonomiska strejker.
De stenografiska rapporterna från rättegången, som bör fylla åtskilliga tjocka volymer, har till dags dato inte publicerats. Enbart en förändring av de politiska förhållandena i Ryssland kan
offentliggöra detta ovärderliga politiska dokument. En tysk domare och en tysk demokrat skulle ha varit lika förvånade om de kunde ha varit närvarande i rättegångssalen under rättegången.
Överdriven stränghet och oinskränkta rättigheter kombinerades här till en bisarr helhet, som, utifrån olika ståndpunkter, illustrerade den ovanligt stora förvirring som fortfarande rådde i
regeringskretsar som ett minne av oktoberstrejken.
Domstolsbyggnaden ställdes under krigslagar och förvandlades bokstavligen till ett militärläger. På innergården, vid grindarna, på närliggande gator fanns åtskilliga kompanier soldater och kosacker.
Längs hela den underjordiska korridor som förband häktet med rättegångssalen, i varje rum i domstolsbyggnaden, bakom de åtalade, i varje hörn, troligen även inne i skorstenen fanns
71 Många vittnen hade vid tiden för rättegången ”okänd adress” eller befann sig i Sibirien.
gendarmer med dragna sablar; de skulle bilda en levande mur mellan de åtalade och världen
utanför, inklusive de åhörare som hade släppts in i rättegångssalen (ca 100 – 120 personer). Men 30 eller 40 advokatfrackar gjorde hela tiden hål i väggen av blå uniformer. Tidningar, brev, godis och blommor – ofantliga mängder blommor! – kom till de anklagades bänk. Det var blommor i knapphål, blommor i händer och i knän, slutligen blommor som bara låg på bänken. Domaren vågade inte ta bort dessa doftande objudna gäster. Mot slutet var till och med gendarmeriets officerare och domstolstjänstemännen så ”demoraliserade” av den rådande atmosfären att de överlämnade blommor till de åtalade.
Och sedan kallades arbetare att vittna! De samlades i dussintal i vittnesrummet och när domstols-officianten öppnade dörren till rättegångssalen nåddes domaren av en våg av revolutionssånger.
Vittnesmålen från dessa arbetare hade en förvånande verkan. De förde med sig den revolutionära anda som rådde i arbetarförorterna, och sådan var den enorma anda med vilken de ignorerade domstolsritualens mystiska högtidlighet att domaren, gul som pergament, endast kunde gestikulera hjälplöst medan vittnena som kommit från det ”respektabla” samhället och liberala journalister stirrade på dem med avund och respekt, på det sätt som de svaga alltid stirrar på de starka.
Rättegångens allra första dag utmärktes av en utomordentlig demonstration. Av de 52 svarandena kallade domaren enbart 51. Han utelämnade namnet Ter-Mkrtjyantz.
”Var är svaranden Ter-Mkrtjyantz?” frågade Sokolov, en av försvarsadvokaterna.
”Hans namn har strukits från listan av svaranden”.
”Varför?”
”Han….eh….han har avrättats.”
Ja, i perioden mellan den 20 juni och 19 september hade Ter-Mkrtjyantz, som frigavs mot borgen, avrättats på Kronstadts fästningsvall för att han hade deltagit i det militära upproret.
De åtalade, vittnena, försvarsadvokaterna, den närvarande allmänheten – alla reste sig tysta upp för att ära minnet av det fallna offret. Polisen och gendarmeriets officerare reste sig, ytterst förbryllade, tillsammans med övriga.
Vittnen fördes in för att avlägga eden i grupper om 20 eller 30. Många kom i arbetskläder, med händerna fortfarande smutsiga efter arbetet, med mössan i händerna. De kastade en snabb blick på domarna, för att sedan titta på de åtalade, buga energiskt mot de två håll där våra bänkar stod och säga med hög röst: ”God dag, kamrater!” Det var precis som om de kommit till ett möte med exekutivkommittén för att få litet information. Presidenten ropade hastigt upp namnen och bad vittnena att svära eden. En åldrig präst ställde sig vid ett portabelt altare och spred ut yrkets hjälpmedel. Men vittnena rörde sig inte ur fläcken. Domaren upprepade sin önskan.
”Nej, vi kommer inte att svära någon ed”, kunde några svara i kör. ”Vi tror inte på allt det där.”
”Men är ni inte medlemmar i den ortodoxa kyrkan?”
”Det är vad som står i polisböckerna, men vi håller inte fast vid det där.”
”I så fall, fader, kan ni gå, era tjänster kommer inte att behövas i dag.”
Förutom poliser, var de enda personer som svor eden, förestavad av den ortodoxe prästen, lutherska och katolska arbetare. De ”ortodoxa” vägrade alla att svära eden och försäkrade endast att de skulle säga sanningen.
Den här proceduren upprepades monotont för varje ny grupp. Bara ibland kunde en vittnesgrupps heterogena sammansättning föra med sig ett nytt och oväntat inslag.
”De som ska svära eden,” sa domaren när han vände sig till en ny grupp av vittnen, ”gå fram och
vänd er mot prästen. De som inte ska svära eden tar ett steg tillbaka.”
