18 oktober var en dag av stor förvirring. Enorma folkmassor rörde sig i oordning på Petersburgs gator. En konstitution hade förkunnats. Och nu då? Vad var tillåtet och vad var inte tillåtet?
Under dessa oroliga dagar sov jag hos en av mina vänner, som arbetade åt regeringen.27 På
morgonen den 18 hälsade han mig med Pravitelstvennij Vestnik (Regeringens nyheter) i handen, och med ett lyckligt upphetsat leende över ansiktet, som stämde dåligt överens med hans vanliga
skepsis.
”De har utfärdat ett författningsmanifest!”
”Det är inte möjligt!”
”Läs det här.”
Vi började läsa högt. Först ett faderligt beklagande angående oroligheterna, därefter en försäkran att
”folkets smärta är vår smärta”, slutligen ett bestämt löfte om friheter, dumans rätt att lagstifta och en utvidgning av vallagarna.
Vi utbyte en tyst blick. Det var svårt att beskriva de motsägelsefulla tankar och känslor som mani-festet väckte. Församlingsfrihet, personliga fri- och rättigheter, kontroll över administrationen... Det var naturligtvis bara ord. Men det var inte ord i en liberal resolution, utan ord i ett av tsarens
manifest. Nikolaj Romanov, pogromanstiftarnas mest upphöjda beskyddare, Trepovs Telemachos,28 var författare till dessa ord. Och detta mirakel hade hamrats fram av generalstrejken. När liberalerna elva år tidigare hade lämnat in en ödmjuk petition och bett om närmare band mellan den enväldiga monarken och folket, så hade den krönta junkern tagit dem i örat och bannat dem för sådana
”vansinniga drömmar”. Det var hans egna ord! Nu stod han i givakt inför det strejkande proletariatet.
”Nå, vad tror du om det?”, frågade jag min vän.
”De är rädda, de idioterna!”, var hans svar.
Det var ett sorts klassiskt sätt att uttrycka sig. Vi fortsatte med att läsa Wittes ytterst lojala rapport om tsarens resolution: ”antagen i princip”.
”Du har rätt”, sa jag, ”idioterna är faktiskt rädda.”
Fem minuter senare var jag ute på gatan. Den första person jag mötte var en student, andlös och med mössan i hand. Han var en partikamrat29 och kände igen mig.
”Igår kväll sköt trupperna mot teknologiska institutet. Folk säger att en bomb kastades mot dem från insidan... uppenbarligen en provokation.. Alldeles nyss skingrade en patrull ett litet möte på
Zabalkanskij Prospekt med sablar... Professor Tarle som talade blev svårt skadad av en sabel. Det sägs att han är död...”
”Nåväl! Inte illa för att vara början.”
”Folkmassor strövar omkring överallt och väntar på talare. Jag är på väg till ett möte med partiagitatorer. Vad tycker du? Vad ska vi tala om? Är amnesti det viktigaste ämnet?”
”Alla kommer att tala om amnesti även utan oss. Kräv att trupperna dras bort från Petersburg. Inte en enda soldat inom en radie på 25 verst.”
Studenten sprang vidare och viftade med mössan i luften. En beriden patrull passerade på gatan.
27 A A Litkens, högsta medicinska officer på Konstaninovsks artilleriskola – engelska redaktörens anmärkning.
28 Telemachos var i den grekiska mytologin son till Odysseus och Penelope – öa.
29 A A Litkens, läkarens yngre son, en ung bolsjevik som kort därefter dog efter en svår chock – engelska redaktörens anmärkning.
Trepov var kvar vid rodret. Skottlossningen vid institutet var hans kommentar till manifestet. Han försatte ingen tid innan han krossade folkets eventuella konstitutionella illusioner.
Jag gick förbi teknologiska institutet. Det var fortfarande låst och bevakades av soldater. Trepovs gamla löfte att man inte skulle spara på kulorna hängde kvar på väggen. Någon hade klistrat tsarens manifest bredvid det. Små grupper av människor kurade ihop sig på trottoaren.
”Låt oss gå till universitetet”, sa någon, ”där håller de tal.”
Jag följde med dem. Vi gick snabbt och under tystnad. Folkmassan växte hela tiden. Det fanns ingen känsla av glädje, utan snarare osäkerhet och oro. Inga patruller syntes längre till. Enskilda poliser höll sig försagt ur vägen för folkmassan. Gatorna var dekorerade med trefärgade flaggor.
”Herodes stack svansen mellan benen”, sa en arbetare i massan högt.
