Kamrater, ni vet att min åsikt är en helt annan än partiets officiella ståndpunkt om den revolution som nu håller på att ta slut, och de borgerliga partiernas roll under den.
De mensjevikiska kamraterna anser sina egna ståndpunkter vara ytterst komplicerade. Många gånger har jag hört dem anklaga mig för att ha en alltför förenklad teori om den ryska revolutionen.
Men trots de mensjevikiska ståndpunkternas oerhörda formlöshet (som döljs bakom deras
komplicerade beskaffenhet) – eller kanske just på grund av denna formlöshet – så kan deras åsikter reduceras till en väldigt enkel formel, som till och med herr Miljukov skulle kunna förstå. I
efterordet till en nyligen utgiven bok, Valen till den andra riksduman, skriver kadetpartiets ideologiska ledare:
Vad gäller vänstergrupperna i snäv mening, det vill säga de socialistiska och revolutionära grupperna, kommer det att bli svårare att nå en överenskommelse med dem. Men även om det å andra sidan kanske inte finns några definitivt positiva faktorer, så existerar det mycket starka negativa sådana, som i viss utsträckning kommer att underlätta ett närmande mellan oss. Deras mål är att kritisera och misskreditera oss, och om inte annat för detta syfte måste vi finnas till och vara aktiva. Vi vet att för alla socialister, inte bara i Ryssland utan över hela världen, är revolutionen som äger rum nu en borgerlig revolution, inte en socialistisk revolution, och den måste genomföras av den demokratiska borgarklassen. Inga socialister någonstans i världen... är beredda att ställa upp för val till en sådan demokrati, och om folket skulle välja tillbaka dem till duman i större antal, så vore det säkerligen inte för att inrätta socialismen idag eller för att de skulle genomföra några förberedande ”borgerliga” reformer... Därför kommer det att vara mycket mer gynnsamt för dem att avstå rollen som parlamentariker till oss snarare än att kompromettera sig själva genom att fylla denna roll.
Som ni ser går Miljukov direkt till pudelns kärna. Det stycke som jag just har citerat innehåller alla viktiga delar i mensjevikernas syn på revolutionen och förhållandet mellan den borgerliga och den socialistiska demokratin. ”Revolutionen som äger rum nu är en borgerlig revolution, inte en socialistisk revolution.” Det är den första punkten. Den borgerliga revolutionen måste genomföras
”av den demokratiska borgarklassen”. Det är den andra punkten. Socialdemokratin kan inte genomföra borgerliga reformer av egen kraft, dess roll är rent oppositionell och består av att
”kritisera och misskreditera”. Till sist och för det fjärde, för att göra det möjligt för socialisterna att stanna kvar i opposition, ”måste vi [det vill säga den demokratiska borgarklassen] finnas till och vara aktiva”.
Och om ”vi” inte existerar? Om det inte skulle finnas någon borgerlig demokrati som kan stå i ledningen för den borgerliga revolutionen? Då måste den uppfinnas. Och det är just vad mensjevikerna gör. Med hjälp av sin livliga fantasi skapar de en borgerlig demokrati, dess egenskaper och dess historia.
Som materialister måste vi först av allt fråga oss vad den borgerliga demokratin har för samhälleliga grunder. Från vilka klasser, vilka befolkningsskikt, kan den få stöd?
Vi är alla överens om att den kapitalistiska borgarklassen inte kan komma i fråga som en revolutionär kraft. Redan vid tiden för den stora franska revolutionen, som var en nationell
revolution i ordets vidaste mening, spelade vissa industrimagnater i Lyon en kontrarevolutionär roll.
Men vi får alltid höra att mellan- och i synnerhet småbourgeoisien är den borgerliga revolutionens ledande kraft. Exakt vad representerar denna småbourgeoisie?
Jakobinerna stöddes av städernas borgarklass som hade uppstått ur hantverksskrået. Den revolutionära sansculottarmén, som var det ledande Bergets51 viktigaste stöd utgjordes av
50 Ur ett tal vid det ryska socialdemokratiska revolutionära partiets Londonkongress, 12-25 maj 1907.
51 Berget, ”La Montagne”, kallades under franska revolutionen den yttersta vänstern i den lagstiftande församlingen och
småhantverkare, lärlingar, hela den småborgerliga befolkning som var nära knutna till dem. Denna tätt sammanslutna del av stadsbefolkningen hade gått igenom en lång historisk skola av
hantverksarbete, och det var de som drev revolutionen framåt. Objektiv ledde revolutionen till att det skapades ”normala” förhållanden för kapitalistisk utsugning. Men den historiska processens sociala mekanismer gjorde det nödvändigt att dessa villkor för borgarklassens styre måste skapas av pöbeln, gatans parlament, sansculotterna. Det var deras terroristiska diktatur som rensade det
borgerliga samhället från det meningslösa skräp som stod i vägen för det, varefter borgarklassen tog makten genom att störta den småborgerliga demokratins diktatur.