En liten, äldre gendarm avskiljde sig från gruppen och gick raskt mot det portabla altaret. Arbetarna bytte några ord, stampade med kängorna och gick några steg tillbaka. Mellan dem och den äldre gendarmen stod vittnet O. kvar. O. var en välkänd advokat i Petersburg, en husägare, liberal och medlem av Duman.
”Ämnar ni svära eden, vittne O.”, frågade domaren.
”Jag…. jag…. hm, ja.
”I så fall, var vänlig att stig fram och vänd er mot prästen.”
Tvekande, med förvridet ansikte, gick vittnet fram mot det portabla altaret. Han kastade en blick över axeln; det fanns ingen bakom honom. Framför honom stod den lille, gamle mannen i gendarmeriuniform.
”Lyft handen!”
Den gamle gendarmen lyfte tre fingrar högt över huvudet. Advokaten O. lyfte handen något, tittade sig åter omkring litet och avbröt sig.
”Vittne O.”, frågade domaren med en irriterad röst, ”ska ni erlägga eden eller inte?”
”Ja, ja naturligtvis.”
Och det liberala vittnet övervann sin tvekan och lyfte handen nästan lika högt som gendarmen.
Tillsammans med gendarmen upprepade han sedan edens barnsliga ord efter prästen. Om en
konstnär målade en sådan scen skulle ingen tro honom! Den djupa sociala symbolismen i denna lilla händelse under rättegången stod klart för alla. Arbetarklassvittnena utbytte ironiska ögonkast med de åtalade, de som kom från ”respektabla” samhällsskikt tittade generat ner i golvet. Den jesuitiske domaren stirrade helt öppet med en skadeglad min. En tryckande tystnad föll över rättegångssalen.
En annan scen: Förhöret av greve Tiesenhausen, en medlem i Petersburgduman. Han hade varit närvarande vid det dumamöte där sovjeternas delegation hade lagt fram ett antal krav.
”Herr vittne”, frågade försvarsadvokaten, ”vilken var er personliga uppfattning om kravet på att skapa en beväpnad milis?”
”Jag anser att frågan är irrelevant,” svarade greven.
”Försvarets fråga är legitim inom de ramar som rättegången förs”, bestämde domaren.
”I så fall önskar jag säga att vid den tiden sympatiserade jag med idén om en beväpnad milis, men sedan dess har jag helt ändrat uppfattning.”
Åh, hur många av dem som hade ändrat uppfattning i den frågan, och i många andra, under det senaste året! Även om den liberala pressen uttryckte ”fullständig sympati” med de åtalade personligen, så kunde den inte hitta ord som var tillräckligt starka för att avvisa deras taktik. De radikala tidningarna talade med bedrövade leenden om sovjeternas ”illusioner”. Endast arbetarna förblev lojala utan några reservationer.
Många fabriker lade fram sitt kollektivt skrivna vittnesmål genom enskilda vittnen som kallades av rätten. De åtalade krävde att sådana redogörelser skulle läggas till domstolsprotokollet och läsas upp under rättegången.
I ett sådant dokument, utvalt på måfå, står det:
Vi, undertecknade arbetare vid Obuchovfabriken, är övertygade att regeringen avser att göra rättegången mot sovjeten till en travesti av rättvisa och vi är djupt chockade över regeringens avsikt att framställa sovjeten som en handfull konspiratörer som har syften som är helt främmande för arbetarklassen, deklarerar härmed att sovjeten inte består av en handfull konspiratörer utan av sanna representanter för Petersburgs hela proletariat. Vi protesterar mot
regeringens orättfärdiga behandling av sovjeten och speciellt mot anklagelser gjorda mot våra kamrater, som endast uppfyllde våra krav inom sovjeten; och vi förklarar för regeringen att om vår kamrat, PA Zlydnjev , som vi
respekterar, är skyldig, då är vi alla skyldiga, något som vi intygar med våra namnunderskrifter.
Resolutionen åtföljdes av åtskilliga pappersark täckta av mer än 2.000 namnunderskrifter. Papperen var smutsiga och skrynkliga; de hade gått från hand till hand i alla delar i fabriken. Resolutionen från Obuchov var långt ifrån den som var skarpast formulerad. Det fanns vissa som domaren vägrade att ge publicitet åt på grund av deras ”extremt oegentliga” ton vad beträffar regeringen och domstolen.
Namnunderskrifterna som åtföljde dessa resolutioner uppgick till tiotusentals. Vittnesmålen försåg domstolen med utmärkta kommentarer till dessa dokument. Många vittnen hamnade direkt i händerna på polisen när de lämnade rättegångssalen. Konspiratörerna, som åklagarna var så ivriga att hitta, försvann helt i denna heroiska och namnlösa massa. Till slut var åklagaren, som utförde sin nesliga roll alltmedan han bibehöll ett utåtriktat korrekt uppförande, tvungen att gå med på två saker i sitt slutanförande: För det första att vid en viss nivå under den politiska utvecklingen tenderar proletariatet att ”dra sig” mot socialismen och för det andra att stämningen bland arbetarmassorna hade varit revolutionär under perioden då sovjeten bedrev sin verksamhet.