Anmärkningen möttes av välvilligt skratt. Stämningen steg märkbart. En pojke ryckte till sig en flagga med sin stång från en dörrpost, rev bort de blåa och vita fälten och höjde den resterande röda delen av ”nationens” flagga högt över folkmassan. Dussintals personer följde hans exempel. Några minuter senare vajade en mängd röda flaggor över folkmassan. Överallt låg det vita och blåa tygrester och folkmassan trampade på dem. Vi korsade bron till Vasiljevskijön. En enorm propp av människor bildades på kajen, där en oräknelig mängd människor strömmade fram. Alla försökte knuffa sig fram till balkongen där talarna skulle tala. Universitetets balkong, fönster och spira var smyckade med röda fanor. Bara med svårighet kunde jag ta mig in. Jag var tredje eller fjärde talare.
Bilden som öppnade sig framför mig på balkongen var fantastisk. Gatorna var igenproppade av människor. Studenternas blåa mössor och de röda fanorna var lysande färgklickar i den
hundratusenhövdade massan. Tystnaden var total, alla ville höra talarna.
Medborgare! Nu när vi har den härskande klicken med ryggen mot väggen så lovar de oss frihet. De lovar oss rösträtt och lagstiftande makt. Vem lovar oss detta? Nikolaj II. Gör han det godvilligt? Är det av ädelmod? Ingen skulle våga påstå det. Han inledde sitt styre med att gratulera sina utmärkta Fanagorijstij30 till mordet på arbetarna i Jaroslav, och efter att ha klivit över lik efter lik kom han slutligen fram till den Blodiga söndagen, den 9 januari.
Men vi har tvingat denna oförtröttliga bödel på tronen att lova oss frihet. Vilken stor seger för oss! Men utropa inte segern alltför snabbt, den är ännu inte fullständig. Ett löfte om betalning är inte samma sak som riktigt guld. Tror ni att löften om frihet innebär frihet? Om någon av er tror på tsarens löften, så låt honom säga det högt – vi vore alla glada över att få träffa en så sällsynt fågel. Titta er omkring, medborgare. Har något förändrats sedan igår? Har fängelseportarna öppnats? Dominerar inte Peter och Paulfästningen fortfarande stadsbilden? Hör ni inte som förut klagorop och tandagnisslan bakom dess fördömda väggar? Har våra bröder kommit hem från Sibiriens stäpper?
”Amnesti! Amnesti! Amnesti!”, kom ropen nedifrån.
Om regeringen verkligen hade bestämt sig för att försonas med folket så borde den först av allt förkunna amnesti.
Men, medborgare, tror ni att amnesti är allt? Idag kommer de att befria hundratals politiska kämpar, imorgon kommer de att gripa tusentals andra. Har ni inte sett ordern att inte spara på kulorna bredvid manifestet om våra friheter? Gick de inte i morse till attack med sablar mot människor som fredligt lyssnade på en talare? Härskar inte bödeln Trepov fortfarande över Petersburg?
”Ner med Trepov!”, kom ropet till svar.
Ja, ner med Trepov! Men är han den ende? Finns det inte skurkar inom byråkratins reserver som kan ta hans plats?
Trepov styr oss med hjälp av armén. Blodbesudlade gardesofficerare från den 9 januari, där har ni hans stöd och styrka. Det är dem han beordrar att inte spara på kulor mot era bröst och huvuden. Vi kan inte, vi vill inte, vi måste inte leva under en gevärsregim. Medborgare! Kräv nu att man drar bort trupperna från Petersburg! Låt inte en soldat stanna inom en radie på 25 verst från huvudstaden! De fria medborgarna kommer själva att ansvara för att
upprätthålla ordningen. Ingen ska behöva drabbas av våld och godtycke. Folket kommer att ta alla och envar under sitt beskydd.
”Ut med trupperna! Alla trupper ska lämna Petersburg!”
Medborgare! Vår styrka är vi själva. Med svärdet i hand ska vi skydda vår frihet. Vad gäller tsarens manifest, titta –
30 Ett kosackregemente – Trotskijs anmärkning.
det är bara en bit papper. Här har ni det framför er – och här är det hopskrynklat i min hand. Man har gett oss det idag, och imorgon kommer de att ta det ifrån oss och riva det i bitar, precis som jag nu river sönder det nu inför era ögon, detta frihetens skräppapper!
Det var två eller tre talare till, och alla slutade med en uppmaning att samlas på Nevskij klockan fyra, och marschera därifrån till fängelset och kräva amnesti.