Jag frågar – tyvärr inte för första gången: var finns den samhällsklass i Ryssland som skulle kunna lyfta upp en revolutionär borgarklass på sina axlar, föra den till makten och ge den möjlighet att genomföra en så enorm uppgift i motsättning till proletariatet? Det är den centrala frågan, och jag ställer den ännu en gång till mensjevikerna.
Förvisso har vi de enorma revolutionära bondemassorna. Men kamraterna från minoriteten vet lika väl som jag att bönderna, oavsett hur revolutionära de må vara, inte kan spela någon självständig och än mindre ledande politisk roll. Utan tvekan kan bönderna visa sig vara en oerhörd kraft i revolutionens tjänst, men det vore ovärdigt en marxist att tro att böndernas parti kan ställa sig i ledningen för en borgerlig revolution och på eget initiativ befria landets produktivkrafter från sina ålderdomliga bojor. I det moderna samhället är det städerna som leder, och bara de kan leda den borgerliga revolutionen. Var finns då vår urbana borgarklass som kan leda nationen?
Vid flera tillfällen har kamrat Martynov letat efter den med förstoringsglas. Han har hittat skollärare i Saratov, advokater i Petersburg och statistiker i Moskva. Han och alla andra som tänker som honom vägrar inse, att det under den ryska revolutionen är industriproletariatet som intar den ställning som en gång intogs av sansculotternas halvproletära hantverksbourgeoisie i slutet av 1800-talet. Kamrater, jag vill rikta er uppmärksamhet på detta grundläggande faktum.
Vår storindustri växte inte på ett naturligt sätt fram ur hantverksnäringen. Ekonomin i våra städer genomgick aldrig någon hantverksperiod. I Ryssland uppstod den kapitalistiska industrin under direkt och omedelbart tryck från det europeiska kapitalet. Det lade i grund och botten under sig jungfrulig mark, utan att stöta på motstånd från någon hantverkskultur. Utländskt kapital strömmade in i Ryssland via statliga lån och privata företag. Det samlade kring sig en armé av industriproletärer utan att ge hantverksskrået möjlighet att utvecklas, eller ens uppstå. Vid tiden för den borgerliga revolutionen utgjordes därmed den viktigaste kraften i våra städer av ett ytterst utvecklat
industriproletariat. Det är ett faktum som inte går att vederlägga, och som måste ligga till grunden för alla våra slutsatser rörande taktiken under vår revolution.
Om kamraterna från minoriteten tror på revolutionens seger, eller om de ens medger möjligheten av en sådan seger, så kommer de inte att kunna förneka att det inte finns några andra än proletariatet som kan göra anspråk på den revolutionära makten. Om revolutionen ska kunna segra så måste proletariatet – den enda revolutionära demokratin i våra städer – söka stöd bland bondemassorna och ta makten, precis som den småborgerliga demokratin i städerna under den franska revolutionen ställde sig i ledningen för den revolutionära nationen. En regering med direkt stöd från proletariatet, och via det från de revolutionära bönderna, innebär ännu inte en socialistisk diktatur. Jag ska inte här beröra den proletära regeringens fortsatta framtidsutsikter. Kanske det är proletariatets öde att, precis som den jakobinska demokratin, falla för att bereda plats för borgarklassens styre. Jag vill bara slå fast en sak: om, som Plechanov förutspådde, den revolutionära rörelsen i Ryssland segrar som arbetarrörelse, då är proletariatets seger i Ryssland bara möjlig som proletariatets revolutionära seger – annars är den överhuvudtaget inte möjlig.