Det var i en annan viktig fråga som åklagaren var tvungen att ge sig. ”Förberedelse för väpnat uppror” var naturligtvis den centrala frågan för hela rättegången.
”Uppmanade sovjeten till ett väpnat uppror?”
”Faktiskt gjorde den inte det”, svarade vittnet. ”Det enda sovjeten gjorde var att formulera allas övertygelse att ett väpnat uppror var ofrånkomligt.”
”Sovjeten krävde en konstituerande församling. Vem skulle upprätta den?”
”Folket.”
”Hur?”
”Med våld förstås. Man kommer ingenstans med övertalning.”
”Så sovjeten beväpnade arbetarna för uppror?”
”Nej, för självförsvar.”
Domaren ryckte ironiskt på axlarna. Men till slut fick vittnesmålen från vittnena och de åtalade domstolen att acceptera denna ”motsägelse”. Arbetarna hade beväpnat sig med självförsvar som det uttalade målet. Men samtidigt hade deras handlande ansetts ha uppror som mål – till den utsträck-ningen att statsmakten hade blivit den huvudsakliga uppviglaren till pogromerna. Det var den här frågan som författaren ägnade sitt tal inför rätta.72
Rättegången nådde sin höjdpunkt när försvaret framlade ”Lopuchin-brevet” inför domstolen. Detta kom att bli så berömt.
De åtalade och deras försvarare sa:
Ärade domstolsledamöter! Ni verkar inte tro på vår försäkran att statsmaktens institutioner spelade en ledande roll i att förbereda och organisera pogromer. Det är möjligt att de bevis som vittnen har lagt fram under denna rättegång inte är tillräckliga för att övertyga er. Kanske har ni redan glömt avslöjandena som gjordes av prins Urusov, tidigare vice inrikesminister, i statsduman. Kanske lät ni er övertygas av general Ivanov i gendarmeriet som under ed berättade att talet om pogromer endast var en förevändning för att beväpna massorna. Kanske trodde ni på vittnet Statkovskij, medlem i hemliga polisen, som under ed förklarade att han inte hade sett ett enda upprop för pogromer i Petersburg. Titta då på det här! Här är en attesterad kopia av ett brev från Lopuchin, tidigare chef för
polisavdelningen, till Stolypin, inrikesministern.73 På grundval av undersökningar som han personligen utförde
72 Texten till talet, transkriberat från den stenografiska rapporten, är fortfarande opublicerad på ryska, och återges nedan.
73 Stolypin var inrikesminister i Goremykins regering.
enligt greve Wittes specialinstruktioner, uppger herr Lopuchin att uppropen för pogromer, som vittnet Statkovskij påstår att han aldrig hade sett, i verkligheten trycktes på hemliga polisens tryckeri, där Statkovskij är anställd; att dessa upprop distribuerades över hela Ryssland av agenter för hemliga polisen och medlemmar av de monarkistiska partierna; att nära organisatoriska band existerar mellan polisdepartementet och de Svarta hundradenas band; att general Trepov, som vid tiden för sovjeten, var chef för den här kriminella organisationen och som, i sitt uppdrag som befälhavare på palatset, hade enorm makt och rapporterade direkt till tsaren om polisens aktiviteter och
disponerade över enorma statliga fonder, utan någon ministerkontroll, för det uttalade syftet att organisera pogromer.
Och ytterligare fakta, ärade domstolsledamöter! Åtskilliga flygblad från Svarta hundradena – de finns i den preliminära utredningsmappen! – anklagade medlemmar i sovjeten för att beslagta pengar som tillhörde arbetarna.
På grundval av den information som fanns på dessa flygblad genomförde gendarmerigeneralen Ivanov en specialutredning (som naturligtvis var resultatlös) vid ett antal fabriker i Petersburgområdet. Vi revolutionärer är vana vid att myndigheterna använder sådana metoder. Men trots att vi långt ifrån idealiserar gendarmeriet, insåg inte ens vi hur långt den organisationen var beredd att gå. Det visar sig nu att tillkännagivandena som anklagade sovjeten för att beslagta arbetarnas fonder sattes ihop och trycktes i hemlighet av samma gendarmeri som general Ivanov tillhör. Detta styrks dessutom av herr Lopuchin. Ärade domstolsledamöter! Här är en kopia av brevet, vederbörligen
På grundval av den information som fanns på dessa flygblad genomförde gendarmerigeneralen Ivanov en specialutredning (som naturligtvis var resultatlös) vid ett antal fabriker i Petersburgområdet. Vi revolutionärer är vana vid att myndigheterna använder sådana metoder. Men trots att vi långt ifrån idealiserar gendarmeriet, insåg inte ens vi hur långt den organisationen var beredd att gå. Det visar sig nu att tillkännagivandena som anklagade sovjeten för att beslagta arbetarnas fonder sattes ihop och trycktes i hemlighet av samma gendarmeri som general Ivanov tillhör. Detta styrks dessutom av herr Lopuchin. Ärade domstolsledamöter! Här är en kopia av brevet, vederbörligen