Jag måste vidhålla denna slutsats benhårt. Om vi skulle gå med på att de sociala motsättningarna
Nationalkonventet. Orsaken var att de hade satt sig högst upp i församlingssalen, som var byggd som en amfiteater – öa.
mellan proletariatet och bondemassorna inte kommer att göra det möjligt för proletariatet att leda bönderna, och att proletariatet inte är starkt nog för att segra, då måste vi dra slutsatsen att vår revolution överhuvudtaget inte är ämnad att segra. I så fall måste slutresultatet av revolutionen bli en överenskommelse mellan den liberala borgarklassen och den gamla makten. Vi måste förvisso räkna med möjligheten av ett sådant resultat. Men längs den vägen ligger revolutionens nederlag, ett nederlag som orsakas av revolutionens inre svaghet.
När det kommer till kritan leder mensjevikernas analys – och först och främst deras bedömning av proletariatet och dess möjliga relationer till bönderna – dem obevekligt mot en revolutionär
pessimism. Ändå envisas de att inte låtsas om denna logik, och grundar istället sin revolutionära optimism på... den borgerliga demokratin. Därav följer deras inställning till kadeterna. För dem är kadeterna symboler för den borgerliga demokratin, och den borgerliga demokratin gör på ett naturligt sätt anspråk på den revolutionära makten.
Utifrån denna ståndpunkt har kamrat Martynov skapat en hel filosofi om det konstitutionellt demokratiska partiets historia. Kadeterna, förklarar han, svänger åt höger under perioder av
revolutionärt lugn och till vänster under perioder av revolutionärt uppsving, och därför kommer de att ärva den revolutionära framtiden. Men här måste jag påpeka att kadeternas historia på ett tendentiöst sätt har passats in i en förutfattad uppfattning. Martynov påminner oss att kadeterna stödde strejkerna i oktober 1905. Det är ett ovedersägligt faktum. Men vad låg bakom deras platonska sympati? Den utbredda borgerliga skräcken för gatans terror. Så fort den revolutionära rörelsen stärktes försvann kadeterna helt från den politiska arenan. Miljukov förklarar helt öppenhjärtigt orsakerna till detta försvinnande i den broschyr som jag redan har citerat:
När de första fria politiska församlingarna uppträdde i Ryssland efter den 17 oktober, så var stämningarna i dem otvivelaktigt vänster... Under de sista månaderna 1905 var det helt omöjligt att stå emot denna trend, till och med för ett parti som kadeterna, som då bara var några månader gammalt och förberedde sig för den parlamentariska kampen. De som idag förebrår kadeterna för att de vid den tiden inte protesterade genom att organisera möten mot trotskismens ”revolutionära illusioner” och återfallet i blanquism, de förstår helt enkelt inte – eller har glömt – stämningarna hos den demokratiska allmänheten vid mötena på den tiden. (Valen till den andra riksduman, s 91 och 92.)
Som ni ser gör herr Miljukov mig alltför stor heder genom att knyta mitt namn till den period då revolutionen nådde sin höjdpunkt. Men det är inte därför citatet är intressant. Den viktiga punkten är att det enda arbete som kadeterna kunde ha genomfört i oktober och november hade varit att bekämpa de revolutionära ”illusionerna”, det vill säga i allt väsentligt att gå mot den revolutionära massrörelsen – och den enda orsaken till att de inte gjorde det var att de var rädda för den
demokratiska allmänheten som kom till mötena på den tiden. Och det under deras smekmånad! När vår revolution nådde sin höjdpunkt!
Kamrat Martynov kommer ihåg kadeternas platonska hälsning till de strejkande. Men som den tendentiösa historiker han är så glömmer han att nämna zemstijernas kongress i november, som leddes av kadeterna. Diskuterade kongressen frågan om den skulle deltaga i folkrörelsen? Nej, den diskuterade villkoren för sin överenskommelse med Wittes regering. När nyheterna om upproret i Sevastopol anlände, så svängde kongressen omedelbart och bestämt åt höger – åt höger och inte åt vänster. Och först herr Miljukovs tal som i korthet gick ut på att upproret tack och lov hade slagits ner – först detta tal lyckades få tillbaka kadeternas zemstijer på den konstitutionella vägen. Man ser alltså att Martynovs övergripande tes är öppen för allvarliga invändningar.
Därefter kommer vi till kadeterna i den första duman. Utan tvivel är det den mest ”lysande”
perioden i det liberala partiets historia. Men hur kan man förklara denna tillfälliga framgång? Vi kan ha olika uppfattningar om hur man ska bedöma vår bojkottaktik. Men vi måste alla vara överens om att denna taktik, som på ett konstlat och därmed tillfälligt sätt drev breda demokratiska skikt till kadeterna, tvingade många radikaler att anse sig vara representerade av kadetpartiet, och på så sätt förvandlade kadeterna till ett organ för den ”nationella” oppositionen. Det var denna ovanliga
situation som fick kadeterna att utfärda Viborgdeklarationen, som kamrat Martynov också nämner.
Men redan vid tiden för valen till den andra duman befann sig kadeterna tillbaka vid sin vanliga ståndpunkt att bekämpa ”revolutionära illusioner”. Herr Alexej Smirnov, kadetpartiets historie-skrivare, har följande att säga om valkampanjen i städerna, där kadetpartiets inflytande var som störst: ”Det fanns inga anhängare till regeringen bland väljarna i städerna... Därför förändrades fokus för kampen under valmötena... till en kamp mellan Folkets frihetsparti och de
vänstersocialistiska partierna.” (Valen till den andra riksduman, s 90.)
Det oppositionella kaos som fanns under det första valet ersattes under den andra valkampanjen av en strid i frågan om den revolutionära demokratin. Kadeterna mobiliserade sina väljare mot paroller om demokrati, revolution och mot proletariatet. Det är ett avgörande faktum. Kadeternas sociala bas smalnade av och blev mindre demokratisk. Och det var inte någon tillfällig, oväsentlig, övergående detalj. Den visade att det hade skett en verkligt allvarlig splittring mellan liberalismen och den revolutionära demokratin. Miljukov har inga illusioner om resultatet från det andra valet. Efter att ha påpekat att kadeterna hade majoriteten i den första duman – ”kanske på grund av att de inte hade några konkurrenter” – och att de hade förlorat majoriteten vid det andra valet, så säger kadeternas ledare: ”Istället har vi stöd från en avsevärd del av landet som har uttalat sig för vår taktik mot den revolutionära taktiken.” (Ibid, s 286.)
Vi skulle bara önska att våra kamrater i minoriteten var lika klarsynta och otvetydiga i sin bedömning av händelserna. Tror ni att saker och ting kommer att bli annorlunda i framtiden? Att kadeterna än en gång kommer att skriva in demokratin på sina fanor och bli mer revolutionära?
Eller tror ni tvärtom att revolutionens fortsatta utveckling kommer att leda till en slutgiltig brytning mellan demokraterna och liberalerna och kasta tillbaka de senare i reaktionens läger? Leder inte kadeternas taktik i den andra duman till just det? Leder inte er egen taktik till det? Era tal i duman?
Era anklagelser vid offentliga möten och i pressen? På vad grundar ni då er tilltro till att kadeterna kommer att skåda ljuset, kommer att ändra sina metoder? På fakta från den politiska utvecklingen?
Nej på era egna scheman. För att ”fullborda revolutionen” behöver ni en borgarklass i städerna. Ni letar efter den överallt och det enda ni hittar är kadeterna. Och så blir ni underbart optimistiska om dem, ni klär upp dem, ni vill tvinga dem att spela en historisk roll som de inte kan, kommer att eller vill spela.
Jag har inte fått något svar på min centrala fråga, trots att jag har ställt den många gånger. Ni har ingen prognos för revolutionen. Er politik saknar perspektiv.
Och det är därför er inställning till de borgerliga partierna uttrycks med ord som kongressen bör lägga på minnet: ”Vartefter varje fall uppstår.” Enligt er för inte proletariatet en systematisk kamp för att få inflytande över folkmassorna. Det går inte igenom alla sina taktiska steg utifrån en enda vägledande tanke: att samla det förtryckta arbetande folket, att bli dess budbärare och ledare. Nej det genomför sin politik ”vartefter varje fall uppstår”. Det förlorar möjligheten att ge upp tillfälliga framsteg till förmån för mer djupgående segrar, det väger och bedömer allting på ett ovetenskapligt sätt, det planerar alla sina politiska aktioner ”vartefter varje fall uppstår”. ”Varför måste jag föredra blondiner framför brunetter?”, har kamrat Plechanov frågat. Tja, jag måste medge att om vi talar om blondiner och brunetter så är det vad tyskarna kallar en Privatsache, ett fritt personligt val. Jag förmodar att inte ens Aleksinskij, som är känd för sina höga principer, kommer att kräva att kongressen måste komma fram till ”teoretisk enhet” om deras hårfärg som en förutsättning för aktionsenhet. (Applåder.)52
52 ”Ryska socialdemokratiska revolutionära partiets Londonkongress”. Hela diskussionen. Utgiven av centralkommittén 1909, s 295.